Intresseanmälan God Man

Publicerad den av
4

Fick äntligen tummen ur förförra helgen att inleda processen för att bli god man för ensamkommande flyktingbarn. Eller åtminstone att skicka in en intresseanmälan för detsamma. Sen är det ju upp till Avdelningen för Överförmyndarärenden att ta ställning till om jag är lämplig eller ej och om det finns ett behov. Men har en känsla att behovet finns, så nu hoppas jag bara att jag passerar nålsögat!

god man

Själva intresseanmälan fyllde jag i online förra veckan, och nu har jag till slut fått hem samtliga bilagor från polis, skattemyndighet osv, så idag läggs kuvertet på lådan. Känns bra att ta detta steg. Jag tror jag skulle vara en bra god man och har dessutom stor flexibilitet vad gäller möjlighet att komma loss dagtid osv, tack vare att jag är egenföretagare. Men viktigast av allt är att jag hoppas kunna bistå en ung människa i ett utsatt läge, och förhoppningsvis kunna göra skillnad för hen.

Har stärkts av senaste tidens engagemang. Det gjorde att jag tog klivet själv, från att dela vidare uppmaningar och goda exempel, från att bidra med pengar, till att nu vilja göra en mer personlig insats som kräver mer av min tid och mer av mig som medmänniska.

Nu återstår att se vad som händer – jag har inte en susning om hur processen går vidare härifrån. Hur lång tid tar det innan man får besked, blir man tilldelad som God Man omedelbart, eller försöker Överförmyndaren göra någon typ av matchning, eller… Jag har verkligen inte en susning. Men kanske du vet?

Podcast 37/52 – mindblowing podcast on intelligence

Publicerad den av
Svara

Oh. Perhaps you are getting fed up with the podcast tips I’m providing every Sunday. It’s almost solely Good Life Project or On Being that I’ve featured lately. But heck, those two shows are simply so good. Honestly, if you have yet to actually click on one of the links I’m inserting into these podcast tip blog posts, you really should give it a go.

And, yeah, of course, you’ve probably guessed by now that I’m gonna write about one of these shows today as well. And you’re right. I will. You see, I’ve been listening over and over to an extremely fascinating conversation between Krista Tippett and educator Mike Rose on the intelligence present in all kinds of work.

Mindblowing. Mike describes the intelligence of a waitress, and made me realize what a fenomenal memory many waitresses have. The intelligence of a plumber, who perhaps works in limited surroundings, making it impossible to actually see with his or her eyes what the issue is, but through the help of probing fingers and an ability to paint an internal picture, can solve it. There’s beauty and, indeed, intelligence in all the millions of different work activities that goes on, through out the day and night, all over the world.

MindblowingI’m even fascinated by my fascination over this! And I’ve got a treat saved up for myself as well. There’s an unedited version of their conversation that I’ve yet to listen to. Oh goodie!

Anyway, check it out, and please pay extra attention the last 10-15 minutes of the episode, as Mike and Krista then touch upon a topic very close to my heart, that of the purpose of education, of learning, of schooling. I usually twitterify the question as #WhySchool, and, guess how happy I got when I heard Mike speak about why he thinks it’s so important to be very clear about the purpose of schooling and education. Oh, and if you want to, please let me know what pops up for you as you listen to this episode. Id love to hear your thoughts on the topics raised in this show. Ok?

Skördetid för Bulltoftas guld!

Publicerad den av
3

Ja, det är det verkligen. EttanOch just det var rubriken i Lokaltidningen Kirseberg/Husie/Oxie i onsdags, featuring yours truly! Vill du läsa det fulla reportaget om Parken som skafferi från sidan fyra i Lokaltidningen så hittar du det här: Bulltofta

Lite roligt var det också att Mr B kom hem från skolan i torsdags och sa ”Alla mina kompisar sa till mig idag att min mamma var i tidningen!”. 😀

Bor du i närheten av Bulltofta så hoppas jag verkligen att du tar dig en tur eller två och ser vad du hittar. Tog just en promenad med skördekorgen på armen. Hittade äpplen, plommon, päron, valnötter, hasselnötter och kirskål samt några blåhallon som slank rätt ner i magen. Och en liten kompis – kan du se den nedan? Har aldrig sett en så stor i Sverige!

plockartagen

Vad jag gör med det jag plockar? Bakar, syltar, saftar, gör smoothies och kräm, torkar, fryser in och inte minst, äter precis som det är! Rekommenderar varmt Sara Bäckmos recept på plommonsylt som finns återgivet i reportaget Bulltofta, taget från inspirerande Skillnadens Trädgård. Funkar finfint även med de små körsbärsplommonen, även om det blir bra många kärnor att fånga in, men trägen vinner.

Nå, har jag lyckats övertygat dig att det är läge att ta en plockarvända än?

 

… och där far hon iväg igen!

Publicerad den av
Svara

Ja, sån tur att cykelmakaren är snabbare än blixten och samtidigt skicklig som få. Hade sådan tur att maken cyklade iväg med cykeln till cykelmakaren när jag själv satt upptagen i möte. (Ja, har sån tur att jag har en make som kan cykla på sin cykel och samtidigt ”leda” min cykel med ena handen… själv hade jag fått gå och leda cykeln oavsett om jag haft en annan cykel att låna.)

ohojI tisdagskväll fick han den, och om inte belysningen och växeln hade behövt fixas utöver vevaxeln hade maken fått cykeln med sig hem direkt. Snacka om service. Istället blev det så att den var fit for fight och redo för hämtning i onsdags förmiddag.

När man som vi har sålt bilen och använder fötter, cykel och kollektivtrafik som transportmedel, då blir det lite skakigt när man helt plötsligt bara har två valmöjligheter. Det känns riktigt bra att vara cykelburen igen!

Och bara för att vara riktigt tydlig huruvida jag är snett på det vad gäller att ”trampan borde ha en mycket längre livslängd än 12 år” så sa cykelmakarn själv att det är väldigt sällan han får in cyklar där trampan gått sönder. Materialfel, förklarade han det hela med. När jag sa att maken råkat ut för exakt detsamma, himlade han lite med ögonen och sa att vi är en högst ovanlig familj. 🙂

Vill du se ett proffs in action, så lämna in din cykel på HM Cykelservice på Lundavägen 75 i Malmö nästa gång den behöver lite professionellt omhändertagande.

 

Yet another farewell

Publicerad den av
1

And so it was time for yet another farewell. This time a planned one, as opposed to the chock of having to part with Oliver the cat earlier this year.

rip samiSamifix, our sweet little Samifix, with failing kidneys and a birth defect in his hip bone (causing his hind legs to hang on via muscles only, the sockets and thigh bones were not connected) starting to cause him trouble, so I googled and found a local veterinarian who makes house calls. I made the appointment last weekend, and today was the day.

It felt good, even though it was sad, to have him fall asleep, lying in my lap surrounded by loved ones, in a safe environment. But oh, how I miss him, already!

Now he rests underneath the red currant bush, which is a spot he chose himself. This past month, that’s where we’ve often found him, making a little nest for himself in the tall grass. That’s where he was lying this morning after hubby let him out, resting comfortably in the garden. When I got up from bed, I spotted him and snapped the image below. This is the spot where he will rest, eternally.

vinbärsbusken

Thank you for choosing us as your human family.
You will be missed and remembered, forever in our hearts.
Rest in peace, sweet Samifix.
❤

 

Det vänder. Nu.

Publicerad den av
6

Det vänder.
Människor kommer till insikt, medmänskligheten väcks ur sin dvala.

Vågar jag drömma?BoldomaticPost_Vagar-jag-dromma-Vagar-jag-tr
Vågar jag tro?

Hoppet börjar skimra och växa framför mina ögon.
Med varje artikel, Facebook-status, videoklipp, tweet som visar på ett engagemang, en medmänsklig kärlek, #jagdelar, #jagvillhjälpa, #refugeeswelcome och mycket mycket mer, går vanmakten och frustrationen över i förhoppning.

Det är dags nu.
Medmänskligheten vaknar ur sin alltför långa dvala. Nu. Nu vänder det.

Alternativet vore att gå under, som civilisation, som art. När vi fastnar i Vi mot Dem, hot, hat och andra -ismer, så faller vi, gå under, splittras. Även det gör vi tillsammans, paradoxalt nog.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Människans främsta tillgång är det faktum att vi gör varandra bättre, ensam är inte stark. Tillsammans kan vi mer, tillsammans blir vi mer än summan av de enskilda individerna.

Nu levlar mänskligheten, gränser faller, vi ser att vi finns här tillsammans, att vi behöver varandra, vi är Ett med En jord att leva på. Ihop. Tillsammans.

Det vänder. Nu.

Gräsrötterna agerar, kraftfullt, röster lyfts, med händer och fötter börjar vi säkerställa att de som är i behov kan bli mötta i kärlek och omtanke, med generositet och respekt.

Samtidigt som vi hjälper de som behöver hjälp, måste vi arbeta på att få slut på hjälpbehovet, att behöva fly från sitt land, av rädsla för livet. Vi behöver arbeta på flera fronter, samtidigt. Men alla behöver inte göra allt, var och en kan bidra där de gör allra mest nytta.

Nu är det dags för politiken att kliva fram, för politikerna att våga. Vi behöver agera på statsnivå, över gränser, Inspireras av Angela Merkel som inser att an bank aldrig kan vara lika viktig som en människa, hör vad påven har att säga om att öppna våra hem, lyssna till samhällets mångfacetterade röster, som allt starkare på alla sätt visar att vi förstår. Vi förstår att vi är alla beroende av varandra, att vi inte kan göra ont mot någon annan, utan att göra ont mot oss själva.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Ja. Jag vågar. Ja, jag drömmer, ja, jag tror på en värld där vi tar hand om varandra och jorden vi alla är beroende av. Vi kan. Tillsammans.

Så ja. Jag vågar.
Jag drömmer.
Jag tror.
Gör du?

Oops, det kunde gått illa…

Publicerad den av
1

Igår cyklade jag hem från en hel dag av möten i ett av de uppdrag jag arbetar med. Kom inte så långt dock innan benen plötsligt försvann under mig… mitt i en korsning. Jag fattade först inte vad som hände, kände mest bara att det gjorde lite ont på vänster vad. Tog mig raskt till mittcentrifugen så jag kom ur vägen för bilarna. Fortfarande lite förundrad och villrådig. Men sen förstod jag. Tittade ned, jo då, borta var den. Tittade bak och där låg den.

Vilken den?

Jo. Trampan. Högertrampan på cykeln min, låg, avbruten, mitt i vägbanan. Plockade upp den och ledde cykeln över gatan till trottoaren. Och började knata hem, för vad annars skulle jag göra?

Messade familjen och berättade. Maken svarade bums, orolig, ville veta att jag inte var skadad. Kunde lugna honom, men när jag sa att trampan bröts av mitt i en korsning kom raskt ett svar att det var detsamma för honom. För han har upplevt precis det samma, med en avbruten trampa, mitt i en korsning.

Hans cykel var 18 år gammal och väl använd och det gick inte att byta trampa för cykeln hade utgått ur sortimentet. Min cykel är ca 12 år gammal och också ganska väl använd. Min går dock att rädda, och är i detta nu hos bästa cykelmakaren i stan (på Lundavägen, nära restaurang Kina Floden). Håll tummarna för att jag kan hämta den, fit for fight och redo för nya tramptag, redan imorgon, för snacka om att jag känner mig begränsad utan cykel! Inte minst senaste året som billös har cykeln blivit mitt främsta transportmedel.

Oavsett vilket – känns det inte som en cykeltrampa ska hålla bra mycket längre än 12 år så säg? Eller är det bara jag som är lite kinkig och har högre krav på livslängden?

Ett gott hjärta ursäktar inget

Publicerad den av
4

Uppfattar mig själv med att tänka ”Jamen, jag vet ju att hen har ett gott hjärta, innerst inne” när jag ser bekanta dela rasistiska och/eller sexistiska bilder, länkar, texter på (först och främst) Facebook.

Kommer jag på mig själv.
Känner mig påkommen till och med, av ett flertal anledningar.
Till exempel dessa:

  • Jag har hyfsat lätt att undvika att kliva in i dömandet. Tankar som ”Jamen hen e ju bara dum i skallen, fattar inte bättre” och dylikt, dyker sällan upp hos mig. För jag vet att hen inte är dum i skallen.
  • Däremot så har jag svårare att undvika att hitta på en ursäkt för hens beteende, vill ha en förklaring, vill bortförklara tom. ”Jamen, hen har ju ett gott hjärta, egentligen.” Gud så tamt. Varför behöver jag hitta en förklaring till hens beteende och tankar? Varför är det viktigt för mig med en bortförklaring? Något som gör att jag kan sätta en etikett på beteendet, som om det därmed vore enklare att förstå, att fördra?
  • Har jag hamnat i något slags medberoende? Tankarna går till berättelser jag hört om alkoholiserade män som slår sina hustrur och andra situationer av medberoende.
    ”Hen är snäll innerst inne, faktiskt.”
    ”Hen menar inte att slå mig, faktiskt!”
    ”Jag vet att hen älskar mig, faktiskt.”
    ”Hen mobbar bara för att hen själv blev utsatt som barn, hen menar inget illa, egentligen.”

Och så landar jag i följande:

svart hjärtaVilken j-a dålig ursäkt ”ett gott hjärta innerst inne” är.

Det ursäktar ingenting. Det är en flykt. En utväg, från att se, och stå för, det som jag upplever i stunden, nämligen:

Jag tycker inte det är ok. Jag vill inte leva i en värld av vi mot dem, av rasistiska, sexistiska, fascistiska strömningar, ja, jag vill bli kvitt alla -istiska strömningar!

Jag har, i varje stund, ett val. Jag kan välja att späda på hat, förakt och -ismer. Eller så kan jag välja något annat. Vänlighet. Medmänsklighet. Kärlek och samförstånd. 

Och vet du. Det är där jag snubblar. Ett av de krux jag står inför är att jag inte vet hur jag bemöter någon som delar rasistiska bilder, länkar, texter. Vad ska jag göra? Ignorera? Hur vänligt är det? Dölja/Blockera/Säga upp bekantskapen? Är det medmänskligt så säg? Ge svar på tal? Hur gör jag det utifrån kärlek?

Hur gör jag för att välja vänlighet, medmänsklighet, kärlek och samförstånd när jag ser något som är o-vänligt, o-medmänskligt, icke-kärleksfullt och definitivt o-samförståndigt?

Och så faller sista kulissen.
Påkommen. Av mig själv. Igen.
*ridå*
Icke-dömande, jo men tjena. Jag dömer ju så det stänker om det! Och hur bidrar det till samförstånd?

*Faller hårt. Rycker sen upp mig en smula för om inget annat så är det jag tänker och upplever just nu väldigt mänskligt, och garanterat inte unikt för mig… hoppas jag!*

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?

Där skulle inlägget publicerats. Med den frågan som slutpunkt. Jag hade nämligen tidssatt inlägget för publikation den 5 september 2015. Men jag gjorde inlägget till utkast igen, för jag velade i huruvida det var rätt läge för publikation, eller ej.velade

Men så såg jag Karin Adelskölds tweet, och insåg att jo, det är läge. Det är en fråga att fundera över. Och jag är inte den enda som funderar. Artikeln om hur kollegan blir ett internettroll som jag läste i helgen gav mig dessutom ännu mer vatten på min kvarn.

(Märk väl – begreppet trollande börjar missbrukas, allt som sker i syfte att hota och hata på nätet är inte synonymt med trollande, som är en mycket specifik typ av handling utfört av internettroll. Och jag vill inte påstå att de som väckte denna min fundering från början är troll.)

Därför kommer den så, frågan som jag inte har något riktigt bra svar på (och kanske det är för det inte finns ett sätt att agera? Behöver jag ta ställning i varje enskild situation? Fast nog kan jag väl hitta en grundläggande strategi att följa, som jag dock kan avvika från, om jag bedömer att ett annat agerande vore på sin plats?):

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?

Podcast 36/52 – Be a better person

Publicerad den av
2

Wanna make better stuff? Be a better person, Jonathan Fields says at the beginning of this weeks podcast tip of the Good Life Project (yet again a tip from GLP. Actually this is the third in a row – so if you haven’t listened to an episode yet, just do. They a_r_e really good, most of them!).

BoldomaticPost_Wanna-make-better-stuff-Be-a

Now, this is a Good Life Riff, meaning it’s only about five minutes long. Still. It’s worth listening to, and it sure puts a spin on things for me. Jonathan tells a story about guitars and guitar-makers in the riff, and says ”You can’t keep your personality outside of the work”. It’s said about handmade guitars, but does it stop there? Isn’t that true for all work done by a human being?

 

 

Ömsom sol, ömsom regn

Publicerad den av
2

En dag fylld av både solsken och regn, så mitt nyinköpta regnställ från Clas Ohlson kom sannerligen till användning bums!

regn och solFikat med finaste Wivan ❤ som flyger på nya äventyr imorgon, gått på fotbollsmatch mellan FC Rosengård mot KIF Örebro DFF på Malmö IP (2-1 till hemmalaget) tillsammans med maken, åt därefter kvällsmat med densamme på Noodlemarket på Triangeln, innan han tog sig till Sir Toby’s för att se Sverige-Ryssland-matchen och jag cyklade (i regn och regnställ) till Entré för att gå på bio. Solo. Osäker på om jag någonsin gått på bio ensam förut. Kanske möjligen någon gång. Förunderligt!

Såg Insidan ut av Disney/Pixar. Lite gullig. Och på sätt och vis visar den precis som det är, tror jag. I skallen våra alltså. Bortsett från att det är bra många fler än fem känslor som ”slåss om kontrollbordet” så klart. Och med den väsentliga skillnaden att det inte bara är känslorna som kan titta på mig via sin storbildsskärm, jag kan dessutom titta på dem samtidigt. Och det sistnämnda är faktiskt något av det största jag kommit till insikt om. Jag upplever det jag upplever, men kan samtidigt bevittna mig själv under upplevelsen.

Tvetydigt, och kanske lite svårt att förstå. Har du läst Eckhart Tolles beskrivning av sitt aha-ögonblick, så vet du kanske vad jag menar? Just nu gäspar jag dock stort så jag tänker inte ens försöka ge mig in på att försöka förklara hur jag egentligen menar. En annan dag kantänka?