#blogg100 – Glöm inte saven.

Efter Born to run plockade jag fram en bok jag fick i gåva för ett år sedan, eller två, av dess redaktör. Någonstans finns viljan, av Lennart Strandberg. Vackert språk, intressant ämne, och redan i förordet gnistrande stjärnstoff som låter mina tankar fara vida omkring.

De två första styckena i Karin Boyes bikt Unga viljor viner (ur För trädets skull, 1935) minner mig om händelsen i Stockholm, och när jag söker på nätet får jag läsa den i sin helhet:

”Unga viljor viner
som herrelösa spjut.
Ångest har kastat dem
i rymderna ut.
Skälvande av stridslust
och överflöd på styrka
söker de mål att drabba,
söker de makter att dyrka.

Men viljor som mognar,
de blir träd och slår rot,
beredda till att skydda
ett land vid sin fot,
ett litet stycke mark,
men nödvändigt som livet,
där något dyrbart växer,
av vindarna rivet.

Om gläntan syns trång

emot rymder utan slut
och trädet kanske livlöst
mot blixtrande spjut,
så glöm inte lövet
med den livsgröna färgen,
och glöm inte saven,
som sjuder genom märgen.

Var inte rädd, var stilla
den skördens natt,
då rösterna säger:
”Din gräns är satt.
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna.”

Måhända finner du, liksom jag,
både vila och förståelse,
förtvivlan och hopp, i dessa rader.
Och jag ber dig, vad du än gör idag, var du än befinner dig: glöm inte saven.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 39 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

…hennes bild av livet.

Det finns få saker som säger mer om en människa än hennes bild av livet.
Om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav. 

Så skrev en gång Karin Boye.trädet

Letar upp en bild av ett vackert träd. Gillar det jag ser.
Undrar om T känner igen det. Trädet alltså.

havet

Letar vidare i fotosamlingen. Hittar en dramatisk bild av ett rullande hav, som kanske P kan känna igen. Gillar även det.

Om jag orkat hade jag letat fram en av mina favoritbilder av en väg, för sådana har jag också. Tror jag hade gillat den bilden med. Den enda jag vet med mig att jag inte gillar, inte hade gillat, och inte vill gilla, är fältslaget. Kanske för att jag tagit mig förbi den livssynen. Har levt så. Vill inte göra det igen.

Men väg, träd, hav. Alla lockar. På olika vis. Vad säger det om mig månne?