Lite så känner jag mig. Som mormors lilla kråka som slank än hit, än dit, och sen slank ner i diket. Tänk att en hälsning med handen på hjärtat istället för en handskakning kan riva upp så mycket känslor och synpunkter.

Jag läser Troed som har en viktig poäng, i att försöka kliva utanför sig själv och göra världen lite bättre. Skulle önska att fler tänkte så.

De muslimska kvinnorna som skriver om rätten för alla att värna sin egen integritet och att det finns många sätt att visa respekt, ger mig också tankespjärn. ”Många är de män i Sverige som tar i hand men ger oss lägre lön och sämre villkor.” Vad är det som gör att handskakningen ses som ett bevis på respekt, medan andra aspekter inte lyfts? Vad är det handskakningen egentligen representerar här?

Sen läser jag Tove som kanske sitter inne med ett av svaren på den frågan, nämligen att det inte handlar om handskakningen i sig, utan att frågan öppnar för så många andra dimensioner. Och den insikten önskar jag att vi alla bär med oss, i dialog och samtal med andra.

Jag ser upprörda känslor på Twitter, Facebook, i artiklar och krönikor. Folk som tycker det är förskräckligt. Andra som tycker norm-kritiken går förlorad när vi kräver att alla ska göra likadant. Och där tycker jag Mohammed lyfter en riktigt kritisk risk med att föra en offentlig debatt på det vis som görs i denna, och alltför många andra, frågor. En risk att vara väldigt medveten om!

Så sitter jag här själv och funderar över mina egna reflektioner kring olika sätt att hälsa. När jag träffar släkt och vänner vill jag kramas. När jag då möts av en framsträckt hand inser jag nu att jag kanske agerar oerhört respektlöst, för jag brukar se till att ta mig en kram i alla fall. Men när jag varit i Thailand till exempel, där jag är högst medveten om att buddhistiska munkar inte ska/vill/får/bör röra vid kvinnor, så har jag glatt wai:at både dem och andra. Där skulle jag inte komma på tanken att sträcka fram handen, eller för den delen, påtvinga mig en kram.

Och så mötte jag, bara för några veckor sedan, en tolk under ett utvecklingssamtal med ett av mina tre Gode Barn. Jag sträckte fram handen och möttes av ett leende, handen på hjärtat, och en förklaring varför han inte tog i hand. Jag kände mig lite dum, ärligt talat. Fast när jag väl hämtade mig från min initiala reaktion så inser jag att han inte hade för avsikt att få mig att känna mig dum, eller förnedrad, förringad, mindervärdig. Hans val handlar om honom och hans syn på världen, inte om mig. Det gör det lite lättare för mig att ta ett kliv ut ur min egen reaktion, att inte ta det personligt, och istället titta på saken ur ett annat perspektiv. Att försöka förstå. Att sätta mig in i tolkens situation och fantisera om hur det skulle kännas. Skiftande perspektiv ger mig insikt i att mitt sätt att se på något, mitt sätt att vara, och göra, inte är allom gällande. Utan gäller just mig.

Det är så lätt att kliva in i dömande, i fördömande, och så det har varit mitt sätt under stor del av mitt liv. Det är (eller har varit!) det enkla agerandet för mig. När jag anstränger mig för att försöka göra världen lite bättre, så innebär det därför för min del, om att försöka undvika dömandet, fördömandet, och istället lyssna för att förstå. Att inse att det inte finns Ett Rätt Sätt, utan många olika. Om att var och en av oss har ett val, i varje stund. Och att det jag väljer i en stund kanske inte gagnar mig i nästa. Och att du kanske väljer något som inte hade varit mitt val. Om jag fördömer dig för det, kanske jag går miste om en chans att lära mig något nytt?

Ja. Jag vet inte. Jag känner mig verkligen som mormors lilla kråka. Det finns så många dimensioner i denna frågan, att jag lätt yr slinker än hit, än dit för att slutligen landa i diket. När jag så ligger där i diket och tittar upp i skyn, tar jag Sokrates till tröst:

Det enda jag vet är att jag ingenting vet.