Sitter här ännu en kväll, trött, vill gå och lägga mig, men vill blogga. Vill hålla min föresats med att blogga dagligen, så jag funderar, letar i hjärnskrymslen, i Evernote och i Bilder på datorn. Och så dyker det upp, en tråd att kroka fast vid, tar fram telefonen och tar ett foto. Tar ett till. Öppnar WordPress på ett nytt inlägg och börjar knattra på tangentbordet.Bläddrade bland mina foton, på jakt efter en bild på en speciell rabarberdessert jag gör, som jag tänkte delta i Månadens gröna med. Hittade den inte, men medan jag zoomade ut i Bilder så ser jag det. Livet. Mitt liv. Och ett tu tre så framstår det som närmast fantastiskt, förunderligt, vilket privilegierat liv jag lever.

Zoomade ut ännu ett steg. Ett helt års bilder får plats på datorskärmen. Minnen. Så många minnesvärda stunder av nu. Vissa finns här, förevigade, kanske bleknar de med tiden, och berättelsen bakom löses upp, försvinner. Men fotot finns – kanske – kvar, längre? För någon annan att titta på, lägga sin egen berättelse till, skapa sin egen uppfattning om.

Andra minnesvärda stunder finns bara kvar i mig. Förevigade i mig, inuti. Även de bleknar med tiden, om jag inte ibland lyfter fram den till ytan, tittar på dem, återberättar historien bakom. Vissa berättelser släpper jag taget om. Låter minnet sakta lösas upp i sina beståndsdelar, bli till stjärnstoft igen. Några minnen berättar jag framöver på ett annat vis, ur ett annat perspektiv, och som genom ett magiskt trick, förändras minnet. Somliga extra betydelsefulla minnen omhuldar jag, njuter av berättelsen, av känslan bakom, vill inte förändra den, tappa taget om den, se den lösas upp och försvinna som i dis. Möjligen broderar jag ut den istället, så minnesbilden blir än starkare, än färgrikare.

Minnen.
Av stjärnstoft – för det är vad vi är skapta av. Du. Jag. Vi.

Livet.
Så fantastiskt. Förunderligt.