Jag bävar för morgondagen då Sveriges Riksdag med stor sannolikhet kommer rösta igenom tillfälliga asyllagar som sätter Sverige på kartan som ett land som vunnit tävlingen om att nå botten snabbast.

Mor och son

Tänk… att separeras från din son eller dotter, din mamma eller pappa, dina syskon, under traumatiska omständigheter, komma till (en förment) trygghet och sen inte ha någon chans att återförenas med din familj.

Katten Pop och Alma

Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas. Att släppa iväg mina barn, i hopp om att de ska överleva, och leva i ovisshet om jag någonsin skulle få en chans att träffa dem igen.

Kärlek vid Kärleksgatan

Att skiljas från den/de som jag älskar, och veta att en familjeåterförening kanske aldrig kommer vara möjlig. I princip är det vad riksdagen ska rösta om imorgon.

Bilderna är tagna på min födelsedag. En dag jag firade på det mest luxuösa sätt som är möjligt: tillsammans med min familj. Det är verkligen höjden av lyx och inget att ta för givet. Mina Gode Barn har inte den lyxen. Kanske får de aldrig uppleva den heller, förrän den dagen de bildat sina egna familjer.

Idag är det #WorldRefugeeDay och det bemöter vi i Sverige just nu, i en tid då det finns 65 miljoner flyktingar i världen – varav runt hälften är minderåriga – med att ta medvetna steg för att bland annat förvägra människor möjligheten till familjeåterförening och permanenta uppehållstillstånd.

Hur är det möjligt? Hur har vi blivit så blinda för människors grundläggande behov? Har vi tappat all förmåga att försöka sätta oss in i ett annat perspektiv, att gå en mil i någon annans skor? Vad skulle du göra om du ställdes inför valet att leva resten av ditt liv utan din familj?