Försvarstal?

Varför faller vi in i det? Det där behovet att försvara oss, kanske tom skylla ifrån oss?

Såg du Paolo Robertos uttalande i helgen?

Paolo provocerar

Lisa Silverberg, som är en reflekterande människa och tillika pedagog, gjorde det:

Provocerande frågaDet gläder mig att se att hon tar sig tid att ta in budskapet, fundera över det, reflektera, ifrågasätta, och landa i det. Kanske kommer hon ut på andra sidan av den där tankeprocessen lite mer insiktsfull än minuten tidigare. Det är vad förmågan att verkligen lyssna (eller läsa) kan ge oss.

Skomakare bliv vid din lästMan kan också välja att skjuta budbäraren, för att hen inte har rätt bakgrund. Men, vad vinner vi på det egentligen? Är det inte dags att sluta med silo-tänkande och -organiserande? Gagnar det oss – både individer och samhälle? Faller vi in i strider av gammal vana, som leder till att vi får positioner att försvara, och därmed kommer försvarstalen in?

Nu vet jag att Jonas Rosenkvist, reagerade för Paolos bruk av låtsasstatistik, som Jonas benämnde det. Och det är kanske vad det var. Men budskapet är större än siffrorna som kanske mest används för att du ska haja till. (Å andra sidan finns det faktiskt delvis belägg för det också, men det kan jag återkomma till någon gång i framtiden.)

Göran Hydbom, ofantligt härlig innovationsprocess-expert, berättade på en workshop om ett fiktivt logistikproblem. Han sa ungefär så här:

Har jag ett svårt logistikproblem, så hade den siste jag tagit in varit logistiker! Nä, jag hade mycket hellre plockat in en förskollärare, en snabbköpskassörska, eller en veterinär, ja, allt annat ÄN en logistiker! En logistikexpert är nämligen låst vid vad man kan och inte kan göra inom logistiken. Men det är inte de andra, de som kommer utifrån kan se på problemet med helt fräscha ögon och ställa de där frågorna som kanske leder till lösningen.

Och det är lite min poäng här med. Varför inte lyssna till vad Paolo säger. Om du inte håller med honom, motbevisa honom istället för förringa honom för att han kommer utifrån. Ifrågasätt uttalandet, istället för individen som uttalar det! Om det nu är så att du vet med dig att det han säger inte stämmer – visa det då!

Motbevisa istället för förringa budbäraren

Men betänk att det som är sant för dig, inte måste vara sant för alla andra! Det kan finnas människor som är helt annorlunda funtade än vad du är, och deras sanning kanske ser helt annorlunda ut. Ska du då stånga dig blodig för att motbevisa? Eller ska du vara nöjd med att du själv vet vad som är sant för dig? Oftare och oftare känner jag själv en förnöjdsamhet i att JAG vet vad jag tänker och känner. Det kan räcka.

Detta är vad jag hoppas och tror på att #Skolvåren kan bidra med – att vi vågar titta på våra medmänniskors tankar och idéer utan att förringa dem. Istället kanske vi kan möta människan som tycker helt olikt mig själv, ta och sätta oss med dem och säga det som Anne-Marie Körling säkert hade sagt: ”Berätta! Berätta hur du tänker!”

Så det gör jag nu:
Berätta! Berätta hur du tänker!
Jag är så nyfiken på att höra mer om dina tankar kring det här!

Samskapande

Hos min coach pratade vi senast om samskapande, som ett sätt att hitta former för ett samarbete mellan en coach och en klient. Samskapande var också det ord som poppade upp i skallen på mig under morgonen då jag läste lite mail som trillat in angående #Skolvåren.

samskapande – skapa något tillsammans

Det är verkligen så jag ser det hela. Jag har en agenda, ja, det kan jag vara ärlig med. Den står t ex att läsa i mitt Föräldratyck. Även i Våryra! beskriver jag detta.

Jag har en dröm, och det är att förskola/skola/fritids är en del av ett samhälle där den unika individen uppmuntras och tillåts att utvecklas till att bli det absolut bästa den kan bli.

Däremot har jag ingen agenda så tillvida att jag vill skapa ett skolsystem på MINA premisser. Det är inte MINA åsikter som ska styra, som är rätta vägen fram osv. Inte heller DINA åsikter. Utan VÅRA. Vi behöver skapa #Skolvåren tillsammans!

Vissa saker/metoder/verktyg/mål/vision kommer vi vara ense om. Andra kommer vi inte kunnas enas kring. Och det du vad? Det är ok. Ja, det är till och med superduperbra! För precis som jag och du och all personal inom svenska barnomsorgs- och utbildningsväsendet har en massa olika idéer och tankar kring vad som passar just oss bäst, lika många barn och ungdomar finns det, som behöver den där mångfalden. Det skrev jag mer om i #Skolvåren, så läs lite där om du inte gjort det än.

Så min vädjan till just dig är:
Tillåt dig att titta i spegeln, känna efter vad som känns bra för dig, vilka metoder, arbetssätt, principer, mål och visioner du känner är rätt för dig. Dela sen med dig av detta. Du kommer att hitta likar, jag lovar! Och du kommer att finna elever och kollegor som är i hejdundrande behov av just en sådan förskollärare/fritidspedagog/lärare/rektor/medmänniska som dig!

Våga titta i spegeln

Håll fokus på det, snarare än på att försöka strida för det du ser anser rätt. Det som du anser vara fel, kanske är helt rätt för just den individen. Låt då den individen få göra samma resa som du, via spegeln till likarna. För det finns elever och kollegor som behöver hen precis lika mycket som du behövs. Men för att samskapa behöver vi definitivt ta tankespjärn mot varandras idéer, och det ska #Skolvåren också bidra till, tillsammans med all övrig skolutveckling som sker runt om på jorden.

Där har du paletten – mångfalden – som kommer att ge varje lärande individ mycket större möjligheter till hållbart lärande, som leder till att individens potential får optimala betingelser för fortsatt växande! Och visst är det ett tydligt tecken på synkronicitet att en ‘arabisk vår’ för skolan påkallas i Lärarnas Nyheter just idag!

Tycker du att #Skolvåren låter spännande? Läs då här lite mer om det rent praktiska vi tänker oss framöver: bit.ly/1534YO5

Oscar Semb om framtidstroVi kommer inte nå fram på en dag, en månad, ett halvår eller ens ett år. Men det viktiga är att vi faktiskt rör oss framåt! Att vi inser att det är möjligt att samskapa framtiden, för det är det. Håller du med? Har du kanske erfarenhet av samskapande? Dela gärna med dig av dina bästa tips och tricks för ett riktigt givande samskapande!

Köksäventyr

Matematik, hemkunskap, logistik, läsförståelse Köksäventyret som gick snettoch förmågan att kunna omsätta instruktioner till handling – det är mycket två gossar i lågstadieåldern kan lära sig av att få fritt spelrum i köket för att baka chokladbollar.

”Ska det vara så här?” frågade de lite nervöst.
”Mamma, kom och titta! Är det inte lite väl löst? Men vi tog ju två matskedar vatten.”

”Ni har rätt, så löst ska det inte vara, tog ni verkligen matskedar?”, frågar mamman, som redan vet svaret.

Insikten kröp snabbt närmare och de utbrast i kör ”NEJ! Vi tog ju decilitermåttet! Åhh…”.

Börja om från början, ny bunke, nytvättade händer, nya ingredienser
och den underbara kommentaren:
”Nu vet jag verkligen vad skillnaden mellan tesked, matsked och deciliter är!”

Köksframgång

Nu återstår sanering av köket – något som gossarna ifråga själva får ta hand om också så klart! Barn är så mycket mer kompetenta än vad vi ofta tror dem om, och jag försöker varje dag att komma ihåg det. Dessutom är det livsviktigt att vara behövd – och vad kan familjen vara i större behov av än en tallrik chokladbollar! Hur tänker du kring frågan att känna sig behövd?

Amazing

Min vän Karin, som är en av Sveriges främsta inom ämnet flippade klassrum, (om du, liksom jag, är intresserad av skolutveckling, följ hennes blogg!) tweetade ”Obvious to you, amazing to others” av Derek Sivers i höstas. Jag föll pladask och har använt den både för att peppa mig själv, men även i coaching och undervisning.

Jag känner igen mig i tanken ”Attans, varför har inte jag kommit på något så där genialt som hon har, och han, för att inte tala om de där!?”. Har bestämt mig för att sluta med det. För vem gagnar den tanken egentligen?

Om jag fortsätter att göra det jag gör, det jag brinner för, med en iver att lära nytt, utvecklas, njuta av dagen OCH med tillförsikt se morgondagen an – ja, tror du inte det jag skapar kommer att bli amazing då? Jag tror jag ska börja tro på det, till fullo! Vad tror du?

Av ännu större intresse är denna fråga:
Vad skapar du, som jag och alla andra, kommer att tycka är helt fantastiskt?

Känslostormar

Så har hon gjort det igen, Anne-Marie Körling. Hon skriver om känslostormar, och dess eftermäle. Hon lyckas, med så få ord, förmedla faran med att reagera under pågående känslostorm. Oavsett om vi är förälder/barn eller lärare/elev eller chef/medarbetare eller vad vi nu månde vara till varandra. Så viktigt, så klokt och så givande att bara VARA i den stunden istället. Faran ligger ju i att vi inte agerar, utan snarare i att vi reagerar. Liten skillnad rent bokstavsmässigt, men en oerhörd skillnad i uttryck och avsikt.

Efter moln kommer sol

När stormen väl bedarrat kan vi ta hand om eventuella skärvor, konsekvenser, åtgärder och handlingar. Om det behövs. Upplever själv att ofta när jag (eller den jag interagerar med) väl kommit ur känslostormen så ser jag att världen inte alls går under. Kanske behöver jag/vi inte agera överhuvudtaget.

Har själv brottats med detta oerhört mycket. Har en önskan att agera, medvetet och kärleksfullt, snarare än att reagera i affekt. Jag ångrar sällan mina aktiva handlingar, men mina reaktioner kan jag ibland känns att jag ångrar. Känner kanske att det blev fel, på ett sätt som varken gagnar mig eller andra. Dock har jag lärt mig att inte klanka ner på mig själv de gånger jag ångrar vad jag gjort/uttryckt/sagt. Jag tänker istället ”Oj då, nu blev det inte så bra. Det där kunde jag gjort annorlunda, nästa gång ska jag göra det.”. Kanske ska försöka slänga händerna i luften nästa gång och utropa: Så fascinerande!

Hur tänker du? Funderar du över skillnaden mellan att agera och reagera? Har du något tips på hur du klarar av att hantera känslostormar, som kanske kan hjälpa mig eller andra hantera våra?

JA

Att säga ja är ett val, en inställning, en attityd. Det kan bli en del av dig, om du medvetet strävar efter att göra det till ett mönster, som sätter sig i ryggraden på dig. För att det ska fungera måste du dock både vilja det, och vara villig att göra jobbet för att befästa vanan.

Christer Hellberg skriver om viljan att säga ja till framtiden, till nya saker som dyker upp, om att skapa ett samhälle som är hållbart på sikt. Har du inte upptäckt hans blogg än så rekommenderar jag att du kolla in den!

Sen finns det ju Benjamin Zander. Om du inte upptäckt honom än – gör det! Du kommer inte ångra dig. Han är en fantastiskt insiktsfull, och har bland annat insett att det mest givande sättet att hantera misstag, besvikelser, motgångar osv är på följande sätt:
Släng upp händerna i luften samtidigt som du glatt utbrister ”How fascinating!”. Försök ska du se – det är omöjligt att inte börja le, när du gör detta, oavsett om du missat bussen, spillde ut kaffekoppen eller gick miste om en stor order. Du kan ju välja mellan att se det antingen som avslut eller som avstamp. Benjamin är en stor förebild för mig vad gäller lärande, inte minst pga hans tankegångar till betygssystem. Hans grundtes är den här:

We might as well invent something that lights up our life and the life of the people around us! – Benjamin Zander

Det finns flera fantastiska klipp av Benjamin Zander som cirkulerar, just nu upptäckte jag ett nytt. Så jag sätter mig tillrätta och gör mig redo för en halvtimme av skratt, insikter och aha-upplevelser. Du kanske vill göra mig sällskap:

Vem eller vad har du stött på som gett dig nya insikter?
Jag hoppas du skriver en rad om det, eftersom jag så gärna upptäcker fler guldkorn!

Essens

Två email har landat i min inkorg senaste veckan, och deras gemensamma budskap föranleder min reflektion kring Essens. Alan Seales veckobrev handlade om att komma ihåg mitt VARFÖR, under rubriken When the going gets tough, remember your ”Why”. Sen dök följande enneagramtanke upp:

Mitt sanna jag

Jag upplever att det är viktigt att gå tillbaka till essensen, att hitta kärnan, sitt eget privata varför. Det är vackra ord som beskriver essens: Tingets kärna, det avgörande nödvändiga.

Essens (av latinets essentia) avser i talspråk det väsentliga i något, tingets kärna, det avgörande nödvändiga.

– Wikipedia

Varför gör jag vad jag gör? Varför gör du vad du gör? Vad är tingets kärna, i ditt liv?

När livet snurrar på är det lätt att glömma Järnkorsets symbolikbort detta. Och det är då det är desto viktigare. Att komma ihåg sitt varför är ett sätt att förankra att det du Gör är i samklang med det du Är, det du Tror på. Alan Seale pratar och lever utifrån begreppen Doing och Being. Han ritar det som ett kors, där görandet ligger på den horisontella axeln och varandet på den vertikala. Den äkta magin uppstår när du rör dig i gränssnittet mellan de båda axlarna – när ditt görande är starkt förankrat i ditt varande och och ditt varande i sin tur omsätts i verklighet genom dina handlingar.

Om fler människor började fundera över varför de gör det som de gör, dvs, vilket varande är det som de uttrycker med sina handlingar – ja, då tror jag världen (och företag, organisationer, skolor osv) skulle se väldigt annorlunda ut. Jag tror fler människor då skulle våga leva sin dröm.

Vad inspirerar dig att reflektera över din essens? Använder du text, bild, film, stillhet, upplevelser? Tipsa mig gärna, eftersom jag gärna tar tankespjärn mot nya intryck.

Tankespjärn!

Vilket fantastiskt ord. Det kom till mig via en Twitterdialog om kravlöshet, vidare till ett inlägg som inspirerats av Helena von Schantz blogginlägg efter Anna Wahlgrens deltagande på Skavlan. På en kommentar från Anne-Marie Körling svarar Helena med det oerhört attraktiva begreppet tankespjärn.

Tankespjärn

Tankespjärn kommer bli mitt nya favoritord, jag lovar!

Jag riktigt känner hur min tanke växer och blir starkare när den får spjärna emot någons ord, eller någon annans handling. Jag får en inre bild av transformation när jag smakar på ordet tankespjärn, som en fjäril som kämpar för att ta sig ur en puppa.

Butterfly

Mina tankar tar mer och mer spjärn nuförtiden, eftersom jag inte bara läser, lyssnar & ser på andras ord & handlingar utan också väldigt aktivt deltar i en konversation – i såväl cyberrymd som köttvärld – för att skapa en hållbar framtid. När de tar spjärn så antingen stärks de eller försvagas. Under processen som sker, så transformerar mina tankar mig, i takt med att de växer, krymper, ändras, klonas och delas. Jag älskar det, så förändringsagent jag är!

Var tar dina tankar spjärn? Dela gärna med dig – kanske kan jag hitta nya fenomen att spjärna emot!

Kravlöshet?

NEJ!

Jag menar inte så!

När jag snackar om ett samhälle (och därmed också ett skolsystem) där individen utmanar sig själv utifrån sina egna förutsättningar så snackar jag INTE om ett samhälle baserat på kravlöshet. Jag förväntar mig av mig själv och alla andra att vi alla ställer höga krav – på oss själva. Utifrån vår egen utgångspunkt. Jag anser det vara ganska ointressant att jämföra mig med någon annan, för det intressanta är var kom jag in och var går jag ut. Ingångsvärde kontra utgångsvärde. Input kontra output. Eller som Troed Troedsson uttrycker det, fritt ur minnet ”höjd över havet är inte intressant, det är min utgångsvinkel och utgångshastighet som spelar roll för min framtid”.

Kalla det vad du vill – för mig är det individens resa som är av störst intresse. Om du sporras av att jämföra dig med andra, var så god, gör det. Men basera inte systemet på den principen, för det är inte en nödvändighet.

Sikta högt!

Men kan du se att jag inte säger att samhället inte ska ställa krav på varje individ? Eller omskrivet:

Jag tycker samhället ska ställa krav på varje individ!

Men kraven bör inte vara detaljerade till en absurd nivå (läs: kursplaner) utan snarast handla om ganska övergripande och generella krav. På det viset uppmuntrar vi ännu mer den livsnödvändiga olikhet som skapar mångfald.

Till exempel (några att-satser medvetet skrivna i jag-form):

  • Att jag bidrar till samhället
  • Att jag utmanar mig själv
  • Att jag lär dig något nytt varje dag
  • Att jag älskar min nästa såsom mig själv (inte istället för mig själv, märk väl!)

Kan säkert komma på ett par till, om jag tänker efter ordentligt. Du har kanske själv några generella krav du skulle föreslå till listan? Dela gärna med dig av dina tankar i frågan – för det är genom att dela tankar & idéer med andra som jag själv växer och lär mig mer och mer, för varje dag som går. Så snälla – hjälp mig lära mig mer idag!

Framåtkoppling!

Vilken svår konst det är att kunna förmedla synpunkter och åsikter på ett sådant sätt att de tas emot. Att mottagaren inte kastar upp försvarsmurar så fort jag öppnar munnen, utan förbli mottaglig för det jag vill föra fram. Att kunna ge konstruktiv återkoppling är i sanning en aktivitet jag behöver träna mer – och det tror jag kanske vi alla behöver, lite till mans.

Har på sista tiden hört mycket om ytterligare två begrepp, kopplade till feedback, som gjort att återkoppling som begrepp blivit lite fullödigare för mig. Feedback kompletteras då med feedup och feedforward. Ingetdera begrepp har jag hört förrän på sistone, då jag sett det både en och två gånger på Twitter. Visar sig att begreppen används mycket inom så kallad formativ bedömning. Tommy på Pedagog Stockholm skriver upplysande om hur han tänker sig använda dessa tre begrepp.

Feedback betyder ju återkoppling, dvs, jag kopplar tillbaka till något du redan gjort, med tankar och idéer på hur du kunde gjort annorlunda.

Feedup handlar om att klargöra målet du strävar efter, att tydliggöra det.

Feedforward till slut kan översättas med framåtkoppling. Dvs tankar om hur du kan gå tillväga för att nå ditt mål, angivet tydligt i din feedup.

Onwards brave soldiers!Det viktigaste med framåtkopplingen i förhållande till återkopplingen är framtidsperspektivet. Att släppa taget om det förflutna, och se framåt istället, kan skapa möjlighet till utveckling, som återkoppling kanske inte gör.

Risken med återkoppling är ju att jag landar i ett ältande, varför gjorde jag si eller så, när jag borde/kunde gjort på något annat vis. Beroende på hur jag kan förhålla mig till återkopplingen kan det ju ge bekräftelse och befästa beteende som jag försöker ändra, men kanske har svårt lyckas med. Ju mer fokus sätts på just det beteendet, ju större risk att jag snarast bara förstärker det ännu mer.

Jag bestämmer mig därför i skrivande stund för en feedup, ett mål. Jag vill lära mig att komplettera återkoppling med att även kunna ge bra framåtkoppling. Så nu jag ska ut och öva på att ge feedforward, och skulle bli glad om du vill ge mig lite framåtkoppling på vad jag ska tänka på för att bemästra denna konstform!