”Om man i den tysta meditationen uppmärksamt lyssnar inåt, framgår det snart att det pågår en oavbruten recensionsverksamhet. ”Någon” därinne är som en apa i träden: far kring från gren till gren – nyfiken, tittar på allt, tycker si och så om det, bestämmer det och hastar rastlös vidare. Ibland kan denna ”någon” få nästan demoniska drag: räknar för och emot, målar fiendebilder, tänker ut strategiska manövrar, vill behärska och kontrollera.
Vårt mentala inre är i stor utsträckning, utan att vi är medvetna om det, ockuperat av detta inskränkta jag. Får det löpa fritt, tenderar det att genast inta mitt centrum. Alltid ensamt och kretsande kring sig självt blir ett sådant jag avskilt från allt annat. Om detta andra har det ständigt tankar och åsikter. Allt och alla sätts i relation till detta självupptagna jag som bedömer och mäter sig själv i ett oupphörligt relaterande.
Det jag som domineras av denna centripetala kraft kommer att ha som främsta ärende att bevara sig själv. Genom att ständigt rita kartor, bygga förklaringsmodeller och göra sig bilder vill hon greppa sin livssituation och därmed bevara sig själv och sin position. Detta innebär att människan i stor utsträckning kommer att leva i dessa bilder av och i dessa tankar om tingen och tingens ordning. På grundval av detta endimensionella bestämmande formas avgörande drag i människans självbild och, sammanhörande med den, hennes världsbild.”
I en av de bästa beskrivningarna jag läst, av det ständigt pågående inre tjattret, landar jag i insikten, att min inre apa allt mer sällan uppför sig så som Pelle Bengtsson beskriver det. Förut, ja, definitivt. (Förut? Tja… när skedde den stora omvandlingen? Jag vet inte, men kanske det stora skiftet inleddes för en tre-fem år sedan eller så? Fast allt tog sin begynnelse under graviditeten med mitt första barn, född året före millenieskiftet.) Men idag? Nej. Eller, åtminstone, allt mer sällan. Den inre rösten inom mig uppvisar mindre och mindre likhet med den av Pelle beskrivna apan. Antingen har hen bara lugnat ner sig, eller så är det så att apan alltmer sällan kommer på besök. Jag vet inte. Och det spelar ingen roll egentligen. Jag känner alltjämnt att det allt som oftast försiggår något annat i mitt inre än detta evigt surrande, dömande, rastlösa tjattret.
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 96 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
HERO - the coach 
Aptjattret! Åh, detta jobbiga aptjatter som man hela tiden behöver förhålla sig till. Jag märker att ju mer jag mediterar, desto mindre aptjatter. Det är skönt.
Ja, det är skönt när det minskar i omfattning!
Eller är det kanske så att apan alltjämt tjattrar, men du är så fokuserad på fågelsången istället att du inte längre hör på? Och när det hela inleddes insåg att det var så mycket mer givande att låta det vara så, att det helt enkelt bara fortsatte på den vägen? Eller så slutade apan tjattra när den inte längre fick någon större uppmärksamhet?
Jag har funderat över det Magnus, om det fortfarande tjattrar på som innan, men har landat i att det gör nog inte det faktiskt. och det är grymt skönt! Jag tror kanske snarast att apan tjattrade och fick uppmärksamhet, och tjattrade glatt på. När jag sen började ignorera den så körde den på ett tag till men drev sedan vidare, och nu kommer den någon gång emellanåt och tjattrar på för att se om det fortfarande är ganska kass respons-rate, vilket det är. 🙂
Jag tror min apa i huvudet sover. I mitt huvud är det för det mesta tyst och lugnt. Men i min käre mans huvud finns det mer aktivitet…
Så skönt för dig! Jag beskrev min inre domare för en släkting som bara ”men gud så jobbigt det låter, så är det inte i mig!” och jag kunde inget annat än gratulera. Så det gör jag till dig med!