Smärtar. Frustrerar. Irriterar.

Tog en långlunch i sällskap med DOX-dokumentären The Borneo case på SVT Play. En timme och sjutton minuter som gör ont. Smärtar. Frustrerar. Irriterar. Gör mig förbannad.

Förbannad över det kortsiktiga egotrippade tänkandet som verkar så förhärskande.

Smärtar att höra hur människor tvingas fly från sina hemländer, från platser de älskar, för att de säger ifrån och ryter till om missförhållanden.

Frustrerar när uppenbart idiotiska slutsatser dras, som denna:

Jag menar, ”Det finns inga bevis för att donationen ska ha varit förknippad med en förväntad motprestation”? Upp med en hand, snälla, du som tagit emot 607 miljoner dollar – ok då, vi kan lägga ribban något längre – eller säg 607 kronor, för enkelhetens skull, rent och skärt ”för den goda sakens skull”, utan någon förväntad motprestation över huvud taget?

Om nu någon mot förmodan sitter där med en uppsträckt hand, så titta dig omkring.
Är du i gott sällskap? Många med höjda händer?
Nä, trodde inte det va!

Detta gör mig irriterad. Det är så d u m t, rent ut sagt.

Det märks nog. Jag förstår det. Jag vill få ur mig den obehagliga känsla som kryper i kroppen min efter att jag sett klart på programmet, därav detta inlägg, och jag vet att om en liten stund så släpper sinnesstämningen taget om mig och jag kan gå vidare. Men i det finns också en frustration, över att jag, du, vi, tillsammans, inte låter det ta hus i helvete över sånt här. Dessa uppenbara missförhållanden, ego-trippade och kortsiktiga handhavanden som är alltför vanliga. Och tro nu inte bara det förekommer i skogarna i Sarawak och att vi är förskonade. Nä, så är det inte. Det finns exempel runt om hela jorden, så ock här. Titta på Ojnareskogen, som tack vare ”hus i helvete”-tagning faktiskt blev skyddat, trots allt. Men att det ska behövas tas hus i helvete?

Förresten. Skönt att jag kom på Ojnareskogen som exempel, nu ska jag bara andas lite, och låta mig ta in insikten att ibland går det bra, det händer att vi landar i det långsiktiga, ekologiska och hållbara tänkandet. Trots allt. Det går.

Det går!

Vandra för ett tryggare Husie du med!

Så lyckades jag till slut hitta en kväll då jag inte hade något annat inbokat där det fanns en planerad Trygga Husie-vandring som utgick från församlingshemmet, vilket helt klart ligger bäst till för mig som bor bara ett par kvarter bort.

Klickade i ”Kommer” och satte en påminnelse i mobilen, så den pinglade ett par minuter i förväg. Min vana trogen ”så skulle jag bara” så jag blev någon minut sen, men messade Jonas Jacobsson som är den som tagit över stafettpinnen för att rodda lite grann med vandringarna, även om det är fritt fram för vem som helst att bjuda upp till vandring.

Jonas och tre andra vandrare väntade på mig när jag kom rusande med andan i halsen, fick en väst och sen satte vi av i samlad trupp. Hade vi varit dubbelt så många hade vi delat på oss så klart, så vi täckt in ett större område, och hade det bara varit 1-2 som indikerat att de velat ansluta så hade Jonas troligen ställt in vandringen, vilket tyvärr händer allt för ofta. Minst tre personer ska det vara, enligt reglerna som Trygga Husie-deltagare filat fram.

Vi täckte kvarteret Draken, bort mot Pärongatan och det området, vidare längs cykelbanan jämte Inre Ringvägen, ner mot Ellenborgsgatan och därifrån mot Videdalsparken, bakom Videdalsskolan och åter till Församlingshemmet. Hade med oss ett par hundra informativa lappar som vi la i brevlådor och satte på bilar – allt för att sprida att gruppen Trygga Husie finns och att det är fritt fram att haka på!

Vi samtalade med barn som var ute och lekte vid Draken, ett par som satt och njöt av kvällssolen på sin altan (en augusti-vandring en riktigt skön kväll!), och några goda vänner som satt på en parkbänk och snackade. De ropade på oss när vi hejat och gått förbi, nyfikna på vad det egentligen var vi gjorde. Vi förklarade så klart och landade i ett inspirerande samtal om vikten av att vara delaktig i att göra det bästa vi kan av vårt vackra område.

En skön kvällspromenad med nya bekantskaper som gav mersmak. Och ja, jag vill vandra igen med Trygga Husie, även om det inte blivit av än. Men nu har det kläckts en briljant idé (tack för det Josefin!) att bjuda upp till en kombinerad Pokémon Go/Trygga Husie-vandring så håll utkik (i FB-grupper så som Händer i Husie, Riseberga Anslagstavla och Pokemon Go Husie) – snart drar vi iväg! Hakar du på?

Jag älskar det jag gör!

Har haft en fantastiskt underbart härlig dag, som började med en CoachWalk med den klient som hängt med allra längst på min resa som coach. Att få börja dagen med att gå bredvid en individ som får insikt på insikt är stort.

Sen kom Pernilla Tillander för en snabb lunch innan vi satte oss i bilen på väg till Skurup där vi kör insatsen ”Ringar på vattnet – vi gör bättre när vi kan” för all förskolepersonal i kommunen, inom ramen för ESF-projektet ”Inkludera och mötas”, ett fantastiskt initiativ som Annhild Månsson roddar. Utifrån den insatsen har vi också fått till stånd en fördjupning för förskolechefer och enhetsutvecklare. Under eftermiddagen körde vi den andra av fyra workshops med detta något mindre gäng.

Och oj vad jag älskar, älskar, älskar det jag gör alltså! Att se människor kliva fram, steppa upp, dela med sig, våga blotta sig, ställa den där frågan som skaver, bjuda på sig själva och försöka, försöka igen, brista ut i asgarv åt hur tokigt det kan bli och sen köra tredje gången gillt och bara sätta det klockrent – det är en ynnest, och jag blir rörd till tårar, får gåshud med jämna mellanrum, skrattar så jag får magknip och njuter av att se människor växa.

Som bonus (och detta ”ska man inte egentligen avslöja, men det skiter jag i”) så växer jag själv! Jag får hjälp, insikter, utmanas och bekräftas och lär mig varje gång jag möter (på riktigt: möter!) människor på detta viset. Och så är det så himla roligt att arbeta ihop med Pernilla ska ni veta – detta är ett samarbete som ger mersmak och jag ser med pirr och glädje och stor dos nyfikenhet fram emot vad mer vi kommer hitta på tillsammans.

Jordad.

Läser en bok vid namn ”Att vara jordad” med den uppseendeväckande undertiteln ”den kanske viktigaste upptäckten för vår hälsa i modern tid”. Skriven av Clinton Ober. Och ja. Den är flummig så det förslår. Och samtidigt säger hela min varelse att det ligger mycket i det här. Vi har ändrat sättet människan ”är människa” på så många sätt senaste seklerna, att det Clinton skriver om jordning känns oerhört logiskt, sannolikt, troligt och vettigt.

Och nog skulle detta (vaddå detta? Jamen, läs boken, eller googla lite. Människan jordar sig för sällan, och det skapar problem för oss, om vi inte jordar oss, är kortfattat bokens budskap.) kunna vara en av anledningarna till att trädgårdsarbete (rehabiliteringsträdgårdar ni vet) är så oerhört välgörande för folk med utmattningsdepression eller psykisk ohälsa, eller hur?

Imorse när jag gjort min sjua och det lockade lite i spring-tarmen drog jag därför på mig löparkläderna och drog iväg – barfota. Har sån tur att jag bor precis vid Bulltofta rekreationsområde i Malmö, och där finns det gott om grusgångar och än bättre gräs att springa på.

Och det är skönt, riktigt skönt att springa (lufsa! Det är vad jag gör i sanningens namn, i synnerhet när jag springer barfota – vilket jag gjort flera gånger innan jag började läsa boken – då går det än mer långsamt, blott en smula snabbare än om jag går) barfota.

Har du inte testat så gör det – min upplevelse är att merparten av mitt fokus landar i fotens kontakt med marken, vilket gör att jag inte upplever att jag blir trött på samma vis. Jag bara lufsar på, och lufsar på, och lufsar på liksom; har inte utrymme att tänka på hur det känns i benen och höfterna, hur puls och andning ökar i frekvens, hur tröttheten kryper på osv. Istället är känslan av fotens kontakt med marken i fokus. Med det daggvåta gräset. Med vissnade löv. Med den leriga uppförsbacken. Skillnaden mellan att springa på asfalt med enstaka småstenar (aj aj!) och hur det känns att springa på en grusgång fylld med samma småstenar (mycket skönare!).

Det jag blir förvånad över är hur rena fötterna är, förhållandevis, när jag kommer hem efter en halvtimmes-runda. Dessutom så pirrar det härligt i fötterna under ett par timmar efteråt – något jag tror handlar om att fötterna får mycket taktil stimulans under rundan, och kanske också på grund av jordningen, som Clinton skriver om. Oavsett vilket ökar mitt välbefinnande efter en runda som denna!

Digital sabbat. Omtag.

Jag skrev om det för ett tag sedan…. och sen hände inget mer. Men jag känner nu, mer och mer, en önskan om att införa digital sabbat i mitt liv, och kanske är det inte önskan bort från det digitala så mycket som längtan till det analoga som lockar?

Att sitta med en bok framför brasan, läsa i timmar.
Kanske spela ett spel eller två med barnen.
Laga middag tillsammans, och äta under trevliga former – kanske bjuda in vänner att dela sabbatsmiddagen med mig?

Vad betyder sabbat egentligen? Ordet alltså? Vet du?
Googlar snabbt utan att finna mer än att det står för vilodag.

Vet inte om det är vilan i sig jag egentligen är ute efter; snarast avbrottet – skillnaden. Det som gör att dagen, stunden, tillfället, sticker ut, är annorlunda än ”resten av dagarna”. Något som bryter av helt enkelt.

Så ja. Nu kör jag. Jag vill testa att införa digital sabbat för mig själv, en dag i veckan. Fredag eftermiddag till lördag dito. Eller kanske söndag förmiddag till måndag dito, för den delen. Och kanske kanske jag inte måste slå på stora trumman direkt och planera hur:et och vad:et i minsta detalj, utan snarast testa och se vad som händer. Korta iterativa cykler av görande följt av reflektion följt av små förändringar som på sikt leder till att jag testat mig fram till något som känns bra – något som funkar – för stunden.

Jag bestämmer här och nu ett datum för första tillfället:
min första digitala sabbat inleds kl 17 på fredag den 6 oktober 2017.

Oh så spännande detta ska bli – fortsättning följer, var så säker!

Köpstopp!

Ja.
Nu får det vara nog.
Alltså. Jag är ju inte en shopper av stort mått, men ändå. Böcker har jag, sedan ett år eller två tillbaka, börjat köpa igen, och det är ju hundan så många fina, vackra, intressanta, spännande, tankeväckande och nyttiga böcker det finns där ute. Älskar ju böcker! Och tyvärr är de ju alltför billiga dessutom. Så från att ha läst i princip allt via biblioteket under tio-femton års tid, så har jag, som sagt, på sistone fallit till föga och shoppat.

Försöker vara restriktiv och köpa böcker som jag vet – eller tror mig veta – att jag kommer ha mycket glädje av, sådana jag vill läsa med blyertspennan i hand, blogga om och läsa om och om igen. Men nu har jag en massa sådana böcker här hemma, så nu får jag läsa de jag köpt på mig helt enkelt. Dessutom lyssnade jag på På riktigt med Charlie & Mathias igår när de snackade om hur man kan tjäna en extra månadslön och när Mathias (tror jag) började prata köpfri månad, så kände jag att det är precis vad jag känner för just nu!

Senaste månadens bokinköp.

Så.
Nu blir det en köpfri månad, i görligaste mån!
Förbehåll som jag redan nu vet om är:
1) Mat. Det kommer jag köpa. Men kan för all del försöka äta ur skafferi, kyl och frys så långt det går. Det är en god idé!
2) En födelsedagspresent som jag redan sedan tidigare bestämt, den ska införskaffas, inget snack om saken.
3) Om fridykningen jag ska testa faller mig på läppen kanske jag köper mask och snorkel innan månaden är slut, för det saknar jag, med mindre än att jag kan låna där, vill säga. Hoppas det!
4) Och så ska jag på resa med kören till Salzburg i månadsslutet, så där lär jag ju behöva köpa lite mat om inget annat.

Tittar jag genom kalendern för månaden ser jag inget annat inbokat som jag vet om idag, som skulle kräva att jag öppnar plånboken, och kommer det något får jag väl känna efter om det verkligen verkligen är nödvändigt, eller om det går att undvika och/eller skjuta upp.

PS – Podcasten På riktigt med Charlie & Mathias rekommenderas varmt. Finns flera avsnitt som gett mig rejält med tankespjärn och dessutom många konkreta och handfasta tips. Avsnittet med Jan Bolmeson var just ett sådant, liksom avsnittet om familjejuridik. För att bara nämna två, utöver avsnittet om att tjäna en extra månadslön.

Våga fråga – frågan är fri!

Handjagaren dog, gräsklipparen som vi ärvde av en vän som flyttade från hus till lägenhet för ett antal år sedan. Då hade vi redan kört slut på en som vi fyndade på loppis. Så jag tog en rövare, la ut en fråga i en av de lokala Facebook-grupperna, Riseberga Anslagstavla, om någon hade en handjagare ståendes som jag kunde få köpa för en billig penning.

Tog inte lång tid innan jag hade ett napp, en kvinna skrev att de hade en i garaget som de inte använt sedan de uppgraderade till en elektrisk gräsklippare. Kort därefter kom det ett direktmeddelande från henne, hon hade letat upp den i garaget och tagit ett foto på den, och sa att den var min om jag ville ha den.

Om jag ville!

Hämtade hem den häromdagen och igår så testade jag den, efter att ha justerat knivarna så de inte gick emot bottenplåten. Som en dans. Oj vilken annorlunda upplevelse än den gamla, som var så enormt tungrodd (handen på hjärtat, hade jag skött den bättre, smort och slipat den, kanske den inte hade varit så tuff att arbeta med). Den lilla gräsplätten är dock rejält vildvuxen eftersom jag inte klippt gräset på dryga månaden, så jag började på ”högsta klippdistansen” och gav gräset en avhyvling, så får jag korta distansen och köra en vända eller tre till, innan gräsplätten ser ut som om den är välklippt igen. Men det gör jag med glädje, för handjagaren var verkligen skön att klippa med!

Jag blir så glad av att dela denna berättelsen, av så många olika skäl:
* Att jag vågar fråga – att be om (och ta emot) hjälp har de flesta oerhört mycket svårare för än att erbjuda hjälp. (Just nu är jag verkligen inne i en övningsfas, jag övar på att fråga, och vissa saker är mycket enklare att fråga om än andra. En handjagare var lätt som en plätt att fråga om, i jämförelse med min önskan att få sällskap på en utflykt! Men jag frågade – i båda fallen. Klapp på axeln för det!)
* Att det finns sådan generositet – jag ställde frågan, och en vänlig själ erbjöd sig att hjälpa mig. Så fint det är, i all sin enkelhet.
* Att saker och ting kommer till användning – det är resurshushållning på bästa vis. En oanvänd gräsklippare plus en människa utan gräsklippare = uppfyllt behov. En winwin-situation på alla sätt och vis, på ett för planeten mycket mer hållbart vis än om jag gått ut och köpt en ny.

Så jag säger, än en gång, varmaste tack för att jag fick handjagaren, jag lovar att jag kommer slita den med hälsan och även ta lite bättre hand om den än den gamla, så den håller längre – hållbarhetsperspektivet igen!

Omtag:
Ovanstående skrev jag i förmiddags. Saknade en bild till inlägget så jag skickade inte ut det i världen, i väntan på en illustration. Sedan dess har jag begåvats med ytterligare två generösa erbjudanden! Ännu en person såg min efterlysning i Riseberga Anslagstavla och frågade hur det gått, för hon hade en handjagare att ge mig om jag inte fått napp. Och när jag – efter att ha målat vardagsrummets väggar hela dagen, tillsammans med äldsta barnet, och därefter stuckit ut på en löprunda – började dra andra vändan med handjagaren, så kom grannen och frågade om jag ville låna hans trimmer. Tackade ja, och gick loss ordentligt under en timmes tid i min rufsiga trädgård, både på den vildvuxna gräsmattan men än mer på alla andra ytor!

Dagens samlade dagsverke känns i kroppen må jag lova, och jag undrar hur det kommer gå imorgon då vi ska tackla matsalens väggar?

En chans att överleva?

Tog med mig två kompostpåsar (ni vet, de där bruna papperspåsarna man får från kommunen för att samla kompostavfall i köket med?) och en sax ut på promenad. Knatade runt på Bulltofta och knipsade nässelskott (och fångade en och annan Pokémon, erkänner jag villigt.) som jag fyllde kompostpåsarna med, när jag kom förbi en av dammarna. Det låg en fågel och flaxade lite underligt i vattenbrynet, så jag tittade lite extra för att se vad det var. Tänkte att det kanske var en unge som försökte ta sig upp för en lite för hög kant? Men den flaxade till igen och igen och jag insåg att allt inte stod rätt till. Tog en kvist i ett buskage, tänkte jag kunde ”putta fågelungen i gumpen” med den och 1) hjälpa den upp utan att 2) röra den med mina händer och därmed sätta människodoft på den.

Men när jag försökt ett par gånger såg jag att det var något underligt i vattnet, det satt… men, vad var det? Jo, minsann, en köksvisp. På foten. Men så underligt. Stoppade händerna i vattnet och övergav alla tankar på att inte röra den lille fågeln. Fick upp den på land och såg att det inte bara var så att ena foten satt fast i vispen, nej, båda fötterna var fast, och inte ens i vispen i sig utan i någon form av snöre som nästlat sig fast i både visp och fågelfötter.

Plockade fram saxen, och försökte klippa bort snöret, vilket inte visade sig vara så enkelt, eftersom 1) fågeln fortfarande flaxade emellanåt och bestämt inte vill att jag skulle hålla på och lirka och 2) snöret faktiskt hade skurit upp huden på benen, ända in till benen. Värst på ena foten, men benen på båda fötterna var synbart skadade. Då hade jag tur, det kom ett par förbi med hund. Mannen frågade om jag behövde hjälp och jag sa ja. Han kom och höll fågeln varsamt över vingarna så den satt stilla medan jag fortsatte min ”operation”.

Fick först loss ena foten, den som var värst påverkad. Vispen hade jag också lyckats få bort, men det satt kvar lite snöre på andra benet, som jag hade ett fasligt sjå med att klippa bort. Lyckades till slut, och då kunde den lille fågelungen äntligen försöka samla sig. Jag tackade min medhjälpare för hjälpen och vice versa och vi gick våra skilda vägar. Alla tre.

Med båda benen fastsurrade i en plastvisp fanns inga chanser till överlevnad. Och inte vet jag om den lille kan komma att klara sig, men den har nu en chans i alla fall. Jag slängde vispen i en av soptunnorna invid dammen, och messade barnen för att berätta vad som hänt. Vi konstaterade samstämmigt (efter att minstingen indignerat utbrustit i ett osande ”Jävla korkade människor!”): Släng inget skräp i naturen. Ta med det hem! 

Jordgubbslandet berör, griper tag, skakar om.

Såg Jordgubbslandet på bio igår. När eftertexterna rullade satt jag kvar. Tagen. Filmen är som en smocka i magen, gripande och omskakande. Väcker enormt mycket tankar, kring livet vi lever, livet jag lever. Ett liv där jag mycket sällan kommer i kontakt med människor som faktiskt sliter i sitt anletes svett, för att sätta mat på bordet sitt.

Gästarbetarna som plockar jordgubbarna vi köper utanför Ica Maxi eller längs landsvägarna, knorrande över literpriset. Gästarbetarna som plockar våra slanggurkor, liggandes på mage, som sardiner brevid varandra, med huvudet och armarna nedkörda över gurkrankorna, plockandes gurka på gurka, timme efter timme. Gästarbetarna – från Polen, Litauen, Thailand – som tar de jobb vi svenskar inte vill ha. Gästarbetarna som plockar lingon, blåbär och hjortron i våra svenska skogar, innan de blir fast i Sverige, lurade på förtjänsten på grund av ett dåligt bärår, fast i evig skuld hos de som lånat dem pengar till flygbiljetten hit.

Jag plockade jordgubbar som tonåring. Tre veckors arbete i arla morgontimme, för en spottstyver. Finns det överhuvudtaget några svenska ungdomar som har jordgubbsplockning som sommarjobb idag? Näppeligen.

Jag kommer inte i kontakt med dessa människor, mer än via tidningsartiklar, när jag kör förbi ett fält med hukande människor som drar lök, plockar dillkronor till kräftorna eller skär blåklint till midsommarstänger Sverige runt, och om jag tänker tanken bortom jordgubbsståndets alla jordgubbslådor. Och hur ofta gör jag det? Med handen på hjärtat är det inte så ofta. Inte tillräckligt ofta.

Och på något absurt och bisarrt vis, så har ju dessa gästarbetare det ”ganska bra” på en skala… För sen har vi de papperslösa, som slavar i skymundan på restauranger, kycklingfarmer och bilverkstäder. Och ”EU-migranterna”, tiggarna som sitter utanför butiker och tågstationer. Det knyter sig i magen när jag inser, att jag inte vet vilken av dessa grupper som står på den nedersta pinnen på stegen, i det klassamhälle vi alla är en del av. Troligen de papperslösa, som när som helst riskerar att bli infångade, tagna i förvar, innan de skickas ”hem”. Och vad spelar det för roll egentligen? Det är ju helt sjukt att jag ens tänker tanken… eller hur?

Ja. Jag vet inte jag. Se den. Jordgubbslandet. Med öppna ögon, öppet sinne, öppet hjärta. Om inget annat så för att bli medveten om ditt privilegium – bara det faktum att jag, du, vi har råd att gå och se en film på bio för etthundratjugofem kronor per person talar sitt tydliga språk.

Åh, nu låter det som jag vill ge alla svenskar dåligt samvete för att vi har det för bra. Men nej, det är inte det som är min önskan. Men att bli medveten om att vi har det bra, det tror jag är en bra sak. Och kanske, ur den insikten, kan vi agera för att fler också ska få det bra?

Märker ni att jag velar, famlar efter ord, försöker skapa mening i och av något som känns helt meningslöst och galet? Filmen berör, griper tag, skakar om. Och ger mig en molande känsla i kroppen – att det, att vi, gått fel nånstans. Jag vet inte jag. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vad är det min – och din! Och vår! – förbannade skyldighet som medmänniska att göra?

Sommar ger tankespjärn!

Lyssnar till Malin Persson Giolito, en författare jag aldrig läst, inte ens stött på, ärligt talat. Kanske för att jag slutat läsa kriminalromaner, som jag tror är vad hon skriver. Men hennes Sommar-program startar automatiskt när jag lyssnat klart till ett annat Sommar, så jag ger henne en chans.

Fascineras så – av hennes sätt att vara rak på sak och ändå inte onödigt taskig eller elak; klarsynt på ett tydligt vis. Hur hon sätter ord på sånt som ”man inte ska/får säga”. Rakt ut med det bara. – att jag hänförd lyssnar hela programmet igenom.

Fascineras så – att jag trycker på play igen så fort första genomlyssningen är överstökad.

Utöver att vara författare är hon också advokat, och har snart i hälften av sitt liv bott utomlands i Europa. Sedan åtta år bor hon i Bryssel, och trots det – eller kanske på grund av det? – så förmår hon sätta fingret på så mycket av det där som är så svenskt. Och inte minst, på det som börjar bli knasigt, i Sverige så väl som i Europa, så väl som globalt. På åldersbestämning av ensamkommande flyktingbarn, som på i n t e t vis är rättssäkert, hur mycket det än skrivs om ”de nya medicinska metoderna”. Om hennes kloka syn på ett Sverige, hur ”Mitt Sverige handlar om hemvist, inte överlägsenhet” som går vidare i ”Nationalism, patriotismens onda kusin, den baseras på hat mot andra. Och hat mot andra börjar gro i en känsla av att vara förmer. Och låter vi nationalismen – överlägsenheten – ta över, då hjälper inte ens demokratin.”

Malin minner mig om en av mina nära och kära vänner, som har samma raka och oerhört klarsynta blick på sig själv och sin omgivning, på skeenden och samhällssystemiska vurpor, och en än härligare röst att lyssna till. Men till dess att min gode vän blir tillfrågad att delta i Sommar får vi hålla tillgodo med Malin Persson Giolito. Tror bestämt jag ska låta Malin göra mig sällskap en tredje genomlyssning, för hon ger mig utmärkt tankespjärn.

”Men en sak är jag övertygad om. Vi kommer aldrig att vinna över aporna [tidigare i programmet berättar Malin om det som skiljer människan från schimpansen] om vi inte samarbetar. Gör vi bara det som maximerar vår egen välfärd, är det snart slut med oss alla. Internationell solidaritet är inte en romantisk fantasi. Det är en nödvändighet.

Mörka tider närmar sig, säger professor Dumbledore, när Voldemort kommer tillbaka och sprider skräck, terror och död omkring sig. Snart måste vi välja, säger Dumbledore, mellan det enkla och det rätta.”