#Nätkärlek

Publicerad den av
8

Som en konsekvens av människors tankar och känslor efter Uppdrag Gransknings omtalade Män som näthatar kvinnor (även kortversionen ger en bra bild av vad det handlar om) så reagerar bland annat bloggosfären, med en motreaktion som går under benämningen #nätkärlek. Även #Blogg100 skapar en egen tagg för detta, som benämns #Blogg100love. I FB-gruppen för #Blogg100-deltagare kom uppmaningen att sprida nedanstående bild, för att på det viset inspirera till kärlekshandlingen att meddela utsatta att vi är ofantligt många som står på deras sida och vill göra allt för att uppmuntra dem till att fortsätta arbeta, trots sin utsatthet:

Välj kärleken

Charlotte skriver bra om det hela, precis som en hel radänga andra bloggare – stort tack ska ni ha allesammans, för att ni så tydligt säger ifrån! För jag tror det är enda vägen fram om vi tillsammans ska kunna motverka sådana här hat-yttringar. Att vi pratar om det, att vi inte accepterar det, att vi säger ifrån. Och att vi gör det på Facebook, Twitter, i bloggkommentarer, artiklar, insändare, i fikasoffor och kring lunchbufféer, vid fredagsmyset och i skolorna. Överallt. Vi måste, precis som Jakob Mjöbring skriver, lysa upp dunkla gömmor och sprida ljuset, visa att vi inte vill ha en värld där det är ok för någon, oavsett uttrycksform, att hata på det där viset. För det är inte den framtid jag vill ha – och jag tror det är en överväldigande majoritet som håller med mig i det. Vad tror du? Vilken typ av samhälle vill du ha?

Hjärtat

Nu ska jag skriva ett mail till en journalist eller två med lite äkta uppskattning! Gör det du med! Fram för mer kärlek. Punkt.

Tankespjärn!

Publicerad den av
26

Vilket fantastiskt ord. Det kom till mig via en Twitterdialog om kravlöshet, vidare till ett inlägg som inspirerats av Helena von Schantz blogginlägg efter Anna Wahlgrens deltagande på Skavlan. På en kommentar från Anne-Marie Körling svarar Helena med det oerhört attraktiva begreppet tankespjärn.

Tankespjärn

Tankespjärn kommer bli mitt nya favoritord, jag lovar!

Jag riktigt känner hur min tanke växer och blir starkare när den får spjärna emot någons ord, eller någon annans handling. Jag får en inre bild av transformation när jag smakar på ordet tankespjärn, som en fjäril som kämpar för att ta sig ur en puppa.

Butterfly

Mina tankar tar mer och mer spjärn nuförtiden, eftersom jag inte bara läser, lyssnar & ser på andras ord & handlingar utan också väldigt aktivt deltar i en konversation – i såväl cyberrymd som köttvärld – för att skapa en hållbar framtid. När de tar spjärn så antingen stärks de eller försvagas. Under processen som sker, så transformerar mina tankar mig, i takt med att de växer, krymper, ändras, klonas och delas. Jag älskar det, så förändringsagent jag är!

Var tar dina tankar spjärn? Dela gärna med dig – kanske kan jag hitta nya fenomen att spjärna emot!

Kravlöshet?

Publicerad den av
4

NEJ!

Jag menar inte så!

När jag snackar om ett samhälle (och därmed också ett skolsystem) där individen utmanar sig själv utifrån sina egna förutsättningar så snackar jag INTE om ett samhälle baserat på kravlöshet. Jag förväntar mig av mig själv och alla andra att vi alla ställer höga krav – på oss själva. Utifrån vår egen utgångspunkt. Jag anser det vara ganska ointressant att jämföra mig med någon annan, för det intressanta är var kom jag in och var går jag ut. Ingångsvärde kontra utgångsvärde. Input kontra output. Eller som Troed Troedsson uttrycker det, fritt ur minnet ”höjd över havet är inte intressant, det är min utgångsvinkel och utgångshastighet som spelar roll för min framtid”.

Kalla det vad du vill – för mig är det individens resa som är av störst intresse. Om du sporras av att jämföra dig med andra, var så god, gör det. Men basera inte systemet på den principen, för det är inte en nödvändighet.

Sikta högt!

Men kan du se att jag inte säger att samhället inte ska ställa krav på varje individ? Eller omskrivet:

Jag tycker samhället ska ställa krav på varje individ!

Men kraven bör inte vara detaljerade till en absurd nivå (läs: kursplaner) utan snarast handla om ganska övergripande och generella krav. På det viset uppmuntrar vi ännu mer den livsnödvändiga olikhet som skapar mångfald.

Till exempel (några att-satser medvetet skrivna i jag-form):

  • Att jag bidrar till samhället
  • Att jag utmanar mig själv
  • Att jag lär dig något nytt varje dag
  • Att jag älskar min nästa såsom mig själv (inte istället för mig själv, märk väl!)

Kan säkert komma på ett par till, om jag tänker efter ordentligt. Du har kanske själv några generella krav du skulle föreslå till listan? Dela gärna med dig av dina tankar i frågan – för det är genom att dela tankar & idéer med andra som jag själv växer och lär mig mer och mer, för varje dag som går. Så snälla – hjälp mig lära mig mer idag!

Framåtkoppling!

Publicerad den av
1

Vilken svår konst det är att kunna förmedla synpunkter och åsikter på ett sådant sätt att de tas emot. Att mottagaren inte kastar upp försvarsmurar så fort jag öppnar munnen, utan förbli mottaglig för det jag vill föra fram. Att kunna ge konstruktiv återkoppling är i sanning en aktivitet jag behöver träna mer – och det tror jag kanske vi alla behöver, lite till mans.

Har på sista tiden hört mycket om ytterligare två begrepp, kopplade till feedback, som gjort att återkoppling som begrepp blivit lite fullödigare för mig. Feedback kompletteras då med feedup och feedforward. Ingetdera begrepp har jag hört förrän på sistone, då jag sett det både en och två gånger på Twitter. Visar sig att begreppen används mycket inom så kallad formativ bedömning. Tommy på Pedagog Stockholm skriver upplysande om hur han tänker sig använda dessa tre begrepp.

Feedback betyder ju återkoppling, dvs, jag kopplar tillbaka till något du redan gjort, med tankar och idéer på hur du kunde gjort annorlunda.

Feedup handlar om att klargöra målet du strävar efter, att tydliggöra det.

Feedforward till slut kan översättas med framåtkoppling. Dvs tankar om hur du kan gå tillväga för att nå ditt mål, angivet tydligt i din feedup.

Onwards brave soldiers!Det viktigaste med framåtkopplingen i förhållande till återkopplingen är framtidsperspektivet. Att släppa taget om det förflutna, och se framåt istället, kan skapa möjlighet till utveckling, som återkoppling kanske inte gör.

Risken med återkoppling är ju att jag landar i ett ältande, varför gjorde jag si eller så, när jag borde/kunde gjort på något annat vis. Beroende på hur jag kan förhålla mig till återkopplingen kan det ju ge bekräftelse och befästa beteende som jag försöker ändra, men kanske har svårt lyckas med. Ju mer fokus sätts på just det beteendet, ju större risk att jag snarast bara förstärker det ännu mer.

Jag bestämmer mig därför i skrivande stund för en feedup, ett mål. Jag vill lära mig att komplettera återkoppling med att även kunna ge bra framåtkoppling. Så nu jag ska ut och öva på att ge feedforward, och skulle bli glad om du vill ge mig lite framåtkoppling på vad jag ska tänka på för att bemästra denna konstform!

Malplacerad?

Publicerad den av
5

Har du någonsin klivit in på ett ställe och känt dig helt malplacerad?
Tänk dig känslan att komma maskeradklädd till en fest, där ingen annan är utklädd. Eller för den delen, du kommer till festen, men har missat att kvällens maskerad hade ett tema, som du missat grovt.

Hur kommer det sig att jag i sådana situationer krymper?
Blir oerhört liten. Rädd för att ha gjort fel, missförstått, glömt något. Vill gärna sjunka genom golvet, eller åtminstone pilla upp telefonen ur fickan så jag kan se ut som jag har något viktigt för mig. Ofta går det ju känslan över ganska snabbt, inte minst som det ofta visar sig att du inte är helt fel på det. Det är dock en oerhört obehaglig känsla i stunden. Så här i efterhand är det ganska intressant att fundera kring det.

Varför reagerar jag så där?
Jag menar, jag kan nog sticka ut på än det ena eller andra sättet ibland. Om inget annat så i min fantastiska mössa, som jag övertagit från dottern som (mentalt) vuxit ur den. Det har inte jag, och jag hoppas jag aldrig gör det heller.

Mössan som sticker utFysiskt sticker jag inte ut direkt. Är kort i rocken, osminkad, ingen iögonfallande klädsmak eller frisyr. Har ju knappt färgat håret ens (utom den där gången då jag ville bli lite ljusare och vill testa hemma…. något som slutade med akutbesök hos frissan, uppriven med morotsfärgat hår. Jag gör aldrig om det experimentet kan jag lova!). Kanske därför jag gillar mössan – den gör mig glad, och jag vet att den sätter ett leende på läpparna på många jag stöter på när jag har den på mig.

Så varför denna ängslan för att inte passa in?
Tror du det är något nedärvt beteende kanhända? Finns det kanske forskning, artiklar, dokumentärer eller TED Talks, eller något annat som berör ämnet måntro? Kanske du känner någon som sticker ut lite extra? Skicka gärna inlägget vidare till dem, kanske de skulle vilja ge lite expert-input i frågan! Har du känt som jag någon gång?
Dela gärna med dig om du vet något som kan leda mig vidare i min reflektionsrunda!

MAN

Publicerad den av
1

Håller en 2-dagars kurs i Kvalitets- & Miljösystem för el- & automationsingenjörer vid en yrkeshögskola, och jag har bland annat gett eleverna några videoklipp att titta på. Senast bad jag eleverna skicka mig klipp som de vill dela med sig av till mig, och fick bland annat följande:

Om det endast vore en rolig animering vore det ju sin sak, men det tragiska är ju att det är så här stora delar av mänskligheten behandlat och behandlar Moder Jord. Stort tack Viktor för denna länken!

Har tidigare skrivit om meningen med mitt liv, och det handlar om att göra ett positivt avtryck. Därmed även sagt att jag försöker undvika att lämna ett alltför stort negativt avtryck baserat på mitt leverne. Vann en tävling som Hjordnära ordnade i höstas på temat ”Lämna ditt bästa miljötips”. Mitt tips löd ungefär så här:

Inse att det du gör spelar roll, hur mycket eller lite du än gör. Om det så är att återvinna glas och tidningar, ha en kompost i trädgården, använda energilampor, köpa ekologisk mat och åka kollektivt eller cykla när det är görbart – så gör det, för varje liten del bidrar positivt. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något!

Det är så jag själv tänker. Tittar jag på hur jag lever idag, jämfört med för bara 10 år sedan så är det en stor skillnad. Gör mycket mer idag av ”de små tingen” som alla bidrar till en hållbar framtid. Och min livskvalitet har definitivt inte blivit sämre av det, utan tvärt om!

Vad gör du, för att bidra till en hållbar framtid?

Tiondel

Publicerad den av
Svara

Detta är mitt tionde inlägg i #Blogg100-utmaningen, av totalt etthundra (på hundra dagar). Det betyder att jag har gjort en tiondel av bloggandet, och att jag har nio tiondelar kvar.

Det känns helt rätt att vara en del av #Blogg100, och jag har redan lärt mig en massa. Att blogga mha WordPress-appen i min telefon, att tidsinställa inlägg, att inte bara reflektera över dagen/aktiviteter/händelser utan att faktiskt skriva en rad eller två om det. Bara för att nämna några lärdomar.

Jeff Young, VD på Hewlett-Packard, utmanade 1979 sina anställda genom att sätta följande mål*:

Vi ska minska otillförlitligheten av våra maskiner
till en tiondel, på tio år.

Tror du det var görbart?
Visar sig att de lyckades nå målet på nio år. Därefter fortsatte de med liknande mål, bland annat för mjukvarufel samt service.

Ett sånt här mål kallas för ett barriärbrytande mål. Det är så stort att det nästan känns som det är omöjligt. Men de flesta barriärer vi stöter på är mentala, och de barriärerna är ofta skapade av oss själva eller organisationen vi arbetar med.

Jeff förklarar målsättningen så här:

Jag ville tvinga människor att se på sina arbeten på ett annat sätt. Storleken på utmaningen ändrade sättet på vilket medarbetarna […] såg på varandra.

Effektiv barriär - som går att forcera

Förutom att hoppa på #Blogg100 så satte jag i veckan ett professionellt barriärbrytande mål. Under en coachingsession, hos min egen coach, formulerade jag ett mål som kittlar dödsskönt i kistan! Det handlar om att bygga en coachingpraktik, och jag lovar återkomma till ämnet, så ni kan följa min resa.

Har du, eller någon du känner, satt ett barriärbrytande mål någon gång? Eller skulle du vilja? Skriv en rad om det om du vill – ibland blir mål verkliga först när vi sätter dem på pränt, och i ännu högre utsträckning när vi gör dem offentliga.

*Källa: Bo Bergman Bengt Klefsjö Kvalitet från behov till användning, tredje upplagan, 2001

Glasögon!

Publicerad den av
5

Använder mig av det enklaste, men samtidigt svåraste verktyget, för att åstadkomma en förändring, befästa en vana, något som kräver ett nytt beteende hos mig själv. Jag kallar det för glasögonmetoden. (Om du klickar på ordet får du nedanstående bild som en pdf från min publika Dropbox.)

Går i korta ordalag ut på att jag bestämmer mig för vad det är jag vill ändra, förbättra eller fokusera på. Jag sätter på mig ett par mentala glasögon, där mitt fokus finns inristat på glaset (eller kanske är det en färg, eller en form), och går ut i världen. Allt jag då upplever, filtreras genom mina glasögon. Jag ser på mig själv och på andra, på mitt arbete, mina relationer och mina vanor, genom detta filter (beroende på vad det gäller så klart).

GlasögonmetodenSe på det som att köpa ett par nya skor. I början går du in dem, de skaver, känns konstiga, kanske är styvare än föregående par, ger dig skavsår. Det känns jobbigt och tungt. Är du ihärdig vänjer du dig snart. Om du fortsätter använda dem blir de till slut dina favoritskor, som du inte kan tänka dig att göra dig av med. Bekväma skorNär du nått dit har du befäst din nya vana. Då behöver du inte några glasögon längre. Kanske, bara kanske, känner du då för att variera dig och sätta på dig ett par andra glasögon. Vill du ha ytterligare inspiration kring det här med att befästa en vana, så rekommenderar jag att du tittar på Leo Baubatas blogg ZenHabits, t ex hans inlägg om att starta. Leo har inspirerat mig mycket.

Har du testat glasögonmetoden? Funkar det för dig? Eller har du andra idéer om att sätta nya vanor? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar nedan!

Viktigast?

Publicerad den av
8

Fick ett par frågor när jag skrev Frågetankar och en av dem löd:

Vad är viktigast för dig just nu? – Annette Wahlgren, TCFF

Det är en stor fråga. Dock väldigt enkel att svara på just för tillfället. Svaret på frågan står nämligen inskrivet som en daglig aktivitet i min WorkFlowy:

Tagit ett aktivt kliv närmre målet paradigmskifte skolan

Varje kväll går jag igenom listan och bockar av att-göra-uppgifter, och detta kommer då upp. Varje dag. Utan undantag. Precis så står det.
Tagit ett aktivt kliv närmre målet paradigmskifte skolan.
Det är nämligen så att jag brinner för skolutveckling. Jag är passionerat nyfiken och intresserad av lärande, av mänsklig utveckling, och hur det låter sig göras på bästa sätt. År 2013 har jag vikt åt skolutveckling, något jag skrivit om förut.

Apostlahästarna tjänar mig troget Varje dag tar jag ett kliv, ibland pyttelitet, ibland bautastort, men dagligen kommer jag en bit närmare ett skolsystem – globalt – som inte bara värnar om varje unik varelses potential, utan också ger den optimal grogrund att växa på! Det är det som är viktigast för mig just nu. Jag tror tom att det kan vara helt avgörande för att säkra att framtiden blir en plats jag önskar för mina barn och barnbarn.

Vad är viktigast för dig just nu?
Dela gärna med dig i en kommentar – kanske kan jag eller någon annan läsare hjälpa dig närmare ditt mål. Kan vara värt ett försök åtminstone! Kan du hjälpa mig närmare mitt mål, så hoppas jag verkligen du hör av dig! Om inget annat så känns det skönt att få veta att jag inte vandrar denna vägen alldeles ensam.

Invalido

Publicerad den av
1

På ett ögonblick förändrades allt. Så står det på framsidan av boken Invalido, och nog är det så. Christian Wass beskriver sitt liv, sina tankar, smärta och lycka, motstånd och hinder, upplevelser, relationer, före, under och efter olyckan. Olyckan som ändrade allt.

Själv har jag också ett sånt där ögonblick då allt förändrades – ett ‘före och efter’-ögonblick helt enkelt. För min del ett relationellt ögonblick, då min dåvarande man ringde och gjorde slut, efter 10 år tillsammans. Till saken hör att jag var gravid i 35e veckan. Drämmer dock till med en klyscha, som likt de flesta äger stor del sanning:

Det som inte dödar dig, stärker dig.

I mitt fall är det det bästa som någonsin hänt mig. Utan de erfarenheter jag dragit sedan dess hade jag inte varit den jag är idag. Och jag uppskattar mig själv idag, mycket mer än jag gjorde vid tillfället i fråga.

När jag läser Christians bok reflekterar jag över mitt eget liv, och det gör gott. Reflektion är viktigt – något som också belyses i Invalido gång efter annan.
20130127-153247.jpg

Läs boken – för det är den värd!

Har du upplevt ett sånt där ögonblick? Dela gärna med dig med tankar kring vad det inneburit för dig, om du vill.

———————————————————————————————————

Tillägg 21FEB2013: Mitt första gästblogginhopp sker hos Bokflickorna, med en recension av just Invalido!