Blott en dag, ett ögonblick i sänder, nynnar jag tyst på, när jag gör mig redo för morgonens meditationsstund. Den trehundrasextiofemte i rad. Ett helt år. Första gången jag siktade på året tappade jag bort mig efter tvåhundrasjuttioåtta dagar, och fick börja om från noll.

Och så var det det där med vem det är som räknar egentligen? Varför är det viktigt? Är det viktigt? Eller bara roligt? Eftersom att jag faktiskt tappade min runstreak dvs min obrutna svit av daglig meditation med hjälp av Headspace, för ett år sedan och inget hände, mer än att jag fick börja om från noll, så känner jag inte att det är viktigt. Siffran i sig är mest bara en grej, lite kul liksom. Det som känns viktigt för mig är att jag gör det. Att jag viker en stund för mig själv, varje dag. Det är poängen. Jag får lite tankar för dagen kring ett fokusområde (just nu kör jag tio dagar Appreciation, efter trettio dagar Self-esteem) men än viktigare är att jag tar mig tid till mig, till tystnad, vila, en stund att bara vara. Och det älskar jag!

Blott en dag, ett ögonblick i sänder. I varje ögonblick har jag ett val. Valet att bestämma vad vill jag göra av dagen. Valet att avgöra hur jag ger mig själv tid att bara vara. Och valet att jag är viktig, att jag vill ge mig själv tid, ge tid till mig själv, är ett grundläggande beslut som bland annat tar sig uttryck så här.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, så skapar vi livet. Vilka grundläggande beslut har du fattat i ditt liv som skapar ditt liv, precis så som du vill att det ska vara?