Här och nu

Att vara runt människor som inte är uppmärksamma, inte är här. Och nu. Någon annanstans. Jag blir sårad. Men varför? Vad är det egentligen jag upplever? Varför bryr jag mig?

Känslan jag får, av en förströdd kommentar som – för mig – uppvisar den totala ignoransen, hur uppmärksamheten inte varit i de samtal vi fört, är en av ensamhet. Uppgivenhet. Ledsen.ensamEnsam. Men fylls också av en del jävlaranamma. Det var väl fan också.

Men så sväljer jag. Döljer – kanske inte så väl – det jag känner, åtminstone detaljerna. Att det syns på mig, något, det tror jag. Åtminstone ofta. Men detaljerna behåller jag inom mig. Och så gråter jag. Inombords. Känner mig ensam. Fast jag vet att jag inte är det egentligen – för vi hör alla ihop. Insikten från New York samhörigheten är grundinställningen, den finns kvar, men fasiken alltså, ibland är den svår att tro på, svår att känna, kanske tom svår att erkänna.

Och så var det det där med att följa känslan. Just nu följer jag ju en känsla som definitivt inte gagnar varken mig eller min omgivning. Svårt skaka av mig. Så jag tänker skriva ner det i hopp om att jag därigenom kanske kan få lite distans. Kanske blir det lättare att släppa, låta gå, ta mig genom.

Men kanske väljer jag fel uttryckssätt. Skriver, istället för att lyfta mina känslor med dem det berör. Varför inte ta det med dem direkt, så kanske vårt samspel blir mer i synk? Vad hindrar mig? Vad är det jag är rädd för att de ska tro om mig?

I give thanks…

… to myself. Since learning to be gentle with myself, life is just a wonderful adventure, in all it’s glory, through up’s as well as down’s.

… to those close to me, my family and friends. You make me a better person, and I love the way you enrich my life. Being in communion with like minded souls!

… to those who are aware. Aware of themselves, as well as their surroundings. Aware, and acting out that sense of awareness. You all help make the world a better place for us all.

… to those who struggle. With disease or mental anguish, with terror or impoverished circumstances, with relationships or loneliness, with life or death. I give thanks to you, because I learn from you and your struggles, in the same way I might have helped someone through my own struggles. At the same time, I wish your struggles would not be. My heart goes out to you all.

… to all those who knows and acts from the understanding that one person cannot do it all, but every person can do something. We all have the possibility to make a difference, and together, we can move mountains.

… to all those who stick to their worldview, even when times are tough. Who see the need to act according to ones values, treating a fellow human being as a fellow human being, whether or not she’s the first or hundredth who comes knocking, desperate, in need of a hand’s up.

… to life, to love, to laughter. I give thanks that I get to live a life and do work that matters, in these exciting and challenging times where the possibilities as well as the difficulties are endless. Together we determine the future of humankind, through our beings and actions. Imagine what might happen if we all started to act more like a kind human, living, loving, laughing? What if, we would shower ourselves, our fellow human beings and the world we live on with kindness?live love laugh

20 förslag i flyktingkrisens tidevarv

Vargatimmen är slagen, och jag, jag ligger vaken. Tankarna spinner, spinner, spinner, i frustration, i förtvivlan och med en rejäl dos amendetvarvälfanockså!

I en tråd på Facebook igårkväll landade jag i ett samtal om att nått måste ske, konkreta förslag måste fram, och även om jag inte tror att jag är den som kan komma på dem, så tänker jag samtidigt Amenalltså, varför inte?

För det finns idéer. Och det finns, än viktigare, människor med förmåga att tänka fritt och brett och vida utanför ramarna av befintliga system. För ett ger jag regeringen och alla olyckskorpar rätt i och det är De befintliga systemen klarar inte mer.

För mig är dock svaret på det konstaterandet inte Så därför stänger vi Sveriges gränser utan snarast Så därför behöver vi tänka bortom befintliga system. Om system vi skapat för att tjäna oss inte längre tjänar oss ska vi inte låta systembegränsningarna begränsa oss, utan tvärt om. Då är det läge att göra om, göra rätt, för en stund, tills ramen för det nya systemet inte längre funkar, och vet du – då gör vi om och gör rätt, igen. Om och om igen!

Där var jag när jag gick och la mig. Så när jag vaknade efter att ha sovit ett par timmar, så gick hjärnan igång, och började spinna på vad som kanske kan vara konstruktiva idéer, något att bygga vidare på. Klev upp eftersom jag vet att när hjärnan väl går i spinn är det lönlöst att tro att den kommer ur det läget om jag inte gör en fysisk förändring. Ibland tänder jag bara lampan och plockar upp en bok. Men idag klev jag ur sängen, drog på mig morgonrocken och kurade upp mig i soffan, insvept i ett par filtar, med laptopen i knät.

Så här kommer det. Tjugo klivstenar för ett Sverige som inte går vilse bland systemkramare och mörkermänniskor, som en kvinna uttryckte sig i ett förtvivlat inlägg på FB igår. Tjugo förslag i denna flyktingkrisens (Oh vad jag avskyr det ordet!) tidevarv. Långt ifrån alla dessa är mina egna förslag, snarast tvärt om, här samlar jag också de få befintliga förslag jag sett från politikerhåll, men också förslag och goda exempel från kreativa och innovativa gemene man.

  1. Låt Migrationsverkets befintliga personal ansvara för vars tio (fler? färre?) personer som talar de språk de asylsökande talar, och låt dem utföra registreringen av nyanlända under befintlig personals överseende och ansvar.
  2. IBO – ett förslag från Miljöpartiet för att möjliggöra statligt stöd för andrahandsuthyrning till nyanlända, som ett sätt att öka möjligheten till att få ett boende.
  3. Ge asylsökande ansvar att hitta boende på egen hand – ett förslag från Centerpartiet.
  4. Attefallshus finansierade av förskottshyror – ett förslag av en kvinna som vägrade låta sig nedslås av fakta som säger ”det finns inte boende, alltså kan vi inte ta emot flyktingar i Sverige” och istället började fundera och tänka på hur bristen på bostäder åtminstone delvis skulle kunna hanteras. Och vet du, på köpet kanske nyanlända snickare, elektriker, rörmokare osv skulle kunna få praktik och komma ut i arbete, för så visst jag vet brukar det vara brist på skickligt yrkesfolk.
  5. Initiativet ett tak – två generationer är härligt tycker jag, varför inte göra en motsvarighet för två kulturer under ett tak? Mathias Eriksson i Nykvarn är ett riktigt gott exempel på detta.
  6. Fast om våra äldre inte vill ha folk boende hos sig, kanske de mer än gärna skulle vilja ha sällskap en timme eller två per dag. Någon att ta en kopp kaffe eller en promenad med, en levande själ som kan injicera lite liv och värme i en ensam tillvaro? Och för den delen, det gäller kanske inte bara äldre, utan sjukskrivna, långtidsarbetslösa, föräldralediga också?
  7. De boenden av olika slag som nu skakas fram i parti och minut för att svälja de nyanlända är ju ett ypperligt instegsjobb för tidigare nyanlända som talar många språk.
  8. Ge asylsökande rätt att arbeta – ännu ett förslag från Centerpartiet. Idag har asylsökanden inte rätt att arbeta förrän man fått uppehållstillstånd, om man inte begär och får det, som ett särskilt undantag.
  9. I Uddevalla finns ett specialspår inom SFI bland annat för läkare och sjuksköterskor, som möjliggjort att nyanlända läkare inom så kort tid som ett år kommit ut på arbetsmarknaden. Hur många bristyrken har vi i Sverige idag? Vidga detta bevisat goda exempel att omfatta andra bristyrken, så som vård- och skolpersonal, hantverkare av alla slag och många många fler. Stockholm är faktiskt inne på samma spår gällande nyanlända lärare.
  10. Alla våra anorektiskt lean:a arbetsplatser – ge dem lite kött på benen under en period. Släpp in folk på arbetsplatser, alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Så också asylsökande som kommer hit. Om inget annat kanske nyanlända kan gå bredvid på arbetsplatser och växa in i arbete och samhälle på det viset? En kvinna jag träffade nyligen sa att på 70-talet var inte språket ett hinder. Folk som kom hit från Jugoslavien slussades ut på arbetsplatser omgående och lärde sig språket efterhand.
  11. Om vi sätter 12-åringar att med en lapp i handen på tåg, och ber tågpersonal och/eller medpassagerare ”Se till att hen kommer dit, och kanske du kan hjälpa hen ringa ankomstboendets personal också när ni närmar er?” så kanske vi kunde hantera just transporter bättre? Anlita guider som vägleder och bistår folk från ankomstkommun till anvisningskommun på våra tåg och bussar.
  12. Eller kanske det tom finns nyanlända med eller utan uppehållstillstånd som har busskörkort? Fyll bussar specifikt i detta avseende och åk på turné till anvisningskommuner i samma område.
  13. Lyssna till all den innovativa kraft som finns i landet! Ta Refugees Welcome to Malmö till exempel. När inflödet av folk som flyr för sitt liv drog igång på allvar i höstas, tog det inte många dagar innan driftigt folk skapat en ideell förening, och på ett mycket kompetent och proffsigt sätt hanterat klädinsamling och -utdelning, bistått med ett mål mal, en varm dryck, vatten och frukt, visat folk vägen till Migrationsverket för att söka asyl, hjälpt folk på tåg och bussar för vidare transport till andra städer/länder osv. Utan de ideella organisationerna som mötte upp kring situationen på Malmö Central tidigt i höstas hade det verkligen blivit kaos. Om myndighetssverige ensam hade behövt hantera situationen hade det inte gått så bra som det faktiskt gjort. Vad har dessa driftiga individer och organisationer för tankar krign de andra utmaningarna vi står inför, så som registrering och handhavande hos Migrationsverket, anvisning av bostad, möjlighet till SFI och tillgång till praktik och/eller arbete?
  14. Sluta vingklipp nyanlända. Den svenska modellen verkar gå ut på att ”Så så, det är bra nu, nu ska vi ta hand om dig/er”. Och i vissa fall är det påkallat. Absolut. Men som grundprincip? Är det verkligen så att människor som lyckats ta sig och sina familjer från krigszoner eller andra katastrofala situationer i sina hemländer helt plötsligt tappar sin förmåga att faktiskt rå om sig själva när de väl kommer hit? Igen, för vissa ja. Vissa har varit igenom så traumatiserande upplevelser att jag skulle tro att det faktiskt är vad som behövs. Men igen, för väldigt många tror jag det passiverar snarare än underlättar. Låt människor som kommer hit, som har förmåga, faktiskt få använda den för att börja bygga sig en framtid i sitt nya land.
  15. Använd modern teknik till att underlätta för nyanlända att lära sig svenska. Ta initiativet Språkkraft till exempel, som handlar om att med modern teknik möjliggöra snabbare integrering i svenska samhället, genom att undanröja språket som främsta barriär.
  16. Hej Främling, detta glädjande Goda Exempel från Östersundstrakten, där hela samhället sluter upp kring nyanlända och verkligen möjliggör möten mellan individer, och det med de allra mest enkla saker. Som brödbakning. Körsång. Fotbollsträning och fjällvandring. Hur sprider vi exempel som detta till kommuner runt om i hela landet?
  17. Snabbutbilda tolkar – det kommer mycket högutbildat folk just nu, #samtalflyktdäribland människor som redan talar ett antal språk. Som kvinnan som under Malmö Högskolas #samtalflykt häromveckan frustrerat sa att hon talade sju språk men inte hittar en plats här. Skulle tro att dessa individer har fallenhet för språk och kanske skulle kunna lära sig svenska snabbt, och därefter bistå som tolkar? I den situation vi är i nu kanske det finns behov av ”enklare tolkning” som kan hanteras av dessa individer, så att de med större erfarenhet som tolk kan ta sig av de uppgifter som kräver större vana?
  18. Starta än fler språkcaféer – på det viset kanske folk med god kännedom om svenska språket, som antingen är arbetslösa själva, eller som lämnat arbetsmarknaden och pensionerat sig, kan få en meningsfull sysselsättning några timmar om dagen/veckan?
  19. Ta chansen att med ett kritiskt öga granska våra samhällssystem. Skapta av oss. Skapta för oss. Men tjänar de oss på samma sätt idag som de gjorde när vi satte upp strukturerna? Har behoven förändrats? Har omvärlden förändrats så att våra system dukar under? I så fall är inte lösningen att trycka på PAUS och tro att det faktiskt kommer hjälpa så som det ser ut just nu. Nej. Världen snurrar på, vad vi än gör, och att sticka huvudet i sanden och säga ”Nu klarar vi inte mer” är en passiv och reaktiv åtgärd, som faktiskt är förlamande i all sin ryggradslöshet. Ta upp luppen istället. Titta med ett kritiskt öga på alla våra samhällsbyggande system. Migrationsverket. Arbetsförmedlingen. Socialtjänsten. Vårdapparaten. Polisen. Militären. Skolan. MSB. Ad infinitum.
    Designa mer för det okända, för behov som kommer, som vi inte kan veta exakt hur de kommer se ut, men vi vet kommer.
  20. Ta tillfället i akt att sprida historier och livsöden, från andra kulturer och andra geografiska  miljöer. Berika svenskars förståelse för hur livet ser ut, på andra delar av jorden. Låt nyanlända som vill och kan få berätta och samtala med människor av alla åldrar, i skolor, på arbetsplatser, genom föreläsningar, seminarier och webinarier, i antologier och på bloggar, i podcasts och dokumentärer. Skapa möjlighet till kontakter mellan folk. Kanske väcks samarbeten till liv? Kanske uppstår nya kulturella yttringar ur sammanstötningen mellan två kulturer – böcker, bilder, filmer, målningar, konstverk, teaterverk, musik – och kanske, kanske, vi där möjliggör en bättre värld, för oss alla?

Ta detta för vad det är. Två timmar av nattligt spånande. Inte vidare värst genomarbetat. Men alltjämt: Tjugo klivstenar att spåna vidare kring. Vissa av förslagen kanske är högst realistiska och genomförbara på kort sikt. Andra kanske hårresande verklighetsfrämmande och totalt omöjliga. Jag vet inte. Och jag bryr mig faktiskt inte. Ser det som viktigare att vi allesammans klev in i en spånskiva av sällan skådat slag just nu, där vi alla, ensam på kammaren eller tillsammans, med tekniken som hjälpmedel eller på fysiska träffar, tar klivet in i idé-generering. Vi behöver komma framåt, konstruktivt komma på och genomföra saker som gör gott just nu. Både för de som anländer till Sverige, utmattade och traumatiserade, men också för oss som redan finns i landet.

Kanske just du, när du läste mina tjugo förslag, kom på en egen idé som skulle kunna göra gott just nu? BoldomaticPost_Gor-din-rost-hord-och-satt-diEller så påmindes du om ett annat gott exempel du läst eller hört talas om? Kanske väcks ett engagemang i dig, en vilja att bidra?

Snälla. Håll inte inne på dina goda idéer och exempel. Sitt inte på ditt engagemang, utan agera på det. Gör något, vad som helst, så länge det är konstruktivt och uppbyggande. Gör din röst hörd och sätt din hjärna, ditt hjärta, och dina händer i arbete! Själv har jag just fått mitt första förordnande som god man för ensamkommande flyktingbarn. Det är ett sätt jag avser att göra skillnad, ett sätt av många, där jag tar mig an utmaningen att vara en god människa, en medmänniska. Vad är ditt/dina sätt?

Where are you headed?

Well, you see. I’m not. Not anymore. At least not the way I used to think about the direction I was headed in. You see, I used to have the feeling that where I was, wasn’t All That. But Over There, at the end of the rainbow, that’s where All That resided… and if only I could get there, then I would live happily ever after. Until, that is, I discovered it really wasn’t All That after all, spotted a new Over There, another rainbow to chase after, which I immediately set off in search of.

This was closely linked to my view of myself as a D-I-Y-project, a renovation object, in need of fixing. If only, I would know this, or be skilled at that, or looked a bit more like Z, then I would be a person worthy of respect, love, appreciation…
expand

So when asked, the other week, Where are you headed?, I actually said as much: I’m not. Not in the sense of being here, and wanting to go over there. I look at life, and myself, as being here, and expanding. In all directions. Not moving away from where I am, to another point in the universe. No. I expand. In all dimensions. Grow.

Centered in myself. Letting my roots grow, wide and deep. Not uprooting myself over and over again, moving towards the new site of All That. Getting there. Letting my roots grow… until I uprooted myself again. And again. And again.

Centered. Rooted. I don’t miss that feeling of dissatisfaction one iota, the dissatisfaction of not being good enough, always striving away, towards something else, towards completion, being fixed. If only…

Centered. Rooted. With a feeling of satisfaction, out of which I expand way beyond any Over There that I might have been striving towards or even imagined before. With my new way of being in the world, there’s an accompanying curiosity that makes for a journey of explorative discovery. Within the framework of that journey, I am travelling far and wide; farther and wider that I ever would have been able to before. Exploring the universe, within and without the boundaries of my physical being.

So. Let your imagination run wild. What if…
– you would stop chasing the pot of gold at the end of the rainbow Over There?
– you would see that staying rooted and expanding from a center point, would open up something new in your life, something way beyond anything you’ve ever experienced before?

What then?

Podcast 47/52 – Peak creative windows

Jonathan Fields points the finger on a sore spot for me, in this Good Life Project riff. How do I structure my days to ensure I work with my natural thinking and creation cycles, rather than fight ‘em? And what times of the day am I most organically creative? Listening to Jonathan, I realize I don’t really know my daily thinking/creation cycle all that well.createLike Jonathan, I have a peak creative window late at night, say from 9 or 10 pm and a few hours onwards. If I am still up by then, and there’s something to get done, boy, can I ever get it done, and with good quality at that.

But what – or rather, when – is my daytime creative window? Hm. I don’t really know. Have gotten into a somewhat lethargic routine on mornings when I don’t have to be somewhere at a set time, with a social media-session (that usually lasts much longer than the 15 minutes I aim at…), my daily Headspace meditation, doing my Seven exercise and then making a green smoothie, drinking it while reading the news paper and completing my daily Sudoku. And you know what? Nice as these slow mornings are, there is something within me wanting to come out, that isn’t. I’m not helping myself by structuring my days in a way that helps me get it out. Running more on mood than anything else?

I read someone who said they preferred to give people a hand up rather than a hand out. And that’s what popped into my mind now. How can I give myself a hand up to actually work with my natural creative windows? Making the most of them, if nothing else because it’s enjoyable?

Ständigt dessa motpoler

Människan offrar hälsan för att tjäna pengar,
sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan.

Hon är så angelägen om sin framtid,
att hon inte njuter av nuet.

Följden blir att hon inte lever i nuet,
och inte heller i framtiden.

Hon lever som om hon aldrig skall dö,
och så dör hon utan att någonsin ha levt.

Fick ett mail med ovanstående text. Den väcker mycket i mig. Påminner om Dalai Lamas ord, om ”Vår tids paradox” som jag faktiskt har som väggsmycke här hemma.

livet

Hur tänker du själv i förhållande till det där med pengar – hälsa, framtiden – nuet, döden – livet? Är de motpoler? Är det det ena på bekostnad av det andra? Eller kan de samspela? Hur i sådana fall? Och hur ställer du dig till dem personligen?

Och inte minst, i dessa dagar, är någon av dessa faktorer sådana du anser dig ha rätt till? Har alla det? Hur mycket behöver du egentligen för att faktiskt ha hälsan och leva ett liv som är värt att leva, både i nuet och i en trolig framtid? Om du strävar efter ett gott liv, sker det på bekostnad av någon annans möjlighet till detsamma? Har du större rätt till – pengar och hälsa – ett nu och en framtid – ett liv värt att leva – än vad alla andra har?

Följ känslan

Följ känslan. Den uppmaningen hör jag ofta. Att jag ska följa känslan.

Men vad betyder det egentligen?

Min förståelse är att det handlar om att låta sig ledas av livskraften, av visdomen, av det där som vi alla är en del av. Den talar till dig. Inte alltid som ett högtalarutrop, ofta är det en ganska tyst röst, kanske så tyst att du själv måste lyssna, verkligen lyssna inåt för att uppfatta den. Där finns känslan. Du vet den där känslan av ro, frid, välbefinnande, av att tillhöra, som ibland sköljer över dig? Det kan inträffa precis var som helst, när som helst, med vem som helst. I badet, när du nattar dina barn, under en cykeltur, när du plockar svamp i skogen, målar garaget, halvslumrandes i hängmattan, under gemenskap eller självsamhet. Precis var som helst. För känslan är inte beroende av en viss sak, eller en specifik person. Den kommer när du är i kontakt med livskraften, det som vi alla är en manifestation av.

Ram Dass har den vackraste definitionen av begreppet Namaste, som för mig beskriver den där känslan så fantastiskt väl:BoldomaticPost_I-honor-the-place-in-you-where

“I  honor the place in you where the entire Universe resides.
I honor the place
of love, of light, of truth, of peace.
I honor the place within you where
if you are in that place in you,
and I am in that place in me,
there is only one of us.”

Hur följer jag den känslan då? Det bästa sättet är att vara i kontakt med dina känslor, att vara observant på dem. Om du börjar bli ilsk, arg, irriterad, rädd, ångestfylld. Kliv inte in i det, om du kan undvika det. Se vad du kan göra för att istället hitta känslor som du mår gott av/i. Glädje, nyfikenhet, utmaningar, generositet, omtanke, vänlighet, engagemang. Följ de känslorna.

Och det behöver inte betyda att du ska byta jobb för chefen är så himla elak, eller sluta umgås med en vän som är så negativ. Nä. Inte alls (fast valet är ditt). Men när du känner hur känslorna som du inte gläds åt, som inte gagnar dig, kryper över dig – fall inte i deras sirensång, att kliva rätt in i dem.

”Ja, gisses, chefen alltså, han e ju helt knäpp alltså, jag vet inte hur jag ska stå ut idag, jag tror minsann jag måste byta jobb, och det i brådrasket för han gör mig så vansinnig!”

Faller du i den fällan, så garanterar jag att du snart mår än sämre, irritationen och missnöjet växer, och med det kommer ännu en harang av dessa tankar, som i sin tur gör att du blir än mer ilsk och irriterad… och så är spiralen igång.

Gillar du att vara i den spiralen? Jag gör det inte. Och jag har förstått att jag inte behöver kliva in i den. Jag hamnar i den med jämna mellanrum, för tankarna jag tänker kan jag inte styra. Men om jag noterar vilken känsla som väcks inom mig, så kan jag bli observant på att nu är det fara å färde, och det gäller att kliva ur virvelvinden innan den har mig i ett fast grepp.

Och ja. Det går att göra det. När jag förstod att jag inte är mina tankar, jag är den som tänker dem, så öppnades nått inom mig. Förståelsen för att jag har ett val. Jag kan välja att följa med i den nedåtgående spiralen. Eller ej. För jag är inte mina tankar. Jag är den som tänker dem. Så när jag upptäcker att jag är på väg ner, så väljer jag (ofta) en annan väg. Jag väljer att följa en känsla som ger mig välbefinnande, snarare än de som sänker mig. Jag väljer ofta att se och erkänna de där sänkande tankarna, men jag vill inte hänga med dem. Jag vill inte fastna i deras sällskap.

Men det är så svårt, säger någon. Jag själv också, ibland.

Ja. Det kan det vara. Men jag har själv insett att det är svårt främst för att det är (eller var) ett så ovanligt angreppssätt för mig. Det kändes underligt. Ältandet, dramat, att hålla mig fast i situationer som genererar sådana känslostormar (av känslor som inte gagnar mig) att jag fick svårt att sova, kanske tappade aptiten, eller tvärt om, började tröstäta, fick ångest, blev apatisk…. Det kändes bekant. Så var jag van vid att reagera. Att istället släppa taget, att inte följa med sirenen ner i bråddjupet, det var ovant. Men nu, nu är det att släppa taget som faller sig naturligt för mig. Snarast känns det väldigt underligt när jag hamnar i ett drama-träsk. För det händer så klart. Jag dras in i det som händer, tycker och tänker en massa, och tappar bort att vara observant på om aktiviteten i fråga ökar eller minskar mitt välbefinnande.

Och det är vad det handlar om. Att följa känslan innebär att bli observant på ditt välbefinnande och att följa den i spåren. Lite som den magnetiska nordpolen och att lära sig att orientera med hjälp av karta och kompass. Om du orienterar utifrån ditt välbefinnande, och är observant på när det ökar, och när det minskar, så kommer du snart att uppleva det förunderliga att du, oavsett hur det stormar runt dig, kan ha en hög grad av välbefinnande. Första gångerna det hände mig blev jag ganska chockad. Nu har jag vant mig och kan bara säga att det gör livet mer njutbart.

Day 8 #NaJoWriMoPrompt: Write About Your Creative History

For today’s prompt, write about your past in relationship to creative expression. What are your earliest memories of being creative? Describe some great opportunities or missed opportunities for creative expression? What do you think helped or hindered you from being creative? Do you have creative people in your family? How have they inspired you? These are general questions. Write about the topic and see where it leads you. Happy journaling.

My creative history. Wow. That feels like a massive assignment. Especially since the Create the impossible-course I took at the beginning of the year, which made me realize that there is (an opportunity for) creativity in everything, even something as mundane as making dinner is a creation.

My earliest memories…. ah, I honestly I have no clue. But, my maternal grandmother taught me to crochet (and later on to knit as well), and I do remember being at kindergarten an crocheting endlessly long threads from a ball of yarn. Rolled it into a skein, and voila, had myself a new ball of yarn, in a manner of speaking, to start all over again. So I crocheted yet another endlessly long, but slightly thicker, long thread, from the initial endlessly long crocheted thread. Think I might even have repeated the same procedure yet once again. Limited use for long crocheted threads most definitely, but I did create. And I might have been around 4 or 5, I’m guessing. There’s remnants of other kindergarten creations still remaining at my mom’s place. Various ornaments for Christmas and Easter for instance.

wrist warmersAs I’ve written about before, I think my creativity has, to a large extent, been expressed using my hands, in handicrafts. When I think about creativity, that is where my mind goes first of all. And perhaps there’s a bit of a need for results and usefulness in my thoughts around creation, for myself. I create something which is needed, or desired, or that which is useful. Like the wrist warmers I’m wearing right this instant. I knitted them a few years ago, when the urge to create something with my hands grew within, until I couldn’t contain it anymore, and dug out needles and yarn from my various hiding places… Having a set end goal in mind, I started to create them, working without a pattern, but knowing what I wanted them to become, once finished.

I wonder if that’s a bit of a hindrance I’ve imposed upon myself: there must be a need, an end-result that can be put to use? Have I ever created just to create? For the sake of making it? Without any hidden agenda, a lack of purpose? Just. To do it. Nothing more. Nothing less. I don’t know.

I mean, even my blogging is to a certain extent purpose-driven. I blog with the intention to get my thoughts and ruminations down on paper, making them come alive outside of my head. So… How do you do it, when you just create, for creation’s sake itself? I honestly don’t know. Do you?

God Man – check!

I september anmälde jag mig som God Man till ensamkommande flyktingbarn i Malmö Stad, och i torsdags fick jag besked att jag är godkänd. När jag väl samlat ihop alla papper som behövdes för själva anmälan, så var det tyst ett bra tag. Men för en två veckor sen ungefär så fick jag ett telefonsamtal från Avdelningen för Överförmyndarärenden (AFÖ), med en önskan att boka in en tid för telefonintervju. Sagt och gjort, det löste vi dagen efter. Ungefär en halvtimmes samtal, där AFÖs representant ställde lite frågor i syfte att ”klämma och känna” lite på mig. ensamkommandeEfter en bra intervju så blev jag lovad ett paket med lite lektyr kring ämnet, och blev även inbjuden till en utbildning för blivande Goda Män för ensamkommande flyktingbarn. Den var jag på i tisdags förra veckan. Innan dess hade jag tagit mig genom lektyren, och fått en något större förståelse för vad uppdraget faktiskt omfattar.

På utbildningen var vi strax under 15 personer, och under tre timmar fick vi lite mer kött på benen kring vad uppdraget faktiskt handlar om, och hur man kan tänka och agera. Att det inte finns några Rätta Svar blev ganska tydligt, och vi hade kunnat fortsätta bra mycket längre för oj vad samtalet böljade fram och tillbaka. Mycket intressant! Tror vi alla är pirrigt nervöst nyfikna på hur det faktiskt kommer bli att vara God Man. Och en sak gjorde mig lite förvånad. Visste du att det är fler män än kvinnor som agerar God Man? Det visste inte jag, och jag ska ärligt säga att där kom mina förutfattade meningar på skam, och även bland oss som var på utbildningen var det en (liten) majoritet av män.

Att alla inte passar som God Man, det kan jag förstå, men dessutom är det ju så att uppdraget kräver en ganska flexibel arbetssituation, vilket säkert är det som ställer mest käppar i hjulen för folk. Att kunna möta upp det ensamkommande barn man blivit förordnad, ofta dagtid, på Migrationsverket,hos Socialtjänsten, eller i skolan för utvecklingssamtal och dylikt, gör ju att de som har svårt att komma från inte lämpar sig så väl för uppdraget, tyvärr, hur personligt lämpade de än är. Så om du anser dig personligt lämpad och du har möjlighet att vara lite flexibel med tid, så tycker jag definitivt att även du ska kolla upp hur man går tillväga för att bli God Man i kommunen där du bor.

I torsdags hörde så AFÖ av sig och berättade att de gärna förordnar mig som God Man, om jag själv fortfarande ville acceptera att bli God Man. Självfallet sa jag Ja. Nu väntar jag på själva förordnandet, som troligen blir två ensamkommande barn, vilket är Malmö Stads praxis. Man förordnas två barn, lite grann för att man inte ska bränna allt sitt krut på sitt första, om man bara finge ett förordnande. Risken finns att man går all in, och ger och gör så mycket mer än vad uppdraget i sig egentligen omfattar. Dessutom är det så att man blir tillfrågad inför varje förordnande, man kan alltså säga nej om det inte passar sig just för stunden.

Så nu går jag i väntans tider, mycket nyfiken på vad som komma skall. Massa frågor snurrar rundor i skallen min, det vill jag lova. När ringer de och frågar om jag vill åta mig ett eller två förordnanden? Kommer det bli flickor eller pojkar, eller både ock? Varifrån kommer de ifrån? Vad har de varit med om på färden hit? Kommer vi kunna prata med varandra eller kommer vi behöva använda tolk? Kommer jag kunna hjälpa dem svara på alla frågor och funderingar de kanske bär med sig? Kommer de att känna förtroende för mig?

Allra mest pirrar det kring frågan:
Vem är människan jag kommer att möta och, förhoppningsvis, lära känna väl?

Podcast 46/52 – An act of rebellion

On Being.
Krista Tippett in conversation with Parker Palmer and Courtney Martin.
Topic: The inner life of rebellion.

At this point in time, a time of terror and natural disasters, war and tyranny, people fleeing from their home and countries, from death and destruction…. holding onto hope is a challenge. A struggle. Not always easy. But I stick with it. I stick with my hope of a better world, for all. With the knowing, deep within me, that the path of love is the path ahead, towards that world, which is better for each and every one. In times like these, holding onto hope is an act of rebellion.act of rebellion

This is the essence of this podcast. Holding onto hope. Parker Palmer and Courtney Martin remind me of the path I’ve chosen in life. The path of love.

Does that mean I never despair? Dread? Fear? Hate?
No. I feel it all. It’s a part of the human experience.
But I cannot, will not, let those emotions become the main route of my life.

That is not how I want my life to play out, focusing on those feelings, the feelings of despair, dread, fear, hate. It’s not what I chose. So when those feelings show up, I see and acknowledge them, I don’t shy away from them, but I have the choice not to dive headfirst into them, and that’s most often the choice I make.

Trying to avoid falling for the siren’s call of the cynic, the sarcastic, the pessimistic and the negative. Instead, I try to listen to the love, the creativity, the compassion and the positive. Simply, because it makes my life more enjoyable. That’s my act of rebellion. Holding onto hope, believing in and living my life out of love and light.

What is your act of rebellion?