Visa er kärlek, Malmö!

Så här med 1,5 dygns distans till upplevelsen på Swedbank Stadion i Malmö då MFF tog sig till Champions League genom att spela 2-0 mot Celtic (när de behövde vinna med ett mål för att säkra avancemang), så är det främst två saker som sticker ut:

  1. Stämningen. Hjärtklappningen. Glädjen i att se så många ställa sig bakom sitt lag och fullkomligt lyfta fram dem, med sång och klapp, trummor och hejarop. Riktigt riktigt härligt att stå mitt i det där, som en urkraft som väller över mig. Och vet du – inte en bengal i sikte (förrän när vi efter matchen utanför gick mot våra cyklar, då sprakade det till när någon tände på en bengal…), och stämningen blev inte ett uns sämre pga avsaknaden av dem!
    MFF Celtic
  2. Kärleken, se 1. Och dess motsats, hatet. Kanske för starkt ord att använda, men ärligt talat, varför möta motståndarna med burop och visslingar när de kliver in på plan? Att vilja heja fram sitt eget lag, det är jag helt med på, men måste man möta motståndarlaget med hån för det? Om man inte förmår heja på motståndarlaget, och det kan jag köpa, varför inte visa dem respekt åtminstone? Hån, hat, förnedring. Vi är större än så. Både som individer och som grupp. Vi kan bättre. MFFs klack är känd för att i stort vara en positiv kraft, som peppar (egna laget) snarare än trycker ned (motståndarlaget), och det är verkligen något att arbeta vidare på.
    MFF Celtic twitter

Genom att visa kärlek och hålla fokus där, skapas den våg av kärlek och kämparanda som lyfter MFFs spelare och får dem att vilja göra sitt allra yttersta. Och är man intresserad av fotboll är det ju det man vill, eller hur?

 

Dancewalk!

Ibland upplever jag att det är lite för mycket negativa strömningar, hat, misstro, misstänksamhet, ilska, våld – överallt. Det har varit lite för mycket av den varan under den gångna helgen, inte minst med tanke på tragedin inom fotbollen i helgen.

För att kontra detta gav jag mig ut på en dancewalk på Bulltoftafältet under förmiddagen. Solen skiner, vårvindarna är ljumma och det spritter i benen mina. Med Pitbulls Timber featuring Ke$ha, Jubel av Klingande och ett par andra riktigt medryckande låtar i ögonen snörade jag på gympaskorna och dansade iväg.20140331-132017.jpg

Det är fantastiskt roligt att möta folk när jag dancewalk:ar, inte minst tantgängen som är ute och stavgår på Bulltofta. De tittar på mig och ler, ser på varandra och fnittrar. Nästan så jag kan höra deras tankar…

– Men titta, så roligt hon ser ut att ha!

– Undrar om jag skulle våga dansa iväg så där.

– Vad skulle folk säga om vi släppte stavarna och dansade iväg istället?

Samtidigt som jag skriver detta snurrar dock tankar av tvivel genom skallen min.

– Guuud, folk kommer tycka jag är fullständigt ytlig som går ut och dansar som reaktion på helgens våldsyttringar.

– Patetiskt, fullkomligt patetiskt, och att blogga om det också. Patetisk är vad du är, det kommer garanterat någon tänka.

– Äsch, vad fasiken bryr jag mig, jag ville ut och dansawalk:a och det står jag för! Varför skulle tankar om vad någon kanske, eller kanske inte, tänker hindra mig?

Ja, varför?