Barfotadrottningen. 
Av Ildefonso Falcones.
Spanien. 1700-tal. Klassamhälle. Romer. Frigivna slavar. Rasism, förtryck, fördomar. Oh dessa fördomar, som verkar ha en halveringstid på årtusenden…
Jag är skyldig till dem själv, fördomar lever i mig med. Ibland får jag syn på dem. Då kan jag, ibland, bli kvitt dem, omvandla dem till förståelse, istället.
Nyckfulla regenter. Sociopater och maktfullkomlighet. Människor vars liv slits sönder och samman.
Våld. Svält. Fattigdom.
Men också. Kärlek. Vänskap. Sång, dans, glädje, ömhet. Närhet. Sorg. Förlust. Rädsla.
Vackert språk, tätt vävd berättelse, pulsen i boken håller mig fast, blad efter blad läser jag, sen kväll på sen kväll. Svårt lägga ifrån mig boken. Vad kommer hända. Överlever hon? Han? Kommer de återförenas, eller är det som förgjort, att ödet ger än mer åt de som redan burit det tyngsta av lass?
Och oj, vad jag slås av att det inte hänt så mycket på knappa 300 år. Igenkänningen enormt stor. EU-migranternas läger på Sorgenfri i Malmö rivs ungefär i samma veva som jag läser om hur Ferdinand VI 1749 frihetsberövar landet samtliga (!) romer. På ett infall. För att de var romer. För att det gick.
Drar inga andra paralleller, men igen… vår kollektiva oförmåga att vara varsamma med varandra känns som den ännu inte peakat i mänsklighetens historia. Och på något underligt vis så ger det mig hopp. Vi kan bättre. Vi kan mer. Vi kan vara varsamma. Gemensamt.
Barfotadrottningen.
Bok väl värd att läsa, liksom hans tidigare roman Katedralen vid havet.
Läs. Ta in. Lyssna, i ditt inre, efter det du inte redan visste. Och fundera. Över vad vi människor gör mot varandra. Vad vore möjligt om vi istället var varsamma med varandra, i samvaro?



When I listened to this
This near miss – a gift. Reminding me to make the most of what I’ve got, here, now, today, in this very moment. Enjoy what I have, and remember to take pleasures in the small things of life. Such as a look shared between hubby and wife, in the rearview mirror, as the car speeds ahead again, albeight a bit slower than before. The realization, in that shared look, that life is both precious and gorgeous, and we’d better make the most of it, because it can end, in an instant. And it will. Sometime. Until then, I’ll take this near miss as a gift of life, a reminder to 
But as I’ve recently been in
Yawn.
