Friktion.
Möjliggör rörelse.
Utan friktion. Inga bilar. Inga cyklar.
Inte nånting egentligen.
Kanske att vi skulle glida omkring lite oförhappandes och okontrollerbart?
Lite roligt låter det allt. Men det är inte så det är. För vi har friktion.
Två sorter till och med.
Vi har friktion. Och sen har vi Friktion. Livgivande. Den sortens Friktion som hjälper mig att växa, snarare än sorten som bryter ner mig. 
Vi har form. Och det formlösa.
För någon är det smärtsamt att behöva förhålla sig till form, till regler, gränser, förbehåll. Däri ligger friktionen. Lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till formen.
För andra, precis tvärt om. Det formlösa, det ofantliga fältet av oändliga möjligheter. Utan form att hänga upp saker på, ingen given utgångspunkt. Där finns friktionen. Så lek med den. Arbeta med den. Använd den. Se vad som händer i relation till det formlösa.
Dansa med det. Mellan det. Det som ger Friktion. Och det som är Friktionslöst. Mellan det som utmanar, det tillsynes ogörbara, och det som flödar ur dig, enkelt och ansträngningslöst.
När du dansar mellan de två kommer händelsehorisonten att skifta, för dig och din relation till form och det formlösa. Transformera. Utvidgas. Kanske krympa? Dras ihop?
Ja. Jag tror det vore möjligt det med. Och sen… en ny transformation. Nånting föds, nånting som alltid och redan (always and already!) fanns där, inom dig, du har bara aldrig öppnat just den dörren tidigare. Förrän nu.
Det var innan jag insåg att det där med kontroll är ganska övervärderat.
Massa tankespjärn får jag, inte minst av Teresas väl utvecklade och grundade tankar kring föräldraskap. Imponeras av hur genomtänkt hon verkar ha varit i sitt föräldraskap och tycker om hennes tydlighet. Den gör att jag enkelt kan säga Absolut, det där håller jag verkligen med om likväl som Njae, alltså, det där har jag helt andra tankar kring och allt däremellan dessutom. Spännande!
Att ta del av en mastermind-grupp är ett sätt att dra nytta av andra människors erfarenheter och klokheter. Jag har varit med i en mastermind-grupp sedan februari 2013 och jag är mina trogna MM:are oändligt tacksam för allt de bidragit till i mitt liv, både professionellt som privat, sedan dess. Under åren som gått har vi emellanåt försökt utöka gruppen, men har nu landat i att det ”är vi” som hör ihop. Vi har kommit varandra nära över åren, och jag har ett fullkomligt oreserverat förtroende för de andra. Som villkorslös kärlek, inser jag, när jag känner in vad det är jag känner för dessa mina mastermindare. Med hela mitt jag vet jag att de finns där för mig. Och jag vet lika fullt ut att jag finns där för dem, i grupp såväl som enskilt.
Om att vara människa – ja. Det där är något som dyker upp om och om igen i min värld just nu. Hur gör jag, när jag är människa? Kanske blir det lättare att vara människa, om jag blir bättre på det varandet? Hur jag relaterar till mig, och till dig? Hur bra mitt görande kan bli, när jag, i mitt varande, är mitt bästa jag? Och är det kanske med det lärandet, utforskandet, experimenterandet, som jag bidrar på bästa sätt till världen? Kanske inte. För som änglarna svarade, människan besitter i sanning förmågan att vara både en välsignelse som en förbannelse: Enligt en judisk legend sammankallade Gud änglarna för att få råd om människan skulle skapas eller inte. Vissa änglar svarade ja, andra sa nej. Änglarna kunde inte enas och medan de fortsatte att strida inbördes fattade Gud ensam beslutet och skapade människan. 
HERO - the coach 