Vildplockat!

Publicerad den 24 november, 2017 av Helena Roth

Niki Sjölund har skrivit boken Vildplockat – ätliga örter, blad, blommor, bär och svampar från den svenska naturen och jag, jag har köpt den. Och läst den! Det tycker jag ju också ska göra – och det oavsett om du, liksom jag, har ett litet hum om ganska mycket ätligt i naturen – som ser nässlor och kirskål som stapelvara, glatt mumsar torkade svartkämpe-fröställningar på promenader i naturen och har insikter i både välgörande och läkande effekter av naturens guld – eller om du aldrig tänkt tanken på att det finns blommor och blad och mycket annat som faktiskt går att stoppa i munnen.

Litet nätt format är den utgiven i, så den går finfint att stoppa med i svampkorg eller promenadrygga, har till och med ett skyddande plastfodral för att göra den lite extra tålig. Och sen är den rolig – lite fiffinurlig verkar han allt vara den där Niki! – och sprängfylld av konkreta och tydliga direktiv, beskrivningar, receptförslag, bilder, utbredning i landet och möjliga förväxlingsrisker.

Jag gillar kombon av växter, en salig blandning av nytt och gammalt för min del, och ja, jag blir inspirerad att testa både nya användningsområden som växter jag inte använt mig av tidigare. Visst kunde det varit tydligare bilder på en del växter, men å andra sidan är det inte en flora – sådana finns det gott om redan – utan snarast en ”våga ge dig ut på jakt i naturen”-inspirationsbok och som sådan är den riktigt fin!

Det här är inte slutet!

Publicerad den 23 november, 2017 av Helena Roth

”Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början” sa Winston Churchill. Just nu är det precis vad jag känner, nyss hemkommen efter fjärde och sista fördjupningsomgången med förskolechefer och enhetsutvecklare (ledningsgruppen!) för Skurups Förskola, tillsammans med Pernilla Tillander med Marie Cornmark som processledare för ESF-projektet Inkludera & Mötas (vilket är ramen inom vilken Ringar på vattnet-insatsen genomförs).

Vilket drömteam – Pernilla Tillander, Helena Roth, Marie Cornmark!

Det är nästan så jag saknar ord för att beskriva känslan – upplevelsen – resan som denna insats givit mig. Känslan inombords är dock riktigt riktigt skön, och det ger mersmak må ni tro. Därav Churchill-citatet – för det här är både alldeles för roligt och för givande för att ta slut nu. Så det gör det inte, har vi bestämt oss för!Så medan jag sitter här i soffan och landar, med gemytligt sprakande brasa i kaminen och den vackra blombuketten från Skurups Förskola i vas på soffbordet, så spinner samtidigt hjärnan på alla möjliga och omöjliga vägar det Tillanders-Rothska samarbetet (med en Cornmark som ess i rockärmen!) kan ta vägen. Är du månne lika nyfiken som jag?

Så snopet!

Publicerad den 20 november, 2017 av Helena Roth

Cyklade som en gnu i motvind kryddad med kastvindar, regn som emellanåt fick extra förstärkning av hagel och nära nollgradigt. Väl på Simhallsbadet så bytte vi om och la handdukar och lilla blå necessären i duschrummet innan vi trotsade den kalla korridoren bort till 50-metersbassängen, och där, längst in, kom vi fram till den djupa 12×12-metersbassängen där söndagarnas fridykningskurs i regi av MSDK tar plats.

Rotade fram ett par fenor och hoppade i plurret. Efter lite egen uppvärmning är alla i vattnet och vi börjar med lite gemensam uppvärmning. Fram och tillbaka, fensimning, fällknivar, diagonalt ner till botten och upp igen och allsköns andra varianter. Ingrid introducerade sedan en ny övning som var alldeles fantastisk! Med fenor och mask (utan snorkel) skulle vi först simma ryggsim till andra sidan, sedan följa bassängens ytskikt med kroppens framsida, dvs nedför kortänden med magen mot kaklet, fortsätta med magen ned mot botten och sedan uppför den sista kortänden, och där ånyo ta ryggsim bort till andra sidan – långsamt för att andas och hinna ventilera ordentligt innan händerna slår i kaklet vid bortre kortänden igen… Tre sådana rundor körde vi och jag älskade det!

Nåväl, vi fridök vår timme och sen bar det av mot duschrummet… men där var det snurrigt värre: handdukarna låg kvar, men lilla blå necessären var väck. Puts väck! Jag letade genom omklädningsrummet men till ingen nytta. Vi fick låna lite schampo av en av de andra kvinnorna i duschrummet, och som tur är hade Alma en borste nedpackad i väskan.

Snopet värre, och liiiite trist, ärligt talat. Jag menar, en uråldrig och väldigt bättre begagnad necessär, några tops, en mini-nagelfil och en bomullsrondell, en liten hotelltvål, en nagelsax, ett uttjänt hårband, en glestandad plastkam och flaskan med lite flytande honung utspädd med ännu mindre vatten (ypperligt balsam!) kan jag ha och mista alla dagar i veckan men i necessären låg också min alldeles sprillans nya Soapnut schampotvål med dödahavslera som jag sett så fram emot att premiärtesta!

Tji fick jag – får helt enkelt köpa en ny antar jag, och hoppas att den som fått fatt i necessären min gläds åt och har nytta av framför allt schampotvålen?!

Det vackra. I allt?

Publicerad den 18 november, 2017 av Helena Roth

Skrev: Jag ser det vackra. I allt.

Fick en kommentar på inlägget som gör att jag spinner vidare i tanken.
För, det gör jag, ser det vackra i allt, alltså. Och ändå inte.

Jag menar att jag ser vackert, i alla möjliga saker, i sådant jag tidigare inte var observant på, sådant jag tidigare inte uppmärksammade. Betyder det att allt jag ser är vackert? Nej. Jag kan se det fula i saker också, självklart. Men samtidigt… på något vis uppmärksammar jag det vackra mer. Och jag noterar min upplevelse av skönhet. Jag märker att jag hajar till inför någons/någots skönhet.

Kanske är det så enkelt att det jag glömde formulera i inlägget Jag ser det vackra handlar om var jag har mitt fokus? För det vi fokuserar på får vi mer av. En enkel formel, men ack så sann. Det jag lägger värde på, lär sig min hjärna att jag värderar, och min mönstersökande hjärna (för sådana är de, människans hjärnor!) kommer därför att att leta efter mer av samma.

Så när jag säger att jag ser det vackra i allt, så menar jag att jag värderar det vackra (och det är högst subjektivt, det vackra kan vara estetiskt vackert, men det kan likaväl vara något som berör andra sinnen än synen, något som väcker känslor i mig av ett eller annat slag; kan vara något så enkelt som en gest – en blick – mellan två personer på bussen som rörde mig till tårar härförleden) och noterar det.

Där har jag mitt fokus – och tack vare det så är min upplevelse av världen så oerhört mycket… vackrare. Det gör livet härligare att leva idag, än hur jag upplevde det på den tiden var då jag hade annat i (omedvetet) fokus.

Sigrid är släppt

Publicerad den 17 november, 2017 av Helena Roth

Jag gick på boksläpp av Sigrid sover på soffan. Jag var långt ifrån ensam, och när Sigrid Klang läste högt ur två inledande stycken i boken – som består av två berättelser som vävs samman så sakteliga – så var det inte enkom mina ögon som tårades.

Och nu är hon släppt på riktigt Sigrid som sover på soffan, för nu finns hon att köpa i bokhandlar såväl som på virtuella boklådor – och jag känner att detta är en bok som många ska läsa. Den är viktig. Bär ett viktigt budskap, utan att skriva läsaren på näsan. Den är inte fylld av pekpinnar, långt ifrån, men att följa Sigrid växelvis mellan barndom och senare tonår/vuxenliv, är för mig omöjligt att göra utan att slås av insikter om hur viktiga vi är, i andras liv. Hur viktiga vi alla är – genom det vi gör, eller värre, genom det vi undlåter att göra. Det får konsekvenser, på gott och ont, och det är dit hän jag landar när jag läser boken. Vet inte om det är Sigrid Klangs avsikt, eller om hon bara ville få ur sig historien. Vet inte heller om det bara är jag som drar den slutsatsen, eller om jag gör sällskap där med andra läsare?

Sigrid är släppt – och Sigrid förtjänar att läsas. Det är en tragisk historia, men Sigrid fastnar aldrig i offerrollen. Liksom alla ikläder hon sig emellanåt offerkoftan, absolut, men så är det ju – det gör vi alla, från tid till tid. Och Sigrid har fullt förståeliga skäl till det valet. Hon stannar dock inte där – hon drar av sig offerkoftan, gång efter annan. Svag, ledsen och rädd, är hon, Sigrid. Men i än högre omfattning, stark, kapabel och okuvlig; sån är hon också, Sigrid.

Min livsupplevelse är på intet sätt lik Sigrids, och ändå finns det beröringspunkter; igenkänning och en känsla av släktskap – kanske bara för att även jag varit en liten flicka som stundtals var förvirrad i stora vuxenvärlden? Köp Sigrid sover på soffan, och stifta bekantskap med denna flicka/tonåring/kvinna, och ta reda på vad hon lämnar för intryck – bestående eller flyktigt – i dig.

Jag ser det vackra.

Publicerad den 15 november, 2017 av Helena Roth

Under kvällens bokklubbssamtal så såg jag en koppling som tidigare gått mig förbi.

Jag har, de senaste åren, börjat läsa böcker på ett annat vis – eller snarast med en annan närvaro, eller kanske med andra ögon snarast? Oavsett vad det egentligen är som gör skillnaden, så slås jag, allt som oftast, av hur oerhört vackert ett ord kan vara, eller en mening, eller för den delen en längre fras.

Lärde mig läsa i första klass, så i åtminstone 35 års tid har jag läst böcker u t a n att direkt notera skönheten i språket, i ordvalen, i rytm och ton. Men nu gör jag det, och jag ser det.

Det blev uppenbart för mig i och med mitt val av tema för årets #blogg100, med etthundra texter etthundra dagar i rad som alla – i någon form – innehåller en referens till böcker jag läst. Ofta ofta så är de rader jag lyft fram sådana som väckt min förtjusning, just på grund av dess inneboende skönhet.

Kopplingen jag gjorde var dock till det större perspektivet.

För ett par år sedan bloggade jag om det vackra som omger mig, ett inlägg inspirerat av en krispig höstdag då jag tog en foto-promenad på Bulltofta med kameran som följeslagare. Plötsligt såg jag min omgivning som så oerhört vacker – vackrare än jag någonsin upplevt den tidigare – och då har jag ändå bott på Riseberga bredvid Bulltoftaparken sedan luciadagen 2003 och gått mången promenad i nejden, det vill jag lova.Ikväll slog jag ihop de två observationerna och insikten tog sakteliga fäste inom mig:
Jag ser det vackra. I allt.
Både i naturen, föremålen, människorna runt omkring mig, som i böckerna jag läser, musiken jag lyssnar till, sångerna jag tar ton till.
Det är vackert – överallt finns det skönhet.

Och när jag yttrade detta högt, så drog jag ännu en koppling.
Vi inledde nämligen kvällen med ett samtal om människorna vi möter – huruvida vi i vår vardag möter människor (nya bekantskaper) vi verkligen tycker om. Eller ej. Och min upplevelse är att Ja, jag möter många människor i min vardag som jag genuint tycker om, är nyfiken på, skulle vilja prata mer med, lyssna till, fördjupa mig i.

Och kanske alla dessa tre olika observationer i grunden är sprungna ut en och samma förmåga i grunden: Förmågan att se det vackra (i allt)?

Det deprimerande svaret

Publicerad den 11 november, 2017 av Helena Roth

a v v i s a d

”Hans oväntat positiva reaktion hade tvingat henne att än en gång ta fram sin rädsla och osäkerhet i ljuset och skärskåda den. Och som vanligt hade hon inte känt sig stolt över det hon fann.
Det var bara att konstatera faktum, hon var feg, rädd för att få ett nej, för att bli avvisad som en som inte dög. Hur många gånger i livet hade hon valt att avstå från en möjlighet till framgång, till växande, till att våga tänja på de snäva gränser hon satt upp för sig själv på grund av sin rädsla för att misslyckas? Det deprimerande svaret på den frågan var att det hade hon gjort alltför många gånger. Men från och med nu fick det vara slut med det, rädslan skulle inte längre få styra hennes val.”

Tror du, liksom jag, att fler skulle känna igen sig i ovanstående beskrivning, än ställa sig oförstående till det? Det är ledsamt att jag ens tror att det är så det förhåller sig; att det är vanligare att en människa låter rädslan styra hennes val, och därmed begränsar sig själv, sitt liv, sin möjlighet att göra ett avtryck i världen, än motsatsen.

Å andra sidan så är det inget jag gräver ner mig i – och jag väljer definitivt inte att leva mitt liv så. Det är ingen naturlag att människan ska låta rädslan styra hennes liv; valet är mitt.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Vargarnas tid” av Elisabet Nemert.

Det är så svårt!

Publicerad den 6 november, 2017 av Helena Roth

Allt är tydligen svårt.

Att bryta en vana, eller för den delen att skapa sig en.
Att lära sig cykla och köra bil.
Och allt annat som är vanliga delar i att vara människa.

Det är så svårt! yttras i parti och minut. Blir en ursäkt, en undanflykt, för om det är svårt är det så klart lättare att inte göra det där man vill, och så fastnar vi i limbo: önskar ett, men förmår inte skapa det. För det är så svårt.

Men tänk om det inte är svårt?
Tänk om det egentligen bara är ovant?

Att bryta en vana, är det verkligen svårt? Eller är det bara det att du är så van vid att göra just det där, att det är grymt ovant att undvika det?

Att skapa en vana, är det verkligen svårt? Eller är det samma sak där? Du är så ovan vid att göra det nya du vill lägga till i ditt liv, och lägger ”svårt” på den känslan? Fast det egentligen handlar om att du inte är van?

Alma bakom ratten, krypkör kvarteret runt. Är det svårt? Eller bara ovant, eftersom hon endast suttit bakom ratten fem gånger sammanlagt i sitt liv (den senaste veckan!)?

Att lära sig köra bil, är det verkligen svårt? Det vi benämner som svårt är det vi är ovana vid – att hålla koll på både koppling, gas- och bromspedaler, backspegel och sidospeglar, växla upp och ned, hålla koll på trafiken runt omkring och hastighetsgränserna, och allt annat som är del av att köra bil, som man som passagerare inte behöver fundera över. Har du inte gjort det förut så är det väl klart att du inte har lärt dig hur det ska göras; du har ingen vana för det. Kräver det inte egentligen bara att vi övar, övar och övar, tills det sitter? För om det vore så himmelens svårt, skulle väl inte flera miljarder människor på vår jord kunna köra bil, eller hur?

Hur ofta hör du riktigt små barn benämna sin vardag som svår? Oh mamma, det är så svårt att lära mig krypa/stå/gå/prata! Oh pappa, det är så svårt att lära mig läsa/skriva! Nä, så klart de inte gör. De kan trilla sjuhundra gånger och ändå ställa sig upp, igen och igen. Frustration kan definitivt vara en del av processen, men det där resignerade Det är så svårt? Nä, tror inte det va. De kan inte – ännu – men vill, och övar då tills de till slut kan.

När vuxna inte kan, säger vi att ”det är svårt” (och i många fall så lägger vi ner innan vi ens gett oss själva en ärlig chans. Eller ja, jag ska inte tala för dig här, utan för mig: jag gör så emellanåt i alla fall). Och visst kan det vara så, att det jag inte kan är svårt för mig. För att jag inte kan. Än. Och självklart finns det saker som är verkligt svåra.
Men hur ofta gagnar det mig att jag benämner det jag är ovan vid, med epitetet svårt?

Stabat Mater på Spotify!

Publicerad den 31 oktober, 2017 av Helena Roth

Vet du – jag finns på Spotify!

Ja, alltså, du kan inte söka på Helena Roth och hitta det. Men om du däremot söker på Stabat Mater, Jens Eriksson så hamnar du helt rätt, då inspelningen från påskens framförande av Stabat Mater för damkör och stråkar i Husie kyrka med Södra Sallerups kyrkokör, MiMa-kören och Friiskvartetten nu är upplagd på Spotify.

Jag har bloggat om Stabat Mater vid flera tillfällen, bland annat inför och efter vårt uruppförande, och jag erkänner villigt att jag inte tröttnar på det, varken att framföra det eller att lyssna till det. Och nu, när vi finns på Spotify, så betyder ju det att jag kan ”ha oss med i telefonen” varhelst jag går. Innan har jag satt på vårt Stabat Mater på YouTube, men är jag på språng är det mindre smidigt, inte minst för det kräver uppkoppling.

Berättade för käraste kusin M idag om detta, att ”jag” nu finns på Spotify, och hon uppmärksammade mig på hur hela jag glittrar när jag i ord (utan ton) försöker förmedla hur detta verk påverkat och påverkar mig – jag fullkomligt älskar det!

Vi ska sjunga femte satsen på den kommande minnesgudstjänsten i Husie Kyrka, och när vi sjöng igenom satsen på senaste körövningen så bara satt den där. Vi kan nu detta verk så pass väl; det sitter inbäddat i ryggmärgen, inpräntat i mitt hjärta.

Och det är än mer speciellt för mig då Jens skrev stycket åt Södra Sallerups kyrkokör, och även skrev det med oss. Han kom med en bibba uppkopierade noter en av de första körövningarna på vintern 2016, och när vi började ta oss genom takt efter takt så hummade han emellanåt, rynkade pannan, spelade variationer på pianot innan han fattade pennan och plitade ner något i noterna allt medan vi satt där medan han ”bestämde om sig”. Nästa körövning kom han så med en ny bibba uppkopierade uppdaterade noter, och så höll det på ända tills vi fick det faktiskt häftet i vår hand, med alla sju satserna, färdiga.

Och nu. Nu ligger det på Spotify, och jag hoppas innerligt att riktigt många körsångare och kördirigenter får upp ögonen för Jens Stabat Mater så verket sprids för världen (det har redan delvis framförts av en kyrkokör i England, det vet vi!). Önskar så att fler tar chansen att framföra verket, så fler får en chans att lyssna till det!

Jag väljer kärlek

Publicerad den 30 oktober, 2017 av Helena Roth

”Vi väljer våra liv” hade prästen sagt. ”Varje dag i våra liv är fyllda av val, stora som små. Och det är dessa våra val som visar vilka vi i hjärtat är. Det jag skulle vilja be er om, kära soldater, är att ni skänker en tanke åt vilken känsla som ni låter styra dessa era livsval. Är det rädsla eller är det kärlek, de enda känslor som jag menar att det finns. Alla andra känslor är endast schatteringar, nyanser av dessa två. Era liv och era medmänniskors liv kommer att se helt olika ut beroende på vilken av dessa båda känslor som ni låter styra era val i livet.”

Om jag låter mig ledas till val utifrån rädsla, blir mitt liv ett.
Om jag låter mig ledas till val utifrån kärlek, blir mitt liv ett annat.

Är det så enkelt, grunnar du månne på?
Ja. Och nej.

Jag väljer kärlek.
Som grundinställning.
Det har jag gjort många år nu. Initialt var det mindre ett aktivt val av kärlek, som ett aktivt val bort från rädsla. I mitt fall yttrade rädslan sig som negativitet. Jag var negativ gentemot allt och alla, och allra mest gentemot mig själv. Resan bort från rädslan påbörjade jag för arton år sedan, och nånstans på vägen så valde jag aktivt kärlekens väg.

Det grundvalet ligger där alltid, i botten. Det gör det enklare att i stunden välja kärlek istället för rädsla. För valet mellan kärlek och rädsla är ett mångbottnat val – det utgör både livets grundton, så väl som färgsättning i varje stund. Kanske var det så vändningen i grundtonen kom sig för mig? Genom att jag, i stund på stund, val på val, faktiskt valde kärlekens väg, varpå grundtonen till slut transformerades?