Etikettarkiv: Gode Barn

Utan min familj?

Publicerad den av
2

Jag bävar för morgondagen då Sveriges Riksdag med stor sannolikhet kommer rösta igenom tillfälliga asyllagar som sätter Sverige på kartan som ett land som vunnit tävlingen om att nå botten snabbast.

mor och son

Mor och son

Tänk… att separeras från din son eller dotter, din mamma eller pappa, dina syskon, under traumatiska omständigheter, komma till (en förment) trygghet och sen inte ha någon chans att återförenas med din familj.

alma och pop

Katten Pop och Alma

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas. Att släppa iväg mina barn, i hopp om att de ska överleva, och leva i ovisshet om jag någonsin skulle få en chans att träffa dem igen.

kärleksgatan

Kärlek vid Kärleksgatan

Att skiljas från den/de som jag älskar, och veta att en familjeåterförening kanske aldrig kommer vara möjlig. I princip är det vad riksdagen ska rösta om imorgon.

Bilderna är tagna på min födelsedag. En dag jag firade på det mest luxuösa sätt som är möjligt: tillsammans med min familj. Det är verkligen höjden av lyx och inget att ta för givet. Mina Gode Barn har inte den lyxen. Kanske får de aldrig uppleva den heller, förrän den dagen de bildat sina egna familjer.

Idag är det #WorldRefugeeDay och det bemöter vi i Sverige just nu, i en tid då det finns 65 miljoner flyktingar i världen – varav runt hälften är minderåriga – med att ta medvetna steg för att bland annat förvägra människor möjligheten till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd.

Hur är det möjligt? Hur har vi blivit så blinda för människors grundläggande behov? Har vi tappat all förmåga att försöka sätta oss in i ett annat perspektiv, att gå en mil i någon annans skor? Vad skulle du göra om du ställdes inför valet att leva resten av ditt liv utan din familj?

Och än slank hon ner i diket!

Publicerad den av
1

Lite så känner jag mig. Som mormors lilla kråka som slank än hit, än dit, och sen slank ner i diket. Tänk att en hälsning med handen på hjärtat istället för en handskakning kan riva upp så mycket känslor och synpunkter.

Jag läser Troed som har en viktig poäng, i att försöka kliva utanför sig själv och göra världen lite bättre. Skulle önska att fler tänkte så.

De muslimska kvinnorna som skriver om rätten för alla att värna sin egen integritet och att det finns många sätt att visa respekt, ger mig också tankespjärn. ”Många är de män i Sverige som tar i hand men ger oss lägre lön och sämre villkor.” Vad är det som gör att handskakningen ses som ett bevis på respekt, medan andra aspekter inte lyfts? Vad är det handskakningen egentligen representerar här?

Sen läser jag Tove som kanske sitter inne med ett av svaren på den frågan, nämligen att det inte handlar om handskakningen i sig, utan att frågan öppnar för så många andra dimensioner. Och den insikten önskar jag att vi alla bär med oss, i dialog och samtal med andra.

Jag ser upprörda känslor på Twitter, Facebook, i artiklar och krönikor. Folk som tycker det är förskräckligt. Andra som tycker norm-kritiken går förlorad när vi kräver att alla ska göra likadant. Och där tycker jag Mohammed lyfter en riktigt kritisk risk med att föra en offentlig debatt på det vis som görs i denna, och alltför många andra, frågor. En risk att vara väldigt medveten om!

Så sitter jag här själv och funderar över mina egna reflektioner kring olika sätt att hälsa. När jag träffar släkt och vänner vill jag kramas. När jag då möts av en framsträckt hand inser jag nu att jag kanske agerar oerhört respektlöst, för jag brukar se till att ta mig en kram i alla fall. Men när jag varit i Thailand till exempel, där jag är högst medveten om att buddhistiska munkar inte ska/vill/får/bör röra vid kvinnor, så har jag glatt wai:at både dem och andra. Där skulle jag inte komma på tanken att sträcka fram handen, eller för den delen, påtvinga mig en kram.

Och så mötte jag, bara för några veckor sedan, en tolk under ett utvecklingssamtal med ett av mina tre Gode Barn. Jag sträckte fram handen och möttes av ett leende, handen på hjärtat, och en förklaring varför han inte tog i hand. Jag kände mig lite dum, ärligt talat. Fast när jag väl hämtade mig från min initiala reaktion så inser jag att han inte hade för avsikt att få mig att känna mig dum, eller förnedrad, förringad, mindervärdig. Hans val handlar om honom och hans syn på världen, inte om mig. Det gör det lite lättare för mig att ta ett kliv ut ur min egen reaktion, att inte ta det personligt, och istället titta på saken ur ett annat perspektiv. Att försöka förstå. Att sätta mig in i tolkens situation och fantisera om hur det skulle kännas. Skiftande perspektiv ger mig insikt i att mitt sätt att se på något, mitt sätt att vara, och göra, inte är allom gällande. Utan gäller just mig.

SokratesDet är så lätt att kliva in i dömande, i fördömande, och så det har varit mitt sätt under stor del av mitt liv. Det är (eller har varit!) det enkla agerandet för mig. När jag anstränger mig för att försöka göra världen lite bättre, så innebär det därför för min del, om att försöka undvika dömandet, fördömandet, och istället lyssna för att förstå. Att inse att det inte finns Ett Rätt Sätt, utan många olika. Om att var och en av oss har ett val, i varje stund. Och att det jag väljer i en stund kanske inte gagnar mig i nästa. Och att du kanske väljer något som inte hade varit mitt val. Om jag fördömer dig för det, kanske jag går miste om en chans att lära mig något nytt?

Ja. Jag vet inte. Jag känner mig verkligen som mormors lilla kråka. Det finns så många dimensioner i denna frågan, att jag lätt yr slinker än hit, än dit för att slutligen landa i diket. När jag så ligger där i diket och tittar upp i skyn, tar jag Sokrates till tröst:

Det enda jag vet är att jag ingenting vet. 

Språkbada!

Publicerad den av
2

Var uppmaningen jag fick, när jag efter ett samtal med mitt ena Gode Barn, ställde frågan till en språklärarvän. Frågan löd: Hur ska jag nånsin lära mig svenska? Och svaret, som sagt, var att se till att s p r å k b a d a ! Lyssna till svensk musik, se svensk TV och film, lyssna på svensk radio, som ett sätt. Men även att vara nyfiken på ord i vardagen, om och om igen. Tillslut sitter de!

I måndags tog vi en tågfärd tillsammans – en God Man och ett Gott Barn ute på vift – och jag drillade hen i päron (för jag hade ett päron med mig), veckodagar, månader, ansiktsdelar, armar och ben, dag, vecka, månad, år och färger. Och blommor. Och fönster. Plastpåse, väska, byxor.

Insikten att det verkligen finns en himla massa ord att lära sig för att ens kunna känna att man behärskar ett språk, var väldigt påtaglig. Jag berättade också för henom att min vän språkläraren (the one and only Pernilla Alm!) tipsat om ord-kort, och två kuvert. Ett för KAN och ett för KAN INTE. Successivt som man lär sig ord efter ord blir KAN-kuvertet tjockare i takt med att KAN INTE-kuvertet blir allt tommare, vilket ger dessutom ett tydligt (fysiskt) bevis för lärande-processen.

ordkortSå idag, under en kort paus från dokumentskrivande, så letade jag fram två kartongbitar som jag satte saxen i. Plockade fram en svart tuschpenna och skrev ner 60 svenska ord, taget på måfå, ungefär samma typ av ord som vi drillade i måndags. På fredag ska vi träffas igen och då ska jag lämna över dessa två kuvert (och utgallrade böcker från Husiebiblioteket som jag köpt på deras bokloppis, PLUS en boklåda som bibliotektet själva plockar samman till boendet! Underbara Husiebiblioteket!) till henom och visa var hen får skriva orden på dari.

Tänk om vi kunde skapa ordkortlekar med vanliga och grundläggande svenska ord och uttryck på ena sidan och motsvarande ord/uttryck på de vanligaste språk som de av oss som är nyanlända i Sverige talar. Dari. Farsi. Persiska. Arabiska. Somaliska. Och så vidare.

En sådan ordkortlek i handen på varje nyanländ, det vore väl något? Kunde ju fungera som en app också, men kanske vi kunde nå än fler med en fysisk ordkortlek ändå? Eller? Kanske finns det redan sådana här ordkortlekar? Det vore ju guld! Berätta gärna för mig i så fall. Och om det inte finn – hur osannolikt det än verkar – är det någon som vill hjälpa mig ta fram dem?

God Man under granskning

Publicerad den av
2

Som relativt nybliven God Man för ensamkommande barn reagerar jag varje gång jag läser något om Goda Män, och när jag häromdagen såg SVTs efterlysning ”Har du erfarenhet av gode män?” så stannade jag upp och läste vidare.

Förfrågan lyder:
Hjälp SVT:s grävande reportrar:
Vi på SVT Nyheter granskar just nu de gode männens arbete – har du erfarenhet av något som inte fungerat som de skulle? Om ensamkommande barn som far illa?
Hör av dig till oss: deutsatta@svt.se

Och så blir jag för det första lite ledsen. För det är ju inte erfarenhet av Gode Män som efterfrågas, utan dåliga erfarenheter. För så som jag tyder det handlar granskningen om olämpliga Goda Män, snarare än God Manskapet som sådant. Eftersom jag endast varit God Man sedan i november 2015 och medvetet gått in för att försöka sprida den fina känslan jag får av att vara God Man (har skrivit flera blogginlägg som också blivit insändare på Sydsvenskans Åsikter-sidor) blir jag ledsen av att det enkom ska grävas efter skit och att inga goda exempel efterfrågas.

Jag tvivlar inte det minsta på att det finns riktigt hemska exempel på Gode Män som aldrig borde få ett endaste förordnande. Och jag tycker det är bra att det lyfts upp, men samtidigt gör det mig både bekymrad och lite ledsen. På temat ‘Vi får mer av det vi fokuserar på’ så skrämmer det mig att jag inte finner något positivt att läsa om God Man-skapet. Bortsett från mina egna blogginlägg och insändare så lyser det med sin frånvaro – positiva och inspirerande berättelser om glädjen i att kunna bistå en ung människa i nöd, om insikterna att det finns så många människor som gör ett fantastiskt jobb för att ge dessa behövande unga själar en god chans i livet, och rent krasst även informativa berättelser om hur det egentligen går till, vad gör en God Man, vad uppdraget omfattar och hur låter det sig göras. Allt det där skulle jag vilja se, om inte istället för en grävande djupdykning i God Man-skapets svartaste skuggsida, så åtminstone som ett komplement.

Det finns mörker. Men det finns också ljus. Och hittills har jag inte hittat något bättre sätt att minska på mörkret än genom att lysa upp det, genom att låta ljuset träda in. Det blir inte mindre mörker i världen genom att vi kliver än längre in i mörkret. För vi får mer av det vi fokuserar på. Därför försöker jag dra mitt strå till stacken genom att skicka ut mer ljus i världen, som kanske kan lysa upp en mörk vrå eller två. Och jag skulle så gärna se att fler blev God Man. Det är helt fantastiskt. Jag lär mig så mycket! Jag får insyn i delar av myndighetssverige som jag aldrig någonsin haft insyn i tidigare.

Och jag gör skillnad! När socialsekreteraren till mitt ena Gode Barn säger ”Jag har aldrig sett en God Man så engagerad i ett Gott Barn, någonsin!”, då vet jag att min insats spelar roll. Jag vet att jag skänker trygghet och stöd till ett barn i behov av det, och det skulle jag vilja att fler lockas att testa, snarare än avskräcks från, av den ena hemska berättelsen efter den andra om hur förskräckliga Goda Män är.sprid ljus

Som lågan på ett stearinljus, som inte släcks då man tänder fler ljus från den, så tror jag att vi får fler Goda Män genom att sprida berättelser om hur berikande det är att vara God Man, om vilken skillnad vi kan göra när vi tar vårt uppdrag på allvar.

En av anledningarna till att det kan förekomma usla Gode Män är att bristen på folk som är villiga att ta sig an uppdraget är stor. Så ska vi (enkom) gräva oss djupare ner i skiten, eller ska vi försöka göra en insats så att fler lockas att bli (riktigt suveränt bra!) Goda Män?

Ni starka och sköra ungdomar – välkomna!

Publicerad den av
2

Tankar för dagen på radion. Zanyar Adami berättar om sina upplevelser från ett boende för ensamkommande. Lyssnar, berörs, och ett tu tre tänker jag: Oj. Är var femte 16-åring i Sverige ensamkommande?

BoldomaticPost_en-framtid-berikad-av-ungdomaHickar till!

Inte av skräck och avsky, inte av domedagstankar om att detta kommer aldrig gå, det förstår väl var och en. Nej. Motsatsen. Fylls av tankar av omsorg och kärlek. Så vackert Zanyar målar upp framtiden, en framtid berikad av dessa ungdomar, dessa individer, starka, sköra, med upplevelser långt bortom allt jag nånsin genomlevt.

Som God Man har jag mött flera av dem. Blygseln, förvirringen, rädslan, frustrationen. Ömsom räddhågsna för vad som kan komma att ske framöver, famlande efter ord på ett språk som är helt främmande, ömsom förtvivlade i ovisshet över var nära och kära håller hus.

Det är en ynnest att få bistå och göra det jag kan för dem. Deras väg hit skiljer sig, deras anledning till att vara här olika, åtminstone på ytan. Men i botten detsamma. Otryggt, osäkert, inga framtidsutsikter. Olika behov, lite utifrån vilken ålder de är, men i grund och botten individer som landat i ett land som de inte känner. Ett land vars sociala koder är nya, okända, främmande.

Tufft. Absolut. Jag är inte någon verklighetsfrånvänd själ som tror att om vi bara håller varandra i händerna så blir allt guld och gröna skogar för alla. Inser till fullo att det kräver en rejält insats från alla, både de som kommer hit, och de som redan finns här, om vi ska se till att göra något bra av detta. Vi har alla en roll att spela i detta, och själv vill jag göra skillnad till det bättre. För jag tror, liksom Zanyar, att det finns en vacker framtid framför oss.

God Manskapet är ett av de sätt jag valt för mitt engagemang. Och mina Gode Barn betyder mycket för mig. Tre aktiva förordnanden, och en som redan blivit myndig och därmed ska klara sig utan en God Man. De finns alla i mitt hjärta, och jag hoppas verkligen att de också upplever den ömsesidighet som jag själv känner. Jag gör en insats, absolut, ansöker om dagersättning och särskilda bidrag, pratar med socialsekreterare och boendepersonal, följer med på utvecklingssamtal i skolan, håller koll på ekonomin för minstingen osv, men får också så mycket tillbaka. Lär mig massvis, och får en vidgad förståelse för världen vi lever i, både den värld de flytt från, men även den svenska som jag trodde jag kunde utan och innan. Trodde jag ja. Tji fick jag, insåg jag redan då första förordnandet kom i brevlådan. Det finns många aspekter av det svenska samhället och dess offentliga funktioner som jag aldrig kommit i kontakt med, helt enkelt eftersom jag är född och uppvuxen här.

Zanyar avslutar med att säga till de ensamkommande ungdomarna att de är framtiden. Jag vill nyansera det där, för jag tror att vi tillsammans bygger framtiden. Men det allra viktigaste är att ta tillvara på Nuet och göra det bästa vi kan av det, för det är med stunder av nu som vi bygger våra liv. För faktum kvarstår. Om var femte 16-åring i Sverige idag är ensamkommande – hur drar du ditt strå till stacken för att bygga en bra framtid för oss alla?

Cykeln och frihetskänslan

Publicerad den av
Svara

Minns den där gången när mitt Gode Barn fick syn på min cykel och ivrigt studsade fram till den och vädjade om att få skjutsa mig… Lite räddhågsen som jag är föreslog jag motsatsen, att jag skulle skjutsa hen, och så blev det. Fast inte många meter, ärligt talat. Jag är inte så himla bra på att cykla när cykeln är tungt lastad, så efter några hundra meter så bytte vi och det blev jag som fick skjuts.

Jag satt där och höll mig i sadeln och såg glädjen hos mitt Gode Barn.

Att få cykla, känna fartvinden i håret och uppleva frihetskänslan som cykeln ger.

När jag väl sagt adjö till mitt Gode Barn den gången så pockade tanken om cykel på, om och om igen. Visst kunde jag säkert skaffa fram en cykel till just mitt Gode Barn, men lite av poängen är ju också att kunna hoppa på cykeln tillsammans med kompisar. Så min hjärna spann igång på ett högre plan, som så ofta, och jag funderade över om det vore möjligt att få till en cykelinsamling och ge ett gäng cyklar till HVB-hemmet (hemmen?) så att ungdomarna som bor där kunde få cykla lite?

frihetskänslanEller kanske tom ta det ett steg längre, se om t ex Cykelköket vore intresserade av att samverka på något vis i frågan? Lära ungdomarna att fixa gamla skruttiga cyklar, laga punkor och sköta om dem? För jag inser ju att någon behöver känna ett ansvar för cyklarna, annars är risken att de bara blir stående om (när) de får punka osv, vilket ju faktiskt händer med jämna mellanrum. Cyklar behöver omsorg, precis som allt annat.

Så. Vad tror du? Vore detta något att fundera vidare om? Har du tankar, idéer, kontakter, ingångar? Kanske vi kan arbeta tillsammans för att se vad som vore möjligt?

Ångestklumpen växer!

Publicerad den av
4

Sitter här med en växande ångestklump i magen.

Ensamkommande flyktingbarn tilldelas God Man till dess de fyller 18 år, sedan skall de klara sig själva, och anses inte vara i behov av en God Man längre. Som God Man är det mitt uppdrag att bland annat skriva in mina Goda Barn i skola.

Så nu sitter jag här, med ett uppdrag som snart löper ut, och försöker febrilt ordna så att mitt Gode Barn ska bli inskriven på språkintroduktionsprogrammet innan hen fyller 18 år. Som vuxen får du först vänta på uppehållstillstånd innan du får rätt att gå på SFI, Svenska För Invandrare, nämligen. Och det kan dröja år, i värsta fall.

I samband med 18-års-dagen flyttas också ansvaret för mitt Gode Barn över från kommunal socialtjänst till det statliga Migrationsverket. I samband med det blir det flytt av boende, från kommunalt ordnade HVB-boenden till Migrationsverkets asylboenden (om man inte själv ordnar boende, antar jag?! Det vet jag faktiskt inget om. Ännu.) och då kan det också bli aktuellt med flytt över kommungränser.

Och här uppstår ångestklumpen. När jag nu lyckats med konststycket att få mitt Gode Barn inskriven i ett eftertraktat språkintroduktionsprogram i en kommun, den kommun hens HVB-boende ligger i, samtidigt som Migrationsverket hittat en plats till mitt Gode Barn i ett asylboende i en annan kommun. Så pass långt från den tänkta gymnasieskolan att det inte finns en chans att hen kan börja skolan där hen just fått plats.tankarsomspinner

Tankarna spinner.
Ångestklumpen växer.
Vad gör jag om det inte finns något boende i skol-kommunen?
Finns det en chans att få hen inskriven i skola i den nya kommunen?
Vem ringer jag?
Vilka knappar kan jag trycka på?

Tankarna rusar när jag ser att det ringer. Det är handläggaren på Migrationsverket som ringer tillbaka. Tar samtalet och redan efter hälsningsfrasen släpper ångestklumpen sitt tag om mig.

Handläggaren säger ”Sån tur finns inte, det händer aldrig… utom just nu!”. En plats på ett boende i rätt kommun uppenbarade sig efter lite ansträngning, vilket betyder att platsen på språkintroduktionsprogrammet är säkrad!

Vi pratar lite till innan vi lägger på, och jag kan andas ut. Ångestklumpen ett minne blott.

”…det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.”

Med både skolgång och boende tryggat kan jag snart, med varm hand, önska mitt Gode Barn grattis på födelsedagen, veta att jag svarade an och gjorde det som krävdes. Med lite tur kanske Avdelningen för Överförmyndarärenden ringer snart med ett nytt Gott Barn i behov av en God Man (Kvinna!) som mig?

Så släcks ljuset i dina ögon…

Publicerad den av
3

Har du nånsin varit med om att det i ditt liv finns något som är så tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt, att du bara vill låtsas som ingenting? Ignorera det, helt och hållet. Visslande gå omkring och titta upp mot himlen, istället för titta på det, känns det, erfara det, påminnas om det…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För vissa saker försvinner faktiskt med tiden. Blir inaktuella, livet går vidare, någon flyttar, du får andra intressen eller bara andra perspektiv…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För det är för tungt just nu. För att den där önskan att låtsas som ingenting är det bästa för dig just nu. För det är för tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt för dig. Just nu.

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För under tiden som du låtsas som ingenting, så växer du till dig, får nya erfarenheter, bygger upp dig igen, läker sår, om än i det undermedvetna.

Men ibland… ibland händer det att slöjan du har för ögonen, slöjan som gör att du kan låtsas som att allt är på topp, rycks bort. Abrupt. Medvetet. Omedvetet. I bästa välvilja, eller i syfte att nypa till.

När det sker, så är det som om ljuset i dina ögon släcks.
Men än värre är att hela du släcks. Som om chocken blir för stor. När du låtsas som ingenting, du skrattar, skämtar, snackar om allt och inget – utom just detta – täcks du av den där slöjan; den skyddar dig, håller dig uppe, invaggar dig i säkerhet.

Och så. När slöjan rycks bort. Hela du släcks. Fysiskt.
Jag ser det. Erfar det.
Det går inte längre att låtsas som ingenting, ens som åskådare.

Ögonlocken sluts. Nacken mjuknar, förmår inte hålla huvudet högt. Hakan mot bröstet. Armarna tappar all muskelstyrka. Benen – som nyss var som trumpinnar mot golvet, ett sätt att släppa ut myrorna ur dina brallor – stillnar. All kraft lämnar dig. All förmåga att röra dig, som bortblåst. Undantaget är tårarna som trillar, sakta, över dina kinder. Du torkar dem förstulet, vill inte visa din svaghet, vill inte vara utan slöjan, vill inte vara i det som är för tungt för dig att vara i.nedsläckt ljus

Jag famlar i mörkret. Kan inget göra. Känner maktlösheten svepa över mig. Du mitt Gode Barn, en av många Goda Barn som kommit till Sverige, på flykt utan krig, elände, misär. Med saker i bagaget jag inte ens kan föreställa mig. Saker jag önskar jag kunde sudda bort, från dina erfarenheter, från allas erfarenheter, från att nånsin ha hänt, från att nånsin hända igen.

Kan inte. Det har skett. Det sker. Det kommer att ske. Kan inget göra åt det.
Men kan finnas där, för dig. Hjälpa dig bygga din styrka, mentalt, känslomässigt. Bistå dig, som God Man, som medmänniska. Även när det, stundvis, faktiskt är jag som rycker bort slöjan. I min önskan att bistå, att kunna hjälpa dig återknyta band som brustit under flykt, under turbulens, under kaos.

Så släcks du ned… och jag ångrar mig:
Varför frågade jag, varför sa jag, varför, varför, varför… 

Kanske för att jag vet, att detta inte är en börda som kommer försvinna. Inget problem som hux flux löses av sig själv. Inte heller känslomässiga band som kan ersättas av andra relationer, inte på något vis.

Kanske för att det är del av mitt uppdrag, mitt åtagande, att hjälpa dig bygga både ett nu och en framtid. Vissheten att det är en stor utmaning om dåtiden upplevs som en börda alltför tung att bära.

Men kanske också för att jag vet hur bördan är beskaffad. Inte i detaljer, men i form, processen bakom själva upplevelsen av bördan som en börda. Vet att jag kan bistå dig i det. Vet att vad som än händer så kan du må bra. Kan inte lova att det händer, som vi alla vill ska hända. Men vet, verkligen vet, med hela mitt jag, att oavsett vad som händer, så är ditt välbefinnande aldrig längre än en tanke bort.

Som jag längtar till den dag då vi obehindrat kan tala med varandra. Till dess kan, och ska jag, med alla medel som står mig till buds, finnas där för dig. Det är mitt att göra.

Medmänskligheten flödar!

Publicerad den av
9

Jag är God Man (Kvinna!) och som sådan har jag numera kontakt med personer jag aldrig tidigare stött på, som arbetar på myndigheter jag aldrig tidigare varit i kontakt med. Utan att jag riktigt satt ord på det hade jag, innan jag blev godkänd som God Man, en farhåga att jag skulle stöta på paragrafryttare, individer som inte såg människan bakom Migrationsverkets dossiernummer, människor som gett efter för frustrationen av att arbeta inom ett system som definitivt inte är skapt för den situation vi står i just nu, som gått vilse i byråkratins labyrintgångar och tappat sikte om det som var anledningen till att man en gång i tiden valde att arbeta med människor.

Jag inser det nu, nu när jag, efter en veckas intensivt kommunicerande med myndighetsanställda på socialtjänst, migrationsverk och skolansvariga, känner mig trygg i dess motsats. Jag har möts av sådan värme, sådan medmänsklighet, sådan välvilja, gentemot mitt Gode Barn, att ögonen tåras. Klumpen i halsen växer, gråten närmar sig, för att medmänskligheten finns och frodas. Trots den tuffa situation som så många arbetar inom, trots det till synes omöjliga att ordna det på bästa sätt för varje ensamkommande barn som tagit sig hit, i hopp om ett bättre liv, i hopp om en framtid.

Har ett Gott Barn som hamnat i kläm i systemet, just pga den orimliga situation som vissa kommuner ställts inför, då de tagit en alltför stor del av ansvaret att ge asylsökande allt de behöver för att kunna skapa sig en framtid i ett nytt land. Har förberett mig för att fajtas för hens skull, för att säkra att hen inte ska drabbas hårt av det som hänt, men icke. Hittills har jag inte behövs fajtas alls, utan verkligen dess motsats. Personer som gör mer än de behöver, mer än deras befattning kräver, har lugnat min oro, har fått mig att tro att det mycket väl kan gå vägen, att det som behöver ske faktiskt kan komma att ske. Insikten att jag inte är den enda som vill att det ska gå bra för mitt Gode Barn, att andra också ser vad som är bäst för hen och gör allt i sin makt för att vi ska kunna åstadkomma detta.

Stilla mitt hjärta. Gläds åt det du möts av!

stjärnorVärmen. Omsorgen. Humorn. Möten med människan bortom titeln; socialsekreterare, boendeansvarig, introduktionsprogramsansvarig, handläggare, boendepersonal, kontaktperson. Ni lyser som stjärnor på en mörk himmel och ni är många. Så många att ni lyser upp vägen framför mig, vägen som ger mitt Gode Barn möjlighet till en bra framtid, till meningsfylld sysselsättning och lärande.

För vet du? Medmänskligheten flödar! Den är överallt.

I dessa tider av fasansfulla nyhetsrubriker, ökande rasism och främlingsfientlighet, motsättningar inom och utom landet, kvinno- och näthat som tar idel nya och än mer avskyvärda vägar, så flödar medmänskligheten starkare. Den finns där. I större omfattning än dess motsats.

Kanske det svåraste just nu är att upptäcka den, att våga se att den finns där i rikligt mått?