Lånade en bok på bibblan, kallad Det mellanmänskliga, skriven av Martin Buber för drygt sextio år sedan. Tror det var ett tips jag fick på Twitter, som jag agerade på. Och boken är en liten juvel. Tunn, stor text, och djupt filosofisk. Tar inte lång tid att läsa, men är djup och tarvar omläsning både en och flera gånger.

Det mellanmänskliga, av Martin Buber

Läste den för första gången i helgen och njöt. Skrev ned sidor att gå tillbaka till, meningar att fördjupa mig i, tankar att utveckla.

Jag har talat, tänkt och bloggat om mellanrum mer än en gång. Det mellanmänsklga uppfattar jag som just en typ av mellanrum. Men Martin Buber hävdar att det mellanmänskliga mellanrummet i det närmaste blir till, tillkommer som en egen identitet, att det nästan blir något påtagligt, ett tredje väsen som föds, då äkta och ärliga möten äger rum.

Han skriver om att detta kan vara något vi skyggar från. Det kan uppstå då två främlingar får ögonkontakt på en buss, men pga konvention och normer, så kanske endera parten, eller båda, viker ned blicken, det blir för mycket, det mellanmänskliga tar för stor plats, kännas för verkligt och äkta, Men tänk om vi vågade stanna kvar i det?

Han gör också en mycket intressant distinktion mellan två människotyper, högst generellt. Mellan de som ser sig som de ÄR, kallad väsensmänniskan, och de som ser sig som de skulle vilja uppfattas som, bildmänniskan. Väsensmänniskan är i sitt väsen, sitt varande, medan bildmänniskan önskar projicera en bild, en mask, så som hen vill bli uppfattad av andra. När en av vardera människotyp möts, visar Martin Buber på hur många människor som faktiskt möts… och det blir ett intressant litet tankeexperiement, som du får läsa om i boken.

För detta är en bok som ska läsas. Inte tu tal om det. Det är en bok jag aldrig hört talas om, och det gör mig lite beklämd, för det är verkligen en riktig juvel. Det är en bok som vore intressant att läsa med ungdomar. För den pekar i en riktning, visar på vad som är möjligt, och det inger mig med hopp. Och mod.

Mod att fortsätta skala bort mina egna lager, pålagda av mig själv och samhället, konventionerna, så här ska man vara för att passa in-mönsterna, och att bli ännu mer mig, bli allt mer av en väsensmänniska. Men jag ser det inte som att jag måste ändra på mig för att jag inte duger. Jag tror snarast det är som att återvända hem. För jag tror att just detta, att vara jag, vara den jag är, är människans utgångspunkt, i mångt och mycket. Bildmänniska blir vi – kanske? – då vi reagerar på samhället runt omkring?

I takt med att jag blir och vågar vara, mer ärlig med mig själv och vem jag är, så kanske jag vågar stanna i känslan av det mellanmänskliga allt mer?