Varför blogg?

Publicerad den 6 april, 2013 av Helena Roth

Kloka Karin skrev i veckan på sin blogg om varför hon bloggar och vad det gett henne. Jag kommenterade hennes inlägg så här:

YES!! Utbrister jag med emfas!
Har haft styrelsemöte i mitt företag idag, och jag lovprisade vad bloggandet gjort för mig. Helt otroligt, vilken skillnad det gör när tanke ska sättas på pränt. Jag är ofantligt glad att jag började blogga, och att du gör det, och så många andra. Det ger mig insikter och uppslag och inte minst tankespjärn, och det gör att jag växer. Underbart!
Fortsätt blogga, facebooka och twittra, och använd det för att vidga dina egna zoner – hoppas andra kan bli lite inspirerade att testa själva. För det blir vad vi gör av det!

Jag tänkte dock att jag ska utveckla mina tankar från kommentaren, så det blir lite tydligare för mig själv.

Varför bloggar jag?

Bearbeta intryck
Jag har samlat intryck under så lång tid att jag kände ett behov av att börja släppa ut något också. Dvs, att inte bara länka vidare till kloka ting utan att faktiskt sätta mina egna ord på det.
Självcoaching
Jag lär mig så ofantligt mycket om mig själv! Att sitta och formulera mig i skrift gör att jag tvingar mig att reflektera. Vad är det jag skriver, vilka ord väljer jag, vad vill jag förmedla, vilken frågeställning önskar jag skicka med läsaren (och mig själv märk väl!)?
Sätta ord på tanke
Det gör mig mer uppmärksam på min omgivning. Om jag tänker en tanke, som fastnar av något skäl, så skriver jag ner den, eller talar in den i ett röstmemo. Då bevarar jag den och kan, när tillfälle yppar sig, gå tillbaka och tänka klart kring frågan. Ibland blir det ett blogginlägg av det, ibland inte.
Nå ut och påverka
Att publicera en blogg är så klart även ett sätt att nå ut och påverka. Det ger andra möjlighet att läsa, tänka, reflektera och kanske forma sig en åsikt. Kanske tom agera, om det vill sig riktigt bra!
Förstärkning och förtydligande
Det ger mig förstärkningsmöjligheter. Det vill säga när jag twittrar, facebookar, mailar eller pratar med någon så kan jag plocka in/referera till blogginlägg för att förstärka eller förtydliga min ståndpunkt, mitt budskap. Twittrar jag om syfte tex, kan jag länka till inlägget jag skrivit om syfte och kan därmed snabbare och enklare nå längre i min kommunikationen med medspelaren.

Jag skulle säkert kunna komma på många fler anledningar, men detta får räcka för idag.

Bloggar du? Varför? Eller, varför inte?

Vikten av ett ord

Publicerad den 5 april, 2013 av Helena Roth

Orden vi väljer, tonfallet vi säger dem med, blicken vi ger.

Visst spelar det stor roll. Oerhört stor roll.

Tänker på detta när jag läser om en konversation någon snappade upp på ett pendeltåg.

Och så tänker jag på detta:

Avgörs ordvalet av vår inställning, till livet, oss själva och våra medmänniskor?
För inställning spelar också stor roll.

Och hur faller härskar- respektive främjartekniker in i detta?

Jag har tänkt mycket på härskar- och främjartekniker under många år, och har aktivt försökt gå från härskartekniker till främjartekniker. Det är inte lätt dock, för det finns mycket härskartekniksmönster i mig och i den vardag jag lever och verkar i. Men jag har valt att sätta på mig främjartekniksglasögon och därmed bygger jag, sakta men säkert, vanor, rutiner och mönster av att agera bekräftande och främjande, snarande än nedvärderande och överlägset.

Det riktigt svåra är dock att bemöta härskarteknik med främjarteknik, istället för att falla in i de förstnämnda själv. Det är en riktig utmaning det, och för egen del krävs det att jag trycker på PAUS-knappen emellan åt för att lyckas. Dvs, jag hindrar mig från att reagera i affekt, där jag bara vräker ur mig oreflekterat. Jag behöver pausa, landa i tanken, fundera igenom vad jag egentligen tycker och tänker och vad jag vill förmedla. Sen kan jag trycka på PLAY igen, och agera. Då ökar chansen att jag agerar som en främjare snarare än en härskare.

Tänker du på vilka ord du väljer och hur du uttalar/uttrycker dem?
Vad är ditt bästa knep för att bygga främjarteknik-vanor hos dig själv?

Måsten…

Publicerad den 4 april, 2013 av Helena Roth

…finns de?

Eller är de bara fantasifoster som vi hittar på, för att vi inte egentligen vill säga vad det handlar om?

Är det inte så att det handlar om min vilja, eller ovilja, att göra något, och att det är när jag är ovilliga att göra något som jag sätter etiketten Måste på det? Som ett sätt att komma undan? Eller ett sätt att försöka göra mig viktig kanske?

Varför lurar vi oss själva på detta viset?
Vem gagnar vi egentligen?
Definitivt inte oss själva, om det är jag övertygad.

Under de senaste 2 åren har jag varit ganska noga med hur jag uttrycker mig. Jag har undvikit att prata i termer av Måsten, Det är mycket nu, Stressigt nu, Hinner inte med allt osv. Jag har valt att använda andra ord, och prata i termer av prioritering. Antingen prioriterar jag något eller inte, och det jag inte prioriterar motsvarar ju det jag ”inte hinner med” för att uttrycka det på annat vis.

Men för ett par månader sedan så föll denna min strategi. Jag började känna mig stressad, hade fullt med måsten i att-göra-listan och kände mig vansinnigt stressad. Och så fort jag började använda dessa termer, i ord och tanke, så är det som om jag hamnade rakt in i ekorrhjulet igen.

För två veckor sedan utmanade min coach dessa mina Måsten, och jag lovar, det var stört omöjligt för mig att uttala något annat än att jag har en massa Måsten jag måste göra. Men hans utmanande av Måstena gjorde att jag började tänka mer på detta, och veckans coachsession var helt annorlunda. Jag kunde inte komma på ett enda måste, förutom ett litet, som mer består av en aktivitet som jag vill göra med det finns en liten motståndsfickan i själva aktiviteten, något som tar emot.

Och det är faktiskt det som det hela handlar om för mig. Måsten är egentligen bara ett annat ord på de aktiviteter som jag är ovillig att göra. De där jag tvingar mig till, som går segt som kola, som dränerar mig på energi. De där sakerna som jag borde tacka nej till, delegera eller köpa in.

Så nu storstädar jag bland åtaganden och aktiviteter. Jag rensar bort sånt som jag känner ovilja (eller åtminstone inte så stor vilja att jag gör dem med glädje) mot. Jag filar på en inte-göra-lista, så jag ska komma ihåg vad jag ska hålla mig undan. Och jag listar aktiviteter på en axel som sträcker sig mellan villig till ovillig.

Det är ganska uppfriskande med lite vårstädning, måste jag säga. 🙂

Vad har du för relation till Måsten? Har du några? Och finns det egentligen Måsten?

För-kraft vs Mot-kraft

Publicerad den 2 april, 2013 av Helena Roth

För ett par veckor sedan träffade jag Lou Rossling, som sa något som legat och grott i mig sedan dess. Hon berättade att hon inte vill engagera sig i strejker och mot-rörelser, för hon vill vara för, snarare än mot saker och ting.

Det där har jag landat i nu:

För mig handlar det i stor utsträckning om skillnaden mellan symtomlindring och rotorsaksåtgärder. Precis som med allt annat så behövs bådadera, det inser jag! Men om vi har för mycket mot-krafter, dvs sådana som arbetar med det direkt avhjälpande och de som är emot något, kanske utan att ha ett alternativ i tanken, så är jag rädd att vi som samhälle inte kommer vidare. Någon/Några måste arbeta med det förebyggande och skapa alternativ till det befintliga.

Jag är nyfiken på hur du ställer dig till för- respektive mot-kraft?
Går du igång på motståndsrörelser, eller är du mer inne på att förebygga och/eller att skapa något helt nytt?

PS – Å andra sidan väcktes nya tankar kring ordet mot idag när jag var hos min coach. Men de tankarna sparar jag till ett framtida blogginlägg.

Bokinsikter

Publicerad den 1 april, 2013 av Helena Roth

Jag läser mycket och har så alltid gjort. Min mamma säger att från den dagen jag lärde mig läsa släppte jag inte böckerna.

Minns mina tonår där boken var en vän som gav mig en möjlighet att drömma mig bort, från skilsmässor, flyttar och bara allmän tonårsångest. Gick till och med timslånga promenader med boken i hand, djupt försjunken i läsandet. Det hände ibland att jag gick in i en lyktstolpe eller två, men det bekom mig inte nämnvärt.

Läser just nu To sell is human av Dan Pink. Det duggar insikter må ni tro! Är halvvägs genom boken men har redan en dryg handfull sidor att gå tillbaka och detaljstudera. Skriver upp sidnumret under tiden, så jag inte missar några guldkorn.

Har läst Pink tidigare och uppskattar hans lättförståeliga språk likväl som hans torra humor. Och ni har väl inte missat hans lysande klipp om motivation?

För den delen – detta är bara en av böckerna jag läser just nu. Har haft en kortare period under ett par år, där jag enkom haft en bok igång, men innan dess, och nu, så har jag flera böcker igång samtidigt. Beroende på humör och behov väljer jag bland dem. Och jag har faktiskt nått det stadium där jag inte tvångsmässigt tvingar mig igenom alla böcker jag börjar läsa.

Ibland är det mycket specifika citat eller verktyg/metoder jag tar med mig från en bok, ibland en känsla, och andra gånger ett jävlarannamma. Och ibland ingenting alls. Men de flesta böcker berör på ett eller annat vis.

Jag är glad åt att även barnen är bokslukare och storläsare, men då både jag och maken, tillika hela tjocka släkten är det, så är det inte direkt överraskande. Gener och miljö samverkar nog här!

Boken/Texten är viktig och ger en drös med gåvor:

Uppmuntrar fantasin
Ger ett språk med utvecklad vokabulär
Skapar möjlighet till insikter
Kan ge förståelse av andra tider, händelser och platser än de jag befinner mig i
Är ett sällskap

Vill du så dela gärna med dig av någon insikt du fått från en bok!

Kauwboy

Publicerad den 30 mars, 2013 av Helena Roth

Andra biobesöket på Spegeln denna vecka, idag i sällskap av både make och son. Dagens begivenhet var filmen Kauwboy. Även detta en högst sevärd film.

Huvudpersonen i filmen heter Jojo, och hans mamma har skrivit en sång om honom. Här i annan tappning än i filmen, men oerhört vackert!

Just call my name and I will come

Vad händer när det inte fungerar? När man ropar och ingen kommer? Och vad händer med de som inte ens förmår ropa?

Det är tungt att se hur mycket barn får bära, när föräldrar/föräldern eller andra viktiga vuxna inte mäktar med att bära sin del, fullt ut. I Kauwboy får vi se det, gång efter annan. Hjälper samhället tillräckligt? Har personligen bevittnat flera exempel där familjen som enhet – eller för den delen som enskilda individer som nära berörs – får alldeles för lite stöd då en tragedi av ett eller annat slag inträffar. Och vem/vad består samhället av? Vad kan befintliga offentliga strukturer bidra med i högre utsträckning? Och vad kan vi som närstående eller bara som medmänniskor, hjälpa till med? Hur gör vi på bästa sätt?

You’re the one that made me fly

Pia Sundhage sa i Min sanning att vi gör varandra bra. Och jag funderar över om det inte är något vi bör ta till oss, lite till mans. Inse att det faktiskt är så. Och med det kommer ett ansvar, för motsatsen är då också sann.

Vad kan vi göra för att göra varandra bra?

Inställning spelar roll

Publicerad den 28 mars, 2013 av Helena Roth

Jasenko Selimovic skriver ett tack till Jonas Hassem Khemiri vars artikel i DN berört så många människor. Jasenko skriver att vi har ett val, och att detta val bidrar till att forma samhället vi lever i. Jasenkos artikel har rört upp mycket tankar och känslor. Även mina.

Om Jonas artikel skrev jag:

Det är en gripande text som så väl belyser det avståndstagande som vi människor är så fantastiskt bra på. Varför är det så viktigt att hitta skillnader? Hur kommer det sig att vi ägnar så mycket tid åt att trumma upp stämningen mot andra?

Åsa Linderborg på Aftonbladet svarar Jasenko, knyter an till offerkoftor och säger att Jasenko målar upp en värld där det inte finns några strukturer, utan de är bara påhitt. Så tolkar inte jag texten. När jag läser Jasenkos artikel dras mina tankar till avståndstagande, precis som när jag läste Jonas artikel.

Både Jonas och Jasenkos artiklar är väl värda att läsa, att reflektera över, och att prata om, med människor runt omkring dig.

Visst finns strukturer och system som gör skillnad på oss – men jag kan välja vilken inställning jag vill bemöta dem med. Det handlar mycket om min inställning till dem. Om jag väljer offerkoftan eller inte. Om jag accepterar att ta den på mig när någon vill ge den till mig, eller inte. Jag har ett val, och min attityd kan göra stor skillnad. Att hålla fast vid en attityd, ett medvetet val, kan dock vara svårt, för att inte säga omöjligt, inte minst om det stormar friskt under lång tid! Det kan bryta ner och knäcka den starkaste viljan.

För givetvis finns det förtryckande strukturer. Alldeles för många. De är i högsta grad verkliga. Varför accepterar vi sådana strukturer, undrar jag? Mina tankar går till Viktor Frankl som sa:

”allt kan tas ifrån en människa utom friheten att välja sin egen väg”

Att hålla fast vid min inställning är att välja min väg. Det vägvalet kanske kan leda till att jag synliggör en generalisering, ett fack, ett avståndstagande som kanske blivit en allmängiltig sanning, något som befäster förtryckande strukturer.

Synliggörandet kanske leder till att någon börjar reflektera. Och reflektion är aldrig fel. Kanske det i förlängningen leder till att de förtryckande strukturerna bryts?

Själv drömmer jag om ett hållbart lärande samhälle, och i ett sådant hör inte denna typ av strukturer och system hemma. Genom mina vägval bidrar jag, mer eller mindre, till att ta samhället ett kliv närmare mitt önskescenario.

Vad tänker du kring dessa tre artiklar?

Visualiseringsövning

Publicerad den 26 mars, 2013 av Helena Roth

Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar nuet. Gå dit.
Det är 2013.
Hur känns det?
Hur lever du, arbetar, roar dig, kommunicerar etc?

Tänk dig tillbaka sju år, till 2006.
Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar 2006. Gå dit.
Jämför ditt nu med ditt då.
Skillnader?
Vad visste du 2006?
Skulle du då (2006) ha kunnat tänka dig – och satt ord på – allt du har runt omkring dig idag (2013) som är fullständigt naturligt för dig i nuet?

Jag tror inte det. Åtminstone är det sant för mig.

Gå tillbaka till din 2013-punkt och titta på 2006.
Hur känns det?
Vad vet du idag om 2006?
Vad var helt okänt 2006, som du nu är trygg med, som är en del av din vardagsverklighet?

Tänk dig nu framåt sju år, till 2020.
Kan du veta idag, med din 2013-kunskap och insikt, hur livet ser ut 2020?
Hur du arbetar, roar dig, kommunicerar?

Jag tror inte det.

Titta omkring dig. Hitta punkten som symboliserar 2020. Gå dit.
Hur vill du känna dig nu, i 2020?
Vilket samhälle vill du vara omgiven av, leva i, ur ett känslomässigt perspektiv?
Hur känns det?

Tänk dig nu att du står där i 2020 och tittar tillbaka till nuet, 2013.

Ser du, att samma sak som du ser när du står i 2013 och tittar tillbaka till 2006, kommer att vara sant även 2020?
Att du inte 2013 kan sätta ord på hur:en för 2020.
Men att du kan sträva efter att ha en tydlig bild av känslan, av syfte, av varför.
Då kommer hur:en på vägen.

Hur känns det?

Det är lite som att sitta i radartornet och inte riktigt veta vad det kommer att dyka upp på skärmen framför dig.

Vågar du kasta loss?

PS – Tack Alan Seale för inspirationen till dagens visualiseringsövning.

Våga kasta loss

Publicerad den 26 mars, 2013 av Helena Roth

Fick en uppgift igår som består i att beskriva ett drömscenario, ur min personliga synvinkel. Ska bli roligt att kasta mig över uppgiften, men också utmanande eftersom jag har så mycket jag tycker och tänker i frågan.

En av de svåraste sakerna med denna uppgift är att kasta loss från det som finns idag. Strukturen. Systemet. Reglerna – både de uttalade och outtalade. Organisationen. Utövandet. Allt som sitter i väggarna. Alla förutfattade meningar.

Och häri ligger verkligen utmaningen. Att ifrågasätta det som är – för att försöka komma till kärnan av det hela. Att våga leka fritt i mitt huvud, i tanken och på papper. Kanske utan att jag har en aning om hur det är görbart i verkligheten. Just dit ska jag! Det är så jag utmanar på riktigt!

För att hitta essensen i mina tankar och idéer, behöver jag både känna mig själv väl, och vara villig att stretcha mina egna uppfattningar. Att ta mig till yttersta kanten av min egen förmåga att tänka fritt, det är dit jag ska.

Most of us won’t let ourselves believe something can happen unless we can see ahead of time how all the pieces are going to fit together. – Lynn Grabhorn

Jag möter detta argument dagligen. Människor som frågar hur min vision ska kunna förverkligas. Och jag svarar att jag har idéer men inget färdigt recept än. Och jag vill faktiskt inte ha det heller, för visionen, eller syftet, måste bli tydligare först. Måste först veta vad det är som ska byggas innan vi tillsammans bestämmer utseende på huset. Det kanske inte ens ska bli ett hus, vad vet väl vi!

Men bara för att jag idag inte har en susning om hur någonting ska kunna åstadkommas betyder ju inte att jag inte åtminstone ska tänka tanken!

Idag ska jag tydliggöra min bild av framtiden, som för enkelhetens skull sätts till 2020. Till min hjälp tar jag en liten visualiseringsövning (dagens bonusinlägg). Jag ska beskriva ett framtida drömscenario, där jag försöker att inte begränsa mig utifrån mina 2013-kunskaper, eftersom jag helt saknar faktiska 2020-kunskaper och erfarenheter. Men jag kan beskriva ett 2020 i känslor. Och den bilden kan jag försöka rita lite tydligare. Faran med det är att jag begränsar min bild av framtiden, och det är jag försiktig med att göra. Men lite tydligare, det kan jag göra den. Och det ska jag göra.

Vad har du för bild av framtiden? Vilken känsla vill du omge dig med 2020?

Offerkoftan

Publicerad den 25 mars, 2013 av Helena Roth

På Twitter har jag och några andra fört en diskussion om offerkoftor. Vad är de, varför finns det, hur används de och vad är motsatsen. Intressant som alltid att delta i dessa dialoger där det finns oerhört mycket lärande, åtminstone för mig. Att ha 140 tecken på mig (mindre ju fler som deltar i den specifika konversationen, eftersom deras användarnamn då tar upp en del av dessa 140 tecken) gör att jag tvingas koka ner mina tankar till få ord. Utmaningen är att ändå få det förståeligt, och därav blir det ibland en liten följetång av tweets, som jag oftast binder samman med -> eller >.

När jag så idag läste följande stycke i en bok så mindes jag vår konversation igen:

Tittar jag tillbaka på mitt liv så har jag varit ganska snabb att dra på mig offerkoftan.
Nån annans fel att jag tvingades flytta.
Nån annans fel att jag inte trivdes i nya staden.
Nån annans fel att jag var stressad på jobbet.
Nån annans fel att jag blev sur i ett förhållande.
Nån annans…. ja, ni förstår poängen va?

Jag ska inte säga att offerkoftan aldrig kommer på nuförtiden, men den gör det definitivt bra sällan, och under extremt korta stunder. Den passar mig inte längre, känns obekväm, dålig passform. Tidigare satt den som en smäck, men gud ske lov att jag vant mig av att dra den på mig vid minsta motgång.

I boken jag läste var det en av karaktärerna som bodde i sin offerkofta, och det är snarast så att jag har svårt att se hur jag, och andra, kan låta oss duperas så. Att leva sitt liv med ett filter för ögonen som förvränger verkligheten. Som gör att vi inte ser vare sig vår egen storhet eller våra rädslor. Där vi låter någon annan sätta sig i förarsätet. Det är ett förminskat liv, som jag inte önskar någon. Det är samtidigt ett liv som ställer krav på individen. Och jag både vet och förstår att vi av olika skäl inte alltid klarar av att sitta i förarsätet, med allt vad det innebär.

Att välja att inte dra på offerkoftan innebär för mig att jag tar mitt ansvar, att jag undviker att stoppa huvudet i sanden, att jag möter stormen när den kommer. Och det är ju det som är livet. Eller? Hur tänker du?

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Etikettarkiv: reflektion