Etikettarkiv: coaching

Provocerad?

Publicerad den av
1

Undrar om det finns någon som helt lyckas undvika att provoceras, ja, det skulle väl vara Mahatma Gandhi eller nån i sådana fall. Men han var one of a kind, så vi lämnar honom därhän.

Få-saker-ur-händerna-Viktoria Struxsjö som snart knutit ihop hela säcken som heter #Skolvårens träff i Varberg 18-19 juni 2013, berättade för mig att hon tyckte jag var positivt provocerande. Det tog jag som en stor komplimang, eftersom jag ofta strävar efter att vara just det. Som coach använder jag mig av kraftfulla frågor, och min förmåga att formulera frågor har helt klart skärpts sedan jag blev professionell coach.

Att jag ställer frågor som folk kan uppfatta som provocerande gör dock att jag måste vara oerhört vaksam på mig själv och mina egna reaktioner. Min reflexmässiga reaktion när någon reagerar på en provokation från mig, utifrån något jag sagt eller gjort, är att antingen gå i försvar eller attack. Jag lär mig dock väldigt lite utifrån dessa båda ståndpunkter har jag insett. Det ger mig ofantligt mycket mer de gånger jag lyckas hålla mig lite kall och se på det hela utifrån. Då kan jag lyssna, ställa ännu fler frågor och försöka förstå varifrån min medspelare kommer från.

Jag kan också känna efter i mig själv, vad det är som börjar bubbla inifrån som ett svar på interaktionen. Allra bäst funkar det när jag lyckas hålla fast vid insikten ”En människas reaktion säger mycket om hen, och inget om mig!”. För den kan jag ju sen vända just till mig själv också – min reaktion säger allt om mig och inget om någon annan! Och så får jag ännu mer att fundera över! Och om jag inte lyckas hålla mig kall, ja, då slänger jag händerna i luften och utbrister ”How fascinating!” helt enkelt.

Se dig själv!Om du är vaksam på dina reaktioner så kan en provokation vara enormt givande, se det som den gåva det är, en möjlighet till utveckling och lärande.
Titta på dig själv, gärna lite utifrån. Ställ dig själv en fråga i taget, t ex de nedan. Lyssna och känn efter vad som händer i dig.
Hur känns det?
Var känns det?
Hur reagerade du? Och varför?
Triggar det mönster som egentligen handlar om något helt annat än nuläget?
Om händelsen inträffar igen – hur skulle du vilja agera då?
Vad har du lärt dig av händelsen?

Samskapande

Publicerad den av
10

Hos min coach pratade vi senast om samskapande, som ett sätt att hitta former för ett samarbete mellan en coach och en klient. Samskapande var också det ord som poppade upp i skallen på mig under morgonen då jag läste lite mail som trillat in angående #Skolvåren.

samskapande – skapa något tillsammans

Det är verkligen så jag ser det hela. Jag har en agenda, ja, det kan jag vara ärlig med. Den står t ex att läsa i mitt Föräldratyck. Även i Våryra! beskriver jag detta.

Jag har en dröm, och det är att förskola/skola/fritids är en del av ett samhälle där den unika individen uppmuntras och tillåts att utvecklas till att bli det absolut bästa den kan bli.

Däremot har jag ingen agenda så tillvida att jag vill skapa ett skolsystem på MINA premisser. Det är inte MINA åsikter som ska styra, som är rätta vägen fram osv. Inte heller DINA åsikter. Utan VÅRA. Vi behöver skapa #Skolvåren tillsammans!

Vissa saker/metoder/verktyg/mål/vision kommer vi vara ense om. Andra kommer vi inte kunnas enas kring. Och det du vad? Det är ok. Ja, det är till och med superduperbra! För precis som jag och du och all personal inom svenska barnomsorgs- och utbildningsväsendet har en massa olika idéer och tankar kring vad som passar just oss bäst, lika många barn och ungdomar finns det, som behöver den där mångfalden. Det skrev jag mer om i #Skolvåren, så läs lite där om du inte gjort det än.

Så min vädjan till just dig är:
Tillåt dig att titta i spegeln, känna efter vad som känns bra för dig, vilka metoder, arbetssätt, principer, mål och visioner du känner är rätt för dig. Dela sen med dig av detta. Du kommer att hitta likar, jag lovar! Och du kommer att finna elever och kollegor som är i hejdundrande behov av just en sådan förskollärare/fritidspedagog/lärare/rektor/medmänniska som dig!

Våga titta i spegeln

Håll fokus på det, snarare än på att försöka strida för det du ser anser rätt. Det som du anser vara fel, kanske är helt rätt för just den individen. Låt då den individen få göra samma resa som du, via spegeln till likarna. För det finns elever och kollegor som behöver hen precis lika mycket som du behövs. Men för att samskapa behöver vi definitivt ta tankespjärn mot varandras idéer, och det ska #Skolvåren också bidra till, tillsammans med all övrig skolutveckling som sker runt om på jorden.

Där har du paletten – mångfalden – som kommer att ge varje lärande individ mycket större möjligheter till hållbart lärande, som leder till att individens potential får optimala betingelser för fortsatt växande! Och visst är det ett tydligt tecken på synkronicitet att en ‘arabisk vår’ för skolan påkallas i Lärarnas Nyheter just idag!

Tycker du att #Skolvåren låter spännande? Läs då här lite mer om det rent praktiska vi tänker oss framöver: bit.ly/1534YO5

Oscar Semb om framtidstroVi kommer inte nå fram på en dag, en månad, ett halvår eller ens ett år. Men det viktiga är att vi faktiskt rör oss framåt! Att vi inser att det är möjligt att samskapa framtiden, för det är det. Håller du med? Har du kanske erfarenhet av samskapande? Dela gärna med dig av dina bästa tips och tricks för ett riktigt givande samskapande!

Amazing

Publicerad den av
1

Min vän Karin, som är en av Sveriges främsta inom ämnet flippade klassrum, (om du, liksom jag, är intresserad av skolutveckling, följ hennes blogg!) tweetade ”Obvious to you, amazing to others” av Derek Sivers i höstas. Jag föll pladask och har använt den både för att peppa mig själv, men även i coaching och undervisning.

Jag känner igen mig i tanken ”Attans, varför har inte jag kommit på något så där genialt som hon har, och han, för att inte tala om de där!?”. Har bestämt mig för att sluta med det. För vem gagnar den tanken egentligen?

Om jag fortsätter att göra det jag gör, det jag brinner för, med en iver att lära nytt, utvecklas, njuta av dagen OCH med tillförsikt se morgondagen an – ja, tror du inte det jag skapar kommer att bli amazing då? Jag tror jag ska börja tro på det, till fullo! Vad tror du?

Av ännu större intresse är denna fråga:
Vad skapar du, som jag och alla andra, kommer att tycka är helt fantastiskt?

Tiondel

Publicerad den av
Svara

Detta är mitt tionde inlägg i #Blogg100-utmaningen, av totalt etthundra (på hundra dagar). Det betyder att jag har gjort en tiondel av bloggandet, och att jag har nio tiondelar kvar.

Det känns helt rätt att vara en del av #Blogg100, och jag har redan lärt mig en massa. Att blogga mha WordPress-appen i min telefon, att tidsinställa inlägg, att inte bara reflektera över dagen/aktiviteter/händelser utan att faktiskt skriva en rad eller två om det. Bara för att nämna några lärdomar.

Jeff Young, VD på Hewlett-Packard, utmanade 1979 sina anställda genom att sätta följande mål*:

Vi ska minska otillförlitligheten av våra maskiner
till en tiondel, på tio år.

Tror du det var görbart?
Visar sig att de lyckades nå målet på nio år. Därefter fortsatte de med liknande mål, bland annat för mjukvarufel samt service.

Ett sånt här mål kallas för ett barriärbrytande mål. Det är så stort att det nästan känns som det är omöjligt. Men de flesta barriärer vi stöter på är mentala, och de barriärerna är ofta skapade av oss själva eller organisationen vi arbetar med.

Jeff förklarar målsättningen så här:

Jag ville tvinga människor att se på sina arbeten på ett annat sätt. Storleken på utmaningen ändrade sättet på vilket medarbetarna […] såg på varandra.

Effektiv barriär - som går att forcera

Förutom att hoppa på #Blogg100 så satte jag i veckan ett professionellt barriärbrytande mål. Under en coachingsession, hos min egen coach, formulerade jag ett mål som kittlar dödsskönt i kistan! Det handlar om att bygga en coachingpraktik, och jag lovar återkomma till ämnet, så ni kan följa min resa.

Har du, eller någon du känner, satt ett barriärbrytande mål någon gång? Eller skulle du vilja? Skriv en rad om det om du vill – ibland blir mål verkliga först när vi sätter dem på pränt, och i ännu högre utsträckning när vi gör dem offentliga.

*Källa: Bo Bergman Bengt Klefsjö Kvalitet från behov till användning, tredje upplagan, 2001

Glasögon!

Publicerad den av
5

Använder mig av det enklaste, men samtidigt svåraste verktyget, för att åstadkomma en förändring, befästa en vana, något som kräver ett nytt beteende hos mig själv. Jag kallar det för glasögonmetoden. (Om du klickar på ordet får du nedanstående bild som en pdf från min publika Dropbox.)

Går i korta ordalag ut på att jag bestämmer mig för vad det är jag vill ändra, förbättra eller fokusera på. Jag sätter på mig ett par mentala glasögon, där mitt fokus finns inristat på glaset (eller kanske är det en färg, eller en form), och går ut i världen. Allt jag då upplever, filtreras genom mina glasögon. Jag ser på mig själv och på andra, på mitt arbete, mina relationer och mina vanor, genom detta filter (beroende på vad det gäller så klart).

GlasögonmetodenSe på det som att köpa ett par nya skor. I början går du in dem, de skaver, känns konstiga, kanske är styvare än föregående par, ger dig skavsår. Det känns jobbigt och tungt. Är du ihärdig vänjer du dig snart. Om du fortsätter använda dem blir de till slut dina favoritskor, som du inte kan tänka dig att göra dig av med. Bekväma skorNär du nått dit har du befäst din nya vana. Då behöver du inte några glasögon längre. Kanske, bara kanske, känner du då för att variera dig och sätta på dig ett par andra glasögon. Vill du ha ytterligare inspiration kring det här med att befästa en vana, så rekommenderar jag att du tittar på Leo Baubatas blogg ZenHabits, t ex hans inlägg om att starta. Leo har inspirerat mig mycket.

Har du testat glasögonmetoden? Funkar det för dig? Eller har du andra idéer om att sätta nya vanor? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar nedan!

Frågetankar

Publicerad den av
5

Har ni tänkt på hur mycket av det vi lär oss kommer sig av att vi ställer frågor? Det är i sig en konst att formulera en fråga, så jag kan få svar, tankar, reflektioner från mina medmänniskor, på det jag faktiskt var nyfiken på och ville veta mer om.

Jag behöver ha någon form av ingångskunskap för att ens kunna formulera en fråga. Tänk själv hur du skulle gå tillväga för att googla något du inte kan någonting om. Du behöver ju ha något att skriva in i sökfältet för att det ska vara lönt att trycka på SÖK-knappen.

Det finns många som skrivit bra om frågor, t ex Anne-Marie Körling, som funderar kring lärandet för läraren om hen lyssnar ordentligt till elevernas frågor, om det faktum att läraren ställer en massa kontrollfrågor, men att eleverna kanske inte frågar så mycket själva, samt hur själva frågandet faktiskt kräver en viss kunskap.

Anne-Marie är i sanning bra på att ställa frågor till sig själv, som hon nyfiket besvarar i sina tankvärda inlägg. Många gånger när jag läser hennes blogg känner jag en önskan att få bli elev igen, med förbehållet att jag vill ha henne som lärare. 🙂 Men nu slog det mig, hon är ju faktiskt min lärare, eftersom hennes frågor och tankar sätter igång så mycket i mig själv. Tack för det Anne-Marie, jag uppskattar verkligen att få lära mig mer i ditt sällskap!

Jag pratar med mina barn på vardagskvällarna om de ställt någon fråga under dagen. Ofta har de inte gjort det. Jag fortsätter fråga dem, formulerat på olika vis. Tänker att de kanske får en insikt i att det kan gagna dem att kunna formulera frågor (något som ju barn gör fulständigt naturligt – när slutar de med det?).

Tyvärr ser jag att barn och ungdomar får väldigt lite plats och utrymme för att ställa frågor i skolan. Många elever, snabba puckar, tajt schema att följa, regler som att man måste räcka upp handen och en önskan att hinna med allt enligt planen för lektionen gör att både elever och lärare verkar undvika fråge-formen. Många elever drar sig för att ställa frågor, nöjer sig med att inte förstå. Många lärare (och här kan nog en hel drös föräldrar känna igen sig också!) orkar inte riktigt svara, och kanske snäser av på olika sätt. Och det tycker jag är synd. Att kunna ställa en riktigt kraftfull fråga är en ofantligt bra färdighet att besitta, inte minst som professionell coach. Men alla har nytta av det, och det är nog därför även läroplanerna lyfter fram förmågan.

Frågan!Den som ställer många frågor ökar mångas visdom.
– Kinesiskt ordspråk

Jag önskar att vi alla fortsatte ställa frågor, för de visar på en nyfikenhet, en önskan att lära mer, förstå, få nya infallsvinklar, se något nytt. Därför bjuder jag in till frågestund:
Snälla läsare, ställ en fråga till mig (i en kommentar nedan eller genom att maila helena.roth at respondi.se), så ska jag göra mitt bästa för att besvara den, kanske i ett blogginlägg eller två!

Vattenmelonen

Publicerad den av
8

Minns ni Marian Keyes bok Vattenmelonen från 1995? Det gör jag. Jag fick den av en nära släkting när jag och min man just separerat, efter 10 år tillsammans. Det som gjorde separationen lite extra jobbig var att jag var i åttonde månaden med vårt första barn. Boken handlar om just en sådan situation, och det var så himla skönt att läsa om någon – må så vara en fiktiv person – som genomlevt det jag just då gick igenom.

Det var i sanning en livskris, och jag tackar för att jag fick genomgå den! Det var väckarklockan jag behövde för att titta inåt, känna efter på riktigt vem jag är, hur jag är, mår jag bra, vad gör mig lycklig, hur vill jag leva mitt liv, vad vill jag ge mitt ofödda barn, och så vidare.

Där började också resan som gett mig den viktigaste insikt jag någonsin fått, nämligen att det går att lära gamla hundar att sitta, bara man är ihärdig nog! Den insikten kom sig ur att jag bestämde mig för att vända min inställning från minus till plus, från negativ till positiv. Och jag lyckades. Denna erfarenheten gagnar mig och mina coachklienter, eftersom jag med total säkerhet kan säga att det går att göra stora förändringar, bara man vill det tillräckligt väl.

Trassel

Tror du att det går att lära gamla hundar att sitta? Dela gärna dina tankar nedan!

Vilja

Publicerad den av
2

Har du någonsin funderat över skillnaden mellan att VILJA något och vara VILLIG att göra jobbet som krävs för att nå dit du vill? Jag använder detta mycket i min coaching, eftersom det sätter fokus på det som krävs på ett väldigt enkelt sätt.

Vilja & villighet

Säg en människa som vill sluta röka. Om h*n svarar tio på frågan hur gärna h*n vill sluta röka, på en skala från 1-10, så blir min nästa fråga Hur villig är du att göra jobbet som krävs för att sluta röka, på en skala från 1-10?
Det är HÄR som avgörandet faller, i mina ögon. Om svaret är under sju, ja, då kommer personen med största sannolikhet inte att sluta röka hur mycket vederbörande än vill det. Finns inte villigheten så så blir det ingen förändring ändå. Om svaret däremot är över sju är det mycket mer troligt att personen verkligen är villig att lägga den insats som krävs för en förändring. (Om h*n svarar under sju på första frågan öppnar sig helt andra frågeställningar så klart!)

Först när du själv verkligen vill genomföra en förändring och är villig att satsa din energi och tid på det kommer det att hända. Om din vilja och villighet inte är synkroniserade, är det dags att reflektera ordentligt. Du kan till exempel gräva lite grann i din bristande villighet, varför är den så låg? Kanske anledningen bakom din önskan efter förändring (dvs, det du uttrycker att du vill) kommer utifrån, snarare än inifrån? Kanske det är någon annan som vill att du ska sluta röka, för att knyta an till exemplet. Om du tycker det är svårt att ställa tuffa frågor till dig själv så rekommenderar jag att du kontaktar en professionell coach. Vi är utbildade att ställa kraftfulla frågor, och även att lyssna till det som du kanske inte säger.

I boken SWITCH – how to change things when change is hard (finns även på svenska, med titeln Byt Spår! skapa förändring genom att bryta invanda mönster) berättar bröderna Dan och Chip Heath om elefanten och elefanttränaren/mahouten. Det handlar om just detta. Läs boken själv, eller vänta på att jag framöver skriver ett blogginlägg om just det!

Har du något exempel där du varit välsynkad mellan vilja och villighet, eller kanske tvärt om, riktigt dåligt synkad? Dela gärna med dig i kommentarsfältet nedan. Vem vet, just din berättelse kanske kan hjälpa någon annan framåt!

CoachWalk

Publicerad den av
10

Oh vad jag älskar att gå CoachWalks med mina coachklienter!

Idag har jag haft ynnesten att gå två CoachWalks på eftermiddagen, i två av Malmös vackra parker, under ymnigt snöfall. Men det har inte stoppat oss, snarast tvärt om! Vi pulsade gladeligen på. Mina kinder (och min själ!) känns fortfarande rosiga!

Jag utbildade mig till professionell coach (enligt ICF) på CoachWalk Academy. Rekommenderar dem varmt om du står i begrepp att gå en coachutbildning – vill du veta mer så kontakta dem direkt eller hör av dig till mig. En av höjdpunkterna jag tagit med mig därifrån är CoachWalken i sig. Att gå en CoachWalk är något så enkelt som ett coachingsamtal under en promenad.

En CoachWalk ger många vinster, inte minst för att det kombinerar reflektion med motion, bådadera är aktiviteter många behöver mer av. Dessutom är det så finurligt att det är vansinnigt svårt att stå stilla mentalt samtidigt som du rör på dig fysiskt. Att du tar kliv efter kliv framåt gör att det mentala hakar på av bara farten. 🙂

Fåglarna i Slottsparken

Har du tur får du lite härliga naturupplevelser på köpet! (Även bilderna till följande blogginlägg är tagna av mig under CoachWalks: Möjligheter,  Bortvald.)

Hur är det, har du själv upplevt att du får annat perspektiv på tillvaron, eller plötsligt kommer på lösningen till ett problem som gäckat dig under en längre tid, när du t ex går en promenad, eller springer en runda? Eller har du kanske tom provat på en CoachWalk? Dela gärna med dig av dina tankar, kanske kan det ge en annan läsare en skjuts ut i promenadstråket, med eller utan en coach!

Dimman

Publicerad den av
6

Sitter på ett tåg på väg till en spännande morgondag i nya sammanhang – känns lite symboliskt att det är så dimmigt. För ni vet hur det är med dimma, ett tu tre bara lyfter den och världen framstår klarare och skarpare än någonsin.

Det finns flera fördelar med dimma förutom att den försvinner.

Den bäddar in, rundar av, gör att allt framtonar lite mjukare. Dessutom så lockar det gråa vädret till att krypa upp i ett soffhörn med en riktigt bra bok, gärna invirad i en filt med katten purrandes i knät. Eller så går jag en promenad, i den gråa tystnaden, vindstilla och med en ständig puff av vattenånga mot mina kinder. I sådana stunder finns det ypperligt utrymme till reflektioner, vill jag lova!

Vad döljer du?

Tänker att jag rundar ytterligare ett hörn till årsskiftet. Ett uppdrag tar slut och en ny  osäkrare framtid väntar. Som jag längtar – vad ska det föra med sig månntro? Följer energin, och den är väldigt lätt att följa – för mig handlar det om att vara en förändringsagent och katalysator i det paradigmskifte som vi är mitt uppe i, vad gäller skolsystem men också samhället i sig.

Tänker också att jag ska passa på att se tillbaka på det gångna 1,5 året på detta uppdrag – vad har jag bidragit med? Vad har jag lärt mig? Vilka nya verktyg tar jag med mig och vilka lämnar jag ifrån mig, som tappat sin relevans? Vilka nya insikter har jag fått?

Passa på du med och gör en inventering av ditt liv, var du står just nu, var du vill stå om ett tag, vad som lockar, vad som inte lockar. Det finns så många frågor som kan hjälpa dig att leva ett gott liv, ett liv där du utmanas och ger allt det du har potential att ge.Högt uppe på toppen av ett berg

Tycker du det är svårt att ställa frågorna till dig själv – jag tycker själv det kan vara svårt att ställa de riktigt utmanande frågorna, de tenderar jag att smita från – så rekommenderar jag dig att skaffa dig en coach, att ställa kraftfulla frågor är en av de saker vi gör allra bäst. Det är åtminstone en av mina styrkor som coach!

Har du själv tagit hjälp av en coach? Vad har det gett dig? Rekommenderar du det till andra? Varför, i sådana fall? Dela gärna med dig av dina tankar i ämnet i en kommentar nedan!