Trettiotusen tecken senare

Jag fick en dag över, möten som låg inbokade föll bort, ett efter ett, så jag bestämde mig igår för att ge mig själv en skrivdag idag. Bestämde mig för att dra igång klockan nio, och föresatte mig att köra hårt med hjälp av Power Hour, en ganska nystartad liten grupp på Facebook. Så här lyder gruppens beskrivning:femtontusen
Hej!
I denna gruppen kommer vi använda oss av Power Hour tekniken! Det går till så att du lägger ut en ”annons” om att du vill hitta en Power Hour kompis (Självklart kan ni vara föer än 2 personer!). Ni bestämmer sedan vad ni vill hinna göra under en timme. T.ex:
– Ta en dusch
– Bädda sängen
– Betala räkningar
Ni hör sedan av varandra via kommentarsfältet eller PM (vad ni känner er bekväma med) efter timmen har gått och har du förhoppningsvis gjort allt på er lista.
Det finns en regel: Kärlek och Respekt

trettiotusenKörde två en-timmes-pass i förmiddags, och två en-timmars-pass i eftermiddags, och gisses vad jag fick mycket gjort. Med lite draghjälp och en känsla av accountability landade jag i ett skrivflow som väl matchade det jag hade under min skrivretreat i vintras. Startade skriva på 30 682 tecken (eftersom jag fortsatte skriva i dokumentet jag samlat alla Doing Gentle-inlägg i) och trettiotusen tecken senare har jag tjugotre nya inlägg på lut till min Doing Gentle-serie jag kör på söndagar.

Sjutusentvåhundra ord. På fyra fokuserade timmar. Imponerad av mig själv!

Klappar mig själv på axeln och lovar att jag ska göra om detta, dvs blocka heldagar i ett enda syfte, som t ex skrivande, och köra järnet, något Power Hour definitivt bidrog till idag!

När det inte blir som man tror

Hade möte inbokat kl 15. Trodde jag, åtminstone. Så jag gjorde mig redo – var på ett möte i stan innan och har ännu ett möte efteråt, så jag hittade en bänk i Pildammarna att slå mig ner på, satte mig, njöt av sol och värme. Lyssnade på ett pod-avsnitt i väntan på att skype:a… Men tiden gick och inget livstecken dök upp. Fem minuter över, tio, en halvtimme. Nu sitter jag här en och en halvtimme senare, och jag har tydligtvis tagit fel på dag, eller tid, eller så har min medspelare gjort detsamma.

När det inte blir som man tror, eller som man tänkt sig – vad gör man då? Vad gör du då Själv valde jag att fortsätta att njuta. Lyssnade igenom ytterligare ett podcast-avsnitt, bytte från bänken till gräsplätten, vilade ögonen en stund, tittat på fåglarna som flyger över mitt huvud, några simmar förbi mina fötter, någon meter bort, i den lilla dammen jag slagit mig ned intill. Solen skiner, himlen är klarblå, och högst upp på himlavalvet tittar en månskära ned på mig.himlen

Att passa på att njuta, och bara krasst konstatera att det blev inget samtal idag, vi får boka om och hitta en annan tid. Varken mer. Eller mindre. Så är det. Det är vad som bjöds idag.

Att inte lägga energi på att försöka brottas mot det som är, utan snarast följa vågen, följa med i det som blev. Inte maktlöst, snarast tvärt om. Att slösa energi och kraft på att förbanna mig själv för att jag inte dubbelkollade tiden i förväg, att jag borde, kunde, skulle gjort något annat, något mer, än det jag gjorde… Det är slöseri med både tid och kraft. Och det ser jag ingen anledning till. Varför skulle jag?

När det inte blir som man tror, får man ju göra något av det som blev helt enkelt. Och just idag blev det riktigt bra. Vad gör du, när saker och ting inte blir som du tänkt dig?

Rikare idag, än igår

Trött.

Varit en fantastisk dag, med många olika inslag, många olika toner.

Dagen började i ett innerligt samtal, som bland mycket annat utforskade futilitet vs fertilitet. Ögonöppnare. Insikter. Därefter en oerhört känslosam spegling, av en häst. Även det ett väldigt innerligt möte. Efter hand kom mer information fram om hästen i fråga, och igenkänningen blev än högre.

Gruppövningar, med människor och hästar, lunch i fullkomligt ljuvlig miljö. En långsam barfotapromenad genom skog, över åsen, ned i dalen. Och sedan. Klarinett. Av alla förunderliga saker jag upplevt, var Samspel-övningen med klarinett, trombon och saxofon i sanning en av de mest finurliga. Vem kunde tro att det skulle vara så svårt att få ljud i en klarinett, och samtidigt, faktiskt, lyckas få nio totala nybörjare att spela lite jazz tillsammans, efter förvånansvärt kort stund?

Hem. En skål yoghurt. Femton minuter i lugn och ro. Svirade om. Guld och glitter. Tog mig till Kirsebergsteatern, för Schlagerkonsert en av tre (övriga två den 14MAJ), tre timmar på fötter, varmt, intensivt. Många röster som tillsammans med skickliga musiker skapar vacker musik. Applåder. Bocka och buga, tack för att ni kom.

Tankade lånebilen, lämnade av den och nycklarna, fick mig lite gos med yngsta bonusbarnbarnet till livs innan jag unnade mig en riktigt långsam och härlig promenad hem, med solnedgången i ryggen. Spotify i lurarna, favoritlåtar, så jag sjöng mig hela vägen hem. För full hals, och utan minsta genans. Folk passerade, till fots, på cykel. Spelar ingen roll, vad de tycker, eller inte tycker. Jag ville sjunga, och gjorde så. Gladeligen. Så nu har DanceWalks fått sällskap av SingWalks. Påminner mig själv om att jag måste tipsa Sara om det!spegling

Trött. Nöjd. Rikare.

Summerar mina tankar, återbesöker intryck och bilder från dagen, och gör mig redo för sängen. De tibetanska skålarnas vibrationer lägger sig som balsam runt själen, ger sinnesro och frid. Iblandar i att jag är rikare idag, än igår.

Rikare på upplevelser, insikter, vänskap och samskapande. Går till sängs fylld av tacksamhet för det.

God natt.

 

…hennes bild av livet.

Det finns få saker som säger mer om en människa än hennes bild av livet.
Om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav. 

Så skrev en gång Karin Boye.trädet

Letar upp en bild av ett vackert träd. Gillar det jag ser.
Undrar om T känner igen det. Trädet alltså.

havet

Letar vidare i fotosamlingen. Hittar en dramatisk bild av ett rullande hav, som kanske P kan känna igen. Gillar även det.

Om jag orkat hade jag letat fram en av mina favoritbilder av en väg, för sådana har jag också. Tror jag hade gillat den bilden med. Den enda jag vet med mig att jag inte gillar, inte hade gillat, och inte vill gilla, är fältslaget. Kanske för att jag tagit mig förbi den livssynen. Har levt så. Vill inte göra det igen.

Men väg, träd, hav. Alla lockar. På olika vis. Vad säger det om mig månne?

Ibland…

grodorIbland… är det bättre att vara tyst.
Har du också upptäckt det?

I stunder då känslorna svallar, då kan det vara bättre att vara tyst.

I stunder då jag vet att om jag öppnar munnen hoppar det grodor ur den. Grodor jag inte kan ta tillbaka, för har de väl hoppat ur, så har de.

AAAAARRRRRGGGGGGHHHHHHHHHH!

I sådana stunder blir jag glad om jag lyckas förmå mig att hålla tyst. Att vänta ut det dåliga humöret, irritationen, frustrationen, ilskan, besvikelsen.

Ibland lyckas jag. Ibland inte.

Och det är ok. På riktigt.
För det är på något vis det som gör mig (oss?) mänsklig(a), inte sant?

Att lyssna

Började lyssna till ett samtal mellan två individer, en av dem en person jag beundrar oerhört. Men jag orkade inte. Jag klarade inte av att lyssna till samtalet, helt enkelt för att den andre deltagaren uppvisade alltför många av de drag jag tolkar som att han inte lyssnade. Han avbröt ständigt, Mmm:ade, Ah:ade, Wow:ade konstant. Och än värre, han kastade in Oh yes, that’s so good!, I know!, That is so important!, Oh yeah, I know him!, A hundred percent! osv osv. Han ställde frågor, och vek av från inslagen väg innan Seth Godin hade hunnit tala till punkt ens, om och om igen. Det gjorde samtalet helt olidligt att lyssna till. Så jag stängde av. Jag avstår hellre från att lyssna till det som Seth hade att säga, än lyssna till hur Gary Vaynerchuk fullkomligt misshandlade samtalet.

Plågsam upplevelse.

Jag har skrivit om, och reflekterat kring, förmågan att lyssna och värdet det ger, men jag är inte färdig. Det finns så mycket mer att lära mig om lyssnandets konst. Jag blir bättre och bättre på att uppmärksamma när jag l y s s n a r på riktigt, och när jag inte riktigt är närvarande. När min uppmärksamhet är splittrad, när jag hellre vill arbeta vidare på något annat, när jag vill komma ihåg något jag kom att tänka på, eller för den delen tycker ämnet är så tråkigt att jag inte vill fortsätta samtalet men inte förmår/vågar/kan avsluta samtalet. Kanske är det en person som jag faktiskt inte vill samtala med. Kanske är min tankeverksamhet redan upptagen med något annat, som jag inte förmår, eller vill, släppa. Kanske är jag bara trött, hungrig, urlakad. Kanske är jag ålagd att skriva mötesanteckningar samtidigt som samtalet böljar fram och tillbaka.

Att se hur jag för mig i ett samtal, om jag lyssnar eller inte, och att agera utifrån det. Det blir allt viktigare för mig. Att avbryta ett samtal där jag inte är närvarande till den grad jag vill och säga som det är. Jag är ledsen att behöva avbryta, men jag är inte intresserad. Jag avbryter här, för jag prioriterar att slutföra rapporten jag skriver just nu, och jag hoppas du har förståelse för det. Du, jag är för hungrig, för att kunna ge dig den uppmärksamhet du förtjänar, skulle vi inte kunna ta ett möte efter lunch istället, eller imorgon? BoldomaticPost_Lyssnar-du-med-hela-ditt-jag

Om du befinner dig i ett samtal med någon eller några. Vad hör du? Vad uppfattar du? Vad vaknar i dig? Vilka känslor bubblar upp? Nyfikenhet? Rädsla? Glädje? Irritation? Letargi? Fullkomligt ointresse?

Hur lyssnar du? Är du upptagen under tiden den andre pratar med att fundera ut det perfekta svaret? Söker du bekräftelse efter sådant du redan vet, eller lyssnar du efter det du inte vet? Lyssnar du med hela ditt jag?

Att prata Sudoku

Så spännande, sa han, och fortsatte: Jag har aldrig pratat Sudoku med någon förut.Sudoku

Jag kunde bara nicka och ge bifall, för det hade inte jag heller, åtminstone inte på det djupt ingående vis vi dryftade saken. Strategierna vi använder oss av; att skriva småsiffror i rutor för att lättare se vilka möjligheter som finns i varje ruta, om huruvida man går siffra för siffra, eller storruta för storruta. Och alla andra sätt vi upptäckte att vi hade när vi väl började prata om dem, strategier att plocka fram vid olika tillfällen, för att kunna lösa Sudokut. Eller inte. För det händer det med.

Det började med att jag delade min glädje över att nyligen ha upptäckt en ny strategi. Och det är lite speciellt, för jag har löst Sudoku hur länge som helst… har svårt att egentligen säga när jag började på allvar, men har en svag åminnelse att det var innan dottern föddes. Och hon föddes förra millenniet, så det börjar bli ett tag sedan. Oavsett om min åminnelse stämmer eller ej, så har jag löst mycket sudoku i mina dagar, och därför blev jag så glad när jag nyligen levlade upp i mitt sudoku-lösande.

Min nyaste strategi handlar om att titta med ett helikopterperspektiv på spelplanen (eller vad den månne kan tänkas heta? Någon som kan den rätta tekniska termen?) och urskilja större linjer än vad jag tidigare upptäckt. Och därigenom kunna placera rätt siffra på rätt plats i ett tidigare skede än jag kunnat då jag ännu inte upptäckt denna strategin.

Vi funderade också kring hur Sudoku skapas. Är det som korsord, det sitter en sudoku-skapare nånstans och ritar upp ”facit”? Eller är det datorgenererat månne? Och hur i allsin dar börjar man liksom? Placerar man ut alla ettor, sen alla tvåor, eller gör man en storruta i taget? Ligger det någon avancerad matematisk formel i bakgrunden som styr det hela, eller?

Ja, gisses. Så intressant! Så många frågor. Vi förundrades båda över hur spännande vårt Sudoku-samtal var, och det gav extra mycket att samtala om det tillsammans med någon annan. Att hitta likheter och gemensamma nämnare, likväl som olikheter och olika sätt att se på spelet. Bredden av strategier som alla hjälper oss att lösa uppgiften till handa. Och detta var ju bara Sudoku-strategier! Det finns så klart strategier för allt möjligt, läs(förståelse)strategier är det som ligger närmast till hands för mig att tänka på. Men det kanske är för att Therese så ofta skriver väldigt intressant om just lässtrategier. Undrar vad jag skulle få syn på själv om jag började fundera över vilka olika lässtrategier jag själv använder mig av?

Att bli en bättre människa

Om jag vill bli en bättre människa, så är den största utmaningen för mig att inte döma andra och deras beteende.

Därför vacklar jag i frågan om handskakning, för att jag inte vill ta rollen att säga hur något ska vara och/eller hur någon ska göra. Jag har varit den personen, åtminstone är det så jag ser på den Helena jag varit tidigare i mitt liv. Det kom sig av att jag dömde mig själv hårdare än någon annan. Och då spillde det liksom över på alla andra. För mig hindrade det sättet att vara på mitt lärande, min utveckling. Jag var stensäker i mina ståndpunkter, och vågade heller aldrig erkänna om/att jag hade fel, eller kanske ändrat min syn i en fråga osv, helt enkelt för att jag uppfattade det som att mitt egenvärde låg i att jag visste (allt) och hade rätt. Så levde jag mitt liv.

dead or aliveMen inte längre. Det dyker så klart upp, självfallet, men i stort är jag oerhört mycket mindre dömande både av mig och av andra nu än tidigare. Idag ställer jag frågor, till mig likväl som till andra. Jag är ärligt nyfiken på svaren, och försöker att inte döma dem – varken svaren eller de som svarar, vilket även kan vara jag själv. Tidigare vågade jag inte det, varken ställa frågor eller besvara andras. Jag var rädd för att möta, verkligen möta, andra människor, helt enkelt för jag befarade att det skulle väcka något i mig som jag i mitt dömande skulle fördöma. Att jag skulle lära mig något om mig, få syn på personlighetsdrag, åsikter, känslor, som jag inte ville/kunde/orkade stå för. Det enklaste sättet att undvika det var att inte möta någon, fullt ut, ärligt och öppet. Att hålla fasaden välputsad och oerhört stark, så inget kunde riskera att ta sig igenom ytan, in, i mitt innersta, in till de där delarna av mig själv, som jag inte ens själv vågade titta på.

Därför handlar min reaktion, min respons, mitt vacklande i frågan om handskakning, om att jag kan se viktiga och givande poänger i så många olika synvinklar. Jag vill inte vara den som säger vad som är rätt eller fel för någon annan i denna frågan. Jag själv har inga problem med att ta i hand eller kramar, men vill ändå inte säga att alla ska/måste göra detsamma.

Det innebär inte att jag önskar ett samhälle där vi alla bemöts olika utifrån könstillhörighet. Det handlar snarast om att det finns olika tankar om hur vi tar oss dit. Jag ser gärna att vi försöker enas om en vision om samhället (en mer kärleksfull värld är stor del av min vision!), ett övergripande syfte, något för oss att gemensamt och individuellt sträva efter. Men att det i sin tur skulle innebär att diktera allas Hur, det är en tanke jag räds. För mig är Ett Rätt Sätt inte vägen. Har försökt leva det livet, till mitt eget förfall. Samtidigt har det tagit mig till den plats jag är, så jag fördömer inte den jag varit, det liv jag levt, sättet jag fört mig i världen, jag inser däremot att det inte längre gagnar mig, och därmed har jag gjort andra val, för mig annorlunda i världen idag, kontra förut. Därför testar jag en annan utgångspunkt i hur jag möter mig själv och världen. Det är den vägen min livsresa har tagit. Att alla andra ska ta samma väg, ser jag varken som troligt eller önskvärt.

Men för mig, om jag vill bli en bättre människa, och det vill jag, så är den största utmaningen att INTE döma andra och andras beteende. Det bär jag med mig hela tiden. Jag arbetar med det varje dag om än inte varje stund.

Vad gör dig till en bättre människa? Vad är din utmaning?

Och än slank hon ner i diket!

Lite så känner jag mig. Som mormors lilla kråka som slank än hit, än dit, och sen slank ner i diket. Tänk att en hälsning med handen på hjärtat istället för en handskakning kan riva upp så mycket känslor och synpunkter.

Jag läser Troed som har en viktig poäng, i att försöka kliva utanför sig själv och göra världen lite bättre. Skulle önska att fler tänkte så.

De muslimska kvinnorna som skriver om rätten för alla att värna sin egen integritet och att det finns många sätt att visa respekt, ger mig också tankespjärn. ”Många är de män i Sverige som tar i hand men ger oss lägre lön och sämre villkor.” Vad är det som gör att handskakningen ses som ett bevis på respekt, medan andra aspekter inte lyfts? Vad är det handskakningen egentligen representerar här?

Sen läser jag Tove som kanske sitter inne med ett av svaren på den frågan, nämligen att det inte handlar om handskakningen i sig, utan att frågan öppnar för så många andra dimensioner. Och den insikten önskar jag att vi alla bär med oss, i dialog och samtal med andra.

Jag ser upprörda känslor på Twitter, Facebook, i artiklar och krönikor. Folk som tycker det är förskräckligt. Andra som tycker norm-kritiken går förlorad när vi kräver att alla ska göra likadant. Och där tycker jag Mohammed lyfter en riktigt kritisk risk med att föra en offentlig debatt på det vis som görs i denna, och alltför många andra, frågor. En risk att vara väldigt medveten om!

Så sitter jag här själv och funderar över mina egna reflektioner kring olika sätt att hälsa. När jag träffar släkt och vänner vill jag kramas. När jag då möts av en framsträckt hand inser jag nu att jag kanske agerar oerhört respektlöst, för jag brukar se till att ta mig en kram i alla fall. Men när jag varit i Thailand till exempel, där jag är högst medveten om att buddhistiska munkar inte ska/vill/får/bör röra vid kvinnor, så har jag glatt wai:at både dem och andra. Där skulle jag inte komma på tanken att sträcka fram handen, eller för den delen, påtvinga mig en kram.

Och så mötte jag, bara för några veckor sedan, en tolk under ett utvecklingssamtal med ett av mina tre Gode Barn. Jag sträckte fram handen och möttes av ett leende, handen på hjärtat, och en förklaring varför han inte tog i hand. Jag kände mig lite dum, ärligt talat. Fast när jag väl hämtade mig från min initiala reaktion så inser jag att han inte hade för avsikt att få mig att känna mig dum, eller förnedrad, förringad, mindervärdig. Hans val handlar om honom och hans syn på världen, inte om mig. Det gör det lite lättare för mig att ta ett kliv ut ur min egen reaktion, att inte ta det personligt, och istället titta på saken ur ett annat perspektiv. Att försöka förstå. Att sätta mig in i tolkens situation och fantisera om hur det skulle kännas. Skiftande perspektiv ger mig insikt i att mitt sätt att se på något, mitt sätt att vara, och göra, inte är allom gällande. Utan gäller just mig.

SokratesDet är så lätt att kliva in i dömande, i fördömande, och så det har varit mitt sätt under stor del av mitt liv. Det är (eller har varit!) det enkla agerandet för mig. När jag anstränger mig för att försöka göra världen lite bättre, så innebär det därför för min del, om att försöka undvika dömandet, fördömandet, och istället lyssna för att förstå. Att inse att det inte finns Ett Rätt Sätt, utan många olika. Om att var och en av oss har ett val, i varje stund. Och att det jag väljer i en stund kanske inte gagnar mig i nästa. Och att du kanske väljer något som inte hade varit mitt val. Om jag fördömer dig för det, kanske jag går miste om en chans att lära mig något nytt?

Ja. Jag vet inte. Jag känner mig verkligen som mormors lilla kråka. Det finns så många dimensioner i denna frågan, att jag lätt yr slinker än hit, än dit för att slutligen landa i diket. När jag så ligger där i diket och tittar upp i skyn, tar jag Sokrates till tröst:

Det enda jag vet är att jag ingenting vet. 

Stiltje

Tom i skallen. Inget kommer. Stiltje.
Sitter här med datorn i knät… och känner mig helt tom. Det blir liksom inget.
Känner mig inte direkt ur fokus, men samtidigt så är det som om inget riktigt framträder klart.stiltje

Så jag passar på att njuta av den känslan en stund. Alltsom oftast upplever jag snarast motsatsen; det finns så mycket jag vill säga, förmedla, skriva om, att det känns ganska skönt att vara i motsatta lägret för en stund. Det ger som nya perspektiv på livet. Det inre drivet jag har att blogga dagligen, och hur det visat sig vara en guldgruva utan like. En fyndighet som inte sinat, inte på långa vägar än, och jag undrar nyfiket om den någonsin kommer göra det?