Målarmirakel?

Ibland förbannar jag den, viljan, min vilja. Den som gör att jag, efter att ha målat vardagsrum i torsdags och första strykningen av matsalen igår, idag har
1) målat andra strykningen – och lyckligtvis sista! – av matsalsväggarna hela dagen (tillsammans med äldsta barnet som gjorde merparten av rollandet),
2) cyklat drygt elva kilometer (fångade Pokémon så det var högst frivilligt – skönt komma ut ur huset!),
3) skrapat bort alla färgstänk från golvet med bakskrapa (bästa tipset om du inte testat det förut!),
4) dammsugit runt väggarna för att bli kvitt allt målarskräp,
5) såpaskurat golvlisterna, och elementen,
6) dammsugit runt väggarna än en gång,
7) flyttat tillbaka alla möbler på sina respektive platser,
8) och dammsugit resten av rummet,
nu sitter i soffan och har två åtaganden kvar att ombesörja:
I – det dagliga blogginlägget (beviset på att jag lyckades är att du just nu läser detta inlägg)
II – tjugominuters gitarplonkande
när det enda jag egentligen vill är att äta en god bit mörk choklad och titta på Jamestown på SVT Play.

Lennart Strandberg skrev så här om viljan:
Viljan är inget undantag, den är ett normaltillstånd.
Den är inget mysterium, men kanske ett mirakel.

Normaltillstånd, jo, det kan jag köpa. Just idag vette hundan om den känns som ett mirakel dock, fast det kanske är precis just det som den är, å andra sidan? Jag menar – matsalen är ju färdigmålad, eller hur?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.

Våga fråga – frågan är fri!

Handjagaren dog, gräsklipparen som vi ärvde av en vän som flyttade från hus till lägenhet för ett antal år sedan. Då hade vi redan kört slut på en som vi fyndade på loppis. Så jag tog en rövare, la ut en fråga i en av de lokala Facebook-grupperna, Riseberga Anslagstavla, om någon hade en handjagare ståendes som jag kunde få köpa för en billig penning.

Tog inte lång tid innan jag hade ett napp, en kvinna skrev att de hade en i garaget som de inte använt sedan de uppgraderade till en elektrisk gräsklippare. Kort därefter kom det ett direktmeddelande från henne, hon hade letat upp den i garaget och tagit ett foto på den, och sa att den var min om jag ville ha den.

Om jag ville!

Hämtade hem den häromdagen och igår så testade jag den, efter att ha justerat knivarna så de inte gick emot bottenplåten. Som en dans. Oj vilken annorlunda upplevelse än den gamla, som var så enormt tungrodd (handen på hjärtat, hade jag skött den bättre, smort och slipat den, kanske den inte hade varit så tuff att arbeta med). Den lilla gräsplätten är dock rejält vildvuxen eftersom jag inte klippt gräset på dryga månaden, så jag började på ”högsta klippdistansen” och gav gräset en avhyvling, så får jag korta distansen och köra en vända eller tre till, innan gräsplätten ser ut som om den är välklippt igen. Men det gör jag med glädje, för handjagaren var verkligen skön att klippa med!

Jag blir så glad av att dela denna berättelsen, av så många olika skäl:
* Att jag vågar fråga – att be om (och ta emot) hjälp har de flesta oerhört mycket svårare för än att erbjuda hjälp. (Just nu är jag verkligen inne i en övningsfas, jag övar på att fråga, och vissa saker är mycket enklare att fråga om än andra. En handjagare var lätt som en plätt att fråga om, i jämförelse med min önskan att få sällskap på en utflykt! Men jag frågade – i båda fallen. Klapp på axeln för det!)
* Att det finns sådan generositet – jag ställde frågan, och en vänlig själ erbjöd sig att hjälpa mig. Så fint det är, i all sin enkelhet.
* Att saker och ting kommer till användning – det är resurshushållning på bästa vis. En oanvänd gräsklippare plus en människa utan gräsklippare = uppfyllt behov. En winwin-situation på alla sätt och vis, på ett för planeten mycket mer hållbart vis än om jag gått ut och köpt en ny.

Så jag säger, än en gång, varmaste tack för att jag fick handjagaren, jag lovar att jag kommer slita den med hälsan och även ta lite bättre hand om den än den gamla, så den håller längre – hållbarhetsperspektivet igen!

Omtag:
Ovanstående skrev jag i förmiddags. Saknade en bild till inlägget så jag skickade inte ut det i världen, i väntan på en illustration. Sedan dess har jag begåvats med ytterligare två generösa erbjudanden! Ännu en person såg min efterlysning i Riseberga Anslagstavla och frågade hur det gått, för hon hade en handjagare att ge mig om jag inte fått napp. Och när jag – efter att ha målat vardagsrummets väggar hela dagen, tillsammans med äldsta barnet, och därefter stuckit ut på en löprunda – började dra andra vändan med handjagaren, så kom grannen och frågade om jag ville låna hans trimmer. Tackade ja, och gick loss ordentligt under en timmes tid i min rufsiga trädgård, både på den vildvuxna gräsmattan men än mer på alla andra ytor!

Dagens samlade dagsverke känns i kroppen må jag lova, och jag undrar hur det kommer gå imorgon då vi ska tackla matsalens väggar?

Duktiga flickors revansch

Så läser jag den till slut, boken som både risats och rosats. Har inte lockats så vidare värst att läsa den, för jag har känslan av att jag och Birgitta Olsson på något vis talar om varandra när det gäller det här med duktiga flickor (och pojkar), ett ämne jag tycker och tänker ganska mycket kring. Jag har ju, gudbevars, till och med skrivit om det i mitt kapitel om Skola och lärande i boken Medvetna val – från offerkofta till möjlighetsmantel.

Kapitel efter kapitel, och det som griper mig mest är tidsaxeln som löper mellan kapitlen, en tidsaxel över kvinnornas historia i Sverige. Drottningar och kvinnliga läkare samsas längs tidsaxeln med viktiga milstolpar så som kvinnlig rösträtt och rätten att bli myndig (något man initialt endast kunde bli, som kvinna, om man blev änka). Mycket fascinerande!

Men så, till slut, på sista sidan, till och med, så kommer det då, det där som jag längtat efter hela boken: Kanske är det här den duktiga flickans allra främsta utmaning – att inte vara till för andra, utan för sig själv. Att sträva efter sin egen lycka. Att göra sig av med den kvävande duktigheten och befria den duktighet som stärker. 

Just det är vad jag anser mig ha gjort (i görligaste mån), då jag kastat av mig rollen som Duktig Flicka nämligen. Jag presterar fortfarande mycket och med god kvalitet, men inte för att försöka bevisa mitt värde för någon annan. Jag har gjort valet att sluta kalla mig Duktig Flicka, för jag tycker det begreppet är allt för laddat med just den kvävande duktigheten. Och för den delen; jag är inte någons flicka. Jag är en kvinna. En stark sådan. Och det är sannerligen Birgitta Olsson också.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Duktiga flickors revansch” av Birgitta Olsson.

Söker sällskap

När båda barnen är på vift blir det bara jag (och katten Pop) kvar. Den småbubbliga känslan av att jag börjar vilja ha sällskap, även när jag är barnledig, ger sig tillkänna, samtidigt som det kryper lite i mig.

Tankar sköljer över mig: Hur gör jag? Hur bjuder jag in – eller blir inbjuden? Orkar jag? Vill jag? Får jag något napp? Verkar jag desperat? Finns det överhuvudtaget någon som vill hänga med mig, eller kommer min invit att gå folk förbi?

Scrollar mitt Facebook-flöde när ett sponsrat inlägg från Skarhults Slott dyker upp. Visst ja – dit har jag ju velat åka länge men aldrig gjort slag i saken! Kollar hemsidan, öppet lördag och söndag kl 11-17, och jag har dessutom möjlighet att vara bilburen. Så utan att tänka för mycket på vad jag gör, så lägger jag ut en efterlysning efter sällskap, någon som vill följa med mig till Skarhults Slott.

Stänger snabbt Facebook, innan jag börjar tagga potentiella utflyktssällskap… för tänk om de tackar nej. Öppnar Pages istället, tar fram mina morgonsidor och ger mig i kast med det första svenska blogginlägget på två veckor. Och eftersom det är detta faktum att jag söker sällskap som fyller mitt sinne i stunden, så blir det, föga förvånande, just det jag skriver om.

Men vaddådå, det är väl inget farligt att söka lite utflyktssällskap, tänker du kanske?

Nej. Det är klart det inte är. Rationellt, vill säga. Det är fullkomligt irrationellt att vara rädd för det, för vad är det värsta som kan hända liksom? Att ingen nappar och jag får åka själv. Och det dör jag ju inte av så klart. Men det är väl just det som är grejen med sårbarhet, att den sällan är så särdeles rationell. Känns gör den likförbaskat!

Klappar mig på axeln för jag lät inte den irrationella rädslan styra mitt handlande idag, för i sällskap med mig själv eller med en vän eller två, så kommer jag göra Skarhults Slott i helgen vilket känns riktigt bra!

Utflykt: Broddamåla och blåbärsskogen

Jag och Mr B åkte österut för en liten helgutflykt till en av hans tidigare klasskamrater med föräldrar. Ut på landet, till ett litet torp med röda väggar och vita knutar, mitt ute i blåbärs- och svampskogen i Broddamåla, norr om Eringsboda precis innanför den småländska gränsen, i Blekinge.Bad och grillning, skogspromenader och loppis i Holken för di vuxne medan gossarna cyklar till fotbollsplanen i Eringsboda, älgbeskådning och kopparormsdito. Solsken och regn, rop efter katten Sally som tog tillfället i akt när det kom besökare att verkligen bli en skogskatt, gossarna kastar amerikansk fotboll och tumlar runt på stora gräsmattan. Huppegupptäcksfärd i alla spännande uthus av olika slag, gamla utedass och kallvindar, slipsten och gamla rostiga, ack så charmiga, verktyg som jag önskar kunde berätta om allt de varit med om under åren i torpet. Får mig till dels torpets historia, vem som bott där och när, över hundra år gammalt och bara inne på femte ägarna – imponerande må jag säga!

Klappar grannens hund och plockar sommarkantareller, smyger fram med systemkameran för att fånga det vackra och det enkla på bild, samtal om allt från uppfostran och energiförbrukning (den mänskliga varianten) till gröna smoothies och författarskap, grusvägar och ödehus, lyssnar till berättelser om danskarnas hus och tyskens och Sollentunabornas – det minsta torpet av dem alla där hela stora barnrika familjen knör in sig i ett rum och kök utan el och indraget vatten. Soppar i skogen som tillsammans med de få små sommarkantarellerna utgör delar av söndagens lunch bestående av diverse smarriga rester från kylen; svartkämpens torkade fröställning som smakar umami ömsom risas och rosas av torparna, disktrasor stickas och en dylik som medhavd värdinnegåva diskuteras ingående.

Tågresan hem med en bonusgosse på släp, båda två surfar hela vägen hem på delat internet från min fån, teknikens under! Halva resan sitter jag uppkopplad i styrelsemöte med USA, stickar vidare på disktrasan medan jag lyssnar till punkt efter punkt som avhandlas på agendan. Kliver av tåget och knatar förbi Ammo´s innan vi sätter oss på sexans buss för resans sista etapp, ivriga efter att äntligen få lite kvällsmat i oss.

När vi kommer hem kommer katten Pop mjauande längs gatan och hälsar oss varmt välkomna, som vore han övergiven i dagarna tre. Men han ljuger, det gör han ständigt, han har haft både stort och litet människosällskap under helgen, och har definitivt inte lidit någon nöd. Och det har sannerligen inte vi heller – denna resan gör vi gladeligen om, båd jag och Mr B!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Jordgubbslandet berör, griper tag, skakar om.

Såg Jordgubbslandet på bio igår. När eftertexterna rullade satt jag kvar. Tagen. Filmen är som en smocka i magen, gripande och omskakande. Väcker enormt mycket tankar, kring livet vi lever, livet jag lever. Ett liv där jag mycket sällan kommer i kontakt med människor som faktiskt sliter i sitt anletes svett, för att sätta mat på bordet sitt.

Gästarbetarna som plockar jordgubbarna vi köper utanför Ica Maxi eller längs landsvägarna, knorrande över literpriset. Gästarbetarna som plockar våra slanggurkor, liggandes på mage, som sardiner brevid varandra, med huvudet och armarna nedkörda över gurkrankorna, plockandes gurka på gurka, timme efter timme. Gästarbetarna – från Polen, Litauen, Thailand – som tar de jobb vi svenskar inte vill ha. Gästarbetarna som plockar lingon, blåbär och hjortron i våra svenska skogar, innan de blir fast i Sverige, lurade på förtjänsten på grund av ett dåligt bärår, fast i evig skuld hos de som lånat dem pengar till flygbiljetten hit.

Jag plockade jordgubbar som tonåring. Tre veckors arbete i arla morgontimme, för en spottstyver. Finns det överhuvudtaget några svenska ungdomar som har jordgubbsplockning som sommarjobb idag? Näppeligen.

Jag kommer inte i kontakt med dessa människor, mer än via tidningsartiklar, när jag kör förbi ett fält med hukande människor som drar lök, plockar dillkronor till kräftorna eller skär blåklint till midsommarstänger Sverige runt, och om jag tänker tanken bortom jordgubbsståndets alla jordgubbslådor. Och hur ofta gör jag det? Med handen på hjärtat är det inte så ofta. Inte tillräckligt ofta.

Och på något absurt och bisarrt vis, så har ju dessa gästarbetare det ”ganska bra” på en skala… För sen har vi de papperslösa, som slavar i skymundan på restauranger, kycklingfarmer och bilverkstäder. Och ”EU-migranterna”, tiggarna som sitter utanför butiker och tågstationer. Det knyter sig i magen när jag inser, att jag inte vet vilken av dessa grupper som står på den nedersta pinnen på stegen, i det klassamhälle vi alla är en del av. Troligen de papperslösa, som när som helst riskerar att bli infångade, tagna i förvar, innan de skickas ”hem”. Och vad spelar det för roll egentligen? Det är ju helt sjukt att jag ens tänker tanken… eller hur?

Ja. Jag vet inte jag. Se den. Jordgubbslandet. Med öppna ögon, öppet sinne, öppet hjärta. Om inget annat så för att bli medveten om ditt privilegium – bara det faktum att jag, du, vi har råd att gå och se en film på bio för etthundratjugofem kronor per person talar sitt tydliga språk.

Åh, nu låter det som jag vill ge alla svenskar dåligt samvete för att vi har det för bra. Men nej, det är inte det som är min önskan. Men att bli medveten om att vi har det bra, det tror jag är en bra sak. Och kanske, ur den insikten, kan vi agera för att fler också ska få det bra?

Märker ni att jag velar, famlar efter ord, försöker skapa mening i och av något som känns helt meningslöst och galet? Filmen berör, griper tag, skakar om. Och ger mig en molande känsla i kroppen – att det, att vi, gått fel nånstans. Jag vet inte jag. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Vad är det min – och din! Och vår! – förbannade skyldighet som medmänniska att göra?

Utflykt: Pisa på Scaniabadet

Två kvällar gångna veckan har det blivit Pisa-picknickScaniabadet i Malmö, ett djuphavsbad med tre bryggor som alla ligger olika högt över vattenytan att dyka och hoppa från, och ett rejält trädäck där det nästan alltid finns plats att tillgå, och bäst av allt: inte ett sandkorn så långt ögat kan nå. Scaniabadet är en riktig pärla! Det är drygt 8,5 kilometer hemifrån dit, så vi får skön cykeltur både dit och hem vilket ger en extra bonus.

Första kvällen var det förvånadsvärt vindstilla när vi kom fram, och det var en riktigt skön kväll, trots att temperaturen aldrig klättrat över tjugo grader på hela dagen. Varmt i vattnet vore en överdrift att säga, men det hindrade inte minstingen med kompis från att ligga i plurret i säkert en timmes tid.

Andra kvällen väsentligt mycket varmare i luften, lite mer bris från annat håll, och lika kallt i vattnet. Stor skillnad i mängden besökare vid badet dock – denna kvällen var det mycket mer folk tillstädes. Och det med all rätt – för det är riktigt fint här ute en ljum sommarkväll.Med badkläder och en god bok, en boll eller två för de som hellre vill lattja lite grann, och så Pisa på det. Bättre än så blir det inte. Eller… skulle väl vara andra kvällen då det var så pass varmt att vi gladeligen avslutade med en glass borta vid Bar Italia. När vi begav oss hem stod Good Night Sun precis i begrepp att starta, på en av bryggorna dansades det foxtrot eller något liknande, borta vid Vanna Beach var det salsa för hela slanten och överallt var det folk i rörelse. Malmö är en fin sommarstad ytterst väl lämpad för utflykter!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Den utsträckta handen.

Hej, har du handlat något tungt som du vill få hemkört i min bil?
Frågan kom från grannfrun, som sett mig stå i kassan på Ica Maxi, väl medveten om att jag inte har någon bil utan tar mig fram mestadels med cykeln till hjälp. Jag hade inte handlat tungt, vilket hon såg själv, men tog sig ändå tiden att komma bort till kassorna och ställa frågan till mig. Jag tackade nej, och uttryckte samtidigt min glädje över att få frågan ställd till mig.

När jag packat samman det lilla jag handlat gick jag till paketutlämningen och hämtade ut de två paket som var anledningen till att jag cyklat till Ica Maxi överhuvudtaget. Och helt plötsligt insåg jag att det där erbjudandet kom väldigt lägligt. För paketen jag hämtat ut var ganska stora och otympliga. Hade säkert kunnat krångla fast dem på cykeln på något vis, men… tittade mig omkring och fick syn på dem, så jag styrde kosan mot dem och frågade om erbjudandet fortfarande var giltigt, eftersom jag helt plötsligt hade mycket att försöka få hem på cykeln. Jovisst, sa hon, så jag la mina paket i hennes vagn jämte liten gosse som förnöjt mumsade i sig en korv från korvkiosken, och cyklade hemåt.

En stund senare knackade det på dörren, och där stod grannfru och gosse, bärandes på vars ett stort och otympligt paket. Jag tackade så enormt mycket för hjälpen och servicen – Personlig hemkörning de luxe! – och började raskt öppna paketen, som jag visste innehöll två par nya barfotaskor från Vivo Barefoot, och så Eve, min Eve.

Hela denna upplevelse gjorde mig så glad. Tänk, att en sån till synes liten oskyldigt ställd fråga kan bringa sådan tacksamhet! Så vänligt, så omtänksamt, så kärt av grannfrun att bemöda sig om att sträcka ut en hand, bara för att. Och att faktiskt ta emot den, säga, Ja, tack, jag tar gärna emot lite hjälp. Bådadera kräver så lite av den enskilda individen, och ger så ofantligt mycket, både för individen som för samhället i stort. Det är ju Tillsammans vi gör varandra bra.

Min Eve!

Hittade en ny Facebook-grupp för trädgårdsinspiration för ett par veckor sedan. Efter att ha tittat in i gruppen ett par gånger så dök hon så upp, Eve, min Eve!

Och ja! Min Eve, ingen annans. Så fort jag såg henne så visste jag det. Eller hoppades, åtminstone. Kastade iväg en nyfiken och ivrig förfrågan till Tanja, Eves skaperska:
Oh så fin hon var! Håller hon att sitta i trädgården? Länge? Åratal? Kan du posta till Malmö?

Och jodå, jag fick de svar jag ville ha. La en beställning (tur att jag inte surfade runt allt för mycket bland alla vackra saker Tanja skapar – då hade det kanske blivit en större beställning!) och swishade över pengar och innan jag visste ordet av så var hon framme. Hos mig. Hon tål inte alltför mycket vinter dock, så när hon kom så testade jag att ha henne sittandes på lite olika ställen, både inne (för vinterhalvåret) och ute (för sommarhalvåret). Nu sitter hon på stenen invid mullbärsträdet, och är så vacker. Så fin. Så min. ❤

Erkänn ditt mörka, svarta.

”Samtidigt hörde hon den egna rösten, den röst som hon ibland tröstade andra med, en vuxenröst som resonerade och lugnade. En röst som hon använt för att göra Nirmol till just den storslagna människa han blivit. En mammas viskning. Hon påminde sig själv om ett gammalt djungelknep som hon brukade ge dem som brottades med ohanterlig vrede.

’Skriv två brev till världen. Skriv ett om hur du verkligen känner djupt därinne, skriv om din smärta och ditt hat, din besvikelse och vrede, skriv om de lägsta önskningarna du har. Driv ut det mörka ur dig men visa det inte för någon. Alla känslor får finnas, hut hatiska de än är, men man måste inte agera på dem. Och skriv sedan ett som är ditt högre jag, ett som är just så moget och balanserat som du vet att det måste vara. Först när du erkänt ditt mörka, svarta, kan du göra det som är rätt.’

Jag gör det; skriver av mig, ger mig själv svart på vitt det jag känner. Men samtidigt inte om jag ska ta djungelknepet bokstavligt, eftersom det är sällan jag brottas med ohanterlig vrede.

Tror det var länge sedan jag verkligen var i kontakt med mitt mörka, svarta. Ohanterlig vrede är sällsynt i mitt liv, men alla de andra känslorna som drar åt det dunkla – aggression, ilska, förtvivlan, sorg, förakt – de har jag mer kontakt med, och de kommer ner på papper.

Emellanåt blir sådana texter också publicerade på bloggen, men alltsom oftast inte. Åtminstone inte medan känslan är aktiv i mig. Med distans, kanske; om texten i sig fyller någon slags funktion, om det finns ett värde i att skicka ut den i världen, om det är rätt. Inte annars. Och jag vet att jag inte måste agera på dessa känslor. Men skrivandet i sådana stunder fyller definitivt sin funktion – för det tar mig vid hand och leder mig till mitt högre jag. Publicerar fler av de texterna, men långt ifrån alla. Än. För jag sparar det jag skriver, och vem vet, endera dagen blir det kanske något av det utöver ett dagligt blogginlägg. En bok? Två? Idéerna, utkasten och planerna finns där.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Den som går på tigerstigar” av Helena Thorfinn.