Överväldigad. Och tacksam.

I förrgårkväll skickade jag ut ett klipp på You Tube där jag ber om hjälp att boka 100 coaching-konversationer på 30 dagar. Igår eftermiddag bloggade jag om detsamma.

Vänner och bekanta, samt för mig helt okända människor, har delat på olika forum och det har gett gensvar ska du veta. Jag har redan fyllt en tredjedel av de 100 platserna och många nämner vem som puffat dem i min riktning. På två dygn. Jag är alldeles överväldigad och enormt tacksam!

IMG_2773.JPG

Så tack alla som hjälpt mig! Utmaningen är långt från slutförd, så jag hoppas ni fortsätter hjälpa mig mot till. I gengäld lovar jag att hjälpa dem som behöver det! Det är en viktig ingrediens i världen så som jag vill att den ska vara!

Ett sätt jag bidrar till den världen jag vill leva i är just genom att dela med mig av det jag är bra på, att vara närvarande och lyssna till mina klienter, både det sagda och det osagda. Kanske vill även du testa den upplevelsen?

Hjälp mig boka in 100 coaching-konversationer!

Uppdatering 15 sept 2014: Alla 100 platser fylldes med ett halvt dygn till godo! Om du önskat att du också fått en plats så får du höra av dig så löser vi det med!

—————-

Jag behöver din hjälp. Igen.
Jag har nämligen antagit en utmaning och kan bara klara den tillsammans med dig.

Här kan du höra mer om vad utmaningen består av och vilken hjälp jag behöver:

Anledningen till att jag gör detta är tvåfaldig (minst):
1) Jag älskar att möta nya människor, och lockas verkligen av tanken att träffa 100 för mig kända eller okända personer, att få lyssna till dem, och utforska en idé, ett tänkt problem, spinna på en vision eller bara ta ett riktigt djupt samtal om livet!
2) Det är en utmaning för mig. Under det senaste året har jag inte bokat in så många som 100 coaching-konversationer, och nu ska jag dessutom åstadkomma det på 30 dagar!

Håller tummarna för att du, eller någon i ditt nätverk, skulle vilja ha en av de 100 coaching-konversationerna. Om så är fallet nås jag enklast via epost på helena.roth at respondi.se, men du kan så klart skriva en kommentar här i bloggen, skicka mig ett DM på Twitter eller inboxa mig på Facebook också.

(Som om det inte räcker med utmaningen som så… Jag påbörjade utmaningen den 18 augusti, avslutar den 16 september och har redan en massa inbokat under den tiden, bland annat en tripp till Santa Monica för sista helgen av Supercoach Academy!

Inte utan att det trillar in tankar som AAAAAHHHHHGGGGGHHHHHH, hur i allsin dar ska jag nånsin kunna fullfölja detta!! Jag kommer ju aldrig kunna lägga tillräckligt med tid på detta! Det kommer aldrig att gå!

Men, sen landar jag i vissheten att det där är tankar, och inte nödvändigtvis Sanningen. Så jag väljer att inte agera på tankar som dessa utan kör mitt race ändå.)

Hur kan du hjälpa mig uppnå mitt mål?

Vill höra Din röst!

På lördag bjuds Du, ja, just Du, in till en heldags workshop i Stockholm på Globala Gymnasiet. Workshoppen centreras runt frågan Varför skola som #skolvåren har som sitt signum, och syftar till att föreslå lösningar för ett långsiktigt arbete för framtidens skola/lärande. Vill du läsa mer om vad det handlar om gör du det enklast här!

IMG_2985

Det är ganska många anmälda redan men det finns fortfarande en chans att anmäla sig – senaste anmälningsdagen är nämligen idag! Så passa på även du, delta och bidra med dina tankar, funderingar, erfarenheter och idéer till att skapa ett framtida lärandesystem. Dessutom får du chansen att uppleva en annorlunda workshop metod: Collaboratory 50+20, som bland annat används av FN.

Anmäler dig gör du här: http://liftsweden.com

Dela gärna vidare till andra du känner så vi säkrar en riktigt stor bredd bland deltagarna. Tack för hjälpen!

Utmaningarnas tidevarv

Igår var det skolstart för barnen och själv återgick jag till arbets-mode, fullt ut. Jag är egenföretagare sedan snart 7 år tillbaka och beroende på uppdragstyp styr jag över min tid mer eller mindre. Senaste 1,5 åren har jag inte haft något heltidsuppdrag – på eget bevåg – och jag trivs väldigt bra med min varierade arbetsvecka och -situation.

Igår drog jag dock igång ett antal utmaningar, närmare bestämt fem stycken, och det känns riktigt bra. En puff att faktiskt hoppa på allt detta fick jag då en vän bjöd in till en motionsutmaning på tio dagar som tog slut förra veckan. Följer du mig på Instagram, Facebook och/eller Twitter kanske du såg hashtaggen #McChallenge2014 i mitt flöde första halvan av augusti? Det var en väldigt fin påminnelse för mig att utmaningar funkar bra för mig.

Jag menar dock inte tävling, märk väl. Snarast tvärt om faktiskt. Jag tävlar inte med någon annan om nånting, för mig handlar det inte om att vara störst, bäst och vackrast på bekostnad av någon annan. Nä, utmaningen är snarast att tänja på mina egna gränser, se vad som väntar på andra sidan något för mig okänt, att se vad jag kan åstadkomma om jag tar mig förbi mina begränsande berättelser om mig själv, min kapacitet och förmåga. Att göra det med stöd och uppmuntran samt en viss grad av ansvarsskyldighet gentemot både mig själv och andra, det gör det enklare för mig att ta mig genom en utmaning.

Utmaningarna jag kör just nu, som jag beskriver i kommande inlägg, är:

  1. 7 minute workout for 7 months
  2. Headspace
  3. 90 day money game
  4. 100 conversations
  5. Do something solo

Dessutom är jag inne på min 25e dag i rad av tyskkursen på DuoLingo, vilket helt klart blivit del av min dagliga rutin.

Utmaningarnas tidevarv

Så för mig är det helt klart utmaningarnas tidevarv. När utmanade du dig senast? När gjorde du något som tänjde dina gränser och kanske tom förvånade dig själv?

Skolstart avklarad!

Minstingen i familjen kom hem efter skolan och jag frågade:

På en skala mellan 0 och 10, vad tycker du om din nya klass?

Svaret löd:

En 10a!

Nya mentorn fick en applåd av föräldrarna som fick följa med första stunden i klassrummet, då hon ganska omgående lärde sig alla barnens namn. Imponerande! Det ska bli spännande att lära känna de av barnens lärare som jag inte redan känner.

Gårdagens inlägg om skolstart har rönt lite uppmärksamhet, mestadels igenkänning och medhåll men även lite mothugg. Bra kombo, och jag uppskattar verkligen alla som tar sig tid att dela sina tankar med mig.

En kommentar handlade om att hysa tillit till personal och skolledning, och jag håller med, det är ofantligt viktigt. Men tillit är inte något som kan beordras fram. Snarast växer det fram som ett samspel, för det krävs samverkan mellan de olika ingående parterna för att tillit ska få fäste och en god grogrund.

Ett annat sätt att säga det där är genom det gamla ordstävet It takes two to tango. Så min förhoppning är att personal och ledning på mina barns skolor tackar ja, när jag bjuder upp till dans. För det gör jag, tro inget annat. Självklart för mig att jag vill medverka till ett gott samarbete och en god samverkan mellan skola och hem, för barnens skull!

20140818-223052-81052493.jpg

Vad krävs för att du ska känna tillit?

Skolstart

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Den yngsta ska börja på samma skola som storasyster. En i fyran, och en i nian. Som tiden går. Det känns som igår jag fick min förstfödda i famnen för första gången. Men icke, det är snart 15 år sedan.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag känner mig ganska maktlös. Eftersom jag vet hur stor inverkan i en ung människas liv skoltiden har, känns det ganska frustrerande att inte kunna göra så mycket för att dra mitt strå till stacken, för att se till att det blir så fantastiskt bra som skoltiden KAN vara för en ung människa.

20140817-215653-79013588.jpg
Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag är rädd. Jag är rädd för att de inte ska få uppleva en sån där fantastiskt bra skoltid. Jag är rädd för att loppet redan är kört, åtminstone för den äldsta. Den yngste ska få en nyrekryterad lärare som jag inte vet något om, i en ny klass med en handfull vänner från gamla klassen. Och jag håller tummarna.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag håller tummarna för att hans nya mentor ska vara en av de där helt fantastiskt outstanding jävlaridetfenomenala lärarna som jag vet finns. De där som jag har äran att ha lärt känna, främst via Twitter, #skolvåren och det utvidgade kollegiet. De där som jag stött på något enstaka exemplar av i levandes livet i stadsdelsområdet där jag bor. Vågar jag hoppas att sonens nya mentor kan vara en sådan? Jag vill så gärna. För jag vet hur fantastiskt bra skoltiden kan vara för en ung människa.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag vet också hur fantastiskt hemsk skoltiden kan vara för en ung människa. Jag vet hur skoltiden varit hittills för mina båda barn, och jag kan se att det finns förbättringspotential för dem båda. Ingen av dem har – som jag ser det – upplevt det där WOW-iga som man som ung människa KAN uppleva under sin skoltid.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag önskar att det kommande året blir ett WOW-år för dem båda. Ett år där de utmanas, uppmuntras och uppmanas att utvecklas, att bibehålla sin nyfikenhet, sin iver att lära, lusten att ställa kluriga frågor, att nå insikter om världen vi lever i och i hur de själva fungerar. Och kanske framför allt, att de inte lär sig att anpassa sig så till den milda grad att de tappar bort sig själva på vägen.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag kommer finnas här och stötta, puffa, peppa och på alla sätt och vis försöka dra mitt strå till stacken. För jag önskar dem en fantastiskt bra skoltid! Dessutom är inte ”mitt strå” enkom till för mina egna barn, utan för alla elever på skolan.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag hoppas att även du finns där för dem, och alla andra unga människor som börjar skolan i dagarna. För det krävs en by för att uppfostra ett barn, som det afrikanska ordstävet lyder, och det är vi som bor i byn. Du. Och jag. Oavsett vilken relation vi har till dem, så har vi alla ett ansvar för varandra och det gemensamma. Om jag drar mitt strå till stacken, drar du ditt då?

Äntligen billös!

För 4 år sedan gjorde vi oss av med vår andra bil, och initialt var det med tanken ”Vi får väl se hur länge vi klarar oss med bara en bil!”.

Tja… det har inte varit många tillfällen då vi önskat att vi fortfarande hade den andra bilen kvar och inte en sekund har vi saknat att ha den bilen i familjen.

Nu har vi under ett års tid varit i tagen att sälja den kvarvarande bilen, men aldrig kommit till skott. Ångesten har fyllt oss, tankar om reparationer, besiktning, däckbyte och lampfel, men ändå inte tillräckligt för att verkligen komma till skott. Men så löste det sig på ett mirakulöst vis i veckan som gick, och from idag på eftermiddagen är vi officiellt billösa.

20140816-170951-61791803.jpg

GUD SÅ SKÖNT!

Samma tanke föresvävar mig dock, något modifierad så klart ”Vi får väl se hur länge vi klarar oss utan bil!”. Och det skulle inte förvåna mig om det landar i ungefär samma resultat som vid senaste bilförsäljningen. Mestadels en lättnad att vara kvitt bryderiet, helt enkelt.

För vi bor bra, nära till det mesta med goda kollektivtrafikförbindelser överallt. Promenera gillar vi och cyklar har vi så klart allesammans. Har funderingar på att köpa en cykelkärra dock, för att kunna lasta hösäck till marsvin och storhandla utan att behöva hänga alltför mycket tunga kassar på cykelstyret.

Vi har också skaffat medlemsskap i Sunfleet som har en bil stående vid en mack bara en knapp kilometer hemifrån. Skulle den bilen mot förmodan vara uppbokad när vi har bilbehov finns det gott om andra utlämningsställen inom en 15-20 minuters cykeltur hemifrån. Sen känner vi en massa människor med bil så klart, och det har sällan varit problem att låna bil vid behov heller, så jag är inte brydd alls för det där. Däremot är jag oerhört nöjd att vi äntligen är billösa!

Vi kan definitivt hyra många bilar för den summa som det kostat oss att ha bil, när vi gjort ett överslag på drivmedel, försäkring, reparationer, underhåll, tvätt osv när man som vi inte har behov av bilen till dagligdags. Handen på hjärtat så har det för vår del mest handlat om bekvämlighet, mer än att ”enda alternativet är att ta bilen” som det ju är för vissa människor.

Vad använder du för transportmedel?

To worry or not to worry?

Had a lot on my mind when I stumbled upon a quote by his holiness the 14th Dalai Lama that I took to. Played around on PixlrExpress+ and ended up with this:

20140815-224113-81673278.jpg

My choice of picture to go with the quote might be a good indication of my current state of mind. Looking at it from a distance I’d give myself the advice to drop whatever is on my mind, and go do something else. Because there is just no point to worrying is there?

We are who we are

We are who we are by Little Mix, my daughters favourite group at the moment:

——————————

”We Are Who We Are”

[Jade:]
Mama, mama, mama made me the way I am
My face, my eyes, someone turn me up, I’m speaking my mind[Leigh-Anne:]
And I, and I, I’ve been wasting a lot of time looking in mirrors
And hating on me, but now I like what I see[All:]
I know, I know, I’ll never be perfect
I know, I know, but I’m gonna work it
Let go, let go, put your new shoes on
The new you onWe are who we are, who we are, pretty’s just a petty word
And I’m gonna shine like a star, cause I’m the only me in this world
Throw away the books and the magazines, I’m never gonna look like a beauty queen
We are who we are, who we are, and I’m just doing me, just doing me
And I’m just doing me, just doing me[Jesy:]
Mama, mama, mama made me the way I am
She told me I should look up on the world with my head held high[Perrie:]
And I, and I, I’ve been wasting a lot of time looking in mirrors
And hating on me, but now I like what I see

[All:]
I know, I know, I’ll never be perfect
I know, I know, but I’m gonna work it
Let go, let go, put your new shoes on
The new you on

We are who we are, who we are, pretty’s just a petty word
And I’m gonna shine like a star, cause I’m the only me in this world
Throw away the books and the magazines, I’m never gonna look like a beauty queen
We are who we are, who we are, and I’m just doing me, just doing me
And I’m just doing me, just doing me

I know, I know, I’ll never be perfect
I know, I know, but I’m gonna work it
Let go, let go, put your new shoes on
The new you on

We are who we are, who we are, pretty’s just a petty word
And I’m gonna shine like a star, cause I’m the only me in this world
Throw away the books and the magazines, I’m never gonna look like a beauty queen
We are who we are, who we are, and I’m just doing me, just doing me

And I’m just doing me, just doing me
And I’m just doing me, just doing me

[Jade:]
And I’m just doing me, just doing me
And I’m just doing me, just doing me

——————————

I made a commitment to myself during the end of the class in London in July. Since then, I am trying to do just that, the ‘I’m just doing me‘-bit. If you’re anything like me, you’ve been holding back. From fear, basically. Regardless of what thought/emotion we might claim is to blame, I believe fear is at the heart of the matter all the time. And since no one else can fill another persons shoes, why not rise to the challenge and do you?