Går en kvällspromenad. Vinden har mojnat en smula. Omfamnas av dofter, skira, mjuka, bubbliga vårdofter. Alla dessa blommande träd och halvbuskar, som gör en kvällspromenad till ett doftande himmelrike.
Ut! Njut! Och vill du köra lite överkurs har jag förstått att det går att buteljers dofterna genom att safta blommorna. Syrensaft. Häggsaft. Kanske något att experimentera med innan det är dags att sätta en hink eller två av hyllesaft?
Trött.
Varit en fantastisk dag, med många olika inslag, många olika toner.
Dagen började i ett innerligt samtal, som bland mycket annat utforskade futilitet vs fertilitet. Ögonöppnare. Insikter. Därefter en oerhört känslosam spegling, av en häst. Även det ett väldigt innerligt möte. Efter hand kom mer information fram om hästen i fråga, och igenkänningen blev än högre.
Gruppövningar, med människor och hästar, lunch i fullkomligt ljuvlig miljö. En långsam barfotapromenad genom skog, över åsen, ned i dalen. Och sedan. Klarinett. Av alla förunderliga saker jag upplevt, var Samspel-övningen med klarinett, trombon och saxofon i sanning en av de mest finurliga. Vem kunde tro att det skulle vara så svårt att få ljud i en klarinett, och samtidigt, faktiskt, lyckas få nio totala nybörjare att spela lite jazz tillsammans, efter förvånansvärt kort stund?
Hem. En skål yoghurt. Femton minuter i lugn och ro. Svirade om. Guld och glitter. Tog mig till Kirsebergsteatern, för Schlagerkonsert en av tre (övriga två den 14MAJ), tre timmar på fötter, varmt, intensivt. Många röster som tillsammans med skickliga musiker skapar vacker musik. Applåder. Bocka och buga, tack för att ni kom.
Tankade lånebilen, lämnade av den och nycklarna, fick mig lite gos med yngsta bonusbarnbarnet till livs innan jag unnade mig en riktigt långsam och härlig promenad hem, med solnedgången i ryggen. Spotify i lurarna, favoritlåtar, så jag sjöng mig hela vägen hem. För full hals, och utan minsta genans. Folk passerade, till fots, på cykel. Spelar ingen roll, vad de tycker, eller inte tycker. Jag ville sjunga, och gjorde så. Gladeligen. Så nu har DanceWalks fått sällskap av SingWalks. Påminner mig själv om att jag måste tipsa Sara om det!
Trött. Nöjd. Rikare.
Summerar mina tankar, återbesöker intryck och bilder från dagen, och gör mig redo för sängen. De tibetanska skålarnas vibrationer lägger sig som balsam runt själen, ger sinnesro och frid. Iblandar i att jag är rikare idag, än igår.
Rikare på upplevelser, insikter, vänskap och samskapande. Går till sängs fylld av tacksamhet för det.
God natt.
Sitter här ännu en kväll, trött, vill gå och lägga mig, men vill blogga. Vill hålla min föresats med att blogga dagligen, så jag funderar, letar i hjärnskrymslen, i Evernote och i Bilder på datorn. Och så dyker det upp, en tråd att kroka fast vid, tar fram telefonen och tar ett foto. Tar ett till. Öppnar WordPress på ett nytt inlägg och börjar knattra på tangentbordet.
Bläddrade bland mina foton, på jakt efter en bild på en speciell rabarberdessert jag gör, som jag tänkte delta i Månadens gröna med. Hittade den inte, men medan jag zoomade ut i Bilder så ser jag det. Livet. Mitt liv. Och ett tu tre så framstår det som närmast fantastiskt, förunderligt, vilket privilegierat liv jag lever.
Zoomade ut ännu ett steg. Ett helt års bilder får plats på datorskärmen. Minnen. Så många minnesvärda stunder av nu. Vissa finns här, förevigade, kanske bleknar de med tiden, och berättelsen bakom löses upp, försvinner. Men fotot finns – kanske – kvar, längre? För någon annan att titta på, lägga sin egen berättelse till, skapa sin egen uppfattning om.
Andra minnesvärda stunder finns bara kvar i mig. Förevigade i mig, inuti. Även de bleknar med tiden, om jag inte ibland lyfter fram den till ytan, tittar på dem, återberättar historien bakom. Vissa berättelser släpper jag taget om. Låter minnet sakta lösas upp i sina beståndsdelar, bli till stjärnstoft igen. Några minnen berättar jag framöver på ett annat vis, ur ett annat perspektiv, och som genom ett magiskt trick, förändras minnet. Somliga extra betydelsefulla minnen omhuldar jag, njuter av berättelsen, av känslan bakom, vill inte förändra den, tappa taget om den, se den lösas upp och försvinna som i dis. Möjligen broderar jag ut den istället, så minnesbilden blir än starkare, än färgrikare.
Minnen.
Av stjärnstoft – för det är vad vi är skapta av. Du. Jag. Vi.
Livet.
Så fantastiskt. Förunderligt.
Det finns få saker som säger mer om en människa än hennes bild av livet.
Om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav.
Så skrev en gång Karin Boye.
Letar upp en bild av ett vackert träd. Gillar det jag ser.
Undrar om T känner igen det. Trädet alltså.
Letar vidare i fotosamlingen. Hittar en dramatisk bild av ett rullande hav, som kanske P kan känna igen. Gillar även det.
Om jag orkat hade jag letat fram en av mina favoritbilder av en väg, för sådana har jag också. Tror jag hade gillat den bilden med. Den enda jag vet med mig att jag inte gillar, inte hade gillat, och inte vill gilla, är fältslaget. Kanske för att jag tagit mig förbi den livssynen. Har levt så. Vill inte göra det igen.
Men väg, träd, hav. Alla lockar. På olika vis. Vad säger det om mig månne?
Har ni tänkt på det, att det aldrig är enklare att se sin stad med nya ögon än då man har gäster på besök från främmande ort, kanske tom främmande land?
Igår gick jag en walk n talk med den norrländska präriens gudinna [tack Olle för din gärning – den har gett mig mycket, inklusive fraser som den norrländska präriens gudinna. Kunde inte låta bli att skicka med dig ett tack och en tanke].
Gick från Centralstationen förbi Malmö Live, till Slottsträdgården och Slottsparken, promenerade runt runt, under klarblå himmel, smakade på nyutsprungna bokblad – syrligt, ton av citrus och len i texturen, smakar vår! -, ankungar, Ljusets Kalender och slottet.
Idag, efter en färd ToR till Kastrup, Pisa-picnic på Ribban, med vännen Rachel från USA som begår Sverige-premiär. Roligt! Vädret lika ljuvligt, mumsade hummus, morotsstavar, surdegsbröd med Saint Agur i Turning Torsos siluett i bakgrunden, innan vi vandrade över den lilla bron mellan Hundrastplatsen och Västra Hamnen.
Inte var vi ensamma att köpa en bägare glass på Bar Italia inte, men snabbt gick det att bli serverade och sen satt vi där och njöt på trädtrapporna längs kustlinjen. Jag, dottern och vännen från USA som följt mig i dryga tjugo års tid. Vi träffades i ett onlineforum kring Native Americans, då jag sökt mig dit för att samla information inför en uppsats till en sommarkurs i Socialantropologi. Rachel kunde svara på en fråga och peka mig vidare, och på den vägen är det. Sedan dess är vi vänner, som endast träffats fysiskt två gånger. Idag och för två år sedan i New York.
Middag hemma, hela familjen, och Rachel. Mycket snack, skratt och utforskande, innan vi, proppmätta, gick en långsam kvällspromenad i skymningen. Bulltofta är vackert och körsbärsträden pockar på uppmärksamhet, tillsammans med Lucas, bäckens porlande, lillebrors eviga tunnlande med den medhavda fotbollen och min önskan att plocka kirskål, nässlor, löktrav.
Stunder som dessa gör mig tacksam. Tacksam över vänskaper av olika nyans, som tar världen till min hemstad. Som gör att jag får syn på mitt Malmö. Ser staden. Som vore det jag som såg den för första gången. Gläds åt det jag ser.
Har du tänkt på det, att det aldrig är enklare att se din stad med nya ögon än då du har gäster på besök från främmande ort, kanske tom främmande land?
Ibland… är det bättre att vara tyst.
Har du också upptäckt det?
I stunder då känslorna svallar, då kan det vara bättre att vara tyst.
I stunder då jag vet att om jag öppnar munnen hoppar det grodor ur den. Grodor jag inte kan ta tillbaka, för har de väl hoppat ur, så har de.
AAAAARRRRRGGGGGGHHHHHHHHHH!
I sådana stunder blir jag glad om jag lyckas förmå mig att hålla tyst. Att vänta ut det dåliga humöret, irritationen, frustrationen, ilskan, besvikelsen.
Ibland lyckas jag. Ibland inte.
Och det är ok. På riktigt.
För det är på något vis det som gör mig (oss?) mänsklig(a), inte sant?
Började lyssna till ett samtal mellan två individer, en av dem en person jag beundrar oerhört. Men jag orkade inte. Jag klarade inte av att lyssna till samtalet, helt enkelt för att den andre deltagaren uppvisade alltför många av de drag jag tolkar som att han inte lyssnade. Han avbröt ständigt, Mmm:ade, Ah:ade, Wow:ade konstant. Och än värre, han kastade in Oh yes, that’s so good!, I know!, That is so important!, Oh yeah, I know him!, A hundred percent! osv osv. Han ställde frågor, och vek av från inslagen väg innan Seth Godin hade hunnit tala till punkt ens, om och om igen. Det gjorde samtalet helt olidligt att lyssna till. Så jag stängde av. Jag avstår hellre från att lyssna till det som Seth hade att säga, än lyssna till hur Gary Vaynerchuk fullkomligt misshandlade samtalet.
Plågsam upplevelse.
Jag har skrivit om, och reflekterat kring, förmågan att lyssna och värdet det ger, men jag är inte färdig. Det finns så mycket mer att lära mig om lyssnandets konst. Jag blir bättre och bättre på att uppmärksamma när jag l y s s n a r på riktigt, och när jag inte riktigt är närvarande. När min uppmärksamhet är splittrad, när jag hellre vill arbeta vidare på något annat, när jag vill komma ihåg något jag kom att tänka på, eller för den delen tycker ämnet är så tråkigt att jag inte vill fortsätta samtalet men inte förmår/vågar/kan avsluta samtalet. Kanske är det en person som jag faktiskt inte vill samtala med. Kanske är min tankeverksamhet redan upptagen med något annat, som jag inte förmår, eller vill, släppa. Kanske är jag bara trött, hungrig, urlakad. Kanske är jag ålagd att skriva mötesanteckningar samtidigt som samtalet böljar fram och tillbaka.
Att se hur jag för mig i ett samtal, om jag lyssnar eller inte, och att agera utifrån det. Det blir allt viktigare för mig. Att avbryta ett samtal där jag inte är närvarande till den grad jag vill och säga som det är. Jag är ledsen att behöva avbryta, men jag är inte intresserad. Jag avbryter här, för jag prioriterar att slutföra rapporten jag skriver just nu, och jag hoppas du har förståelse för det. Du, jag är för hungrig, för att kunna ge dig den uppmärksamhet du förtjänar, skulle vi inte kunna ta ett möte efter lunch istället, eller imorgon? 
Om du befinner dig i ett samtal med någon eller några. Vad hör du? Vad uppfattar du? Vad vaknar i dig? Vilka känslor bubblar upp? Nyfikenhet? Rädsla? Glädje? Irritation? Letargi? Fullkomligt ointresse?
Hur lyssnar du? Är du upptagen under tiden den andre pratar med att fundera ut det perfekta svaret? Söker du bekräftelse efter sådant du redan vet, eller lyssnar du efter det du inte vet? Lyssnar du med hela ditt jag?
Om jag vill bli en bättre människa, så är den största utmaningen för mig att inte döma andra och deras beteende.
Därför vacklar jag i frågan om handskakning, för att jag inte vill ta rollen att säga hur något ska vara och/eller hur någon ska göra. Jag har varit den personen, åtminstone är det så jag ser på den Helena jag varit tidigare i mitt liv. Det kom sig av att jag dömde mig själv hårdare än någon annan. Och då spillde det liksom över på alla andra. För mig hindrade det sättet att vara på mitt lärande, min utveckling. Jag var stensäker i mina ståndpunkter, och vågade heller aldrig erkänna om/att jag hade fel, eller kanske ändrat min syn i en fråga osv, helt enkelt för att jag uppfattade det som att mitt egenvärde låg i att jag visste (allt) och hade rätt. Så levde jag mitt liv.
Men inte längre. Det dyker så klart upp, självfallet, men i stort är jag oerhört mycket mindre dömande både av mig och av andra nu än tidigare. Idag ställer jag frågor, till mig likväl som till andra. Jag är ärligt nyfiken på svaren, och försöker att inte döma dem – varken svaren eller de som svarar, vilket även kan vara jag själv. Tidigare vågade jag inte det, varken ställa frågor eller besvara andras. Jag var rädd för att möta, verkligen möta, andra människor, helt enkelt för jag befarade att det skulle väcka något i mig som jag i mitt dömande skulle fördöma. Att jag skulle lära mig något om mig, få syn på personlighetsdrag, åsikter, känslor, som jag inte ville/kunde/orkade stå för. Det enklaste sättet att undvika det var att inte möta någon, fullt ut, ärligt och öppet. Att hålla fasaden välputsad och oerhört stark, så inget kunde riskera att ta sig igenom ytan, in, i mitt innersta, in till de där delarna av mig själv, som jag inte ens själv vågade titta på.
Därför handlar min reaktion, min respons, mitt vacklande i frågan om handskakning, om att jag kan se viktiga och givande poänger i så många olika synvinklar. Jag vill inte vara den som säger vad som är rätt eller fel för någon annan i denna frågan. Jag själv har inga problem med att ta i hand eller kramar, men vill ändå inte säga att alla ska/måste göra detsamma.
Det innebär inte att jag önskar ett samhälle där vi alla bemöts olika utifrån könstillhörighet. Det handlar snarast om att det finns olika tankar om hur vi tar oss dit. Jag ser gärna att vi försöker enas om en vision om samhället (en mer kärleksfull värld är stor del av min vision!), ett övergripande syfte, något för oss att gemensamt och individuellt sträva efter. Men att det i sin tur skulle innebär att diktera allas Hur, det är en tanke jag räds. För mig är Ett Rätt Sätt inte vägen. Har försökt leva det livet, till mitt eget förfall. Samtidigt har det tagit mig till den plats jag är, så jag fördömer inte den jag varit, det liv jag levt, sättet jag fört mig i världen, jag inser däremot att det inte längre gagnar mig, och därmed har jag gjort andra val, för mig annorlunda i världen idag, kontra förut. Därför testar jag en annan utgångspunkt i hur jag möter mig själv och världen. Det är den vägen min livsresa har tagit. Att alla andra ska ta samma väg, ser jag varken som troligt eller önskvärt.
Men för mig, om jag vill bli en bättre människa, och det vill jag, så är den största utmaningen att INTE döma andra och andras beteende. Det bär jag med mig hela tiden. Jag arbetar med det varje dag om än inte varje stund.
Vad gör dig till en bättre människa? Vad är din utmaning?
Jag minns dig på så många vis.
Hur du rikligt kryddade ditt språk med ordspråk.
Men kanske framförallt för ditt skapande – med dina händer har du åstadkommit så mycket, som kommer berika dina ättlingars liv i århundraden framöver, tänker jag mig! Och när jag själv sätter mig med stickor i hand, när jag virkar eller broderar, eller för den delen ställer mig och syltar och saftar, då känner jag mig extra mycket som arvtagerska till ditt (och även min momos) kunnande. I sådana stunder känner jag mig extra nära dig!
Tack för allt farmor, och inte minst tack för att du var en så fin oldemor till mina barn!
Under eftermiddagen mojnade vinden. Värmen som varit skygg som det mest räddhågsna skogsrå hela våren, dök så äntligen upp. Vilken skillnad det gör, till både kropp och sinne!
Framåt kvällningen gör jag som Elliott och E.T. Hoppar på cykeln och far iväg, mot månen, över dess koppärrade landskap. De syns tydligt för ögat, månens alla kratrar, så här två dagar före fullmåne.
Når min destination, men är inte redo att släppa månen än. Så vi tar en stund tillsammans, bara vi två. Jag samlar mina tankar. Gör mig redo för morgondagens farväl. Påminns om allt det goda jag har lagrat i minnets stora bibliotek. Så mycket jag upplevt på knappa 44 år! Hur mycket hann då inte min fina farmor uppleva på sina 98 år, så säg?
HERO - the coach 