Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Växa i mitt ansvarstagande

Publicerad den av
1

Ansvar är ett ord som följt mig detta året. När jag satt och skrev i min journal härom morgonen stod helt plötsligt följande mening mitt på pappret:

Att växa i mitt ansvarstagande. 

Under merparten av mitt liv har jag mången gång tänkt och sagt något i stil med ”Detta är jag. Du får helt enkelt ta mig som jag är, för jag ändrar mig inte.”. Tänker det ytterst sällan nuförtiden, och säger det förhoppningsvis lika sällan, helt enkelt för att jag inte längre ser det som sant. Snarast har jag insett att jag ljugit för mig själv när jag fastnat i den där inställningen. För vaddå sådan ÄR jag? De saker jag tänkt så här om mig själv är inte mina fysiska attribut, för där håller jag med, det finns saker jag Är. Kvinna, mamma till två, 42 år gammal, en tvärhand hög med blåa ögon.

Det jag ljugit för mig själv om är att jag trott att mina handlingar, mina beteenden, mina olater om du så vill, är något lika beständigt och påtagligt som mina fysiska attribut. Och jag har insett att det stämmer inte.

För jag har ett val. Jag kan välja om jag vill vara snarstucken, snackig, ilsk, påstridig, frågvis, lat, generös, sarkastisk, sur, hjälpsam osv. Men för att jag ska kunna se valmöjligheten krävs medvetenhet. För i varje medveten stund väljer jag mitt agerande. Eller kan välja, åtminstone. Då har jag valet, om jag kliver ur det reflexmässiga agerandet. Och där finns det oändligt utrymme att växa i och genom mitt ansvarstagande.

I en medveten stund kanske jag väljer det jag vant mig vid att välja, den där handlingen som också hade blivit resultatet om jag ej varit medveten i stunden. Per automatik-reaktionen. Den är valbar den med, och det finns inget som säger att det inte kan gagna mig. Men att välja den medvetet skiljer sig, i mina ögon, från att reflexmässigt hamna i den.

Kanske väljer jag dess motsats, det som är mest ovant, som kanske till och med väcker ett visst obehag i mig. Ett obehag som kanhända endast finns där just för att det är ovant. Som att sätta på sig ett par nya skor, eller nya glasögon. Det känns inte bekant, och med min ökande medvetenhet, upplever jag det obekanta så mycket mer, än jag skulle om det vore mig bekant.

ansvarstagandeVad händer när vi väljer en annan väg än den vanliga?

Tystnad, om jag är van vid att vara den som fyller varje möjlig stund med ord.

Att prata, om jag är van vid att hålla tyst.

Närhet, om jag är van vid att dra mig undan.

Att dra mig undan, om jag är van vid att söka närhet.

Det gäller ju också att välja situationen. Om jag är rädd för att tala inför folk, men skulle vilja bli bättre på det, då skulle jag inte välja en fullsatt aula att öva på, utan kanske familjen, bästa vännen, eller kanske till och med solo framför spegeln ett par vändor.

Testa att se vad som händer i dig, när du väljer något annan än det som är ditt rutinmässiga val, om så bara för att se vad det väcker i dig. Kanske upptäcker du nya horisonter inom dig?

Podcast 16/52 – on courage

Publicerad den av
Svara

Until now I’ve given you recommendations from the One you feed, On Being, RSA, Invisibilia (from NPR), Good Life Project, Peak Prosperity and London Real. Today I give you a new podcast in this Sunday podcast tip-series of mine.

A while ago I discovered the TED radio hour on NPR. It’s an hour long radio show, where they find four TED Talks that have a common theme, and make it all into great radio. I’ve been listening to a few episodes lately. Several of them are now on my tip-list in Evernote, where I keep track of the podcasts I’ve already recommended and the ones I want to recommend.

BoldomaticPost_Do-you-notice-the-small-actsOne of the episodes is on courage, and that’s a word and a concept that I think a lot about. What is courage? What makes people act courageously? Here are four takes on courage, from the ability to speak up, to work in war zones, to risk ones life by taking a stand for justice and by simply being a transparent physician and urging others to do the same. Four stories well worth listening to, I know I’m gonna check out the full TED Talks as well, that’s for sure!

And it makes me even more fascinated about the concept of courage. Spotting the grand gestures, the blatantly obvious courageous acts that make the headlines, that’s easy. No wonder we do that. Being easy to spot, they become the talk of the town.

But do I spot the small acts of courage, the ones I’m surrounded with on a daily basis?

This blog post, number 50 of 100, is a part of the #blogg100 challenge currently running in Sweden. 

Besök på Lunds Waldorfskola

Publicerad den av
8

Idag har jag varit i Hardeberga, på Lunds Waldorfskola. Rektor Örjan Liebendörfer och jag har lärt känna varandra via Twitter, och äntligen blev det av med ett litet studiebesök ute på Waldorfskolan som ligger så vackert högt uppe på kullarna i Hardeberga, med utsikt över slätten. Efter att jag och Örjan först suttit och pratat en god stund, om Waldorfpedagogikens bakgrund och ursprung, dess tankar och syfte, gick vi en rundvandring på skolans område, som är sex hektar stort och sträcker sig från gamla byskolan till säteriet.

Lunds Waldorfskola

Lunds Waldorfskola i Hardeberga, på en stor tomt om sex hektar. Jag förälskade mig i lerfiguren. Och musiksalen ska vi inte tala om. Får jag bli student här? Snälla?

Skulpturer i lera på en hylla i slöjdsalen, fritt skapade efter egyptiska förebilder (bilden uppsatt under hyllan med figurerna).

Skulpturer i lera på en hylla i slöjdsalen, fritt skapade efter egyptiska förebilder (bilden uppsatt under hyllan med figurerna).

Förra årets tredjeklassare byggde en bigård. Hur coolt är inte det på en skala? Årets treor bygger ett litet torp. Överallt vackra alster, uppsatta så de förgyller lokalerna, som i sig själva är vackra. Fridfulla. Rogivande.

Förra årets tredjeklassare byggde en bigård. Hur coolt är inte det på en skala? Årets treor bygger ett litet torp. Och skolan har en trädgårdsmästare att ta hand om odlingarna.
Överallt vackra alster, uppsatta så de förgyller lokalerna, som i sig själva är vackra. Fridfulla. Rogivande.

Vandrade in i ett klassrum, Örjan presenterade mig och eleverna utbrast "Vi har just läst om Sköna Helena!".

Vandrade in i ett klassrum, Örjan presenterade mig och eleverna utbrast ”Vi har just läst om Sköna Helena!”. Skolfamiljen hittade jag också på skolan, en av mina favorittidskrifter.

Det är bara att erkänna, jag skulle trivts fantastiskt väl här. Gillar formspråket, färgerna, stilen, ja, hela miljön tilltalar mig enormt.

Det är bara att erkänna, jag skulle trivts fantastiskt väl här. Gillar formspråket, färgerna, stilen, ja, hela miljön tilltalar mig enormt.

Efter två timmars rundvandring avslutar vi i kontoret bredvid fritidshemmet igen. Där sitter en äldre elev (nia?) som med ett lugnt och tryggt leende på läpparna berättade hur hen trivdes på skolan, och där gemenskapen med alla, över åldrar, stack ut som något särdeles unikt för skolan. Jag var nyfiken på om hen gått här hela livet, men så var inte fallet, så det fanns att jämföra med.

Här skulle jag trivas. Ja, jag trivdes helt enkelt, inget snack om saken. Örjan berättade att många elever kommer hit lite som en sista utväg, då de inte hittat skolgång som passat dem inom ramen för det kommunala och andra friskolor. Men här, här landar många. Och det kan jag förstå. Det är lokaler och miljöer som bjuder in till att landa. Därmed inte sagt att det skulle passa alla, för det tror jag inte. Men mig hade det nog passat som hand i handske, och det är skönt. Det ger en viss ro att hitta ställen där jag känner mig ganska naturligt hemma. Så jag vill säga varmt tack till alla som jag stötte på idag. Jag är allt lite avundsglad på er, det ska ni veta!

För mig som är ganska fascinerad av skolsystemet i det stora hela var det verkligen intressant med ett litet litet smakprov på en verksamhet som lite grann är som ett parallellt skolsystem, inom ramen för det ”ordinarie”. Jag frågade Örjan hur han ser på Waldorfpedagogiken i förhållande till LGR11 och det visade sig att han hade en teckning på ett blädderblock på sitt kontor, som handlade om just det. Visade sig att vi hade en ganska likartad syn på det där. Här har jag tagit mig friheten att återskapa den bilden:

Waldorfpedagogiken är större och mer vidsträckt än LGR11, som i stora drag passar inom ramen för den stora cirkeln. En liten del av LGR11 går lite på tvärs med olika grundtankar inom Waldorfpedagogiken (se det streckade området), men i stort är det inte något problem.

Waldorfpedagogiken är större och mer vidsträckt än LGR11, som i stora drag passar inom ramen för den stora cirkeln. En liten del av LGR11 går lite på tvärs med olika grundtankar inom Waldorfpedagogiken (se det streckade området), men i stort är det inte något problem.

Det är inte utan att jag undrar varför inte fler skolor i Sverige drar nytta av friheten som faktiskt finns i LGR11 inom ramen för det befintliga skolsystemet?

Mirror mirror on the wall

Publicerad den av
Svara

A few weeks ago I had lunch at a café I’d never visited before. Before leaving I stopped by the restroom and got totally perplex, but couldn’t really figure it out… until I washed my hands. Because what I saw then was NOT myself, which is what I’ve gotten used to seeing. Why? Well, simply because there’s always a mirror above the sink in a bathroom. But not here, here I just saw red checkered wallpaper.

mirrorIt’s an insignificant observation, because I had absolutely no problem washing my hands without having a mirror to stare at. (Otherwise I’d be getting really worried about myself!). But it made me realize something which I believe to be quite significant:

When something is so common to us it is just automatic, we stop noticing it.
Not until it disappears, do we notice the void. 

Which means that I go through a lot of life running in automatic mode. And that might absolutely have its merit, but sometimes I think it can turn quite dangerous to my ability to truly live life.

With each passing day, I experience a much greater awareness to the experience of life. An ever-growing consciousness that makes me see, feel, hear, smell, touch, taste and sense more of life.

That way to experience life is there for us all. All the time. Every day. Constantly available. The only requirement to this ordinary everyday miracle is being conscious to what goes on within and beyond you. Are you?

Ännu en Hyvens Salong

Publicerad den av
Svara

hyvens salongIdag var det dags för ännu en Hyvens Salong, den tredje i ordningen. Vi återvände till Vallåkra där vi höll första Salongen. Halv tolv samlades sex stycken hugade, samtalslystna och nyfikna individer för lunch och möte, under ganska avslappnade former. De enda förhållningsreglerna är egentligen start- och sluttid (11:30-13:30) och uppmaningen att lyssna efter det man inte redan vet.

Idag vill jag lova att vi landade i flertalet diskussioner kring sådant jag inte redan visste. Jag hyser också en förhoppning att dagens Salong faktiskt föranleder en reell och viktig förändring till det bättre, vad gäller livsvillkor för en familj. Det känns stort. Och ger mig hopp om framtiden. Tänk vad människor kan. Vilken kraft och förmåga det finns i oss alla, att agera, att fråga, att agera, att med små eller stora medel göra skillnad för någon annan.

hyvens vallåkra

Dessutom är det så att dagens Hyvens Salong trumfade en föreläsning av Hans Rosling. Det satte verkligen guldkant på min tillvaro, då en av våra inbjudna lämnade Lund Grand Prix efter Lottie Knutsons framträdande för att hinna till Vallåkra i tid.

Att skapa utrymme för möte. Människor som känner en eller möjligen två av de närvarande. Individer som alla kommer, förutsättningslöst, nyfiket, öppet och med en vilja att bidra och dela med sig, och få. Det är något jag verkligen vill göra mer av. Ja. Sitter här nu och tänker tillbaka på dagens Salong, känner hur en varm och glad känsla sprider sig i kroppen min, ett smajl letar sig ut i mungiporna, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag är samskapare av något sådant.

Vem kunde anat det för ett par år sedan? Inte jag. Det vill jag lova dig, det hade jag aldrig kunnat ana. Jag är verkligen glad att jag får uppleva det. Och så undrar jag vad mer jag kommer att ”inte ha anat” om framtiden?

Detta blogginlägg, nummer 40 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige. 

Responsibility

Publicerad den av
1

What is responsibility?
What does it mean?
How do I act responsibly?
And why do I have such strong attachment to the word, with a heavy feeling of sorts attached to it?

Those are but a few of the questions that arose a while ago, during a coaching call with my coach. Since then, I’ve toyed with the word, played with the concept, observed my feelings, written about it in my journal, and also spoken again and again with my coach about it, but also brought it up in other conversations.

I’ve gotten more insight. I’ve discovered the story I was telling myself about being responsible, and why it is ”something I have to do”. No wonder it had a heavy feel to it!

If I think responsibility is a heavy burden to bear, a must, something one should do, it’s only logical that it will have a very heavy feel to it. 

And you know what? It doesn’t have to.

The more I’ve sat with the word, I’ve realized responsibility can feel very light as well. It all depends on my state of mind. When I am in a low state of mind, I feel alone, having to carry the weight of responsibility all by myself. When, on the other hand, I am in a high state of mind, I feel connected to the Whole, to Mind, to whatever connects us all to each other (also when I’m in a low state of mind, mind you! Only when I’m low, I lose sight of the connection that is always there, as if I’ve gotten lost).

When I’m aware of the connection, feeling connected, responsibility is light as a feather. It’s as if I am no longer the only one to carry my load, like I’m larger than life, and no burden is too heavy. My self is so expanded, so connected to the energies of Mind, that I’m sharing the weight with everyone. Light. As a feather.

feather

I like the new relationship with Responsibility that I am exploring. What is Responsibility to you? Is it heavy? Or light as a feather?

Please be gentle, I’m still learning

Publicerad den av
1

”Please be gentle, I’m still learning” Robbie Williams sings in the song Advertising Space. Imagine living approximately forty years before getting that. Forty years before understanding that if I’m not gentle with myself, much less learning takes place. 

If I associate learning with pain, with being chastised, told off, ”I should have known”:ed, do you think my system would be promoting and encouraging learning? 

No. It (I) will run the other way. Shut down, slowly, insights will be fewer and farther apart… or at least, they will be significantly more quiet, almost unaudible. The inner voice of wisdom, of universal mind, will be barricaded, by myself, by my self-preserving ego. The innervoice will be unwanted. Out of fear. Fear of the pain that comes with learning, which I’ve associated with pain, harshness. 

And that will only change once I begin to be gentle with myself. And I speak from personal experience when I say that being gentle with me, is a very off concept for one accustomed to being harsh. Realizing my internal harshness was one of the greatest aha-moments of my life, and what I saw was that it’s not mandatory to be my own harshest judge. Kindness, gentleness, is an option. Also for me. 

This insight has been with me since 2006-2007 sometime, and took place during a therapy session. Since then I’ve practiced being gentle with myself, och it’s something which comes more and more natural to me nowadays. And that’s be reverting back to being more fully me, because I I think it is our natural state. We’re born and created to be gentle with ourselves, otherwise we wouldn’t be the learning creatures that we are, from the very get go. 

Imagine a small child being harsh with herself for not immediately knowing how to walk, run, ride a bicycle. A child is naturally gentle with themselves, trying, failing, falling down, trying again, failing, falling down, trying again…. over and over until suddenly, one step is managed, then two, then all of a sudden, the child can walk, can run, ride a bike. 

What happens to us? Why do we – at least I – stop being gentle with ourselves, and rather start to be hard on ourselves? Is that why children are the greatest learners there is? Not because adults don’t have the capacity to learn, but because we’ve stopped being gentle with ourselves, we expect to get things right away, and we are afraid to try and fail. Because we’ve put another meaning on what it means to fail, than the child trying to learn how to walk, run, rida a bike. We believe it means we are bad, not good enough. While the child simply knows it means that the learning process is still unfolding, there’s more to learn, more to master, before the learning process has manifested into yet another skill. And somehow, adults impose their faulty understanding upon children, creating yet another harsh un-learner. What if we adults instead learned from children what it is we are born to be? Life long learners, where the only prerequisite is being gentle to ourselves.

Please be gentle, I’m still learning. Are you?

Water

Publicerad den av
Svara

Checking my Facebook feed I stumbled upon this short videoclip:

It’s a long time since I learned to not keep the tap on while brushing my teeth, and when I meet someone (when sharing living accommodations or staying at the house of family or friends for instance) who keeps the water running I find it very hard not to rush into the bathroom to turn the tap off. So far I’ve managed not to so just that, as I’m not so sure it would be welcome, but then I never really know how to bring it up in a way that might actually raise awareness. Now I do. A one-minute clip, with all the arguments necessary.

We’ve cut back quite a lot of our water usage at home, because there’s quite a lot of water preserving steps one can take, but turning off the water tap while brushing teeth is such a simple first step, that I strongly recommend you try it.

Have you ever given any thought to this equation:
(the amount of water being wasted while teeth are being brushed with tap running) x (the number of times you brush your teeth every day) x (the number of residents in your household) = ?

Experiment more!

Publicerad den av
Svara

Yesterday me and my business partner Ulf had a brainstorm around the purpose of our mutual endeavors, and really diving deep into the question Why was great fun. While we were brainstorming, laughing, lunching and planning, several things from the Tai Lopez-podcast from London Real that I recommended last week popped up for me. It made me realize there were many things that I’ve been quietly digesting since last weekend when I listened to the show twice.

These things in particular were very well suited to the wild ideas and discussions of yesterday:

* Experiment more – but never longer than 18 months. If it’s not good after 18 months, cut your losses and get out!

* Double down – meaning: do more of that which works really well, the actions that serve you and your business, making a profit, as well as learning, growing, staying and getting fit and expanding as a human being.

* Friends & family – surround yourself with friends and family, and double down on relationships with people close to you. It’s not about having the highest number of friends, make each friend really valuable instead. money

* Fuel units – that’s what Tai calls money. Fuel units. If you have a car, you need fuel units to make it move. Same goes with everything else. We need fuel units to make things happen in the world, and with them you can do good, just as you can do evil. But since the golden circle (our Why) for me and Ulf is ”to make the world a little better”, we’re opting for doing good.

Just a few tidbits of the three hour long Tai Lopez-interview on London Real, but tidbits which I am playing with, in my head, and in my conversations. And, as importantly, in taking action as well. I’m playing with the idea of looking at all action taken, all courses laid out, all plans, conversations and endeavors I engage in, as experiments. Nothing is permanent. Everything is in movement, constantly shifting. Decisions are made, in the moment, but very few of them are written in stone, even though I have certainly been guilty of treating many decisions as being permanent. And then, in a heartbeat, something happens and life get’s flipped upside down. So why not play around and experiment more?

Podcast 13/52 – tossed in a tumbler for 3 hours!

Publicerad den av
3

black tumblerPodcast tip number 13 and I thank Michael Sillion and his PodOfTheDay-blog for this episode, which had me feel like I’ve just been through a 3 hour ride in a tumbler. Sometimes exhilarating and sometimes just really confusing. (Maybe actually being tossed in a tumbler would only be sheer hell, but work with me here, please.)

The podcast I’m talking about is London real with Tai Lopez, and once I’d finished the 3 hour long episode I actually pressed play once again. Am now almost two hours done second time round, and I’m vacillating between nodding vigorously, totally agreeing, and then once in a while I shake my head, get a sceptic look on my face and absolutely disagree with some things.

And you know what? I love that. I love the perplexity of the grey scale, of not saying ”I absolutely agree with 100% of everything Tai says” but not going ”I don’t believe a word this dude is saying” either. I like that, because it pushes my boundaries, expands and challenges my understanding of the way of the world, and gives me something to take a closer look at.

I almost get short of breath when listening because Tai speaks so much and fast, and Brian Rose of London Real does nothing to slow him down. London Real somehow very macho, and I haven’t listened to a lot of London Real episodes for that reason, but this one. Yeah. It works. For me. Somehow, despite the length, the tempo, and all the parts I disagree with. Funny that. Does it work for you?