Månadsarkiv: maj 2018

Inför en oförutsägbar framtid

Publicerad den av
6

Nio tips till mina söner (som nu slutar grundskola respektive gymnasium) inför en framtid som är väldigt oförutsägbar:
1. Följ er passioner – de kommer att vara era hållbaraste tillgångar.

2. Håll i er daglig rörelse – för att ge er själva bättre förutsättningar för att utveckla och behålla både psykisk och fysisk hälsa.

3. Sök upp era bästa lärare – de kan vara era berikande kunskapskällor, förebilder och medskapare i allt ni lär och gör.

4. Låt frågeperspektivet ”varför inte” väga minst lika tungt som ”varför” – då minskar risken att ni mentalt låser in er i befintliga föreställningar och problemformuleringar.

5. Delta i massor av mini-kurser i alla möjliga och omöjliga ämnen – då ökar er förmåga att konstruktivt kunna koppla ihop olika fenomen, frågeställningar och framtidsscenarier.

6. Ta er tid att träna på användning av nya teknologier – då minskar risken att ni blir i händerna på tekniken och de som utvecklar tekniken.

7. Sök er till fakta och flera perspektiv i alla frågor – då slipper ni vara så utlämnade till era fördomar och medialogikens konfliktsökande känsloduschar.

8. Odla er förmåga att kreativt fleranvända det ni redan har – då ökar chansen att ni kan utvinna värden och skapa nya funktioner på ett hållbart sätt.

9. Ta alla tips ni får med en nypa salt – de speglar alltid tipsarens egen föreställningsvärld.
/ Er ömme fader

Så skrev han, den kloke Thomas de Ming, på sin Facebook-sida. Jag frågade omedelbart om jag fick norpa och dela vidare, och fick en tumme upp i retur. Nu har jag inte två söner som slutar grundskola och gymnasiet inom kort, men det skiljer inte alltför mycket trots allt. Äldsten tar studenten nu, medan yngsten går ut sjuan. Oavsett vilket, så tänker jag att dessa nio punkter är ganska relevanta, oavsett ålder. Så jag kastar ut dem i etern i hopp om att flera kan inspireras av dem.

Änglarnas svar (bok 11 av 26)

Publicerad den av
3

Lyssnade till Stefan Einhorns Värvet-avsnitt och drar lite på munnen när jag hör honom säga att Änglarnas svar är den av alla hans böcker som han själv tycker är allra bäst, den han är särdeles nöjd med, och samtidigt önskar skulle få mer spridning.

Just den boken står i bokhyllan, som en av årets utvalda svenska böcker. Tar omnämnandet som ett teckna och plockar fram den. Läser, och förstår hans känsla. Det är en fin bok. Finstämd. Sorglig. Och samtidigt hoppingivande. Stefan väver samman det ljusa med det mörka, låter olika sidor av varje individ i persongalleriet framträda, sakteliga, som de komplexa varelser vi är, vi människor. Inte är det alltid så lätt att vara människa inte.

Paniskt försökte nazisterna utplåna en så kallad ras, som i själva verket är en kulturell och religiös sammanslutning som bygger på en lära av ifrågasättande och ständigt sökande efter kunskap och insikt, en lära som i inte i första hand handlar om relationen mellan Gud och människa utan om relationen mellan människor. Detta och inget annat är grunden i judendom. 

Om att vara människa – ja. Det där är något som dyker upp om och om igen i min värld just nu. Hur gör jag, när jag är människa? Kanske blir det lättare att vara människa, om jag blir bättre på det varandet? Hur jag relaterar till mig, och till dig? Hur bra mitt görande kan bli, när jag, i mitt varande, är mitt bästa jag? Och är det kanske med det lärandet, utforskandet, experimenterandet, som jag bidrar på bästa sätt till världen? Kanske inte. För som änglarna svarade, människan besitter i sanning förmågan att vara både en välsignelse som en förbannelse: Enligt en judisk legend sammankallade Gud änglarna för att få råd om människan skulle skapas eller inte. Vissa änglar svarade ja, andra sa nej. Änglarna kunde inte enas och medan de fortsatte att strida inbördes fattade Gud ensam beslutet och skapade människan. 
Inte ens änglarna kunde svara på frågan om människan skulle bli en välsignelse eller en förbannelse. Och om det är någonting mitt liv har lärt mig så är det att vi är båda delarna. Vilken sida som slutligen kommer att triumfera är en öppen fråga. 

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

Kreativitet är fantasi i handling

Publicerad den av
12

Äntligen får jag utrymme att lyssna till Tess och Caspian i podden Ett samtal. Trycker på play och fnittrar ganska omgående, eftersom jag helt plötsligt hör dem prata om mig, då det var jag som kopplade samman dem, något som jag verkligen tycker är en givande sysselsättning. Kopplerska har en mindre bra klang, men kanske är det dags att omdefiniera begreppet?

Efter knappa 50 minuter av samtalet kommer så något som jag bums lyssnade om till. Caspian pratar om misstag, om fantasi, om kreativitet, och säger sen: Kreativitet är fantasi i handling.

Och ja! JA!
Gud, så genialiskt.
Så är det ju verkligen.

Ett samtal är en podcast som har justa vibbar på något vis, jag tar del i samtalet, på något vis, och det är nog en av sakerna som Caspian eftersträvat. Eftersom jag känner både Tess och Caspian så känner jag mig väldigt nära dem, och väldigt närvarande, medan jag lyssnar – och visst gör väl min personliga koppling till de båda sitt till, ger mig en än större klangbild av vad de säger, och kanske än mer, av det de inte säger, men jag tror nog att även en som är helt obekant med Caspian och Tess skulle kunna känna på samma vis. Kanske är det du? Om så är fallet så får du gärna låta mig veta om jag har rätt i mitt antagande.

 

Att testa något nytt

Publicerad den av
5

Att emellanåt göra sånt man sällan – eller aldrig – gjort. Det öppnar upp för insikter; ger mig en chans att se var jag är valhänt helt enkelt på grund av ovana. Som att hamna i Barbro Linjers ateljé för ett par timmars skapande. Med penna och papper i hand, placerade på vars en stol: rita av varandra.

Oj.
Så ovant. Hårda linjer, detaljfokus, såg ut ungefär som bilderna jag tecknade som tonåring.
Återkoppling – hur tänkte du? Vad ser du, vad fokuserar du på?
Lite tips och tricks från Barbro, som vet vad hon talar om.

Nytt försök: rita av varandra. Igen.
Nu lyfte det. Mjukare linjer, valde en hårdare penna som gav ljusare tunnare streck på pappret, enklare att skissa fram, en haka, ett hårsvall…

Nu: Utan att titta på stora vackra tavlan Barbro har i ateljén med Aalto-vasen: Rita nu en Aalto-vas. Utan att titta. Du vet hur den ser ut. Lovar. Bara se den framför dig och rita.

Hm. Hur fasiken. Massa kurvor… som ju måste efterspeglas i både vasens kant som dess botten… Ritar, skissar, försöker skugga lite grann så det blir något som hänger samman. Tja. Det syns åtminstone att det är en Aaltovas jag försöker skissa. Men alldeles rak, den behöver bli lite fasad, botten har mindre fotsteg än vasens topp. Mmm. Inte så lätt det där inte. Barbro säger, lugnande att Aaltovasen är lurig. Inte alls enkel. Lite som en kropp, många kurvor som ska hänga samman. Jo tack, märker det, gör jag.

Sen – nytt grepp igen. Färgcirkeln. Vad vet du om den? Tja… typ… inte så mycket.
Barbro drar grunderna, gult kontra blått, rött kontra grönt, och hur man kan tänka. Placeras framför arbetsbordet, med barnens vattenfärger och pensel i hand. Stor cirkel på pappret, dopp dopp i vattenglaset, gnugga gnugga färg, och så… börja. Försöka hitta gul-gul, varken åt det röda eller gröna hållet. Hitta en röd, helt ren, inte åt varken gult eller blått. Och så vidare. Sen – ett steg i taget, lite lite rött i det gula, än mer, än mer, orange. Oj, smutsig färg helt plötsligt, hur komma undan? Lila – gud så svårt. Brunt… det var ju inte vad jag eftersträvade. Nya försök. Leka, testa, blanda, gnugga rent färgerna, mer vatten, ljusare, en uns blått i det röda – ja, där sitter den, så vackra nyanser helt plötsligt.

Meditativt.
Har väl aldrig suttit med vattenfärger och pensel på det viset, utan direkt mål och ändå, med en riktning. Njutbart. Vilsamt. Roligt. Svårt! Förstår helt plötsligt skillnaden mellan rena färger kontra smutsiga, var alla de andra färgerna förhåller sig till dessa grundfärgerna, de gula, röda, gröna. Var svart och vitt hör hemma, då färgcirkeln växer till något tredimensionellt, blir en glob; då, där, kan alla färger helt plötsligt få plats.

Vilken gåva (att emellanåt göra sånt man sällan – eller aldrig – gjort); enkel att åstadkomma, med okänt utfall: Att låta mig själv testa. Nyfiket. Öppet. Experimenterande.

Godkänt? (bok 10 av 26)

Publicerad den av
7

Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan – skriven av Emma Leijnse 2012, då jag också köpte den av henne, efter ett seminarium i Almedalen. Fint signerad är den, och en kan ju tycka att jag, som sedan dess varit synnerligen involverad i svensk skoldebatt skulle ha kastat mig över den… men tyvärr hamnade även denna boken i bokhyllan, oläst, tillsammans med en drös andra böcker som alla förtjänar ett bättre öde.

Så himla bra att jag, i och med årets bokläsningsutmaning, tar itu med 26 svenska och lika många engelska böcker som stått olästa hemma kort eller lång tid. För detta är en bok värd att läsas. Emma är skribent på Sydsvenskan, vilket är ”min” tidning och jag har alltid uppskattat hennes artiklar. Lika välskrivna är hennes böcker (den senaste har jag ju faktiskt läst!), och skolfrågor är för mig väldigt spännande – helt enkelt eftersom de så tydligt (i min hjärna åtminstone) kopplar till samhällsutveckling.

I kapitlet ”Om de kan, så kan jag också” skriver Emma: Det som hände med barnen från Kroksbäck när de kom till Linnéskolan brukar beskrivas av forskarna som kamrateffekter. Kort sagt handlar det om att man är som sina kompisar. Om de inte pluggar, så pluggar du mindre själv. Om dina kamrater gör läxorna och tycker det är viktigt hur det går i skolan, så lägger också du manken till.

I kapitlet ”Från kunskapsförmedlare till diversearbetare” fortsätter Emma på samma tema när hon citerar Jonas Vlachos: ”Lärarna påverkar också varandra på en skola, en del studier visar på att det uppstår kamrateffekter bland lärare.”

Jag läser och tänker två saker:
1) Eh. Ja. Klart det uppstår ”kamrateffekter” även bland lärarna. Talesättet ”Vi blir som vi umgås” gäller liten som stor, ung som gammal. Elev såväl som lärare.
2) Hur kommer det sig att vi svänger oss med talesättet, utan att faktiskt fundera över vad det betyder, och utifrån det, medvetet skapa oss ett umgänge som gör att vi växer som människor? Att lära sig att bli människa, med allt vad det innebär, är något jag skulle önska mig så mycket mer av, både i skola som i yrkesliv, hemma som i olika organisationer, ja, typ överallt. En ständig konversation. För det låter sig inte göras av sig självt. Vi blir till i varandras närvaro, och som Pia Sundhage säger ”Vi gör varandra bra”. Vilket ju är fantastiskt – utom när det är tvärt om. För det finns ju tillfällen och/eller umgängen där vi gör varandra illa.

Påverkansgrupp är ett annat sätt att beskriva ”kamrateffekter” på, och jag har arbetat medvetet på min påverkansgrupp de senaste fem åren eller så. Om det gjort skillnad i mitt liv? Svar ja, oändligt stor skillnad, till det bättre!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

 

 

Jag läste din blogg

Publicerad den av
4

Jag läste din blogg, sa hon, vännen, när vi möttes kvällen efter att jag skrivit inlägget. Jag förstår att det var en riktigt stark upplevelse, fortsatte hon, även fast du skriver sådär så jag som läsare egentligen inte har en aning om vad som faktiskt hände. Mer än att det berörde dig mycket. 

Ja, svarade jag, och log.
Tittade henne i ögonen, och sa: Du har rätt. Det var enormt starkt. Och jo. Det är ju så jag skriver.

Hon tittade på mig med sina begrundande ögon, och sa: Jag ser att du fortfarande är i det. 

Jag tittade tillbaka, och drog ett par djupa andetag. Kände efter, inåt.
Du har rätt. Det är jag. Jag blev hållen på det mest fantastiska vis, och känslan av att vara hållen håller i sig. Så ja, det stämmer, jag är fortfarande i det.

Ett fint ögonblick. Betydelsefullt. Att bli sedd i att jag faktiskt fortfarande var kvar i känslan av att vara hållen. Mäktig känsla, även det!

Skam.

Publicerad den av
10

Skam.

…

Hm.

Blir som tyst inom mig.

Hur ska jag börja? Vad vill jag egentligen förmedla? Vad känner jag egentligen efter förmiddagens 75-minuter långa session på temat skam? 

Hållen.
Sedd.
Hörd.
Erkänd.

Du gjorde det bra, även på distans. Som vore du i samma rum, avståndet mellan Malmö-Stockholm som intetgjort av SKYPE-uppkopplingen som gav mig din röst i mina öron, rakt in i mitt huvud, in i min kropp. När jag blundade var det som om du höll mig, vilket du ju de facto gjorde också, med soffans hjälp.

Hedrar mig själv, och mitt val att kontakta dig, för att – i precis den takt som mitt Jag suktar efter – ta hand om detta undangömda, det inlåsta, det där som jag ännu inte låtit ljuset skina genom. En bra början idag, en början som gjorde gott och känns bra.

Under sessionen väcktes tanke på tanke, associationer till händelser i mitt liv, minnen som flöt upp till ytan, jag gjorde kopplingar som jag aldrig tidigare fått syn på som dockade i varandra som ett välsmort mekaniskt maskineri.

Gick en promenad efteråt – drog iväg och lät energierna fortsätta strömma; gick barfota, tassade fram på gräsmattor och grusgångar, jordade mig. Landade. Andades in och tog in. Och än mer, andades ut och släppte taget.Kan se hur jag gjort det bästa jag kunde, givet förutsättningarna. Fiffigt var ditt ord. Ja, fiffigt har jag hanterat det! Men inte bara jag. Även andra gjorde det bästa de kunde, givet sina förutsättningar. Även de agerade fiffigt, utifrån sitt perspektiv, sina egna behov, skyddsmekanismer och förmågor.

Kan se det med, och med ömhet titta tillbaka på både mig själv och de andra. Inte dömande. Där mår jag inte bra. Snarast med vetskapen att det nu finns en chans – i sinom tid, ingen brådska. Det får gå så snabbt eller långsamt som det vill! – att släppa taget, att låta bollen lösas upp, på samma vis som jag, med tålamod och lugn nystar upp garnhärvor som trasslat sig å det grövsta. Jag är bra på att få upp knutor ingen trodde var möjliga att få upp, och det kommer ske här också. Men helt prestationslöst. Ingen deadline. Inget direkt mål.

Framför allt, detta gör jag för mig. På mitt vis. För mitt välbefinnande.
Men inte styrt, ingen given (tids)plan. Nej. Det som sker, kommer ske för att det är det som vill ske, i stunden. Inte vad jag vill ska ske, definitivt inte vad någon annan vill – eller tycker – ska ske. Utan det som vill ske.

Där andas jag ut och släpper jag taget – och njuter av stunden som är just i detta nu!

Född i fel århundrade?

Publicerad den av
2

Häromdagen plockade jag kirskål och löktrav. Gick dubbelvikt längs Risebergaån  i 75 minuter och fyllde tre bruna papperspåsar med detta naturens gröna guld. Löktraven använde jag, tillsammans med en massa kajplök från trädgården samt ramslök och gräslök som jag fryste förra året, för att göra löksalt, som jag fördelade på torkollorna i min grönsakstorkapparat.

Idag när jag kom hem efter två möten på stan med matinköp tog jag hand om dem, innan jag sedan gav mig i kast med att mala de torkade löksalts-kakorna, så nu har vi löksalt (alldeles ljuvligt knallrött!) för ett tag framöver (perfekt gå-bort-present dessutom!). Sen passade jag på att sila av vasslen från Matsoniyoghurten jag satte igår, och så tog jag hand om surdegen jag väckte till liv i morse från surdegsgrunden som alltid bor i kylen. Nu står det en ny burk surdegsgrund på vänt i kylskåpet och en rejäl bunke med surdeg för utbak imorgon bitti. Då vankas det nybakat surdegsbullar till frukost minsann!

Funderade, långt ifrån för första gången, över om jag är född i fel århundrade. Fast det är jag så klart inte – däremot så tycker jag verkligen om att göra saker från grunden och att dra nytta av det som naturen står till buds med. Resurseffektivitet helt enkelt!

La ut bilden från bestyren på Instagram och blev lite full i skratt av Caspians kommentar. Vips hade jag inspiration till dagens blogginlägg – som kanske i sin tur kan inspirera någon att gå ut och plocka kirskål till en smarrig ogräspaj månne?

 

 

Gammelmor Spindel

Publicerad den av
13

Rebecca Solnits bok Män förklarar saker för mig är illustrerad med bilder av Ana Teresa Fernández, och essä nummer fem med titeln Gammelmor Spindel inleds med en målning av en kvinna som hänger upp tvätt. Ur denna till synes banalt vardagliga bild spinner Solnit sedan sitt nät, liksom gammelmor Spindel gör, för att påtala paradoxen hur kvinnan samtidigt existerar som utplånas.

Ett exempel ligger i släktträd, dessa nedskrivna eller berättade släktträd, som är vanliga inslag i vår kultur, världen över: ”Jag har en annan vän vars släktträd har blivit kartlagt tusen år tillbaka, men det finns inga kvinnor i det. Hon har just upptäckt att hon själv inte fanns med, men det gjorde hennes bröder. Hennes mamma fanns inte med, och det gjorde inte hennes farmor heller. Eller hennes morfar. Det fanns inga mor- och farmödrar. Fäder får söner och sonsöner och så går ätten vidare, namnet förs vidare; trädet förgrenas, och ju mer omfattande det blir, desto fler människor saknas. […] Sammanhang – patriarkatets, bördens, berättelsens – skapas alltså genom utplåning och utestängande.”

Spindelmor är den viktigaste skaparen av universum, skriver hon, och hänvisar till hopi-, pueblo-, navajo-, choctaw- och cherokeefolkets skapelseberättelser. ”Spindelvävar är bilder av det icke-linjära, av de många riktningar något kan ta, de många upprinnelser det kan ha; av både mormödrarna och kedjan av avlelser.”

Hon spinner vidare på temat och avslutar essän med något som jag läser in som en för henne personlig avsiktsförklaring, som jag också tar som både inspiration och uppmaning:
”Att spinna väven, inte fastna i den, att skapa världen, att skapa sitt eget liv, att styra sitt öde, att ge mormödrarna och farmödrarna namn lika väl som fäderna, att rita nät och inte bara räta linjer, att vara såväl en skapare som en städare, att kunna sjunga utan att bli nedtystad, att lätta på slöjan och bli synlig; allt detta är fanor som jag hänger upp på min tvättlina.”

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en första bokreflektion kring boken ”Män förklarar saker för mig” av Rebecca Solnit. Jag har för avsikt att blogga en bokreflektion för varje kapitel:
Män förklarar saker för mig
Det längsta kriget
Världar krockar i en lyxsvit
Till hotets lov
Gammelmor Spindel
Woolfs mörker
Kassandra bland kräken
#YesAllWomen
Pandoras ask och den frivilliga poliskåren

Hur kan vi?

Publicerad den av
4

Hur kan vi prata mer, med varandra snarast än om? Hur kan vi prata med de vi inte tycker likadant som, prata för att hitta likheter mellan oss istället för att zooma in på olikheterna (som alltsom oftast är mycket färre till antalet än likheterna)? Hur kan vi vara nyfikna på varandra – nyfikna och förundrade, snarast än dömande och kategoriska? Hur kan vi lyssna mer för att försöka förstå snarast än för att fördöma som fel, fel, fel? Hur kan vi… eller kanske snarast – hur gör man? Hur gör jag för att nyfiket räcka ut en hand, till någon som har en åsikt diametralt motsatt min egen? Vågar jag? Ska jag? Borde jag ens?

”Jag lyssnar på mina kritiker och funderar. Låter tvivlet ta plats. Kanske de har rätt. Kanske de har poänger. Kanske deras rädslor och förmaningar är befogade. Jag försöker öppna upp och på riktigt ta in det de säger och tänka efter. Och varje gång kommer jag fram till samma sak. Varje gång jag reser mig från tvivelbänken känner jag mig stärkt och återpåfylld av tillit.

Jag är helt övertygad om att vägen jag och mitt poddteam har valt att gå är snårig, komplex och problematisk. Jag är helt övertygad om att vi kommer stöta på hinder, rädslor, projiceringar och djupa existensiella smärtor och trauman. Jag är också helt övertygad om att samtalet är rätt väg att gå. Det är inte lösningen i sig. Det är en av vägarna till fler perspektiv, mer förståelse och en grogrund på vilken vi kan bygga ett samhälle tillsammans med andra.”

Orden ovan är skrivna av Navid Modiri (med min emfas) i uppstartsfasen av podden Hur kan vi? Håller du med? Tror du, för det första, att vi skapar framtiden? Eller tror du att framtiden bara blir, utan att varken du eller jag har något att säga till om, att vi på intet vis kan dra vårt strå till stacken för att bidra till att forma ett samhälle som vi verkligen vill leva i? Oavsett vilket kommer Hur kan vi? garanterat att bidra med tankespjärn, det är ett som är säkert. För mig innebär tankespjärn att min förståelse för världen och mig själv vidgas, att min begreppssfär utökas och jag får – om inget annat – syn på sådant jag faktiskt inte förstår (ännu). Och just det är en process jag älskar! Så jag ser fram emot att få ta del av tjugo samtal på temat Hur kan vi prata med varandra?

Manifest från ett Sverige 3.0-samtal i Almedalen 2014 med och av bland annat Navid Modir

Idag den 2 maj 2018 är det Navids 35-årsdag (hipp hopp hurra!) och Kickstarter-kampanjen för Hur kan vi? har fyra dagar kvar att nå sitt uttalade insamlingsmål. Om du, liksom jag, verkligen tror att samtalet är en av vägarna framåt till ett mer kärleksfullt samhälle, så gör som jag och gå in på Kickstarter och stöd kampanjen. Du kan också dela vidare och sprida ordet, så att andra som ännu inte nåtts av Hur kan vi? får en chans att upptäcka projektet.