Kategoriarkiv: Personligt

Inflykt: Snigelpostklubben

Publicerad den av
3

Igår trillade mitt andra snigelbrev in, från min nyvunna brevvän, som jag fått tack vare #snigelpostklubben. Nu står vi inför en ny månad av densamma, och jag är givetvis på än en gång. För det är något speciellt med handskrivna brev, som landar i brevlådan, i sällskap av räkningar och andra fönsterkuvert, en tidskrift eller två och ett och annat vykort. Det finns ett inneboende värde i dem, som är förmer än dess innehåll. Det faktum att någon fattat penna i hand, satt sig tillrätta, börjat skriva, en sida, två, kanske till och med tre. Avslutar, viker ihop, stoppar i adresserat och frankerat kuvert, följt av en promenad till brevlådan. Det ger det handskrivna brevet en tyngd, en värdighet, förmer än våra vanligaste kommunikationssätt – att slå en signal, skicka ett SMS eller ett email, att göra ett inlägg på någons Facebook-sida eller kasta iväg ett tweet.

Jag gjorde en observation under snigelpostklubbens första månad, då det, om jag är korrekt i min analys, endast var kvinnor som hoppade på konceptet. Fyrtio-femtio kvinnor. Inte en enda man. Varför? Jag har funderat mycket på mansrollen de senaste dagarna, sedan min premiär på ChattyMeals då vi bland annat pratade om den. Om hur kvinnorollen förändrats, eller åtminstone expanderat enormt det senaste seklet. Måhända kvinnan fortfarande ”ska göra det hon alltid gjort”, men kvinnorollen har också vidgats till att innehålla mycket av det som tidigare var förbehållet mansrollen, förvärvsarbeta och dra in pengar till hushållet, driva företag och chefa. Men mansrollen – har den expanderat och vidgats på motsvarande sätt? Jag tycker inte det, men kanske det bara är en mer långsam process än den var för kvinnorollen?

Se där. Som det kan bli. Här inleder jag ett blogginlägg med att skriva om #snigelpostklubben och landar i en fundering kring könsroller. Fascinerande hur hjärnan fungerar, eller hur? Oavsett vilket, så uppmanar jag dig, man som kvinna, att kolla in #snigelpostklubben och anmäla dig, om du ens är det minsta lilla nyfiken på hur det är att skriva ett brev till någon du inte känner, att dela med dig av dig själv, och få ta del av någon annans tankar och reflektioner. Kanske blir det just dig jag får som brevvän när Dorro parat ihop alla som anmält sig?

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det och vad är väl en mer påtaglig inflykt än att författa, skicka och erhålla handskrivna brev? Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Min Dahlia!

Publicerad den av
4

Nu har min Gerbera fått en kusin, då jag nyligen stickade klart sjalen Dahlia.Mönstret är en vidareutveckling av Gerbera, skapat av samma mönsterskapare, Linnea Ornstein. Garnet köpte jag samtidigt som det jag stickade Gerberan i, dock så valde jag att gå upp i stickstorlek då jag tyckte att min Gerbera blev väl liten.

Min älskade Gerbera som halsduk.

Visserligen har jag nog aldrig använt en sjal så mycket som just Gerberan, för jag insåg att den passade helt perfekt som halsduk som jag kunde behålla på för extra värme även inomhus. Men ändå. Och nu är den klar, min Dahlia. Just nu pryder den soffryggen, men så ruggigt som vädret är just nu skulle jag lika gärna kunna slänga den även axlarna mina.

Katten Pop och den ännu icke-blockade sjalen.

Liksom med Gerbera så skrev jag upp min framfart, för att kunna hålla koll på vilket mönstervarv jag var på:
26MAR – Klar m Diagram A
27 – Klar m varv 15
28 – Klar m varv 31
30 – Klar m varv 37
2APR – Klar m v 41
4 – Klar m v 51
6 – Klar m 59
7 – Klar m 63
8e – Mitt i v 68
4e – Klar m varv 85
23 – Klar m 89
25 – Klar m 92
26 – Klar m 95
27 – Klar m 97
28 – Klar 104
2MAJ – Klar 109
4 – Klar 115
5 – Klar 125
11 – Klar m 129
12 – Klar m 132
12 – Klar m 135
14 – Klar m 137
17 – Klar 139
20 – Klar 147
22 – Klar 149
30 – Klar 151
31 – Klar m 152 & 153
1JUN – Klar m 154
2 – Klar m 155 och avmaskning
24 – Blötlagd, urkramad och blockad

Pågående blockning av sjalen Dahlia.

Att blocka stickade alster har jag mig veterligen inte gjort förut, men det gör i sanning oerhört stor skillnad, som du kan se om du jämför fotot med sjalen och katten Pop med de två bilderna på en färdigblockade sjalen.

Dahlia pryder soffryggen.

Att sticka dessa sjalar ger ro och förnöjsamhet, att se mönstren växa fram skänker mig glädje, så frågan nu är snarast: vad är den övre gränsen för hur många sjalar jag får sticka egentligen?

Ola Berg inspirerar till en målbild att sträva efter 

Publicerad den av
18

Sedan i höstas går jag och lär mig spela gitarr, varannan måndag efter körövningen, tillsammans med två andra hugade gitarrhungriga själar. Och vår lärare så klart. När han låter händerna rinna över gitarrens strängar, ljuder den vackert. När jag gör detsamma skramlar det mest.

Jag har velat lära mig spela gitarr ett bra tag, men aldrig riktigt kommit mig för. Plinkeplonkat lite ackord, hjälpt av en gitarr-app på fånen, och fick ju en crash course på Dooify vilket definitivt kastade mer bränsle på brasan, men inte tillräckligt för att ge mig själv kicken i häcken att ta tag i det. Själv.

Så när min lärare kastade ut en förfrågan efter hugade spekulanter så hoppade jag, glatt, på! Sedan dess så spelar jag, åtminstone fyrtio minuter varannan måndagkväll, och plinkeplonkar emellanåt lite hemma också. Men det är där min stora potential ligger gömd – i att ta mig tid, om så bara fem minuter, varje dag. Nöta ackorden, just nu har vi avancerat till barréackord, startat med F och nu också lagt till Bm (för att kunna spela Rod Stewarts Sailing). Och varje varannanveckasmåndag när jag med tafatta händer greppar gitarrhalsen och börjar ta ackord efter ackord, så vet jag att jag behöver ge gitarren mer uppmärksamhet. Jag behöver öva mer. Öva öva öva!

Och vaddå behöver? Vill? Vill jag inte? Bevisligen inte. Än. Men det pockar på, mer och mer, just viljan. Att kunna greppa gitarren och börja plinkeplonka och ackompanjera mig själv, sjungandes någon gammal slagdänga. Påminns om Ola Bergs analoga Spotify och drömmer om dagen då jag kan lägga ens en låt till min analoga dito. Ola har en ”kortlek”, med namn på låttitel och artist, för alla de låtar han lärt sig. Varje år lägger han till några låtar till sin lista, och kan då när som, givet att han har gitarr och analoga Spotify-kortleken med sig, dra av ett par låtar, gärna tillsammans med andra. Himla mysigt upptäckte jag själv när vi satt på en orange picknickfilt i Almedalen 2016 och jag fick välja ett par favoritlåtar att sjunga tillsammans.

Där en målbild som lockar mig, och även om jag ännu inte har en enda låt på ”min lista” så har jag embryon. Imagine. Sailing. Everybody hurts. Still haven’t found what I’m looking for. Nu tändas tusen juleljus och Stilla natt. Och ett par andra låtar också. Dags att lära mig några av dem fullt ut! 

Nyttan i att sätta mig i ”skolbänken” och vara total nybörjare går mig inte heller förbi. Det är oerhört lärorikt att testa på Nybörjarens anfallsvinkel emellanåt. När det där som ser så enkelt ut när någon annan gör det, kan  vara så ofantligt svårt att åstadkomma själv. Jag menar, försök du få fingertopparna att böja sig över strängarna i Bm, så att det faktiskt låter som det ska. Inte är det enkelt inte! Men med lite envishet och tid *öva öva öva* så vet jag ju att det går lättare och lättare, och till slut så sitter det där. Så är det ju med det mesta! När vår körledare plockar fram ett nytt stycke för mig och resten av kören att sjunga händer ju detsamma. Rösten och rytmen och klangen och dynamiken och artikulationen och andningen… allt ska de synka, och det gör de aldrig på första försöket. Men med lite övning så kommer det, och ett tu tre kan ett stycke som initialt inte alls lockade, helt plötsligt visa upp sig i all sin skönhet. Och det bär med sig en alldeles speciell känsla av tillfredsställelse, måste jag säga. Och större blir den, ju mer bängligt det var inledningsvis, allt som oftast. De där styckena som jag inte alls kunde förstå, de ger den mesta tillfredsställelsen när de väl sitter. Lite motstånd ger stärkta muskler – på alla plan, så även i lärandet!

Förvånar mig själv!

Publicerad den av
7

För ett par veckor sen fick jag ett plötsligt sug efter att sticka ut på en joggingrunda, något jag, i princip, aldrig fått förut. Så jag gjorde det. Två veckor senare fick jag samma ryck, och tog alltså joggingrunda nummer två. Sen gick det ytterligare två veckor innan lockelsen väcktes än en gång, runda nummer tre, min hittills längsta. Och idag, två dagar sedan senaste turen, fick jag för mig att ta en eftermiddagsrunda, fast det regnade lätt ute.

Idag gjorde jag dessutom något annorlunda, då jag de tidigare rundorna varvat att lufsa fram med att gå, men idag gick jag bara till och från min start/slut-punkt, resten av rundan på dryga tre kilometer så joggade jag. Förvånar mig själv för detta känns totalt otippat alltsammans, men jag tänker det är lika bra att agera på det när andan faller på, eller hur?

Skatunge, buxbom och bokklubb

Publicerad den av
Svara

Sitter här i soffan, trött efter en dag som varit omväxlande riktigt avkopplande likväl som mycket målmedvetet hårt arbete. Efter frukost så la jag mig i sängen och unnade mig ett par timmars läsning, tills jag läste ut boken jag höll på med, så jag kom igång med jobb först efter lunch. Då gjorde jag å andra sidan en rejäl insats, och nu är det bara några få trådar som återstår för mig att ta hand om, innan jag skeppar över hela konkarongen till mina två medskapare för deras slutliga genomgång och återkopplingsvända. Det ska jag ombesörja imorgon så jag kan ta midsommarledigt med gott samvete.

Har också handlat ingredienser till morgondagens svampsill-session (innan har jag oftast gjort aubergill, dvs ”sill” på aubergine, men i julas testade jag svamp-sill, dvs ”sill” på svamp, och det var snäppet smarrigare, så det ska jag fixa till midsommar!), druckit te med Gott Barn, och jobbat häcken av mig (verkligen!) i trädgården då jag fick sällskap av en vän som medförde häcksaxar (en batteridriven och en manuell), spade och ett par hinkar. Medan hon grävde upp förrymda nävor, höstanemoner och annat smått och gott till sin trädgård, gav jag mig i kast med buxbomshäckarna och minsann hann jag med alla utom de två stora bollarna. Dessutom så räddade vi (möjligen?) livet på en skatunge som definitivt inte var redo att lämna boet ännu. (Får se om den överlever natten – vi ska göra vårt bästa för att hålla katten Pop inne åtminstone.) Därefter var det vår tur att dricka lite te och planera för bokklubben som vi har bestämt oss för att starta tillsammans. Det känns mycket inspirerande – så bokmal jag är har jag aldrig varit med i en bokklubb, så det är väl på tiden?

Att bli till i skrift

Publicerad den av
15

Ju mer jag skriver, desto mer vill jag skriva. Ju mer uppmärksam jag är – på min omgivning, på mig själv och min upplevelse av världen, på text i böcker jag läser och allt annat som utgör livet mitt – desto mer vill jag skriva. Jag vaknar och det finns embryon till blogginlägg inuti mig, som likt lamm studsar runt inom mig, och inget annat vill än komma ut på grönbete.

Usch då, så stressande! Då måste du ju kasta dig över datorn/paddan/skrivboken och få ner embryona på pränt?!

Nej.

Jag upplever det inte så. Stressas inte alls åt det. Gläds! Så mycket det finns som vill komma ut, vilken lycka det är. att få uppleva det. Inte alls stressande, för jag ålägger inte mig själv ett Måste, att jag Måste få ned alla bloggembryon på pränt. Nä. Det är snarast extra spännande att sätta mig ner och sätta fingrarna till tangenterna, för att se vad som väljer att slinka ur mig idag. Av allt jag skulle kunna skriva om – vad är det som vill gå från det formlösa till form, från att ”bara vara en tanke” till att bli till i skrift, just idag, just nu?

Rabarber et al!

Publicerad den av
9

Denna fantastiska skapelse, som förmår sätta blad av närmast förhistoriskt gigantiska mått, som växer och växer och växer, trots att jag skördar och skördar. Magnifik växt! Och så god dessutom. Minns den rosa saften min momo kokte när jag var barn, som smakade så ljuvligt rosa – för det är verkligen så jag minns den. Att den smakade rosa. Själv gör jag ofta både rabarberkräm och rabarberpaj, men i lördags när jag skördat drygt tre kilo rabarberstjälkar så bestämde jag mig för att göra saft. Googlade fram ett recept, som jag inspirerades av: Lät den stå fyra dygn (eftersom jag inte orkade ta hand om den igår), skippade citronsyran, hade endast ett och ett halvt kilo rårörsocker på cirka fem liter saft, det räckte fuller väl – inte minst eftersom jag fryser min saft, snarast än har den stående i flaskor, då hade det nog behövts mer socker för att konservera saften ordentligt. Så nu är frysen full av fem liter av Hasselbackens rårörda rabarbersaft, undantaget litern jag satte i kylen att bjuda till födelsedagsskål med på lördag.

För den delen ska jag nog kunna bjuda även på Hasselbackens nygjorda hyllesaft också eftersom jag i söndagskväll tog mig ut på hylleblomst- och nässelplockarpromenad. Hyllen satte jag saft på (utan citronsyra även där), som jag ska sila av och fylla på flaskor om två dagar, och nässlorna sköljde
jag upp och band ihop till ett knippe som jag hängde till avrinning och tork – blir perfekt att pulvrisera och göra nässelpulver av, till vinterns gröna smoothies, brödbak och annat smått och gott. 

Självklart plockar jag nässlor och kirskål som jag använder omgående också, men dessutom förväller jag dem snabbt och fryser in för höst/vinter/vår-användning. Och plockarsäsongen har ju bara börjat, snart finns det bär att skörda, och äpplen att plocka, och…  Äpplena jag vinterförvarade på vinden räckte ända till april, och de torkade äppleringarna jag producerade i höstas har jag faktiskt fortfarande kvar två påsar av – världens bästa snacks. Oh vad jag älskar att kunna använda det naturen ger.

Låter sig beskinas.

Publicerad den av
2

”Den tysta meditationen kan ibland också vara som att sätta sig på den bänk som löper längs Lunds Domkyrkas södersida en vårdag när den första solen kommit. Ansiktet vänt mot solen. Mottar ljus och värme. Låter sig ”beskinas”.”

Ja. Precis så där. Jag blundar och känner inom mig hur jag sitter där, på bänken, och lapar sol och värme. Likt en solros följer solens bana över himlen låter jag mitt ansikte följa densamma, svältfödd på både solens ljus och dess värme, som om jag har tur, och det inte blåser alltför mycket, påtagligt värmer kind och ögonlock.

Som utbytesstudent i Lincoln, Nebraska, fick jag via släktingar kontakt med en svenska som bott i staden i över två decennier. Hon gav mig en tillflykt jag emellanåt hade stort behov av, och jag minns för alltid första besöker i hennes hem, vitmålade väggar, trägolv och blå/vit-randiga soffor, avlutade skåp, hyllor och soffbord, och överlag, ett mycket svenskt inrett hem. Jag klev in där och hela jag slappnade av, ni vet, så där som hela kroppen bara släpper taget om man sitter i ett rum och ventilationens bullrande fläktar – som man nästan inte lagt märke till på ett medvetet plan – plötsligt stannar upp och man inser hur mycket det lågintensiva bullret påverkar hela kroppen. Så kändes det när jag klev in i detta svenskinredda hem.

Men det där med att låta sig beskinas… hon berättade för mig att hennes grannar tyckte hon var mer än lovligt knasig, som så fort solen tittade fram på vårkanten med lite vårvärme, plockade ut strykjärn och strykbräda och började stryka tvätten utomhus. Hon lät sig besviknas – utsvulten på solens ljus och värme sökte hon den, i alla former som tänkas kunde.

Har du tänkt på, att det också är en gåva vi människor kan ge varandra? Vi kan, med kärleksfull och ömsint blick, beskina varandra. Låta den andre motta ljus och värme; vilken gåva att både ge och få!

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.

Simmande meditation

Publicerad den av
2

1 – 1 – 1 – 1…. 1 – 1 – 1.
Om och om igen, hör jag siffran ett i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, vänder och låter siffran två tas ettans plats.

2 – 2 – 2 – 2…. 2 – 2 – 2.
Om och om igen, hör jag siffran två i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, vänder och låter siffran tre tas tvåans plats.

Och så håller det på. I en dryg halvtimme, medan jag crawlar 25 meter, vänder, crawlar 25 meter till, vänder. Om och om igen, och för varje vändning töms sinnet lite mer. För varje vändning blir siffran lite mer tydlig och glimrande inom mig. Att släppa taget; om allt. Armar och ben rör sig, som de lärt sig att röra sig när jag crawlar. Andningen, oftast vart fjärde armtag, alltid åt höger, andas ut under vatten, för att långsamt dra in ett djupt andetag medan ansiktet är i lä under min höjda arm, redo att dyka ned i det lätt klorerade vattnet.

Så skönt det är att under en halvtimme bara hålla fokus på en siffra i taget, som vid vändningen lämnar över till nästa siffra, likt en stafettpinne. När jag tar de första simtagen, ackompanjerad av ettans ensamma ekande ton, får den emellanåt en följeslagare som säger Du har precis bara börjat, du har hur långt kvar som helst. Det kommer ta en evighet. Du har inte ens gjort en fyrtiondel av det du föresatt dig idag. Gisses! Tankar som får komma och gå, medan jag håller mitt fokus på ettan.

Lika oviktiga som tankarna som följer den flödande och fylliga fyrtio i spåren, Nu är du klar, bara ett par armtag till, sen är du klar. 100% avklarat. Nu är du i mål, kilometern du föresatt dig ligger bakom dig. Tänk så snabbt det ändå går, bara du är ihärdig och låter armtag följas av armtag, bensprattel följas av bensprattel, ett andetag i taget. Tankar som får komma och gå, medan jag håller mitt fokus på fyrtio.

40 – 40 – 40 – 40…. 40 – 40 – 40.
Om och om igen, hör jag siffran fyrtio i mitt sinne. För varje armtag jag tar, ekar siffran i mitt inre. Tills jag slår i kaklet, stannar upp, och tar mig bort till bassängkanten. Klättrar uppför stegen och med en härlig känsla i kroppen tar mig bort till bubbelpoolen, den varma. Glider ner och låter kroppen slappna av efter en kilometers crawl.

Inflykt: Ett farväl

Publicerad den av
1

Sitter på tåget tillbaka till Malmö, efter ett och ett halvt dygn i Stockholm, för att bevista en begravning. Vackert och sorgligt, finstämt och glädjefyllt, minnesvärda återblickar och sorg över förlusten av en betydelsefull själ. Tårar av sorg och tacksamhet; kramar som förankrar själen, som jordar mig och ger mig en ökad medvetenhet om Här och Nu.

Vacker orgelmusik, jag blundar, låter den inre blicken löpa fritt, likt en sommarfjäril i solskenet, en fjäril som flyger än hit, än dit, gör små nedslag här och där, får liv och ger liv; sinnena likt sidenband som fladdrar fritt i brisen. Prästen talar väl, läser dikter med inlevelse och förmedlar med värme den bild han fått av henne vi tar farväl av.

I psalmerna låter jag rösten bära, ljust, klart, samtidigt som tår följer tår. I himmelen, i himmelen; sjunger det vackraste jag förmår, givet alla känslor som är i omlopp; inom mig och alla de många som likt mig är här för att hedra denna själ, som betyder något alldeles eget för oss var och en.

En fin dag. För en fin själ. 

Tacksam att jag gav mig själv denna inflykt, om än även en fysisk utflykt, etthundratjugo mil, tur och retur med tåg, men det känns mindre betydelsefullt än inflykten som öppnar ett mellanrum, ett avstick från det vardagliga, ett utrymme för reflektion. Livet. Döden. Kontrasterna och relationen dem emellan. Kärlek och sorg, och det faktum man står inför – när det som blir inte är vad man önskat, när den faktiska verkligheten skiljer sig från den önskade. Livsdrömmar att släppa taget om, för det som är, det är, och sakteliga, ett steg i taget, skapa nya. Buren av kärleken som varit; som aldrig kan göras ogjord. Alla dessa relationer en människa uppbär, vi är som trådar i en stor väv. Även när en tråd brister, kvarstår andra och säkrar vävens fortlevnad, ty varje tråd, varje liv, har varit del av detta livets väv, och därmed går du aldrig oss förlorad, vilket Jaques Werup minner oss om i Envoi.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.