Sitter här i sängen och reflekterar över det gångna året. Som alltid när jag skriver dessa mina årsreflektioner så börjar jag lite sakteliga, minns inte så mycket… och sen fylls pappret på, med resor, upplevelser och lärandetillfällen. Ett efter ett läggs de efter varandra och bildar en fantastisk kavalkad över (delar av) det som 2016 burit med sig till mig.
Katten Pop
För ett år sen flyttade han hem till oss, katten Pop. Denna fantastiskt trivsamma katt, som med sin charm lyckats vinna hjärtan både hos oss på Hasselbacken och på Riseberga i stort. Han går ofta och gärna promenader med oss, men generös som han är till sin natur, slår han lika gärna följe med andra. Så det är många som fått kattsällskap på promenader på Bulltofta det senaste året!
Skrivretreat
Fick äntligen tummen ur att anordna min allra första, egna, skrivretreat i januari. Vännen Therese upplät sitt fina lilla gästhus i de småländska skogarna åt mig, där jag skrev, skrev, och skrev. En fantastisk upplevelse, som jag lovade ge mig själv kvartalsvis. Det föll – fast ambitionen kvarstår! – men det blev faktiskt ett andra skrivretreat i oktober, hos Sus i Sävsjö denna gången, där jag och Sara skrev, skrev och skrev på vårt gemensamma bokprojekt. Vi har bokat in flera skrivretreat under våren för att under året skapa allt det material vi anser oss behöva/vilja ha, för att ta projektet vidare.
Kulningskurs
Ja. Hur galet är inte det egentligen? En kulningskurs dök upp i Facebook-flödet, jag delade, lockades men velade, tills ovan nämnda Sara gjorde slag i saken och anmälde sig. Då bestämde jag mig för att kasta mig ut i det okända och sagt och gjort, i juni kulade vi i dagarna två, vid foten av Stenshuvud. Urkrafter släpptes lös, ska du tro!
Seattle/Vancouver-resa med familjen
Första saken på min Bucket List som jag faktiskt bockade av! Nästan tre veckor tillsammans i Seattle, på Olympic Peninsula, i Vancouver och med en kortare vistelse på Island än planerat som alltjämt var tillräckligt lång för att ge oss möjligheten att uppleva Blue Lagoon.
Och så vill jag passa på att tipsa om AirHelp, som hjälpte oss när planet hem från Island var fyra timmar försenat. Det slutade med att vi fick tillbaka en fjärdedel av resans totala biljettkostnad!
Separation
Hela året har varit ett turbulent år – inombords! – något som kulminerade i höst då jag och maken separerade efter fjorton år. Detta har resulterat i mången reflektion och otaliga tårar, men också rikligt med kärlek, närhet, skratt och värme, på så många plan. Jag gör mitt bästa för att vara öppen i den pågående processen, snarast än sluten. För vem säger att en kärleksrelation måste se ut på ett visst sätt? Varför inte skapa den form som jag och mina närmsta mår bäst av, oavsett om det avviker från normen eller ej?
Huppegupptäcksfärden fortsätter in i 2017, och ett vet jag – tillsammans tar vi ansvar för familjens väl och ve, något som känns väldigt bra.
Medvetna Val
Boken! Vilken resa. Och vilka medresenärer jag fått äran att samskapa Medvetna Val – från offerkofta till möjlighetsmantel med! Och äventyret fortsätter, var så säker. Jag ser fram emot det, med möjligt undantag för Bokmässan. Tog del av den nu i höstas, och passar gärna nästa gång. Kanske hade det mest med pågående separation och mycket privat ovisshet just då att göra, men oavsett vilket, det är för mycket energier i luften för mig, på sådana där ställen. Det kostar mer än det smakar. Fast jag fick ju ynnesten att äntligen träffa Klas Parknäs i 3D och det var minsann en riktig gåva!
God Man
Första Gode Barnet som fyllde arton och därmed inte fick ha kvar mig som God Man, lyckades jag få inskriven i gymnasiet, med nöd och näppe och tack vare flödande medmänsklighet. Andre Gode Barnet med PUT som fyllde arton i höstas har ett djävlar-anamma och en vilja som kommer ta honom långt. Är inte längre hans Gode Man heller, av samma skäl (God Man förordnas ensamkommande barn tills de fyller 18 år) men kontakt bibehålles, och varje gång vi ses så gläds jag! När yngste Gode Barnet fyllde tretton och två månader därefter fick permanent uppehållstillstånd (PUT), så grät jag tårar av lycka och lättnad. Allt detta värmer mitt hjärta!
Men emellanåt brister det. Har mitt ena föredetta Gode Barn boende i vardagsrummet där han sover på en extrasäng, sedan drygt två månader. I mitten av januari är det muntlig förhandling i Migrationsdomstolen som ett resultat av att vi överklagat Migrationsverket avslag av hans asylansökan. Vill be dig hålla oss i dina tankar – för oddsen att domstolen dömer annorlunda än verket är inte så bra. Men chansen finns, och den spetsar vi in oss på! Och om du, eller någon du känner, kan bistå med ett bättre boende än en extrasäng i mitt vardagsrum, så hör av dig, snälla!
Två bloggar och skrivandet
För ett år sedan separerade jag, äntligen, på språken. Min blogg hade då under ett par års tid varit ett sammelsurium av ömsom svenska, ömsom engelska inlägg och det kändes mest rörigt. Nu är det renodlat svenska respektive engelska, och det känns bättre. Skriver ofta på morgonen, och det blir liksom endera språket. Jag sätter mig, och något kommer ut, och ibland är det på svenska och ibland på engelska. Intressant det där. Jag tycker det är himla roligt att skriva, som du kanske förstått, och det finns fler bokprojekt på lut, så fortsättning följer…
Pokémon Go
I somras när vi var i Seattle släpptes Pokémon Go, varpå sonen raskt exproprierade min mobil och kastade bollar till höger och vänster. Satte själv igång ett konto men det var först när vi kom tillbaka till Sverige och vi löst sonens mobil-problem som jag började pokemona på rikigt. Och vilken glädje detta varit under hösten. Många steg har jag gått, både själv och tillsammans med sonen, och till vår stora glädje, nu under jullovet har vi äntligen fått sällskap av dotra också. Så nu kan du räkna med att vi fortsätter jaga Pokémons på Bulltofta! Ett lättsamt och anspråkslöst sätt att umgås med barnen, och samtidigt vara i rörelse i friska luften. Katten Pop går förresten ofta med oss på Pokémon-promenaderna, vilket ger en extra charm till det hela.
Surdegar
Plåtjobb på taket; plantering på framsidan; reparation av köksfläkt och byte av kylskåpslist; äntligen beställde jag hem rejält med ved. Surdegar som hängt med lite för länge på att-göra-listan, som nu är avbockade. Och faktisk surdeg dessutom! Gick en kurs i september med Jan Hedh, vars rågsurdeg med ursprung i San Fransisco 1969 numera bor och frodas även på Hasselbacken. Bakar minst två-tre gånger/månad, mest blir det rågsurdegsbullar, som är enkelt att ta fram styckevis från frysen när hungriga barn så önskar.
Våra Berättelser
Gick en walk ‘n talk med Anders Roos första veckan i januari, på uppmaning av Inga-Lill, som hade en känsla att vi behövde träffa varandra. Hon visste inte vad det kunde gälla, men och så rätt hon hade! Vår walk gav mersmak och det gav i sin tur upphov till Våra Berättelser. Projektidéen som Anders kläckt och börjat agera på, och sen bjöd in mig och Anders Nordgren att samskapa.
Projektet ”Våra Berättelser – vi som flytt(at) hit” är ett stort foto- och textprojekt där människor som berikat vårt land under mer än ett halvt sekel förmedlar sina berättelser. Den offentliga debatten handlar om rädsla, och fokuserar på svårigheter och kostnader. Det behövs ett material som visar vad de som flytt och flyttat hit har tillfört, men framförallt vilka människorna är.
Så beskriver vi det, detta viktiga och hjärtenära projekt, där jag kommer stå för texterna. Var så säker på att jag kommer berätta mer om detta framöver!
Slottshelg
Ann fyllde jämnt och bjöd in nära och kära kvinnfolk till en slottshelg. Vi blev inte så många, och på sätt och vis var det precis som det skulle vara, för gudars skymning så välbehövligt det var. Att bara få vara, att vara hållen, i väninnors varma, förstående och samtidigt icke-mjäkande famnar. Jag vet att ni vet hur viktigt det var för mig, just där, just då, men ändå: tack, från djupet av mitt hjärta!
Stickandet
Händerna har fått börja arbeta igen. Skapandet är igång. Stickat mössa, pulsvärmare, disktrasor och tvättlasar i parti och minut, en jättefin sjal/halsduk och är i gång med en tröja. Minns inte senast jag stickade en tröja till mig själv… Men nu är det på G!
Burpees
Närmare bestämt 4806 stycken sen den 28 maj 2016, då jag hakade på en 100-day-burpee-challenge som en vän bjöd in till. De första 100 dagarna gjorde jag 3000 burpees, och sedan dess har jag bara fortsatt. Gör burpees varje dag – har inte missat en enda sen 28 maj! – och har alltså, under 2016, gjort sammanlagt fyratusenåttahundrasex stycken.
Detta, och mycket mycket mer, har 2016 gett mig! Jag sparar på alla dessa mina minnen från året som gått, och släpper taget om det jag inte behöver ta med mig in i 2017. Att gå in i det nya, med förmågan att släppa taget om det som inte längre gagnar – för att göra plats åt annat att komma!
Med den största tacksamhet skickar jag en hälsning om ett riktigt gott nytt år till dig som följt mig under året, i en eller annan form, och ser fram emot vad som skall ta form för oss alla under 2017.
Så jag bläddrar bland mina foto och hittar ett av sommarens foto av katten Pop, denna älskade katt. Leker lite med olika fotofilter (bilderna i ordning uppifrån och ned: utan filter, Transfer, Blekt, Noir), och tycker allt att det är en bra grann katt den där Pop (som nyligen blivit med eget Instagramkonto)!
Igår kväll gick jag en sen kvällspromenad med lånehunden Sixten, och Pop följde med oss. Det var beckmörkt inne på Bulltofta, så vi gick längs Sallerupsvägen, för jag hade bespetsat mig på att sätta en Pokémon på ”3 figurer i en”-gymmet. Pop har för vana att följa med mig (och andra i grannskapet) på promenader, men just igår kväll önskar jag nästan att han inte gjort det. Han tyckte vi skulle korsa Sallerupsvägen nämligen, och fast jag och Sigge stannade kvar så började Pop gå över gatan. I sakta mak. Det kommer en bil som saktar in. Jag lockar och tjoar, i hopp om att få honom att antingen komma tillbaka till min sida eller faktiskt ta sig till andra sidan. Men nej då. Sakta mak var det, inte bryr sig en så distingerad gentleman som Pop om något så futtigt som en bil. Eller två.
Eller fem, vilket var vad det blev till slut tror jag, innan han slutligen bestämt sig för att faktiskt komma tillbaka till vår sida av gatan. Fram och åter velade han, i sakta mak (ni har nog fattat det nu va?), helt brydd för att det faktiskt skulle kunna falla sig så att en bilförare helt enkelt skulle kunna missa att få syn på honom.
Oh hemska tanke, har redan förlorat två katter till bilar i området, vill verkligen inte vara med om det igen!Men Pop bryr sig då rakt inte för det. Det är inte första gången jag får hjärtat i halsgropen när jag är ute med honom. Det var inte länge sedan han följde efter mig när jag skulle på en joggingrunda på Bulltofta, då han satte sig mitt på Dammstorpsvägen, så två bilar fick krypköra för att till slut stanna medan jag gick och lyfte upp kattskrället och tog honom till sidan. Går det att lära honom att akta sig för bilar – någon som vet?
Mönstret är en vidareutveckling av 
Sen piper katten Pop, säger att det är dags för mat. Jag tänker att han är helt knäpp som tycker klockan fem är lämplig frukosttid, men visst… kliver ur sängen, går ner för trappan, skopar upp lite knaper till honom, och tittar på klockan: 06:27. Blir helt paff!
Och helt plötsligt sitter jag här, klockan är efter elva och jag har inte fått iväg mitt eget blogginlägg än. Hade för avsikt att ligga till sängs för en timme sen. Men ibland blir det inte som man tänkte – och tur är väl det! Inte minst en dag som denna, då jag egentligen tänkte jag skulle ta det riktigt lugnt. Men på något vis så är det precis det jag gjort – fast det har blivit mycket gjort under tiden jag tagit det (mentalt) lugnt.
HERO - the coach 