Etikettarkiv: glädje

Eldfängd

Publicerad den av
3

eldfängdDet har jag varit idag.

Eldfängd.
Sylvassa tänder, knivskarpa klor, redo att hugga till.

Oh vid gudarna, idag har jag inte varit nådig. Har mött inkompetens. Slarv. Lättja. Snarstuckenhet. Elakhet.

Och jag då? Jag har svarat an med dömande. Hård. Vass.

Så där som jag varit, mycket mer än jag är idag. Men stundom dyker det upp. Dagar som denna får jag vatten på min kvarn – jag är blott en människa, fullkomlig i min ofullkomlighet, lika god kålsupare som alla andra. I gott sällskap. Det känns skönt.

Fast samtidigt, eller rättare sagt, emellanåt, uppblandad med denna min eldfängdhet, så har jag skrattat, fått saker och ting ur händerna, sjungit av hjärtats lust, gjort långt mer än plikten kräver i mitt uppdrag som God Man, och suttit uppkrupen i soffan tillsammans med maken och sett ett avsnitt av Homeland.

Vilken dag. Fylld av en salig blandning av djupa dalar – stunderna då jag i min eldfängdhet inte förmått hålla den i schack –  som vägts upp av höga berg av glädje, gemenskap och handling. Så kan en dag också se ut. Fast med handen på hjärtat så är det så att jag tycker bättre om mindre eldfängda dagar. Bland annat för att jag upplever att det är mycket enklare för mig, en dag som denna, att fastna i dramaträsket, och där vill jag verkligen inte befinna mig.

Hur har din dag varit?

 

Dramaträsket

Publicerad den av
8

Vet du vad jag menar med dramaträsk? Du vet, när någon blivit lämnad, lurad, plastikopererat sig, köpt flådigaste huset, bytt jobb tre gånger senaste året och snacket drar igång. Det är svårt att värja sig och så lätt att falla in i det:

Har du hört? 

Har du sett? 

Visste du att?

Hur är det möjligt? 

Jag skulle väl aldrig…! 

Hur kan hon se något i honom?

Nää, har du sett så misslyckad operationen blev? 

Hon är ju värsta hoppjerkan och snart kommer hon bli portad från branschen om hon fortsätter så där!

Känslorna vallar höga, indignation, avundsjuka, skadeglädje, missunnsamhet.

Än värre är det ju om man själv är del i ekvationen. Den som blivit lämnad, lurad, sparkad…

Snacket går, ältandet, tyckandet, dömandet. Intriger och hämndplaner, strategier och utfrysningar. Vilda drömmar, både dag- och nattetid. Känslorna vallar än högre. Och välbefinnandet är långt borta. Fast lite av en adrenalinkick kan det onekligen ge att fastna i dramaträsket. Blodet hettar, pulsen rusar. Men välbefinnandet är långt borta. Ron, friden, känslan av samhörighet finns inte på kartan. Åtminstone inte min.

BoldomaticPost_Vet-du-att-du-har-ett-val-attHar du tänkt på att det är ett val du har, att kliva ner i dramaträsket eller ej? För så är det. Du har ett val.

Ju mer sällan jag väljer träsket, desto obehagligare upplever jag det de gånger jag medvetet eller omedvetet faller ner i det. Ju mer sällan jag väljer träsket, desto mindre lockar det, känslosvallet sparar jag gärna till annat, till känslor som verkligen ger mig äkta glädje, samhörighet, och ökat välbefinnande.

Dramaträsket. Funkar verkligen som ett riktigt träsk. När du väl trillat i, så fungerar det så att ju mer du sprallar, desto djupare sjunker du. Lösningen för att ta sig ur ett träsk är att stillna, att lugnt fördela vikten på så stor yta som möjligt och sakta men säkert sträcka sig mot, dra sig ålandes, till fast mark. På det viset tar jag mig lugnt och målmedvetet ur dramaträsket de gånger jag halkar dit. För mig har dramaträsket nämligen helt förlorat sin tjusning. Jag vill inte vara där. Alls. Lockar det dig?

Möt varje handling som vore den ny

Publicerad den av
Svara
Inflygning Kastrup

Inflygning till Kastrup – bälte, stol, bord: Check!

När jag skriver detta sitter jag på flyget på väg hem från Hamburg. Småskrattar för mig själv när den manliga flygvärdinnan ber oss spänna fast säkerhetsbältena, resa stolsryggarna och fälla upp borden.

Han lyckas få med hela radängan – som ändock är ganska många ord, du har säkert hört den själv – i en enda utandning, åtminstone är det så jag upplever det. Först drog han harangen på engelska, varpå jag småfnittrade. Sen kom den på svenska, och jag fnittrade än mer, eftersom det lät likadant.

Och så slog det mig – vissa saker har jag svårt att ta till mig, när de uttalas på det där sättet, som om han sagt det sjuhundramiljarder gånger förut. Vilket han säkert har. Men det låter nästan som vitt brus. Jag lyssnade visserligen denna gången, men tror egentligen jag hörde vad han sa mer utifrån mitt eget minne av alla gånger jag flugit, snarare än att jag hörde vad han specifikt sa, just i stunden.

Och jag vet inte jag, jag vill nog inte gå så långt som till att säga ”Möt varje sak/handling som vore den ny för dig” för det vette hundan om jag vill möta en kirurg som verkar vara gröngöling på jobbet…. men samtidigt vill jag definitivt inte möta en kirurg som är så luttrad att hen inte ser mig, utan bara de tidigare tretusen patienterna hen mött under sin yrkeskarriär. Så kanske det ändå ligger något i det?

Jag vet åtminstone att det hade låtit väldigt mycket proffsigare om flygvärdinnan uttalat den där harangen med lite inlevelse, snarare än närmast automatiserat, som något som bara ska göras. Frågan som väcks i mig är följande:

Finns det egentligen något ställe eller något tillfälle, där inlevelse och en känsla av nyfikenhet/glädje/iver hade varit till nackdel?

Om tacksamhet

Publicerad den av
5

Sus bloggar om tacksamhet och det väcker något i mig. Kanske inte minst eftersom jag var en av de där väninnorna i Umeå. Läs och reflektera, och kom sedan tillbaka till mitt blogginlägg, som fortsätter nedan.

Läst än?

Om inte – gör det här: https://rektorndotcom.wordpress.com/2015/02/21/inte-tacksam-direkt/

Ok, nu förutsätter jag att du läst.

Själv landar jag i just det att vi alla lägger in olika saker i begreppet tacksamhet. Själv njuter jag av min ökande medvetenhet kring den tacksamhet jag känner – som kanske också kan kallas att njuta i stunden. Eller en lättnad över att något blev av, eller inte blev av. Många olika begrepp som jag för min del börjat samla under paraplyt tacksamhet.

Jag skrev en variant av ovanstående stycke som en kommentar till Susanne på Facebook, och fick följande kommentar tillbaka:

Åh H, bra tanke med paraply! Jag tänker mer jordankare. Olika sidor av samma mynt som sannolikt är mer av en ikosaeder än tvåsidigt mynt.

Oliver och tacksamhetsburkenTacksam för att ha Sus i mitt liv(Är det nu jag ska erkänna att jag slog upp ikosaeder för att säkra att jag hade rätt bild i sinnet? Ja, det gjorde jag. Och ja, jag tänkte mig nått sånt som det visade sig vara. *pjuh*)

Tacksamhet är inte något jag låtit ta stor del av mitt liv tidigare. Tror jag. Försöker minnas tillbaka och kan absolut se stunder då jag varit enormt tacksam. Men inte dagligdags och inte så medvetet. Kanske mer så som Sus tänker kring ordet, att det är den riktigt stora tacksamheten hon tänker sig, när hon smakar på ordet, känslan, begreppet.

Idag väljer jag nog mer det andra sättet, har sedan nyår till och med en tacksamhetsburk där jag lägger små lappar med de där små tacksamhetsglimtarna, stunderna av njutning, glädje, vidunderlighet och humor. Dagens lapp blev en lapp till just Sus, som jag verkligen uppskattar att ha i mitt liv, för allt som oftast utmanas jag i tanken i hennes sällskap. Andra stunder skrattar jag så jag nästan kissar på mig. Och jag älskar att befinna mig i båda de stämningslägena, och alla däremellan med. Så kan det vara att vara tacksam när man heter Helena och är jag. Och det e jag banne mig bra tacksam för!

Hur tänker du kring tacksamhet? Paraply eller jordankare? Tänker du på det riktigt stora, eller väver du in det lilla i begreppet? Eller befinner du dig på en helt annan sida på den där ikosaedern?

 

Det innerliga samtalet, vems ansvar?

Publicerad den av
5

Felicia Feldt skriver om långa samtal som fortgår utan att hon får en endaste fråga. Och hennes man upplever detsamma. Läser, tänker, känner igen mig, och samtidigt – inte så mycket längre. Mer gammal igenkänning i det, om du vet vad jag menar?

Oavsett vilket, detta är ju onekligen ‘the downside’ av det som jag & Robert Klåvus​​ diskuterade på FB, som jag sedermera bloggade om. För det jag landade i min reflektion kring hela detta ego-race är att jag upplever att jag gått precis motsatt väg. Men absolut, jag ser det som Felicia ser, det gör jag absolut.

Fast vet du, en av anledningarna till att jag mer sällan upplever att jag hamnar i sådana här situationer, är faktiskt att jag blivit mer intresserad av andra. Jag fascineras av människor, och finner en glädje i att iaktta. Men jag finner stor glädje i att delta och samspela också. Måste det vara antingen eller?

Det riktigt intressant enligt mig, uppstår när Felicias make kliver fram och tar ansvar för sig och sitt:

Min man och jag hade några gäster på middag. Han sa: ”Nu har vi suttit här i fyra timmar och ni har inte ställt en enda fråga till mig under hela kvällen. Det gör mig jätteledsen.”

Det blev inledningen till ett verkligt nära samtal och en oförglömlig kväll. 

Direkt växer samtalsdjupet och ett tydligt skifte inträffar. Och vems ansvar låg det på? Vems ansvar är det att öppna för, möjliggöra, bjuda in, det innerliga samtal, som jag tror många suktar efter. De som pratar hela tiden? De som sitter tysta hela tiden? Allas? Ingens?

Det finns inga rätta svar här. Möjligen att det är allas ansvar, men om jag inte förmår se (och hur ska jag då kunna ta?) mitt ansvar, så är ju oddsen ganska dåliga för att jag kommer att skapa den förändring som kan leda till något annat än det som är.

Det är så enkelt att tro och tänka att den som pratar, pratar, pratar borde fatta att det är en pågående monolog hen är involverad i. Att hen ska se ”Oj hoppsan, men nu har jag visst varit i fokus den senaste timmen” men var är jag då? Vad är min roll? Passiv eller aktiv? Varför är det inte lika givet att fundera kring varför jag sitter tyst? Varför jag inte tar ett steg? Att våga ta det klivet, in i sårbarheten, ut i ljuset, är kanske en av de viktigaste saker vi kan göra som människor?Klivet in i ljuset

Kom till ro min själ

Publicerad den av
4

Idag sjöng Södra Sallerups kyrkokör under gudstjänsten i Husie kyrka, under ledning av Jens Eriksson. Jag sjunger i denna kör, sedan en fyra-fem år tillbaka.

Jag njuter av att sjunga, av att höra stämmorna som samverkar, och stundvis skaver – medvetet eller omedvetet – mot varandra, hur tonerna får expandera och känslor svallar. Jag blundar, tar höjd uppåt, njuter av att känna hur min röst formar ton och ord, som fångas upp av åhörarnas öron.

Jag finner ett stort nöje i att låta min blick vandra över publiken, landa i ögonkontakt, ett delat leende, den delade glädjen över vacker musik som förmedlar en stämning.

Jag låter blicken även fara över mina körsångskollegor, ser deras inandning före en ny fras ska påbörjas, hur ögon söker sig till Jens för att få direktiv kring takt, anslag, styrka. Även där stundvis ögonkontakt, ett delat leende, tillhörigheten, glädjen i att gemensamt skapa stämningsgivande musik.

Gläds! Njut!
Se det stora även i detta lilla, att vi tillsammans samskapar något som skänker även andra glädje och njutning, men även skapar ett utrymme för sorg och saknad, välkomnat och famnat av dagens Allhelgona-musik.

Kom till ro min själ

Jag tackar er alla från djupet av mitt hjärta, för att jag får vara en del av detta sammanhang, som berikar mitt liv, på så många olika sätt.

När jag sjunger kommer min själ till ro. Var upplever du att din själ kommer till ro?

Liv och död

Publicerad den av
1

När döden knackar på dörren så står vi där, 20140127-145016.jpglite villrådiga, osäkra, fundersamma över vad jag ska säga, vad jag ska göra. Känns skönt att vara ovan vid frågeställningarna, tacksam för att döden till dags dato varit en liten del av i mitt liv, trots allt. Men visst finns den där, döden. I tanken, i rädslan, i verkligheten. I vetskapen att vi alla skall den vägen vandra. Nån gång. På nått sätt.

Landar i att det bästa jag kan göra är att inte försöka krångla till det. Att inte tänka ut i förhand vad jag ska säga, eller vad jag ska göra, utan lita till att min inre visdom besitter alla svar, ord och handlingar som jag behöver. Det finns inget jag kan göra åt situationen som uppstått, det enda jag kan göra är att finnas här. Så det är vad jag försöker göra just nu, finnas här.

Förutom det så tänker jag också med tacksamhet på livet, på upplevelser, på kärlek och vänskap. På hur värdefullt det är att glädjas åt de vardagliga stunderna som utgör livet. På höjdpunkter som utgör ena ytterligheten, på stunder av bottenlös förtvivlan som utgör den andra. Och allt där emellan.

Lev livet, min vän, och gläds åt det, i all dess rikedom, med alla dess nyanser.

Jag glömde…

Publicerad den av
Svara

Varit ute hos kund hela dagen idag och när jag kom hem la jag mig på sängen och vilade lite. Maken och dottern pep iväg på bio och jag och ynglingen såg fram emot en stillsam kväll tillsammans….. 20131126-215235.jpgdå tittade jag på Facebook och såg att jag – yikes – lovat bort mig till ett iScafé i Lund kl 19 för att prata Varför skola och #skolvåren. Med 50 minuter till godo, och varken jag eller sonen hade ätit. Rusade ner i köket, värmde två skålar soppa som vi kastade i oss och sen packade jag in gosse och mig själv i bilen och stack iväg.

Och det blev faktiskt himla bra. Spännande frågeställning att dryfta med tänkande människor, med olika bakgrund och därmed olika ingång till frågan. Mycket givande. Så trots att det kom hastigt på så är jag väldigt nöjd med kvällen. Sonen klarade det dessutom briljant, så jag kunde delta under hela mötet och fick med mig värdefulla tankar och insikter, och nya kontakter. Ser med spänning fram emot nästa iScafé i Lund, den 10 december, på temat Personlig utveckling. Kom du med – eller upptäck de andra iScaféer som hålls i andra städer.

Att möta människor och vara öppen för deras tankar ger mig väldigt mycket. Det öppnar nya dörrar i mitt inre, som jag med glädje och nyfikenhet utforskar. Utforskar du ditt inre med glädje och nyfikenhet?

Blundar

Publicerad den av
2

Jag har noterat att jag blundar allt oftare. När jag sluter mina ögon, så känner, hör, luktar, och smakar jag med ett större djup.

20130902-201917.jpgNär jag övar med kören så sluter jag ögonen allt oftare när jag sjunger. Det ger mig en ökad närhet till tonerna.

När jag stoppar ett solvarmt nyplockat hallon i munnen. Smaken fyller min munhåla och sprider sig ut i resten av min kropp.

När jag lyssnar till en podcast eller ljudbok som berör. Synintrycken sorteras bort och min hörsel blir mer akut, jag hör det underliggande, det som inte sägs, det outtalade.

När jag kramar en älskad. Värmen, doften, hjärtslagen och kroppens styrka berör mig i mitt innersta.

När jag dansar till en favoritlåt. Jag förlorar mig i ljuden, rytmen, tonerna och känslan som låten förmedlar. Glädjen uppfyller mig.

Korta små stunder av fördjupade sinnesintryck. En härvaro som ger lugn och harmoni, balans och njutning. Livet är som skapt för att njutas av. På djupet!

Vad upplever du då du blundar?