Igår var det midsommar och vi firade den som vi brukar, hos min Jenny, tillsammans med ytterligare en handfull familjer. Vi samtalade om en massa, bland annat om livet i stort, och när jag sa att jag är godtrogen och tror alla om gott, så sa en av midsommarfirarna något väldigt klokt, nämligen nått i stil med:
Det sätt du möter andra på är hur du ser på dig själv.

Jag vill skicka med ett stort tack för tankenöten igår, min vän! Den satte igång en massa funderingar i mig som du snart lär märka. Och jag älskar det, för tankespjärn äger!

Jag har nämligen legat och vridit och vänt på det där under morgonkvisten, och tänker att det ligger väldigt mycket i det. Jag har haft två inre inställningar, under hela mitt liv fram till för en 7-8 år sedan var jag inställd på JAG ÄR INTE OK, men som tur är lyckades jag under en session med en fantastisk terapeut få syn på detta och faktiskt med hennes hjälp svänga om till JAG ÄR OK.

Inte helt synkat med detta, men likväl en process som spelar roll för var och vem jag är idag, så har jag också gått från att vara den mest negativa person jag nånsin stött på, till att vara en vansinnigt positiv människa. Kanske inte den mest positiva, men bra positiv. Denna resan påbörjade jag för snart 15 år sedan.

Så ja, för mig stämmer det väldigt väl, att mitt bemötande av mig själv speglas i hur jag bemöter min omgivning. Och det intressanta är att jag mår så mycket bättre när jag vände från att misstro både mig själv och världen. Mitt liv, när jag var negativ i ton och attityd, både mot omgivningen och mig själv (i synnerhet det sista), var ganska tufft. Det var mycket mindre roligt att leva. Lite som att leva, mer eller mindre konstant, i en moll-tonart. Idag är min grundinställning i dur, och när min livsmelodi går över till moll, med jämna mellanrum, så har jag så mycket lättare att ta mig genom det. Och jag gör det inte längre på bekostnad av mig själv. Det har med det där med acceptans att göra, tror jag.

Än mer intressant tycker jag det är att vara så medveten om de skiften jag gått genom, inte minst eftersom det för mig visar att det faktiskt finns få saker som är statiska, inte ens sådant som jag trodde var en oföränderlig del av mig. Och det kanske finns sådana delar kvar, det vet jag faktiskt inte nånting om, men att jag inte behöver vara ett offer för vare sig inre eller yttre omständigheter, det vet jag numera, och det ger mig enormt hopp om framtiden.

Hur möter du din omgivning? Vad tror du om världen och dina medmänniskor? Tror du dem om gott eller ont? Är din grundton dur eller moll?