Så läser jag den till slut, boken som både risats och rosats. Har inte lockats så vidare värst att läsa den, för jag har känslan av att jag och Birgitta Olsson på något vis talar om varandra när det gäller det här med duktiga flickor (och pojkar), ett ämne jag tycker och tänker ganska mycket kring. Jag har ju, gudbevars, till och med skrivit om det i mitt kapitel om Skola och lärande i boken Medvetna val – från offerkofta till möjlighetsmantel.

Kapitel efter kapitel, och det som griper mig mest är tidsaxeln som löper mellan kapitlen, en tidsaxel över kvinnornas historia i Sverige. Drottningar och kvinnliga läkare samsas längs tidsaxeln med viktiga milstolpar så som kvinnlig rösträtt och rätten att bli myndig (något man initialt endast kunde bli, som kvinna, om man blev änka). Mycket fascinerande!

Men så, till slut, på sista sidan, till och med, så kommer det då, det där som jag längtat efter hela boken: Kanske är det här den duktiga flickans allra främsta utmaning – att inte vara till för andra, utan för sig själv. Att sträva efter sin egen lycka. Att göra sig av med den kvävande duktigheten och befria den duktighet som stärker. 

Just det är vad jag anser mig ha gjort (i görligaste mån), då jag kastat av mig rollen som Duktig Flicka nämligen. Jag presterar fortfarande mycket och med god kvalitet, men inte för att försöka bevisa mitt värde för någon annan. Jag har gjort valet att sluta kalla mig Duktig Flicka, för jag tycker det begreppet är allt för laddat med just den kvävande duktigheten. Och för den delen; jag är inte någons flicka. Jag är en kvinna. En stark sådan. Och det är sannerligen Birgitta Olsson också.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Duktiga flickors revansch” av Birgitta Olsson.