Varför läser du det här? Prenumererar du på dessa blogginlägg? Eller har du dem i din RSS-läsare av något slag, t ex Feedly? Eller är den en sån där blogg som du håller lite koll på, emellan åt, surfar in och kollar ett par inlägg nu och då? Kanske du ser länkar till blogginläggen i mina sociala media-flöden? Eller var det någon som delade en länk som gjorde dig nyfiken?

Oavsett vilket så är du varmt välkommen. Jag uppskattar dig, som läser, kanske kommenterar, gillar något inlägg eller delar vidare. Ofantligt mycket! 

Men ska jag vara fullt ärligt är det dock så, att den jag skriver för i främsta hand är mig själv. För när jag skriver, så väcks – oftast – något i mig. Det händer något. Allt som oftast. Visst – någon enstaka gång bara kastar jag ut ett inlägg för sakens skull, eftersom jag har en föresats att blogga dagligen. Så är det. Men det är verkligen undantagsfall. Majoriteten av inläggen jag skriver gör nämligen att det händer något i mig. En reflektion. En ny tanke. En insikt. En fråga. Nyfikenhet. Förvåning. Upprördhet. Igenkänning.

Och vet du? Nu när jag tänker efter – jag tror inte jag skulle gilla det om någon skrev, målade, musicerade, skapade i någon form, UTAN att det händer något i dem själva? Om det enkom gjordes för någon annan, och inte väckte något alls i skaparen av verket.  Är det ens möjligt? Och om det vore möjligt, håller du med mig om att det vore ofantligt sorgligt?