Etikettarkiv: skolvåren

#innoconference hela dagen lång!

Publicerad den av
1

Har hängt på Malmömässan hela dagen, på #innoconference, som är en konferens om hållbara framtidsperspektiv för en sundare värld, i anslutning till #innocarnival som går fredag och lördag där unga visar upp sina tankar och idéer och faktiskt förslag på hur vissa av morgondagens (och kanske tom dagens) problem skulle kunna mötas.

I princip varit den ende som twittrat (mest som @skolvaren) och det förundrar mig ärligt talat. Inte minst för att det är ett så rysligt smart sätt att sammanfatta de guldkorn jag uppfattar och samtidigt ta del av andras uppsnappade guldkorn…. utom i fall som idag, då jag mer eller mindre själv fyllt flödet. Trist! Och ganska icke-innovativt, eller?

Nåja, en av guldkornen idag kom på efterföljande middagen i Malmö Rådhus, så en av mina bordsgrannar som arbetar med lärarutbildning sa att hens främsta uppgift var ”att se till att lärarstudenterna lär sig pendlingen mellan Vad och Hur, för Varför är så självklar att den bara förutsätter jag alltid finns där i bakgrunden!”.

Tyvärr tror jag det är farligt att förutsätta något sådant, men å andra sidan gjorde det mig riktigt glad att höra hens resonemang, inte minst eftersom jag ju älskar frågan Varför!

Utöver detta har jag lyssnat till Lars Haikola, Leo Razzak, Fredrik Warberg, Astrid Kander, och Johan Söderman, där framför allt Fredriks tidsresa till 2050 var särskilt inspirerande, men även Johan, vars brandtal till hiphopen som folkbildning var riktigt tankeväckande.

Johan Söderman

Johan lyfte bland annat det som han ser är skillnaden mellan utbildning (en linjär process med en början och ett slut) och bildning (en cirkulär process som är ständigt pågående).

Bildningsresan – är det den som alldeles särskilt visar att det är vägen som är mödan värd?

Labba med Beppe

Publicerad den av
Svara

Benjamin ”Beppe” Singer har skrivit två böcker om sina 40 favoritexperiment, Labba i förskolan samt Labba i skolan, upptäckte jag då det kom ett tjockt kuvert adresserat till mig och #skolvåren, med hälsning från Beppe och förlaget:

Beppe labbar i skolan

Labba med Beppe i förskolan

Böckerna ser väldigt fina ut, med tydligt beskrivna experiment, med koppling till läroplan angiven. De känns på alla sätt och vis oerhört inbjudande. Skänker dem vidare till Fröken Ann som med iver har tänkt utforska världen tillsammans med sina elever. För det är verkligen det som Beppe bjuder upp till – nyfikenhet och upptäckarlusta. Och det, mina vänner, kan vi helt enkelt inte få för mycket av, eller hur?

Vision and the inner voice

Publicerad den av
1

The importance of a vision, closely linked to the soul of the country, or company, is one of the thoughts reverberating in my head after my meeting with Richard Gerver yesterday afternoon, together with Susanne, Ann and Therese from #skolvåren back office. I only missed Ninna, who was with us in spirit, not being able to get away to join us.

Meetup with Gerver

Richard shared the story of his meeting with Eric Schmidt, CEO of Google, who said, the real failures of Google, have come about when they tried to act based on the fear of what someone else is doing – Facebook are launching X, we must have something similar! – rather than go deep within to find what they, Google, want to do, regardless of what others are doing.

And that’s what Richard asks Sweden:
Find your vision, believe in you path ahead, and stick to it. Don’t copy cat Finland (now slipping in the ranks of PISA), to move on to copy cat Singapore (latest fad school system everyone want’s to learn from), to move on to….

Vision

No, stop right then and there. Ask instead:
What do we want?
Where are we?
Where do we want to go?
What are the needs of Swedes and Sweden, for a school system?

Discover our Why, find that vision, and stick to it, Richard passionately asks of the hundred or so of teachers, principals, school developers and #skolvårare, in the audience in Huddinge.

I have more thoughts to sit with, after an hour listening to Richard, but this one is top of mind at the moment. But I’m fairly happy to just sit with it, not really doing much at all to act upon this, at this very moment. I’m on a school break, with my kids, enjoying them and their company immensely.

And you know what, the message Richard wants to get across is extremely relevant here as well. So I’ll do what I can to make sure my children know how to listen to their own voice, to find their passion, rather than believing life is about going after someone elses dreams. Because it’s not. Listen within, and there is a voice somewhere, sometimes whispering, other times shouting loudly.

What might happen in the world, when more of us wake up to that inner voice?

Systemfel!

Publicerad den av
Svara

Sydsvenskan publicerade en artikel med en uppmaning från OECD till varje lärare att ta saken i egna händer och göra skillnad. Och ja – varje enskild individ gör skillnad – eller skulle kunna göra skillnad!

Systemfel

Absolut är det så! Vänta inte på någon annan utan gör det du kan MEN samtidigt är det ett grovt systemfel i svenskt skolsystem som måste lyftas upp. Och det kan INTE uppvägas av fantastiska pedagoger i klassrum och på fritidshem osv, för det finns personal som inte förmår göra så stor skillnad som de hade kunnat gjort i ett bättre skolsystem.

Så det behövs BÅDE arbetas på individnivå och systemnivå. Allt annat är nys och närmast strutsbeteende! Som tur är finns det individer som brinner för båda dessa nivåer, och de hittar andra som brinner för samma sak, på samma nivå. Och ur detta kommer det bra saker, saker som gör skillnad både på individ- och på systemnivå.

För var finns likvärdigheten om vi nöjer oss med att de som arbetar inom någon form av skolsystemet (från förskola och uppåt) som har förmåga att verkligen göra skillnad ska göra det? Vad händer med eleverna som inte har tur i lärarlotteriet och får en av dessa fantastiska pedagoger?

Holding a space of love

Publicerad den av
2

Being held in a space of love is for me a great place to be coached from. But being held in this way is something that I’ve experienced in many different settings.

My MasterMind-group is a great example of this, and I think that is part of the success that group is/has. Being held in a space of love means that I can be me, full out, without feeling like I have to guard my human experience. I can just be, and tell my MasterMinders where I am at. Full stop. Daring to say what I am experiencing in the moment, is a liberating sensation, and not one that I’ve been used to experiencing. At least not this unrestricted, unfiltered and vulnerable. I’ve always been one for laughing when that urge sets in, but crying, or acknowledging my feelings of shame, guilt, embarassment and such, not so much. Letting those feelings shine through somehow meant that I was bad, corrupt, broken. Or so I thought. And that was a thought I believed to be true.

My beloved friends in back office of #skolvåren are another example of this. That’s also a group where I can just be me. And it’s such a wonderful sensation, let me tell you.

And yes, I feel this, sometimes, within my family. Not always. It’s as if the close relationships sometimes makes it harder, because there are so many expectations between all involved. Or is this just my perception of it?

There is the child. As is. And then there is my image of what that child should be, could be. As he/she is not. When I believe in the imaginary image that I am holding my child up against, constantly measuring, checking, judging to see whether or not my child ”fits the part”, I am NOT holding my child in a space of love. Rather the opposite.

There is the spouse. As is. And then there is my image of what that spouse should be, could be. As he/she is not. When I believe in the imaginary image that I am holding my spouse up against, constantly measuring, checking, judging to see whether or not my spouse ”fits the part”, I am NOT holding my spouse in a space of love. Rather the opposite.

And go figure, the more of this I practice, the more of this I get in return. So if I want to be held in a space of love, what better way than holding that space of love myself?

Holding a space of love

Because I can drop the imaginary images, I can shed them, and just be with what is. Be with my child. Be with my spouse. Just be and hold them, from a space of pure love. Because the love is there. That has never been the issue. But it’s been clouded, which has made it harder for said child or spouse to feel held in a space of love. Because love hasn’t been all they have been held within. And that has been the case. Except occationally, when all there has been has been that timeless and unconditional love, undiluted.

Now, this past year, as I’ve been shedding more and more of the layers I’ve been ensconsed within, layers that are no longer serving me, blocking the light within me to shine through, I have also dropped my attachment (most of it? all? is it possible to drop it all? it honestly feels like that most of the time) to the imaginary images, and I am with what is. And that kicks all of my relationships up into a different ball game. And you know what, I’m really curious as to what will unfold from this place and space.

I’m doing more and more holding from a space of love, and it has a calm and peaceful sensation to it. It’s like an exhalation after holding my breath for a while. Holding my breath requires a lot of tension. And the relief when I exhale is palpable. That’s how I feel when I hold a space of love. And I love that. So if I want to be held in a space of love, what better way is there than holding a space of love?

Vill höra Din röst!

Publicerad den av
Svara

På lördag bjuds Du, ja, just Du, in till en heldags workshop i Stockholm på Globala Gymnasiet. Workshoppen centreras runt frågan Varför skola som #skolvåren har som sitt signum, och syftar till att föreslå lösningar för ett långsiktigt arbete för framtidens skola/lärande. Vill du läsa mer om vad det handlar om gör du det enklast här!

IMG_2985

Det är ganska många anmälda redan men det finns fortfarande en chans att anmäla sig – senaste anmälningsdagen är nämligen idag! Så passa på även du, delta och bidra med dina tankar, funderingar, erfarenheter och idéer till att skapa ett framtida lärandesystem. Dessutom får du chansen att uppleva en annorlunda workshop metod: Collaboratory 50+20, som bland annat används av FN.

Anmäler dig gör du här: http://liftsweden.com

Dela gärna vidare till andra du känner så vi säkrar en riktigt stor bredd bland deltagarna. Tack för hjälpen!

Skolstart

Publicerad den av
9

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Den yngsta ska börja på samma skola som storasyster. En i fyran, och en i nian. Som tiden går. Det känns som igår jag fick min förstfödda i famnen för första gången. Men icke, det är snart 15 år sedan.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag känner mig ganska maktlös. Eftersom jag vet hur stor inverkan i en ung människas liv skoltiden har, känns det ganska frustrerande att inte kunna göra så mycket för att dra mitt strå till stacken, för att se till att det blir så fantastiskt bra som skoltiden KAN vara för en ung människa.

20140817-215653-79013588.jpg
Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag är rädd. Jag är rädd för att de inte ska få uppleva en sån där fantastiskt bra skoltid. Jag är rädd för att loppet redan är kört, åtminstone för den äldsta. Den yngste ska få en nyrekryterad lärare som jag inte vet något om, i en ny klass med en handfull vänner från gamla klassen. Och jag håller tummarna.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag håller tummarna för att hans nya mentor ska vara en av de där helt fantastiskt outstanding jävlaridetfenomenala lärarna som jag vet finns. De där som jag har äran att ha lärt känna, främst via Twitter, #skolvåren och det utvidgade kollegiet. De där som jag stött på något enstaka exemplar av i levandes livet i stadsdelsområdet där jag bor. Vågar jag hoppas att sonens nya mentor kan vara en sådan? Jag vill så gärna. För jag vet hur fantastiskt bra skoltiden kan vara för en ung människa.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag vet också hur fantastiskt hemsk skoltiden kan vara för en ung människa. Jag vet hur skoltiden varit hittills för mina båda barn, och jag kan se att det finns förbättringspotential för dem båda. Ingen av dem har – som jag ser det – upplevt det där WOW-iga som man som ung människa KAN uppleva under sin skoltid.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag önskar att det kommande året blir ett WOW-år för dem båda. Ett år där de utmanas, uppmuntras och uppmanas att utvecklas, att bibehålla sin nyfikenhet, sin iver att lära, lusten att ställa kluriga frågor, att nå insikter om världen vi lever i och i hur de själva fungerar. Och kanske framför allt, att de inte lär sig att anpassa sig så till den milda grad att de tappar bort sig själva på vägen.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag kommer finnas här och stötta, puffa, peppa och på alla sätt och vis försöka dra mitt strå till stacken. För jag önskar dem en fantastiskt bra skoltid! Dessutom är inte ”mitt strå” enkom till för mina egna barn, utan för alla elever på skolan.

Imorgon är det skolstart för mina båda barn. Och jag hoppas att även du finns där för dem, och alla andra unga människor som börjar skolan i dagarna. För det krävs en by för att uppfostra ett barn, som det afrikanska ordstävet lyder, och det är vi som bor i byn. Du. Och jag. Oavsett vilken relation vi har till dem, så har vi alla ett ansvar för varandra och det gemensamma. Om jag drar mitt strå till stacken, drar du ditt då?

What’s my legacy?

Publicerad den av
Svara

Am attending a two day Independence intensive with Rich Litvin and Steve Chandler and we are asked to play the deathbed game by answering two questions:

What’s my legacy? What contribution do I want to make in the world?

We get a 5 min reflection time, to ponder these questions and our own mortality. Meanwhile Allison Crow is the visual recorder at the event and she’s capturing the deathbed game this way:

20140719-233343-84823613.jpg

I pick up my phone and start to write an email to myself. My mind immediately wanders towards the Swedish movement the school spring, aka #skolvåren, that I am one of the initiators of, and which for me is a conduit for one of the great passions of my life: the set goal I have to change school systems globally by 2020.

But what lies behind that, what’s the passion driving me? Why do I want to do this?

Well, in short because I see so much wasted and untapped potential just withering and shrivelling away, going unused, perishing. And that’s to the detriment of us all, I tell you. We have challenges today and tomorrow that require something else from humanity than what created the problems now challenging us. And to paraphrase Albert Einstein, you cannot solve a problem from within the same state of mind that created it in the first place.

So, I want more of us (all of us!) to level up. To climb up the ladder of consciousness, to a higher level. That’s what I see is in store for us, for humanity. We have but one way forward if we want to remain here on Earth and that is to level up. There is no doubt in my mind on that one.

I want a world inhabited by people who are consciously creating the world, rather than just reacting to what happens. And that’s why I want to change school systems on a global scale – because in today’s modern society school has a HUGE impact on all of out lives. So we need to make sure it’s an impact for the better, for the good of humanity, for the lives of the born and the unborn.

In short, that’s my contribution to the world.

What’s your legacy?

Tack för det Svenska Dagbladet!

Publicerad den av
1

Börjar landa efter Almedalen, maken påpekade att det är lite grann som jetlag. Och det stämmer fint det. Idag har jag ägnat mig åt att ta det ganska lugnt, men lite fiff och don har det blivit så jag bland annat har bockat av ett antal att-göra-saker från listan, som tex fixa boende och hyrbil för kommande utlandstripp. Skönt att få det gjort!

Dessutom trillade det in ett email från far med ett scannat klipp från Svenska Dagbladet (kolla nedre vänstra hörnet)

20140707-171931-62371166.jpg

Det gjorde att jag började leta lite grann på deras hemsida och gjorde ytterligare två trevliga upptäckter, dels denna lista över twittrare där både #skolvåren och jag (@HERO_Respondi) platsar, och dessutom var @spirande dragplåster till #skolvårens walk n talk under tisdagen:

Almedalstwittrare2014

och dels en lite rolig artikel om Panikartade politiska twittrare som vill hamna på listor där följande text kan läsas ungefär i mitten:
”Skolan har tillsammans med jobben varit de i särklass hetaste sakpolitiska fälten i Almedalen. Under onsdagen syntes det extra tydligt, då både hashtaggen #skolanförst och organisationen Skolvåren hamnade mycket högt i SvD/Lisslys #socialavalet. Bakom ligger idogt opinionsbildningsarbete i Visby från flera intresseorganisationer på skolområdet.”

Kul att både jag och #skolvåren syns – och jag skulle vilja påstå att varken jag eller #skolvåren faller under ”panikartade politiska twittrare” med tanke på hur mycket det brukar twittras från båda de Twitterkontona i vanliga fall. Visst blir det en topp under Almedalen dock, men inte mer än under en #afkSkolvåren vill jag hävda.

För den delen förekom både jag och #skolvåren i andra listor även före och under Almedalsveckan, som jag kan blogga om imorgon. Eller inte. Vem vet!

Nöjd med dagens fiff och don är jag i alla fall, så jag klappar mig på axeln och säger ”Bra gjort Helena, framför allt att du börjar tagga ner!”. Brukar du ge dig själv en klapp på axeln ibland?

Ett tecken

Publicerad den av
Svara

Igår flög jag hem från Almedalen, en intensiv vecka är till ända. Underbart, roligt, inspirerande, utmattande, fnittrigt, varmt, kärleksfullt och ömsint, med- och mothåll och en massa möten, kramar och wefies. Men trött är jag oavsett, det erkänner jag gladeligen.

På flygplatsen slog det mig att jag låst in min plastpåse med vätskebehållare som ju måste ligga synligt under säkerhetskontrollen. Eftersom jag inte checkade min resväska så låste jag upp, drog fram plastpåsen i fråga, stängde väskan och satte på hänglåset.

I ungefär samma nanosekund som hänglåset gick i lås slogs jag av insikten att den lilla nyckeln inte var i mina händer, eller fickor, och inte på bänken bredvid väskan. Nähä. En naggande känsla sa mig att den troligen låg inuti väskan.

Nåja, ett pyttelitet hänglås som inte vore så svårt att få upp oavsett, och hemma har jag en reservnyckel, så lika glad för det var jag, men dock… det kändes liksom som ett tecken. Ett tecken på att det är dags att varva ner, vila lite, och ta semester.

Nu ska jag inte ta semester än på en vecka, men har som tur är förmånen att styra min tid själv, så nog tänker jag dra ner på tempot, det ska gudarna veta.

20140706-210616-75976757.jpg

Och jo. Väl hemma rotade jag fram reservnyckeln och fann rymmar-nyckeln. Den låg där jag trodde. Onekligen ett tecken att det är dags att trappa ner lite, eller hur?

20140706-210706-76026916.jpg
Som tur är var hängmattan framtagen och bäddad åt mig vid hemkomst.