”I samma ögonblick vi inser hur övertygelser uppstår (själva processen bakom) har vi upptäckt att vi har kapaciteten att ifrågasätta deras övertygande röster och det som de föreslår. Vi kan upptäcka att runt våra övertygelser finns det ett utrymme.”
Deras övertygande röster.
Igenkänningen stor. Enorm.
För oj så övertygande de inre rösterna kan vara!
Den enkla frågan Gagnar detta mig? är en fråga jag ställt mig, tusentals, tiotusentals gånger, och tack vara den vanan, har det blivit så mycket lättare för mig att se bortom övertygelsens övertygande inre röst. Att nå utrymmet som finns runt om dem, att vidga perspektivet, om så bara en smula. Det räcker. Så fort det blir en liten glipa mellan övertygelsen och… och? Ja, och vad?
Det är ju just det – när glipan uppstår tappar världen sin förmåga att framstå som enkom svart eller vit. Det infinner sig ett tvivel, en möjlighet, något annat kan ske, kan uppstå. Gråa nyanser smyger sig in, så fort glipan uppstår och ljus och mörker börjar blandas.
Rumi säger något liknande:
Bortom alla idéer om rätt och fel finns en äng. Låt oss mötas där.
Möter du mig på ängen?
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 63 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
Jag önskar nästan (men bara nästan!) att jag kunde svara Nej, jag blir aldrig stressad längre. Men det vore lögn. Klart jag blir. Det är en del av att vara människa, att uppleva, känna, genomleva och -lida allsköns sinnesstämningar med efterföljande känslomässiga dalar och bergstoppar. Men när jag blir stressad nuförtiden, så stressas jag mindre av att jag är stressad. Jag kan känna stressen, se den, ta på den, och ändå inte riktigt falla för dess sirensång. Jag har hela tiden ett ankare som håller mig fast vid det jag vet, att känslorna är en barometer, som anger hur mycket jag ska förlita mig till min nuvarande sinnesstämning. När jag sänks, mår dåligt, oroar mig och stressas, så vet jag, att jag inte ska lägga alltför stor vikt vid det jag känner i stunden.
Vaksamheten och varsamheten mitt bästa hopp för att få syn på fällan som slentrian och själlös rutin utgör. Emellanåt, kanske alldeles livsnödvändigt, när min inre låga inte förmår brinna stark, när den snarast liknar en flämtande låga, avsaknad av bränsle och syre, men ändå förmår den lysa, lite grann. Det där (den grå vardagen?) som bara görs, utan att kosta så mycket energi i stunden – men som i sanning riskerar vara förödande på sikt, om jag inte säkrar bättre tillgång till bränsle, till syre. Sådant som gör livet värt att leva. Livsluft. Livslust. Utan detta utarmas livet och pirret, bubblorna, glädjen och glittret, försvinner. Bleknar bort.
Uppmärksamhetens konst.
Läser du det, och blir upprörd? Indignerad, stött?
På samma sätt som jag, om jag är i ett flow på en plats med enorm aktivitet, säg en av de stora flygplatserna i världen, likväl kan vara så djupt försjunken i en spännande bok till exempel, att all aktivitet runt omkring mig försvinner. Jag hör varken stegen av tusentals förbiilande människor, eller rösterna från dem; högtalaranläggningens utrop efter passagerare som checkat in men inte boardat sitt plan går mig spårlöst förbi; och samma öde möter det dämpade tutandet från servicebilen som kör skröpliga 98-åriga faster Märta från säkerhetskontrollen till gaten längst bort.
Tänk på den där statyn av ett stort E. Ja, jag vet inte ens om det faktiskt finns en staty av ett stort E nånstans, men om den gör det, och du står framför den, så upplever du den just som ett stort E. Går du däremot ett kvarts varv till höger eller vänster så bjuds du istället på en staty av ett stort I. Det är fortfarande en staty av ett E, men beroende på var jag tittar på den, så ser jag helt olika saker. Och ingendera upplevelse är ju egentligen mer eller mindre rätt, eller hur? Båda två är lika sanna, om vi nu ska tala i sanningar.
Fast samtidigt så påverkas jag relativt lite, helt enkelt för att jag stängt av många av dessa kanaler. Vill inte, orkar inte, se/höra/läsa om eländet om och om igen. Och detta är något jag gör förjämnan, inte bara vid extraordinära händelser, utan till dagligdags i mitt eget liv. Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet, ja, och utan det vore livet måhända grymt trist. Men det är inget som stipulerar hur länge jag ska sitta i publiken, eller hur? Inget eller ingen mer än mig själv, vill säga. För däri finns min valmöjlighet. Jag väljer om jag ska vara publik (eller deltagare för den delen) eller ej. Hur länge. När. Varför. Vägledning till vilket val jag ska fatta hittar jag i frågor som: Vad mår jag bra av? 