Kategoriarkiv: Hållbar framtid

Podcast 10/52 – a pledge and a challenge

Publicerad den av
2

“I have no intake at all of any feedback or criticism from anyone who’s not in the arena.”

That’s one of the quotes from this episode of Good Life Project with Brené Brown that really hit home for me: Brené Brown – On Gratitude, Vulnerability and and Courage.

She talks about what type of feedback she’s getting, and how she’s gotten very self knowledgeable as to what type of feedback she’ll even begin to consider to take in. The ones filled with love, with ”you’ve changed my life”, or the even grander ”you’ve saved my life”, she doesn’t want to read. It’s too much for her, and it’s not constructive, in the sense it doesn’t give her anything to work further with. The ones filled with hatred, she’s not looking at, at all, there’s no sense in that, whatsoever. What she does like are the constructive ones, suggesting she look into someone else research, a book or a study she should have included in her own research, and so on.

All of that makes perfect sense to me, but what really hit home was that quote that I shared at the top:

BoldomaticPost_I-have-no-intake-at-all-of-an

What she’s saying there is this: if you are not vulnerable, putting yourself out there, in any way, shape or form, I’m not going to listen to what you have to say about me being vulnerable and putting myself out there.

I remember when I first listened to this episode. I heard what she said. All of a sudden, it made such perfect sense to me! Anyone not daring to be vulnerable, sharing themselves in that honest, open and authentic way (in any kind of arena, in any form, but putting themselves out there!) that Brené herself does so well, is not a good judge/critic of my vulnerability, of me putting myself out there. But if you do put yourself out there, if you are amongst those daring to be vulnerable, I am very interested in taking in what you have to share.

Today, on the International Women’s Day of 2015, that’s the message I want to help spread – if you dare to be vulnerable, then please also dare to reject the criticism and hatred of those who dare not, those who share not. Hatred doesn’t come from those who dare, it doesn’t come from those who share. No, from those on the arena, you will receive love, respect, compassion and empathy.

BoldomaticPost_I-will-dare-to-be-vulnerableSo this is my pledge:
I will dare to be vulnerable.
I will put myself out on the arena.
I will share and be love.

And here’s my challenge to you:
Dare to be vulnerable.
Put yourself out on the arena of your choice.
Share and be love. 

I’m hoping more people will dare to be vulnerable, because I think that’s the way forward to that loving society that I envision. So. Is this a challenge you’re willing to take on?

 

 

A cruel and heartless world, anyone?

Publicerad den av
Svara

BoldomaticPost_It-s-not-our-job-to-toughen-oI read the quote by L R Knost on what our job is, what my job is, and I nod, agree, and then give a deep sigh. Not because I disagree. I don’t, not at all. I agree wholeheartedly!

The sigh comes more from having met so many people – in person, or via their writings, articles, blog posts, or through their social media presence, tweets, Facebook status updates and the likes – who seem to think the opposite. People who state ”It’s a tough world and if kids don’t get knocked around a bit – metaphorically at least – during their upbringing and time in school, they will not know what hit them when they grow up and join ‘the real world’ as adults”.

Maybe not spoken in those exact words, but definitely sending that message. And I simply do not believe that is the way towards a more loving and peaceful world. On the contrary. And for me, the trick is this: I cannot raise my children to be more loving and wholehearted if I am cruel and heartless. Again – kids (and everyone else as well, I dare say) do as we do, not as we say.

It’s time to walk the talk. For real. Because I want to do my job, I want to be a part of making the world a little less cruel and heartless, and more loving and peaceful.

But how? How do I do that? How do I act lovingly? What is a wholehearted action? How do I show up in the world, lovingly and wholeheartedly?

I think I might write down a few bullet points for loving and wholehearted respectively, translating the fluffy words into actual activities (actions, words, gestures). Then I can look within to see if I am walking my talk, or not. What do you think, are you?

 

Två timmar per dag?

Publicerad den av
4

Läser en artikel med Bodil Jönsson, ni vet, hon med Tio tankar om tid. Nåväl, artikeln har den uppseendeväckande rubriken Professorn: ”Vi borde bara jobba två timmar per dag”, vilket onekligen fångade mitt öga.

Läser och tänker, ja, jo, det ligger något i det. Om inget annat, tror jag det finns en viss vinst i att just ta i så här från tårna, så att folk verkligen hajar till.

Barriärbrytande mål, påminns jag om. Minns berättelsen jag drar på kursen i kvalitets- & miljösystem som jag håller årligen på en yrkeshögskola, om John Young, chef for Hewlett Packard (på tiden de hette så, och inte bara HP), som 1979 (tror jag) satte det barriärbrytande målet att på tio år minska antalet fel pga kvalitetsbrister till 10 %. Gissa hur lång tid det tog? På nio år hade de kommit i hamn. Anledningen? Jo, John Young själv säger att han formulerade målet som han gjorde helt enkelt för att skaka om folk. Alla förstod att de kunde inte bara titta på sin egen arbetsplats utan de var tvungna att titta på samarbeten, hela processer osv, och det fick till följd att folk lyfte blicken och verkligen genomförde rejäla förändringar. De fortsatte därefter med liknande tio-års-mål som också blev lika framgångsrika.

En annan av mina favoritberättelser är den från ett blogginlägg av Seth Godin som handlar om att istället för att jobba mer timmar, i ett försök att bli oumbärlig och få allt gjort, istället göra precis tvärt om. Han säger ”Om du bara får jobba fem timmar per dag, istället för åtta, tio, tolv, femton – vad skulle du då göra?”. Det där blogginlägget har jag plockat fram mången gång, både för egen del, men också för att skicka till chefer, projektledare mm, som försöker jobba mer timmar i ett försök att hinna med och visa sitt värde. Istället för att fundera över vad de gör, hur det görs och varför.

Bodil Jönsson

Barriärbrytande mål med andra ord, som gör att du tvingas titta på det du gör med andra ögon, för mer av samma är inte svaret.

Så, vad säger du, är det möjligt, önskvärt, sannolikt att vi inom en snar framtid jobbar endast två timmar om dagen?

Kärlek eller Hat, ett val

Publicerad den av
3

Sandra Christiansen skriver och gör slut med Herr Birro i Dalarnas Tidningar: http://www.dt.se/allmant/dalarna/hej-da-herr-birro-nu-ar-det-slut

[Tillägg: Det är INTE Premiuminnehåll, utan scrolla ner så kommer du till texten!]

Jag läser, känner innerligheten i Sandras önskan och berörs framför allt av detta:
”Det är så lätt att glömma att varje människohand styrs av en vilja, av en person, att det jag gör i livet mot mina medmänniskor, det är sådant jag gör av egen vilja. Jag väljer, oavsett vad jag läser, hör eller tänker, om jag vill göra gott mot andra, eller om jag vill göra dem illa. Det är mitt ansvar.”

För så är det. I varje enskild stund, varje sekund, har jag ett val. Valet att sprida Kärlek eller Hat?

Det är inte ett val jag gör En gång, och sen är det klart. Det finns sådana val också i livet, men detta är inte ett av dem. Detta är ett val jag gör om och om och om igen. I varje interaktion, med mig själv eller med min omgivning, har jag följande ställningstagande att fatta beslut kring: Ska jag välja Kärlek eller ska jag välja Hat?

Just för att detta inte är ett ”once in a lifetime”-val jag gör, utan ett ständigt återkommande dito, så kan jag hela tiden påverka hur fördelningen mellan vald Kärlek/Hat ser ut för mig. Andelen val av Kärlek i förhållande till val av Hat är i ständig förändring.

Att välja KärlekNär jag är låg till sinne, är det för mig enklare att glömma bort att aktivt välja Kärlek. Då kan det lätt bli att jag reagerar och väljer Hat (som ju är ett grymt starkt uttryck, men som jag här menar innefattar allt som inte är kärleksfullt). Och sen kommer jag på mig själv, och vet du: just där och då har jag ett av de allra viktigaste valen! Under merparten av mitt liv valde jag i ett sådant tillfälle att svara mig själv med Hat (”Meh, Helena, hur kan du vara så korkad?”, ”Varför i allsindar skrek du på ungarna när de välte ut hela Lego-samlingen på golvet just när det är dags att dammsuga?” osv. Ja, ni kan säkert förstå och stoppa in er egen form av denna inre dialog som vi alla besitter.) men numera händer det allt mer sällan. Och vilken skillnad det gör i mitt liv. När jag väljer att svara mig själv utifrån Kärlek så växer jag och min förmåga att välja Kärlek allt oftare i alla andra sammanhang också. 

Och vet du? Jag tror *naivt måhända* att vi alla innerst inne eg vill Kärlek. Alltid. Och så vet jag inte om det egentligen är så naivt? Hur tänker du?

Från otänkbart till tänkbart till…?

Publicerad den av
1

Läs vad Emerich Roth skriver.

Emerich Roth är en av få överlevande i Sverige som fortfarande gör sin röst höjd, då han delar sina minnen landet runt. Stefan Zablocki är en annan av de få kvarvarande från Förintelsen, och honom har jag ynnesten att känna, då han varit en vän till familjen nästan hela mitt liv. När jag läser vad Emerich säger om andra världskriget påminns jag om att Stefan sagt något liknande.

Andra världskriget

Emerich Roth uppmanar mig och dig till följande:

”Låt inte rasistiska uttalanden och omdömeslösa generaliseringar passera oemotsagda på jobbet, på festen, på städdagen eller när det nu kan vara ni stöter på dem.”

Han fortsätter att uppmana till att bilda mig, informera mig, sök kunskap, uppnå förståelse. Eller kanske oförståelse? För det är så mycket med detta som jag inte kan förstå. Inte vill förstå. Men det har hänt. Och det händer om och om igen. Kan vi bryta cirkeln? Jag tror det. Jag lever mitt liv utifrån att det går, kanske tom utifrån att det redan är så, som jag önskar det vore. Och tillsammans kan vi göra det otänkbara som blivit tänkbart otänkbart igen.

Hur landar Emerichs ord i dig?

Egg number one!

Publicerad den av
2

Went out to the chicken coop today, to refill the food dispenser, and suddenly saw that the egg my husband put in the nest as a decoy, all of a sudden wasn’t the only egg in there.

An egg with company

An egg with company – left one placed there by husband as a decoy. It worked!

Immediately sent a text asking him is he put another egg in there…. before realizing how silly I was being, because as he very succinctly told me when I asked if he marked the egg he put in that ”Eggs from the hens wont have Best before-dates stamped on them”. Oh yeah, didn’t think of that…. But today I did, so I picked the other egg upp, and yeah, no best before-date anywhere!

Egg number one - and possibly the egg layer herself.

Egg number one – and possibly the egg layer herself.

We have had out first egg in other words, and I’m thrilled! Now it will be very exciting to see if the other two hens also start laying, and if it will be a daily occurrence or more of a slow start. If you have any experience with chickens, is there anything particular that we should be thinking of now?

 

Read, Reflect, Rejoice

Publicerad den av
Svara

Charlotte Rudenstam blogged about the new mainstream (in Swedish) after reading an article in the Huffington Post. I read Charlottes post and nodded, feeling like she was writing about me. So before even reading the Huff Post article, I knew already that I am walking proud beside Charlotte as a part of the new mainstream.

Then I read the article. And rejoiced!

There’s a New Mainstream out there.
You’re probably part of it.
I call it ”The Consciousness Crowd”.

Because hell yes, that crowd is my crowd! There’s more and more people I know, spread out across the globe, all belonging to the new mainstream. All having become aware of the connection between us all, the connection that is always there, whether or not we can feel it in the given moment or not. Aware of the potential residing within us all, each and every one of us, aware or not, that is what the world needs from us.

The consciousness crowd

So yeah Charlotte, I read, reflect and rejoice – because there’s a New Mainstream out there. And I’m a part of it. It’s called The Consciousness Crowd. And you know what, I’m hoping you’re a part of it too. I’m hoping you’ll take my hand and join me and the rest of The Consciousness Crowd. So why don’t you read the article and see?

 

#innoconference hela dagen lång!

Publicerad den av
1

Har hängt på Malmömässan hela dagen, på #innoconference, som är en konferens om hållbara framtidsperspektiv för en sundare värld, i anslutning till #innocarnival som går fredag och lördag där unga visar upp sina tankar och idéer och faktiskt förslag på hur vissa av morgondagens (och kanske tom dagens) problem skulle kunna mötas.

I princip varit den ende som twittrat (mest som @skolvaren) och det förundrar mig ärligt talat. Inte minst för att det är ett så rysligt smart sätt att sammanfatta de guldkorn jag uppfattar och samtidigt ta del av andras uppsnappade guldkorn…. utom i fall som idag, då jag mer eller mindre själv fyllt flödet. Trist! Och ganska icke-innovativt, eller?

Nåja, en av guldkornen idag kom på efterföljande middagen i Malmö Rådhus, så en av mina bordsgrannar som arbetar med lärarutbildning sa att hens främsta uppgift var ”att se till att lärarstudenterna lär sig pendlingen mellan Vad och Hur, för Varför är så självklar att den bara förutsätter jag alltid finns där i bakgrunden!”.

Tyvärr tror jag det är farligt att förutsätta något sådant, men å andra sidan gjorde det mig riktigt glad att höra hens resonemang, inte minst eftersom jag ju älskar frågan Varför!

Utöver detta har jag lyssnat till Lars Haikola, Leo Razzak, Fredrik Warberg, Astrid Kander, och Johan Söderman, där framför allt Fredriks tidsresa till 2050 var särskilt inspirerande, men även Johan, vars brandtal till hiphopen som folkbildning var riktigt tankeväckande.

Johan Söderman

Johan lyfte bland annat det som han ser är skillnaden mellan utbildning (en linjär process med en början och ett slut) och bildning (en cirkulär process som är ständigt pågående).

Bildningsresan – är det den som alldeles särskilt visar att det är vägen som är mödan värd?

Operation Pannrumsröjning

Publicerad den av
Svara

I helgen drog jag igång Operation Pannrumsröjning. Vi bytte från gaspanna till bergvärme för ett år sedan och sedan dess är det markant kallare och mindre luftgenomströmning i pannrummet, vilket inte är helt optimalt för allt som består av organiskt material, får jag erkänna. Så tvättmaskinen har gått varm med kläder och annat av tyg, både sånt som ska bevaras och sådant som jag har för avsikt att skänka till EU-migranter i Malmö.

Men det finns en himla massa annat där nere, som också kan komma andra till gagn, allt från ett antal par urvuxna (och i flera fall knappt använda, så där som det kan bli med små pojkars snabbväxande fötter) fotbollsskor, till leksaker, köksgeråd och annat smått och gott.

Operation pannrumsröjning

Himla skönt känns det att ha påbörjat detta, även om jag vet att jag har ytterligare ett par helger räddade, vad gäller sysselsättning. Dessutom måste jag tillstå att jag närmast blir matt av tanken på alla prylar… vilket vansinnigt samhällsmönster vi skapat med detta eviga shoppande. Glad i hågen blir jag därför när jag betänker att vi i familjen Roth trots allt förändrat våra (köpe)vanor rejält de senaste tio åren. Så pass att jag faktiskt lovar att pannrummet inte kommer bli så fullt igen, som det varit till dags dato.

Har du en massa prylar undanstoppade som du inte använder i dagsläget, kanske inte använt på åratal, och troligen aldrig mer kommer använda? Som kanske, kanske, skulle kunna göra livet enklare, varmare, tryggare eller gladare för någon annan? Om svaret är ja så kanske det är läge att fundera på motsvarande Operation Röj&Skänk hemma hos dig?

Det Stora i det Lilla

Publicerad den av
7

Läser en status delad på Facebook av Marielle Westlund:

I förra veckan delade vi ut blöjor och välling och hygienartiklar till människor som hamnat mellan myndigheternas ansvarsområden.

En 8-årig flicka; ”Jag behöver verkligen blöjor till mina småsyskon. Och välling. Finns det någon ren napp också? Finns det tvål? Jag vill gärna ha en smörgås om det finns. Med smör. Och ost.”

En lång kö av småbarnsföräldrar fick vänta otåligt. Oroligt. Skulle blöjorna räcka till dem? Vällingen? Både vällingen och blöjorna tog slut före kön. Tårar och frustration: ”Varför kunde ni inte lagt undan några till oss!?”

Några ensamkommande små syriska pojkar utan uppehållstillstånd drar i tröjor i en låda. Blickarna glädjelösa. Gnistan i ögonen som ofta syns hos nioåringar finns inte där, hur mycket jag än söker.

Kläderna: Jackorna: Tvålarna som försvann på mindre än fem minuter. Brödet som aldrig räcker för att mätta alla magar. Cadillacen till treåringen. Käpphästen till femåringen. Trehjulingen till fyraåringen. Barnen som blev utan. ”Nästa vecka. Jag lovar.”

Kvinnorna. ”Sanitary pads please, please. No? Mmmmm, I understand… Can I have baby diapers?”.

”Nästa vecka kommer det mer. Nästa vecka. Jag lovar…”

Och avslutningen: kvinnan med 2.5-åringen som sovit utomhus i fyra nätter. Hon har ingenstans att ta vägen. Inga pengar. Ingen släkt. Inga vänner. Hon saknar språket. Lokalkännedomen. När jag ringer socialjour, kvinnojour, härbärgen och alla säger ”det finns inte plats. Vi kan inte hjälpa.” Tårar av hjälplöshet. Pojken som kryper runt på golvet som vilken obekymrad 2.5-åring som helst. Ovetande om var de ska spendera natten. Som väl är löser vi natten. Och de kommande tio dagarna. Efter några timmars gnisslande och tragglande och envist nötande i telefonluren.

Visst är det svårt. Det är svårt att acceptera att problemen osynliggörs. Men det är lätt att göra skillnad. Det handlade bara om 2.5 timmar under en kväll. För mig. Om du var med skulle vi kunna göra dubbelt så mycket. Om vi var fem eller tio skulle vi lätt fylla kundvagnar med blöjor, välling, tvålar, bindor och hygienartiklar.

Vi kör snart igång ett nytt spår inom Pay it forward i Uddevalla och Göteborg. Detta spår förutsätter kontinuitet. Vi är intresserade av att arbeta med dig som vill bidra med 2-3 timmar en kväll i veckan. Det är liksom förutsättningarna för att det ska fungera. Känner du dig kallad? Maila info@payit4ward.se så träffas vi och pratar vidare.

När jag läser detta påminns jag om det oändligt Stora i det Lilla, som ett paket välling, en utsorterad jacka som ingen ändå använder, ett gosedjur som kan bli en hjärtevän. Jag läser, blir varm i hjärtat, men samtidigt tåras mina ögon, av frustration, förtvivlan och sorg.

Jag tackar Gud för människor som Marielle Westlund och många många andra. Som bidrar. Med det lilla som är så stort så stort för en människa i nöd. Människor som rör hjärtan och möjliggör en trygg plats att sova, ger små barn mat som mättar så kvällen går över till natt utan hunger.

Och så slås jag samtidigt av tanken:
Vad gör jag?
Gör jag tillräckligt?
Kan jag göra mer?

Det givna svaret är: Klart jag kan göra mer.
Hjärtan som mötsHar varma kläder i pannrummet som inte längre används, bestämmer mig här och nu för att i helgen rensa ut allt som kan göra bättre nytta hos någon annan. För varför ska det ligga oanvänt här hemma om det kan värma ett annat hjärta?