– Oh vad gott det är med nybakat surdegsbröd, direkt från ugnen.
– Vågar jag göra det?
– Fasiken vad kajorna skränar utanför fönstret!
– Ska jag tacka ja till jobbet, eller inte?
– Undrar vad jag ska laga till middag ikväll.
– Det kommer aldrig gå, aldrig!
– Tänk om han blir stött om jag skickar detta mailet, jag skiter nog i det.
– Hjälp, vad läskigt högt uppe jag är, jag vill ner!
– Hur ska jag berätta för henne att jag inte vill umgås mer?
– Amen herregud, kan inte ungarna hänga upp sina jackor istället för kasta dem på golvet i hallen? Hur många gånger ska jag behöva säga till dem?!
– Varför har alla andra det så himla bra?
– Denna gamla trasan, tycker du verkligen den är fin?
– Om jag bara vore tio centimeter längre och tio kilo lättare…
– Fast det har jag aldrig gjort förut, så det vågar jag nog inte.
– Jag är fullständigt misslyckad, inget jag gör funkar ju, inte konstigt jag är så ensam, jag duger ju inget till.
– Satanigatan vad snygg jag är i den där toppen.
– Nä, jag kommer aldrig våga ta ton inför den här gruppen, jag dör hellre!
Vad är det som gör att vissa tankar känns så viktiga att agera på, att tro på, medan jag kan ta andra med en klackspark, se dem för den tanke de är? Varför framstår vissa tankar som Sanning, medan andra mest gör att jag rycker på axlarna och skakar av mig dem? Hur hade jag upplevt livet om jag förhöll mig till mina tankar just som tankar, snarare än som Sanningar?
Vikten jag lägger på tankarna utgör skillnaden. Vissa är så löjesväckande att jag utan problem ser igenom dem, medan andra krampaktigt griper tag i mig, i mina rädslor, mina största farhågor och kramar allt de kan – och dessa tankar känns verkligen oerhört viktiga, sanna, stora, betydelsefulla. I grund och botten är de dock, precis som den första kategorin, bara tankar. Och frågan Hur gagnar det mig? är den som hjälper mig att avgöra vilka tankar som ger mig kraft och mod att engagera mig, och vilka jag kan släppa taget om för att de sätter fälleben på mig i någon form. Att släppa taget kan ibland vara så enkelt som en klackspark, och ibland är det en betydligt tuffare process. Poängen är att det går. Min villighet att släppa taget om värdet jag ålägger en specifik tanke, och se den som en tanke istället för som Sanning, är avgörande.
”Har du någonsin stannat upp och undrat varför du tar vissa tankar på allvar men andra saker inte är så viktiga?”
Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Du har kanske märkt detta på samma vis som jag, genom att en återkommande händelse, ena gången tas med en klackspark, medan den andra gånger blir ”droppen som får bägaren att rinna över”. Poängen är ju då att det inte är händelsen i sig som får bägaren att rinna över, utan det är, som Patrik skriver, ett resultat av att kvaliteten på min tankeverksamhet (min sinnesstämning) är låg.
Uppenbart för mig blir det de gånger jag kommer på något som jag behöver göra, går för att göra det, och undertiden inte ägnat tanken tillräcklig uppmärksamhet för att den ska hålla kvar, utan den går mig förbi, så att jag, när jag väl är på plats… inte har en blekaste aning om vad det var jag skulle göra (hänga tvätt, dricka ett glas vatten, skicka ett mail…). Ibland kan jag locka fram den igen om jag gå tillbaka i mina egna fotspår; ibland är det bara att inse att vad det än var så blev det inte gjort.
Så här sitter jag. Och lyssnar. Eller inte ens det.
Det är ju just det – när glipan uppstår tappar världen sin förmåga att framstå som enkom svart eller vit. Det infinner sig ett tvivel, en möjlighet, något annat kan ske, kan uppstå. Gråa nyanser smyger sig in, så fort glipan uppstår och ljus och mörker börjar blandas.
På samma sätt som jag, om jag är i ett flow på en plats med enorm aktivitet, säg en av de stora flygplatserna i världen, likväl kan vara så djupt försjunken i en spännande bok till exempel, att all aktivitet runt omkring mig försvinner. Jag hör varken stegen av tusentals förbiilande människor, eller rösterna från dem; högtalaranläggningens utrop efter passagerare som checkat in men inte boardat sitt plan går mig spårlöst förbi; och samma öde möter det dämpade tutandet från servicebilen som kör skröpliga 98-åriga faster Märta från säkerhetskontrollen till gaten längst bort.
Tänk på den där statyn av ett stort E. Ja, jag vet inte ens om det faktiskt finns en staty av ett stort E nånstans, men om den gör det, och du står framför den, så upplever du den just som ett stort E. Går du däremot ett kvarts varv till höger eller vänster så bjuds du istället på en staty av ett stort I. Det är fortfarande en staty av ett E, men beroende på var jag tittar på den, så ser jag helt olika saker. Och ingendera upplevelse är ju egentligen mer eller mindre rätt, eller hur? Båda två är lika sanna, om vi nu ska tala i sanningar.
Häromkvällen tittade jag på
Hm.