”Det finns en stor kärlek mellan dem, en tät tillgivenhet som alltid är beredd att se till det säregna hos var och en. […] de var också de första som förstod att varje barn som föds är unikt och att de vuxna måste ta till vara barnets särart.”

Hör du? Ser du?
Märker du hur vi tappat bort detta, denna visshet, att varje barn är unikt? Att det är viktigt – livsviktigt! – att vi vuxna tar till vara barnets särart!

Visst. Vi snackar om det, och lägger en fernissa på vår kulturella kontext, låtsas som att vi faktiskt tycker detta, faktiskt ger uttryck för det. Vi pratar om mänskliga rättigheter, men stänger våra gränser. Vi talar om mångkultur, men både anställer och umgås enkom med våra likar. Vi formulerar läroplaner och slår oss på bröstet i vår iver att visa att vi har skapat en skola för var och en, men den eskalerande psykiska ohälsan för våra barn och unga ger svart på vitt att det i stort bara är snack.

För vi må påstå att barn har ett egenvärde oavsett om de passar in i normer och system, eller ej, men det stämmer inte. Det är bara en fernissad yta som krackelerar så fort du granskar den närmre. Under ytan har vi skapat ett allt snävare regelverk, för vad som är ett acceptabelt beteende och vad som inte är det. Tittar på barnen som finns i min närhet och räds dagen då de börjar bli kritiskt självmedvetna med en hård och dömande undertext… dagen de inser att de är tjockare, eller kortare, kanske mörkare i hy och hår än sina kompisar. När de ställer frågan ”varför är det så?” med längtan i rösten att vara så där som vi alla vet man ”ska vara”; ger uttryck för något de tagit till sig, medvetet eller omedvetet, från sin omgivning, från sin livssfär. Man ska vara smal, lång, ljus, utåtriktad, verbal, lydig, snäll… för det är budskapen som samhället – och det är du och jag; det är vi! – skickar. I TV-program och filmer, i musik och böcker, i reklam och artiklar, i hur jag pratar om och med mig själv likväl som vänner och kompletta främlingar.

Jag tittar inåt och lovar mig att inte glömma bort detta. Frågar mig i avsikt att agera: Vad kan jag göra, för att ta till vara särarten hos de barn jag möter?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 84 av 100.
Boken ”den som vandrar om natten” av Marianne Fredriksson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

PS – En välfungerande 6-9-grundskola i Malmö Stad, friskolan Humfry, som på många sätt  har en värdegrund som bottnar i att ta till vara varje barns särart, tvingas lägga ner efter snart tio år, då fastighetsbolaget som hyr ut lokalerna inte hade koll på detaljplanen då skolverksamheten drog igång, något som nyligen uppmärksammats.
Humfryskolan bejakar det kreativa inom människan, något vi behöver mer av, inte mindre! Tvingas skolan lägga ner så kommer etthundratolv barn i kläm. Var finns viljan att lösa detta på ett sätt som värnar barnens bästa? Ge skolan dispens att driva verksamheten vidare medan de letar nya lokaler, så en välfungerande verksamhet inte raseras.
Skriv under namninsamlingen för att rädda Humfryskolan du med: https://www.skrivunder.com/radda_humfryskolan#form