Dags att plocka…

Vilken härlig idé, att uppmuntra till att knata ut i naturen och våga prova att använda lite av allt som naturen bjuder på. På dagsattplocka.se så kan du skriva upp dig på ett nyhetsbrev som skickas ut varje fredag kl 15, som dyker på djupet i en specifik växt som lämpar sig för att plocka just nu. I dagens nyhetsbrev så presenterades kärleksört, som jag inte hade en aning var ätbar.

Dags att plocka presenterades i Sydsvenskan för ett par veckor sedan, fast jag tittade inte på klippet förrän nu:

Och då insåg jag att jag såg ju när de klättrade ner till ån för att tvätta fingrarna, för jag var ute på en promenad på mitt älskade Bulltofta just då. Minns att jag undrade just vad det där var för typer med filmkamera i högsta hugg!

Det finns mycket fint att ta tillvara på Bulltofta, nässlor och kirskål är bara två av alla godbitar som jag plockar där, men just nu är det fokus på de två växterna. Så himla goda i gröna smoothies, nämligen. Passar på att förvälla och frysa in, men även torka:

20140425-162040.jpgVad är ditt bästa tips på sånt som finns i naturens skafferi?

 

Dancewalk!

Ibland upplever jag att det är lite för mycket negativa strömningar, hat, misstro, misstänksamhet, ilska, våld – överallt. Det har varit lite för mycket av den varan under den gångna helgen, inte minst med tanke på tragedin inom fotbollen i helgen.

För att kontra detta gav jag mig ut på en dancewalk på Bulltoftafältet under förmiddagen. Solen skiner, vårvindarna är ljumma och det spritter i benen mina. Med Pitbulls Timber featuring Ke$ha, Jubel av Klingande och ett par andra riktigt medryckande låtar i ögonen snörade jag på gympaskorna och dansade iväg.20140331-132017.jpg

Det är fantastiskt roligt att möta folk när jag dancewalk:ar, inte minst tantgängen som är ute och stavgår på Bulltofta. De tittar på mig och ler, ser på varandra och fnittrar. Nästan så jag kan höra deras tankar…

– Men titta, så roligt hon ser ut att ha!

– Undrar om jag skulle våga dansa iväg så där.

– Vad skulle folk säga om vi släppte stavarna och dansade iväg istället?

Samtidigt som jag skriver detta snurrar dock tankar av tvivel genom skallen min.

– Guuud, folk kommer tycka jag är fullständigt ytlig som går ut och dansar som reaktion på helgens våldsyttringar.

– Patetiskt, fullkomligt patetiskt, och att blogga om det också. Patetisk är vad du är, det kommer garanterat någon tänka.

– Äsch, vad fasiken bryr jag mig, jag ville ut och dansawalk:a och det står jag för! Varför skulle tankar om vad någon kanske, eller kanske inte, tänker hindra mig?

Ja, varför?

Mördarsniglar!

För ett antal år sedan välde mördarsniglarna in över Bulltofta och det tog något år innan de också tog över vår trädgård. Jag blev mordisk.

Nu bär det mig emot och jag gör mitt bästa för att undvika att döda små kryp av olika slag.

20130814-170910.jpg

Just denna snigel stötte jag på på Bulltofta, och när foten min gjorde en sidledes förflyttning för att undvika att trampa på den – så slog det mig:

Min respekt för andra och annat – levande som icke-levande – har förändrats mycket sedan de där åren då sniglarna dök upp. I en riktning som gagnar alla, kanske ska tilläggas.

Spännande att en fotförflyttning kan leda till en sådan insikt. Men det är ju det jag arbetar med som coachverktyg!

Hur ställer du dig till mördarsniglar?

En framtidsvision

Idag är dagen för #skolvårens första stora afk (away from keyboard), för idag inleds #afkVarberg. Jag är oerhört tacksam för att dagen är inne. Pirrigt är det dessutom ska du veta! Och du kan inte ana vilken tanke- och handlingskraft som möjliggjort detta. Helt fantastiskt. Skulle aldrig varit möjligt utan #skolvårare av alla sorter och slag, ingen nämnd, ingen glömd. Tack ska ni ha allesammans!

Den 15 maj publicerades mitt bidrag till #skolvårens artikelserie om framtidsvisioner. #afkVarberg är ett sätt att ta kliv i den riktning som jag drömmer om! Jag förväntar mig tankespjärn, värme, skratt, insikter, att bli känslomässigt rörd till tårar, hårt arbete, blommande vänskaper, igenkänning och helt nya tankar. Och mycket mer.

Här kommer inlägget som beskriver min framtidsvision i sin helhet:

En framtidsskiss att ta sikte mot
Troed Troedsson skrev för ett tag sedan på sin FB-sida:
”Ja. Jag är fascinerad av att egentligen bara två branscher – bilar och mode – har en erkänd konstruktion för ”framtidsstudier”. När Dior eller Volvo visar upp sina extrema framtidsskisser så är det ingen som kritiserar dem för orealism eller för extravagans. I stället förstår alla att det är en sorts riktningsangivelse. Vi kommer aldrig att resa i sådana plastbubblor och vi kommer inte att gå klädda i påfågelsfjädrar – men vi kommer att röra oss åt det hållet.
Så skulle jag gärna se att vi diskuterade demokrati. En flamboyant beskrivning av Utopia som vi sedan kan ta sikte på i det verkliga arbetet.”

Jag svarade Troed med följande:
”Eller skolan för den delen!! Tror egentligen det är precis just där jag själv befinner mig i tanken – i en framtidsskiss som aldrig kommer bli ‘sann’ som så, men som något att sträva till, för att sen utveckla konceptet på vägen!”

Hur ser min framtidsskiss ut då?
Jag ser framför mig ett hållbart lärande samhälle där vi alla uppmuntras att blomma ut i vår fulla potential. Detta har olika innebörd för olika människor, eftersom vi alla har olika utgångspunkt och behov. Därför är det ett samhälle som inte bygger rigida strukturer och system utan snarast amöbaliknande dito som kan omfamna det som behövs i stunden.

Ett lärande samhälle, där vi använder oss av ett tankesätt om vad som gagnar/inte gagnar, snarare än kalla det för rätt/fel. Där jag reflekterar och lär känna mig själv och min omgivning, med nyfikenhet och upptäckarglädje, inte rädsla och skräck. Där vi lever som vi lär, och alla är i ett ständigt lärande – som tar olika uttryck, beroende på den unika individens utgångspunkt varje dag. Som Dag Hammarskjöld skrev:
”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”

Där det spelar större roll att jag bidrar, än hur mycket framgång (läs: pengar och prylar) jag når. Att min förmåga att bidrar beror just på min egen förmåga, och jag behöver inte jämföras med någon annan än mig själv.

Där vi inser att de gränser vi skapat just är skapade, och att vi tillsammans har en värld att ta hand om. Där medmänsklighet är av större vikt än tävling och konkurrens. Ett samhälle där omsorg och omtanke – för mig själv, likväl som för alla andra, inklusive djur och natur – är grundstommen vi alla utgår från!

Vilka steg behöver vi ta för att nå dit?
Det går att skapa detta samhälle på flera olika sätt, och det finns olika arenor att använda som verktyg. Jag har fokus på skolsystemet, eftersom jag ser det som ett filter vi alla går genom. Vi måste fråga oss vad är det för individer som kommer ut på andra sidan skolsystemet? Är de hela, trygga i sig själva och sin potential? Min uppfattning är att det är för stor andel som inte kommer ur skolsystemet hela och trygga. Det krävs därför en medvetenhet om vad vi önskar skapa idag och imorgon, för att veta hur filtret ska skapas.

Jag upplever att det svenska skolsystemet/regelverket är begränsande, det är snävt och detaljreglerande. Det går att göra mycket inom ramen för det men det är ändock ett system byggt för gårdagens samhälle.

Dagens skolsystem är, mer eller mindre, uppbyggt på tanken att vi alla är fyrkantiga. Problemet är att det finns cirklar, trekanter, ovaler, ellipser, oktagoner och en uppsjö andra former. Jag är 100 % övertygad om att det, på en global arena, finns exempel på HUR man kan skapa en skola för alla dessa olika former. Men de ryms inte inom ramen för det svenska fyrkantiga regelverket. Så det jag är inriktad på, är att få tillstånd ett övergripande regelverk som är mycket mer tillåtande, så att alla dessa olika former får plats.

Och än viktigare, dagens skolsystem är inte skapat med syftet att skapa ett hållbart lärande samhälle, som ständigt rör sig och utvecklas, som är i konstant anpassning till dagens och morgondagens behov.

Har som drömfabrikör stött på alltför många unga människor som saknar tro och hopp, både på sig själva och på samhället de lever i. Oerhört sorgligt, detta är personliga tragedier. Dessutom ett horribelt resursslöseri som vi inte har råd med. Vi behöver var och en av dessa människor, så varför fortsätter vi släcka ner dem och deras potential? Varför arbeta med vuxna som försöker hitta tillbaka till sin fulla potential, efter att ha levt nedsläckta i 10-20-30 år eller mer? Varför inte gå till roten med det hela och säkra att människan får optimala betingelser från början? Varför inte säkra att barn, som upp till skolåldern i stor utsträckning fortfarande har tron på sin egen potential kvar, får behålla den?

Vad kan vi återanvända?
När vi stakat ut riktningen – och det är vad #skolvåren handlar om, att bjuda in till samhällsövergripande multilog kring var vi vill – vill det till att nogsamt ifrågasätta vad som behövs för att nå dit. Vi frågar Varför för att kunna få en riktning för våra Hur.
Och det finns garanterat saker i det befintligt skolsystem som är optimala Hur för att nå den riktning vårt svar på Varför stakat ut. Men lika säkert finns det saker, som fungerar väldigt väl idag, men som leder i en annan riktning än den riktning vi enats om.

Hur ser en skola ut som leder till detta?
Jag vet inte riktigt. Men jag har miljarder idéer och ännu fler frågor.

En skolbyggnad med plats för 1000 elever – ur ett evolutionärt perspektiv – är det verkligen en miljö vi är skapta för?

Måste det vara en grupp om 20-30 jämnåriga elever som undervisas av en lärare? I ett klassrum? Som ska lära sig samma saker på samma sätt på lika lång tid?

Lisa Carr gav mig en härlig tanke på miniträffen i Stockholm: Vad skulle hända om dagmammetänket fick ta plats i ett lärande samhälle – tänk en handfull elever (olika åldrar) och en lärexpert som utforskar världen, vad skulle det kunna leda till?

Under mina promenader på Bulltofta rekreationsområde stöter jag ofta på förskolebussar på parkeringen. Ute i parken syns då en drös förskolebarn som likt färgglada fjärilar i sina neonfärgade västar flyger från blomma till blomma på jakt efter pollen. Varför är detta ett koncept som är begränsat till förskolan?

Måste schema läggas som det görs? För vem finns tidplanen till? Vad skulle det ge lärandet om det var individens lärande, och inte ämnet/schemat/tidplanen som styrde?

Måste alla lära sig samma saker? Vilka är de riktigt grundläggande kunskaper, färdigheter och förmågor vi behöver ha med oss idag och imorgon?

Vem finns skolsystemet till för? Tycker om svaret min amerikanske mentor Max gav mig:
”At the heart of school is the child, not the captain of industry, not the mathematician, not the scientist etc. The purpose of children is sufficient in and of itself.”

Jag ser framför mig hur elever – vilken ålder de är månde vara – med nyfikenhet, glädje och utmaning, lär sig av och kanske löser dagens och morgondagens problem, istället för att lära sig befintliga lösningar till gårdagens problem.

Lärare som är lärande-experter, som befinner sig i lärcentra, där barn befinner sig i hög utsträckning och andra vuxna dyker in med jämna/ojämna mellanrum. Där läraren kan vägleda mellan behovet av grundkompetens/kunskap och att följa nyfikenheten, kanske någon helt annanstans än vad man trodde när man började.

Elever, av alla åldrar, som befinner sig ute i världen, nyttjandes de strukturer vi har skapat i samhället – museer, observatorier, företag, gym, fabriker, innovationshubbar, och även strand, skog, sjöar och hav, ja, allt helt enkelt. I mötet ges möjlighet till lärande.

Gott om upplevelser, som ger möjlighet till reflektion och fördjupat lärande – det är vad som får människan att växa, mental, fysiskt och emotionellt.

System som är flexibla nog att tillvarata alla individers möjligheter. Don efter person. Det finns inte ett sätt, det finns bara ett sätt som är rätt för mig. Du kanske behöver något helt annat för att utmanas och utvecklas på bästa sätt.

Men viktigt är också att dessa olika personer möts – vi får inte skapa en ny form av silos. Mångfald gagnar, på alla plan. Men att tvinga en triangel att bli fyrkantig, bara för sakens skull, det gagnar ingen.

Jag lär mig mer varje dag, samlar nya intryck, tar tankespjärn och klättrar vidare i mina egna tankar. Min egen grundtanke blir dock mer och mer stabil för varje dag som går:
Inte är mänskligheten på toppen av sitt skapande. Jag tror istället att det samhälle vi lever i idag är en klivsten vi behöver ta spjärn mot för att nå längre:
Jag tror att vi tillsammans kan skapa en bättre värld.
/Helena Roth, Twitter-alias @HERO_Respondi, initiativtagare #skolvåren

Nässlans dag!

Visste du att det är Nässlans dag idag?

Ja, kanske inte helt officiellt, men Sällskapet Nellorna bjuder in oss att hylla och värna denna mångfacetterade växt, som kan användas till så mycket! Te, gödning, soppa, paj, garn och mjöl till exempel.

20130505-185703.jpg

Jag och dottern har varit ute och plockat nässlor på Bulltofta. Under eftermiddagen spred sig dofterna av en nässelpaj från ugnen. Det blev en hitte-på-paj, med basen i pajdegen ur Annas mat. Nässlor, lite broccoli och halloumi, tillsammans med en äggstanning med timjan. Smarrigt värre!

20130505-185716.jpg

Tycker om tanken på att kunna gå ut i naturen och plocka ätliga delikatesser, och har turen att vara gift med en likasinnad. Nässlor, vildplommon, äpplen, plommon, bär, hylleblommor och mycket annat skördar vi med nöje och glädje

Har du tänkt på vilken rikedom det finns att nyttja och glädjas åt i naturen?

Promenadpoesi

Fåglar kvittra, vårblomster blomma, grenar knoppas.

Bulltofta rekreationsområde ropar till grannskapet: kom ut och njut!

Gott om folk i rörelse – flest sedan pulkabackens snöfyllda slänt lockade!

Det motioneras och promeneras. Med och utan stavar.

Dialog hörs, soldiset värmer, nästan helt vindstilla.

Koltrasten letar bomaterial, humusdoften fyller mina lungor!

Sothönan dyker ner under dammens vattenyta.

Herr Anka går på kurtis – månne Fröken Anka kan attraheras?

Sädgåsen granskar mig en stund innan hen beslutsamt vänder mig ryggen.

20130415-182145.jpg

Delar ett leende, som ej tas emot. Men nästa går hem och får gensvar!

Katten går i visset gräs och gör nedslag – månne en sork?

Det fejas på kolonilotterna och överallt väcks livsandar till liv!

Våren är här! Och jag ska sjunga in den – dags för körövning!

Grodduo

Jag skrattar så jag trillar av stolen när jag ser denna:

Just här försöker den skrämmas, säger maken. Lyckas så där, får jag väl säga. Mer än så skriver jag inte, för du måste uppleva det själv!

Jag gillar grodor. Deras skönsång om våren är underbart upplyftande. Snart dyker detta upp igen i min omedelbara omgivning och jag längtar:

Jag kan riktigt känna hur livsandarna börjar röra på sig, det spritter i kropp och själ, jag får en ännu starkare längtan efter att få vara ute, rikta ansiktet mot solen, börja gräva i trädgården, fundera över vad som ska planteras i trädgårdslandet, osv.
Vad är ditt främsta vårtecken?

Spaning

Under ett par veckors tid har vi från läggdags fram till arla morgonstund hört en hoande kattuggla ute på Bulltoftafältet. Ett ljuvligt hoande, lite längtansfyllt så där, som sätter ett smajl på mina läppar varje gång jag hör det.

Igårkväll hörde jag ugglan redan vid sjutiden och tre fjärdedelar av familjen bestämde sig där och då för att gå på kattuggle-spaning. Och minsann om vi inte lyckades!

Vi inte bara lokaliserade var den huserade, utan vi såg den också – tror vi åtminstone. Den tystnade när vi kom nära, men alla tre såg vi en skepnad i uggleform, som satt på ett sätt så det inte riktigt fanns något annat det kunde vara. Tyvärr är fotona svårtolkade, framför allt lågupplösta som här, men i högre upplösning syns en typisk ögonreflex. Så jag är bombsäker, visst såg vi ugglan!

Kattugglan1 Kattugglan2

Spelade in med DropVox, och även det lyckades. Hör här när ynglingen i familjen fick syn på kattugglan i trädet, innan hoandet tystnat alldeles.

Vilken ynnest att få uppleva sådant här – får du någonsin chansen att gå på ugglespaning, ta den! Carpe diem!