Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Mål bör vara specifika och mätbara

Publicerad den av
5

”Mål bör vara specifika och mätbara.”

Ja. Jag vet.
SMARTa mål ska det vara:
Specifika. Mätbara. Accepterat. Realistiska. Tidssatta.

Problemet är bara att jag inte direkt går igång på SMARTa mål (längre).

Däremot går jag verkligen igång på aktiviteter som jag i någon mån kan kvantifiera. Att läsa 100 böcker under 2018. Att läsa alfabetet. Att springa en gång/vecka. Eller aktiviteter som jag kan logga antal dagar i sträck på, som min dagliga morgonsjua (idag genomförde jag, med smärtande ländrygg, sjua nummer 1593 på raken), min Headspace-meditation (idag nummer 104, har hållit på lika länge som morgonsjuan men missat en dag emellanåt, varvid jag bara plockar upp tråden dagen efter igen) och min tysk-kurs i DuoLingo (154 dagen idag).

Vad leder det till då? Varför sätter jag inte bara SMARTa mål som i nedbruten form kan uppnås genom dessa kvantifierbara aktiviteter?

Bra fråga.

Morgonsjuan, löpningen och meditationen bidrar till fysisk och själsligt välbefinnande. Och det är ju fint nog, men långt ifrån SMART formulerat.

Läsandet och språkkursen bidrar till mental spänst. och det är också fint nog, men lika långt ifrån SMART formulerat.

Måhända att jag under 2019 kommer att sätta ett ekonomiskt mål (ja, ett SMART sådant) för mitt företag. Måhända? Jamen jo. Jag ska det. Jag har nog redan satt det när jag tänker efter. Och det känns bra. Det kommer generera underliggande aktiviteter som alla syftar till att hjälpa mig uppnå mitt SMARTa ekonomiska mål. Och ja, det är så klart kvantifierbart och enkelt att logga på det där viset som kittlar mig.

Men detta är verkligen ett undantag. Det är precis som om jag tycker om, och går igång på, de kvantifierbara aktiviteterna, likväl som jag kan gå igång på ännu mer högflygande intentioner, som i min värld befinner sig steget ovanför mål. Lite flummigare, lite mer odefinierade, inte så planlagda och strukturerade. Som SMARTa mål betraktade i alla fall. Titta bara på min intention för 2018, att leva ett medvetet digitalt och analogt liv. Inte är det SMART formulerat, och det är inte de underliggande aktiviteterna heller. Men oj vad mycket av det som jag genomfört!

Så. Visst b ö r mål vara SMART formulerade, men inte bara-för-att. Det köper jag inte. Hjälper det mig att formulera mål SMART och/eller att sätta kvantifierbara aktivitetsutmaningar och/eller högtflygande intentioner, så kör! Spelar ingen roll vad ”man bör” eller inte, om det hjälper är det till gagn, om det stjälper är det inte till gagn. Och vi är alla olika, så ock inom ramen för samma individ. Det fanns en tidpunkt i livet då SMARTa mål kittlade mig, och då var de ju verkligen till gagn för mig, likväl som intentionssättandet vuxit fram i takt med att målsättande slutade kittla.

Summan av kardemumman: Testa! Lek! Experimentera! Se vad som funkar och inte funkar, vad som är till gagn eller ej, och inte minst, var öppen för att utvärdera ”ditt sätt” med jämna mellanrum, för vi är alla stadda i förändring, och det bör även våra system vara, annars riskerar de att leda till stagnation snarare än expansion.

Att sätta en ny vana?

Publicerad den av
1

21 gånger. Har jag hört det ska krävas för att sätta en ny vana. Fast det finns de som säger att det krävs många fler gånger än så. Mitt kallbadande kvalar inte in oavsett. Kallbadade nämligen ikväll för andra gången i mitt liv. Men det känns som om jag håller på att sätta en ny vana. Eller… vana kanske är fel ord? Jag bor inte så till att jag kommer kasta mig i plurret dagligen, hur skönt det än verkar. Men det känns verkligen som att jag fått upp ögonen för en aktivitet som jag tycker mycket om – som river skönt i mig, ger mig den där pulserande känslan av l i v.

Befinner mig hos momo och här är det onekligen mer görbart, med fem-tio minuters promenad ner till stranden. Fick med mig barnen och momos hund som sällskap (och livvakter). Strippade, tog raska kliv nerför badbryggan, stannade en mikrosekund ovanför vattenytan innan jag bara plöjde på. Det är galet kallt, och samtidigt inte. Kroppen i stort känns liksom, men sen börjar fötter och vader domna i kylan, så då vände jag upp till en väntande handduk. Gnugga, gnugga, blodcirkulationen på topp, raskt på med kläder igen och sen styrde vi kosan hemåt.

Kommer göra om det. Troligen redan imorgon, och ytterligare ett par gången innan året är slut. Och jag vore ju inte mig med mindre än att det redan snurrar i skallen om jag ska sätta upp något mål på antal kallbad under 2019… haha. Ja, så upholder – löfteshållare – jag är, så kittlas jag av sånt! Men kanske det får anstå ändå. Fördelen med ett uttalat mål är å andra sidan att jag då får en påminnelse med jämna mellanrum, som sannolikt leder till större antal genomförda kallbad. Nåväl, det återstår några dagar på året då jag kan fnula på det där…

Den omättliga vägen (bok 26 av 26)

Publicerad den av
4

”På mig verkade det som om de var andas som hade lånat lite delar av människor för att delta i den mänskliga verkligheten. Det sägs att andar gör så ibland. De gör det därför att de blir trötta på att bara vara andar. De vill smaka på mänskliga saker; smärta, berusning, skratt och sex.” 

Där gick jag i hamn med halva årets ”läs dessa redan förbestämda böckerna”-utmaning, den svenska delen. En bok återstår, sen är engelska delen också i hamn. Detta är också min 96e bok för året, fyra återstår innan jag är kan bocka av läsa-100-böcker-under-2018-utmaningen också. Och så återstår X och Z i #läsaalfabetet2018-utmaningen, bibblaböcker med bokstäverna är hemlånade och får följa med på julfirande.

”Och så lämnade vi kanten av verkligheten, sagolandet som ingen kunde se och gick hem genom den svajande natten.” 

Den omättliga vägen. Ben Okri. 
Oerhört udda bok. Fascinerande, överväldigande och galenskapande.

”Vi virvlade runt i de härliga och vilda stormarna i hans epilepsi och for fram längs andarnas röda vägar och kom fram till Nattens by, där fåglar höll på att lägga ut elkablar, där De maskklädda var alkemister, där honungsfågeln var präst, där månprinsen var ett hittebarn och där sköldpaddan var en kringvandrande trubadur som vid vägkanten påminde mig om att ingen historia någonsin kan avslutas.”

Ja. Galenskapande.
Läser sida efter sida och fascineras. Tänker att Så här måste det vara att vara helt galen? Att ha skapat ett inre universum befolkat av allsköns möjliga och omöjliga varelser? Eller är det bara en kulturell kontext som är mig främmande? Är tomtar och troll och allsköns övernaturliga fenomen från den svenska/nordiska mytologin lika galenskapande om man inte fått den till sig sedan barnsben?

”Andebarnet är en varelse som motvilligt dristar sig in i kaos och solljus, in i de levandes och de dödas drömmar. Sådant som inte är färdigt, som inte är villigt att födas eller att bli till, sådant för vilket tillräckliga förberedelser inte har vidtagits inför den ödesdigra födseln, sådant som inte är avklarat, sådant som är nära förbundet med misstag och med fruktan för att bli till, allt återkommer ständigt, kommer hela tiden tillbaka, och är självt en del av andebarnets villkor. Allt kommer och går tills den rätta tiden är inne. Historien visar själv till fullo hur alla företeelser i världen är delar av andebarnets villkor.”

Jag plockade på mig boken i en ”var-så-god-att-ta-en-bok”-hylla i Lessebo för ett par år sedan, när jag var där på jobb. Hade då precis fått upp ögonen för det faktum att jag läst oerhört lite ”afrikansk litteratur”. Och fnuttarna är medvetna. Afrika är världens näststörsta kontinent, och det blir närmast parodiskt att klumpa samman femtiosju länder under ett begrepp. Samtidigt som faktum kvarstår: jag har läst alldeles för för få böcker skrivna av författare med rötter (och hemviste) i Afrika.

”Med tanke på det faktum att andar är odödliga, kunde skälet till att jag ville bli född finnas här – i dessa paradoxer hos saker och ting, de eviga förändringarna, det gåtfulla hos livet när man lever det, mysteriet med varat och med födelser i födelserna, död i födelsen, födelser i döden, utmaningen att födas till sitt sanna jag, till sin nya ande, tills villkoren är de rätta för den nya oföränderliga stjärnan i ens universum att bli till; utmaningen att växa och lära sig och att älska, att bemästra sitt jag; möjligheterna till en ny överenskommelse med sin ande; sannolikheten för att ingen orättfärdighet varar för evigt, att ingen kärlek någonsin dör, att inget ljus någonsin utsläcks, att ingen verklig väg någonsin avslutas, att ingen väg någonsin är definitiv, ingen sanning någonsin slutgiltig och att det aldrig egentligen finns någon början eller något slut?”

Mot slutet kommer stycken som dessa. Lite mindre galenskapande, mer förståeliga och samtidigt pekar de på saker så djupa, så grundläggande mänskliga, att även detta känns som att vandra på ett gungfly.

”Han reste outgrundliga frågor. Hela tiden frågade han: varför? Eoner senare frågade han: vad är det vi måste göra? Och sedan frågade han: hur gör vi det? Han fortsatte ihärdigt och ville veta: när? Obevekligt frågade han, medan han vred och vände på sig: vilket är det bästa sättet? Och med en smula större lugn, utan att dra sig undan den oundvikliga konflikten med sig själv, frågade han: vilket är det första steget?”

Frågan. Ständigt återkommer jag till frågan. Frågorna. Som på så många vis är av större intresse, är mer öppnande och inbjudande än ett aldrig så välformulerat svar kan vara.

”Vi kan på nytt drömma fram denna värld och göra drömmen verklig.”

Hög tid för det nu. Att drömma fram en värld utan omättliga vägar…

” – Det bor många människor i oss, sa pappa som om han läst våra tankar, många förflutna liv, många kommande liv. Om man lyssnar noga är luften full av skratt. Människan är ett stort mysterium.”

Ja. Ett citat som ger ett värdigt avslut på årets läs-26-svenska-böcker-utmaning: Människan är i sanning ett stort mysterium.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Inkludera och Mötas – slutfört med den äran!

Publicerad den av
7

Igår tog jag del i slutkonferensen för ESF-projektet Inkludera & Mötas i Skurups kommun, som både skapats och projektletts av Annhild Månsson. Slutkonferensens rubrik löd: Vad gör vi bättre nu när vi kan? och programmet för dagen gav både en historik över projektet, summerade dess resultat som gav nytt tankespjärn framöver till alla deltagarna. Inkludera & Mötas har, med en budget på 11 miljoner kronor, haft över 900 unika deltagare som genomgått ca 27 000 kompetensutvecklingstimmar.

Marie Cornmark har varit processledare för min och Pernilla Tillanders projektinsats Ringar på vattnet för förskolorna. Hon tog del i den inledande panelen, och hon personifierade essensen av vårt budskap när hon erkände att det var läskigt att tacka ja till att sitta i panelen inför 500 personer och att hon utmanade sig själv och tackade ja. Vikten av att ”förebilda” har landat så fint i Marie, som kliver fram, testar, lär sig, utvecklas, och, som hon uttryckte på scen: vågar titta på sig själv och ta ansvar för sin egen utveckling.

Doodle över inledande panel och Anna Tebelius Bodin om Hjärnan – vad alla borde veta!

Efter förmiddagsfikan var det dags för Anna Tebelius Bodin att äntra scenen, på temat: Hjärnan, vad alla borde veta! Mycket spännande; insikter såväl som konkreta tips fick jag mig till dels under detta pass – t ex tumregeln att aldrig låta folk sitta ner mer än maximalt 30 minuter (och helst bara hälften av det). När vi ställer oss upp aktiveras hjärnan som förberedelse på att vara i rörelse, när vi sitter ner går den i viloläge. Och vikten av att ge input mitt eget uttryck för att överhuvudtaget ha en chans att minnas några av de 11 miljonerna input min bakre hjärnhalva tar emot, varje sekund! Eget uttryck är precis vad jag gör med mina doodlar.

På förmiddagens valbara pass lyssnade jag till Verenice Bengtsson som talade om Välkommen – är du redo för inkludering? Om drivkrafter och passioner, om relationer och mänskliga rättigheter, och inte minst insikten att mångfald inte är ett mål utan ett medel för att nå andra mål.

Efter en sagolikt god lunch var det dags för eftermiddagens valbara pass: Kunskapsverkstad och framtidsforum med Magnus Eriksson. Givande att i mindre grupper av salig blandning få problematisera, spåna och lyfta erfarenheter och lärdomar både från projektet i sig som för vad som kan vara av intresse framöver.

Doodle över Verenice Bengtsson om inkludering och kunskapsverkstad med Magnus Eriksson.

Därefter återsamlades vi allesammans (över femhundra deltagare!) i stora salen för att under en och en halvtimme få skratta, förvirras och beröras av Sara Lund. Strålande genomfört! Stående ovationer efteråt, högst välförtjänt. (Inte för inte Sara nominerats till Årets Talare av Talarforum 2018!) Börjar jag fråga ”Källa på det?” framöver kan det direkt härledas till dessa 90 minuterna med SaraClaes.

Doodle över Sara Lunds fantastiska avslut på slutkonferensen.

Och sen var det slut efter avtackning av projektteamet som med den äran genomfört en riktigt bra slutkonferens men än viktigare: roddat hela detta projekt av modell större i hamn. Det har varit en ynnest att vara en del i projektet (på många olika vis!) och det är min absoluta förhoppning att lärdomarna från Inkludera & Mötas fortsätter sprida ringar på vattnet under lång tid framöver.

Topp tre och månadens rookie minsann!

Publicerad den av
8

Jag blev topp tre o c h månadens rookie i #BusinessBoomUtmaningen i november månad, något som jag blir glad av. #BusinessBoomUtmaning handlar om ”kostnadsfria FB-strategier för kvinnor” och ger en kick i häcken att testa Facebook Live. För mig var det åtminstone en kick i häcken – på bästa sätt!

Jag blev ombedd av Lilian Druve, som är kvinnan bakom utmaningen, att skapa en FB Live där jag ger lite tips, tricks och tankar kring utmaningen i syfte att inspirera och peppa fler kvinnor att testa. Och jag är sällan svårbedd jag, utan kastade mig över telefonen och spelade in följande live:

Istället för att tro att #BusinessBoomUtmaning kanske eller kanske inte passar dig, så utmanar jag dig att testa och se. Då vet du, så slipper du tro. Om du ansöker om att gå med i gruppen (gör’t. Bara gör’t!), så ange gärna mitt namn så Lilian vet varifrån du fått nys om utmaningen.

Mastermind – världens bästa uppfinning!

Publicerad den av
7

Att ta del av en mastermind-grupp är ett sätt att dra nytta av andra människors erfarenheter och klokheter. Jag har varit med i en mastermind-grupp sedan februari 2013 och jag är mina trogna MM:are oändligt tacksam för allt de bidragit till i mitt liv, både professionellt som privat, sedan dess. Under åren som gått har vi emellanåt försökt utöka gruppen, men har nu landat i att det ”är vi” som hör ihop. Vi har kommit varandra nära över åren, och jag har ett fullkomligt oreserverat förtroende för de andra. Som villkorslös kärlek, inser jag, när jag känner in vad det är jag känner för dessa mina mastermindare. Med hela mitt jag vet jag att de finns där för mig. Och jag vet lika fullt ut att jag finns där för dem, i grupp såväl som enskilt.

Efter morgonens MM-möte inspirerades jag att berätta lite grann om min erfarenhet från vår mastermind-grupp:

Mina mastermind:are hjälper till att göra mig till en bättre människa – både inåt och utåt, dvs både i min relation till mig såväl som i hur jag för mig i världen. Jag kan inte nog mycket rekommendera dig att samskapa en mastermind-grupp och testa vad det ger dig! Har du frågor och funderingar kring hur man kan göra för att skapa en egen mastermind-grupp så hör av dig, antingen i en kommentar här eller på Facebook, eller genom att skicka ett mail eller meddelande till mig.

Kallbad!

Publicerad den av
28

Igår gjorde jag något jag aldrig någonsin gjort i mitt liv. Tog mig ner till nakenbryggan på Ribban, knatade ut och drog av mig alla kläderna, tog ett djupt andetag och klev resolut nedför trappan med ett stadigt grepp om ledstången för att inte halka.

Sätter en fot i plurret. En till. Stannar. Känner efter. Inser att blåsten gör att det känns v a r m a r e i vattnet, än i luften, vilket det nog sannolikt var även utan vindfaktorn. Kanske 8 grader i vattnet, säkert inte mer än 4-5 grader i luften.

Kliver ner till fullo – näst huvudet, det ville jag inte doppa – i kanske 5-8 sekunder… innan jag vände om och klev uppför trappan igen, raskt virade in mig i min handduk, snabbt gnuggade mig torr och började – i fullmånens sken – leta efter trosor och strumpor, tröja och byxa, mössa och kappa.

Så skönt att stå där, barbent och barfota med ylletröjan på överkroppen. Känna livet pulsera, blodet strömma; badande i månens strålar. Härlig känsla, denna första gången som jag kallbadar (dvs utan att först ha bastat). Inte sista gången.

 

 

Gilles Deleuze – en introduktion (bok 24 av 26)

Publicerad den av
4

”Vi skapar begrepp i syfte att förvandla livet.”

Alltså. Det är bara att inse. Jag ska sluta köpa/läsa böcker som handlar om filosofi. Testat Lévinas tidigare i år och nu Gilles Deleuze – en introduktion, av Claire Colebrook. Baksidestexten hävdar att ”den här boken är en imponerande lättillgänglig genomgång av centrala idéer i Gilles Deleuzes tankevärld. […] Vi tror att en lättläst introduktion till Gilles Deleuzes filosofi är precis vad Sveriges tankeklimat behöver.”

”Tanken, insisterar Deleuze, är någonting som händer oss, den grundar sig inte på något beslut. Att tänka är inte att katalogisera olika externa objekt; tänkandet bemäktigar sig oss.”

Hmmm. Lättillgängligt. Lättläst.
Tja, alltså, allt är ju relativt. I relation till Deleuzes egenhändigt skrivna böcker kanske den här introduktionsboken är grymt lättläst. Men att påstå att det är lättillgängligt och lättläst, det kan jag inte för mitt liv skriva under på. Och då läser jag mycket. Men bevisligen inte tillräckligt komplexa saker, eftersom jag, i hög utsträckning, har svårt att ta till mig den här boken. Så ”det här sättet att i komplicerade termer metaanalysera vad en filosof anser, ofta i relation till vad andra filosofer anser… blir mest svårt. Svårläst och svårförståeligt.” som jag skrev om Lévinas-boken stämmer tyvärr även för Deleuze.

”Alltså bär varje definition, varje territorium eller kropp på möjligheter att öppnas upp för en flyktlinje som skulle kunna förvandla den till någonting annat.”Jag läser och påminns om Eddy Nehls (som jag lärt känna under mina skoltwittrande dagar) när jag läser boken, eftersom begreppet flyktlinjer återkommer upprepade gånger. Flyktlinjer är ett oerhört vackert ord och tillika namnet på Eddys blogg.

”Någonting i världen tvingar en att tänka. Detta något är föremål för ett grundläggande möte, och inte för ett igenkännande.” (Deleuze 2004a, s 30)

När jag bläddrar igenom boken för att hitta utvalda stycken till detta blogginlägg, noterar jag min fäbless för tankar om tankar. Många av de ställen jag markerat i boken handlar just om tankar, som citaten jag väljer ut bekräftar.

”Istället för en kunskap som motsätter sig livet, ett tänkande som affirmerar livet. Livet skulle då bli tänkandets aktiva kraft, men tänkandet livets affirmativa mark. Både livet och tänkandet skulle uppgå i samma mening, haka i varandra och spränga gränserna: gå i takt i den gemensamma ansträngningen för en fantastisk skapelse. Att tänka skulle här innebära: att upptäcka och uppfinna nya möjligheter för livet.” (Deleuze 2003, s. 163)

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Samtal om salighet

Publicerad den av
10

Vilken lyx att få sitta i gott sällskap, serverad en fantastisk middag (receptet på auberginegratäng med krispig mozzarellatopping Slobodan, glömde ta foto!) och samtala om salighet.

Halvvägs genom kurshelgen i Lekfull tantra skrev jag ett blogginlägg om Salighet. Slobodan läste det och skickade mig bums ett mess med frågan om han fick skapa ett ChattyMeal inspirerat av mitt blogginlägg. Absolut sa jag, och sen synkade vi datum.

Ett samtal mellan sex själar. 
Vackert.
Tankeväckande.
Roligt.
Intressant.
Lärorikt.
Inspirerande.

Om var salighet upplevs? Hur det upplevs. samma för alla – eller olika? Hur länge kan stunder av salighet upplevas? Finns det människor som har lättare till tillståndet salighet än andra? Och varför i sådana fall? Vad är definitionen av salighet egentligen? Och vad är dess motsats? Kan salighet triggas, eller bara bjudas in?

Under kvällens samtal fransade vi även ut i kanten, så där som det blir, när människor möts, kastar ut en tanke som likt en boll fångas av någon annan som tar emot och lägger sin alldeles egna vinkling på nästa kast… och på den vägen är det. Via Maria Magdalena och pilgrimsfärder, musikaliska höjdpunkter i livet och Bergspredikan, till meningen med livet, gudomlig kärlek och den politiska situationen i världen.

Till slut sitter vi där, mätta, nöjda, glada och enormt tacksamma efter en kväll i salighetens tecken. I salighet. Det enda jag kan säga är Tack. (Och så måste du skicka receptet på auberginegratängen till mig Slobodan!)

 

Befästa nyvunnen kunskap

Publicerad den av
18

Varit på nybörjarkurs i Lindy hop. Började dansa lindy hop när mitt första barn var runt året, och fortsatte i 2-3 år kanske, innan det rann ut i sanden. Har hela tiden sagt att jag ska ta upp det igen, och nu är tiden inne. Så jag hittade första helgkurstillfället som funkade för mig, anmälde mig på stående fot och sagt och gjort, i 4 timmar båd´ lördag och söndag svingade jag mina lurviga till härligt uppiggande och glädjefylld swingmusik – älskar det!

Förvånansvärt mycket satt kvar i kroppsminnet från back-in-the-days när jag senast dansade, och det var såååå roligt. Fast stortåleden klagade (cyklade rakt in i en sten för ett par veckor sedan, och tog stöten med stortån som inte varit så glad på mig sedan dess) och ben och rygg verkligen kände av motionen så var det helt underbart.

HepTown ordnar kurser och sociala danstillställningar och en av sakerna jag verkligen uppskattar med deras kurser är att man till lindy hop anmäler sig som antingen förare eller följare, oavsett vilket kön du är. Flest karlar som förare, visst, men många som börjar som följare går sedan kurs som förare också. Det gillar jag. Det spelar liksom ingen roll vad du är för kön, det är villigheten att dansa som räknas. Och på kurserna så byter man hela tiden partner, så att alla följarna får dansa med alla förarna mången gång om, oavsett som man anmält sig som ett förare/följare-par. Otroligt nyttigt att känna efter hur olika steg kan tas, hur det känns att dansa med lång som kort, med van som ovan och inte minst hur olika folk bounce:ar på sitt alldeles egna sätt till swingmusiken – och lärorikt till tusen.

Här ett klipp på två oerhört skickliga karlar som dansar så härligt tillsammans:

Nu är det social dans på Moriskan och jag ska dit. Finns inget bättre sätt att befästa nyvunnen kunskap än att 1) sova på det, så att kropp och knopp får smälta det nya och 2) kasta sig ut och testa, testa och åter testa den nyvunna kunskapen. Så det ska jag göra. Nu!