A leap of faith

I normally don’t blog more than once per day, but Christer Hellberg shared this TED Talk on Facebook, I watched it and I just have to share it with you. So give yourself 22 minutes and sit down and watch Ricardo Semler here:

Some priceless quotes from the talk include:

If you’re giving back, you took too much. 

Why do I want to be remembered at all?

The fact is, what we do with education is totally obsolete.

Ask three why’s in a row. Because the first why, you always have a good answer for. The second why, it starts getting difficult. By the third why, you don’t really know why you’re doing what you’re doing. If you do this, you might come to the question: What am I doing this for?

It takes a leap of faith about loosing control. And almost nobody who is in control is ready to take leaps of faith. 

Dad, why do we exist?

But those are just a few highlights. Listen and see what you hear.

Now, I’ve abandoned the notion of control a few years ago. I’m leaping. You?

Läsbingo någon?

@ninkri, en av mina underbara lärarvänner bad mig skapa ett läsbingo till hennes elever, som ska ha läs-fokus-vecka nästa vecka. Jag skapade ju till barnen i julas, och även ett på uppdrag från twännen @lekrum, som mest handlade om att slappa visserligen. *inte så mycket fokus läsning där direkt*

Nåväl, tänkte jag kunde dela med mig av läsbingot även till dig/er (klickar du på länken kommer du till filen i Dropbox, dessutom).

lasbingo

Fritt fram att använda som du vill, när du vill, var du vill. Hoppas det kan komma någon mer än Ninna och hennes elever till glädje. Om det gör det, skulle jag bli överlycklig om du berättar för mig hur det funkade, ok?

Vet du hur det känns?

Vet du hur det känns?

Så började de fem elvaåringarna sina #talasomTED-tal på #skolvåren #afkUmeå i helgen.

Vet du hur det känns… när ens lillebror är så sjuk att du inte vet om han kommer överleva?

Vet du hur det känns… när man bara kan tre ord på svenska, ”Hej, Fröken, Leka” och man kommer ny till en klass?

Vet du hur det känns… livsöden, upplevelser, erfarenheter.

Så inledde de. Och mer. Deras lärare, deras föräldrar, och deras åhörare, publiken, och inte minst jag, berördes och rördes till tårar. Stort. Vilken upplevelse för dem. För någon ganska lätt att skriva sitt tal. Andra slet hund, för att kunna sätta ord på sin känsla, kunna beskriva erfarenheten med en röd tråd som gör att det blir en berättelse, med en början, en mitt och ett slut.

Och jag tänker igen: så mycket fantastiskt som fortgår i skolor runt om, både i vårt land, men också globalt. 

Tänk så många vars liv påverkas, till det bättre, av det som de upplever i skolan.

Men likväl, två sidor finns av även detta myntet: det finns de vars liv påverkas, till det sämre, av det som de upplever i skolan.

Det finns saker som fortgår i skolor som är långt från fantastiskt. Vikten av att våga se båda sidor av myntet, att äga – lyssna – höra – ta till sig berättelser från det fantastiska, likväl som från det hemska, avskyvärda, likgiltiga, traumatiserande. Att höra hur det känns, att befinna sig på ena eller andra sidan av myntet Skolan.

Vet du hur det känns?Vet du hur det känns… att vara en del av ett sammanhang som möjliggjort de möten som uppstått under #skolvåren:s #afkUmeå en fredag och lördag i januari 2015?

Vet du hur det känns… att se hur samtalet fortsätter, i trådar på Twitter, i Facebook-grupper, under en promenad eller över en bit mat?

Vet du hur det känns… att bevittna när någons inställning till det skolan skulle kunna och kan vara, förändras över en helg, till det positiva?

Det känns oerhört rikt. Stort. Nästan tappa-andan-stort. Så känns det för mig. Vet du hur det känns?

#skolvåren #afkUmeå – check!

Joddelskola

Joddelskola på #afkUmeå, vilken upplevelse!

HYÅÅ - DEEE - LAA - HI HII

HYÅÅ – DEEE – LAA – HI HII

På tal om saker jag inte trodde jag nånsin skulle uppleva, kan jag lägga till joddelskola på #afkUmeå. Underbar upplevelse!

Mätt på intryck, kontakter, skratt och tårar (när modiga 11-åringar delar sina upplevelser under #talasomTED med inledningsfrasen ”Vet du hur det känns….” så trillar det en tår eller två, jag lovar!). Tänk vad jag får uppleva tack vare #skolvåren! Vet du hur det känns… ?

#skolvåren #afkUmeå dag 1 – avklarad!

Sitter hemma hos Ninna tillsammans med Susanne, Susanne och Fröken Ann och reflekterar kring dagens upplevelser på #afkUmeå.

Walk n Talk under #afkUmeå längs Umeälven

Walk n Talk under #afkUmeå längs Umeälven

Mätt på intryck, fantastiskt nöjd och faktiskt – väldigt lugn och avslappnad, och det är en känsla som hållit i sig hela dagen. Kanske har något att göra med att detta är fjärde #afkSkolvåren på fastlandet (i gott sällskap med två #afkAlmedalen), så vi har fått in vanan?

Bitterljuvt att känna så fantastiska lärare

Therese Anthlin bloggade fantastiskt om vikten av mottagare bortom klassrummet, och jag erfor en viss avundsjuka å mina barns vägnar:

Therese svarade:

Och jag fortsatte med en liten utvikning:

Vet du. Jag förstår det. Vilken grej!
Och fasiken alltså @anthlin men det är bitterljuvt att lära känna fantastiska lärare som du här för jag vet inte om mina barn har sådana fantastiska lärare. Kanske. Kanske inte. Men jag har inte en susning… De arbetar inte synligt på det vis som du & många andra gör. Då famlar jag i blindo, & kanske gör antaganden som är felaktiga? 

Jag avslutade min lilla harang med följande:

Jag tycker om att leva i det okända, visserligen, men det är något annat än detta. Jag är säker att det finns lika fantastiska lärare på barnens skolor, som de jag lärt känna i det utvidgade kollegiet. Jag vet att jag kan besöka klassrummet, och det gör jag, även om det blir mer sällan än jag skulle vilja. Och tro mig, jag känner till ganska många av lärarna på skolorna, men jag skulle gärna vilja följa klassens arbete på fler sätt. Därför skulle jag gärna se en ökad transparens på mina barns skolor, och jag tror inte jag är ensam med den önskan?

Adventslyft nr 1 – Ansvar

Jag har vridit och vänt på tankarna kring vad jag ska göra i form av adventskalender i år. Kommit på idé efter annan, som alla har sina poänger. Det jag landade i var att lyfta fram 24 saker, personer, företag, organisationer, appar, podcasts osv, som alla, på ett eller annat sätt, ger mig både inspiration och drivkraft att fortsätta på min inslagna väg. Tänker även koppla ett ord till dessa ting jag lyfter, sammanfattar min upplevelse av det jag önskar lyfta.

ansvarDagen till ära och som första lyft, väljer jag ordet ANSVAR och då är det #skolvåren jag vill lyfta fram. Ansvarsrörelsen som startade på Twitter en kall februarikväll 2013. Följ #skolvåren på hemsidan/bloggen, på Facebook och på Twitter och gör det som är själva syftet: låt din röst bli hörd!

Idag kan du på #skolvåren hitta lucka nummer ett med reflektioner från kapitel 1 ur Lgr 11 (grundskolans styrdokument). Och jag lovar, det är reflektioner som kan gagna även dig som aldrig kommer i närheten av en grundskola. I sann #skolvårig anda finns en stor nyfikenhet på dina egna reflektioner på kapitel 1 ur Lgr11, så dela gärna med dig av dem, som kommentar, eget blogginlägg, liten pod, eller i ett tweet.

Ansvar – jag tänker på #skolvåren.
Ansvar – vem eller vad tänker du på?

#innoconference hela dagen lång!

Har hängt på Malmömässan hela dagen, på #innoconference, som är en konferens om hållbara framtidsperspektiv för en sundare värld, i anslutning till #innocarnival som går fredag och lördag där unga visar upp sina tankar och idéer och faktiskt förslag på hur vissa av morgondagens (och kanske tom dagens) problem skulle kunna mötas.

I princip varit den ende som twittrat (mest som @skolvaren) och det förundrar mig ärligt talat. Inte minst för att det är ett så rysligt smart sätt att sammanfatta de guldkorn jag uppfattar och samtidigt ta del av andras uppsnappade guldkorn…. utom i fall som idag, då jag mer eller mindre själv fyllt flödet. Trist! Och ganska icke-innovativt, eller?

Nåja, en av guldkornen idag kom på efterföljande middagen i Malmö Rådhus, så en av mina bordsgrannar som arbetar med lärarutbildning sa att hens främsta uppgift var ”att se till att lärarstudenterna lär sig pendlingen mellan Vad och Hur, för Varför är så självklar att den bara förutsätter jag alltid finns där i bakgrunden!”.

Tyvärr tror jag det är farligt att förutsätta något sådant, men å andra sidan gjorde det mig riktigt glad att höra hens resonemang, inte minst eftersom jag ju älskar frågan Varför!

Utöver detta har jag lyssnat till Lars Haikola, Leo Razzak, Fredrik Warberg, Astrid Kander, och Johan Söderman, där framför allt Fredriks tidsresa till 2050 var särskilt inspirerande, men även Johan, vars brandtal till hiphopen som folkbildning var riktigt tankeväckande.

Johan Söderman

Johan lyfte bland annat det som han ser är skillnaden mellan utbildning (en linjär process med en början och ett slut) och bildning (en cirkulär process som är ständigt pågående).

Bildningsresan – är det den som alldeles särskilt visar att det är vägen som är mödan värd?

Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Replikens replikJag fick en replik från Jennie Bengtsson, att vi visst kan mötas, och samverka. Men inte över betygen. Och vet du – det håller jag med om. Eftersom betygssättandet är myndighetsutövning ser jag det som självklart att jag som förälder inte ska samverka i själva betygssättningen. Helt enig.

Men jag värjer mig mot att du nu säger ”Jomen visst vill jag samverka!”, när ditt inlägg i all sin tydlighet säger ”Sköt ditt, så sköter jag mitt”. Punkt. Stängd dörr. För all typ av samverkan.

Är det så här du förmedlar till dina elevers föräldrar att du gärna samverkar med dem, så har jag svårt att tro att resultatet blir så himla bra. Då landar vi kanske tillbaka i den frustration som ditt originalinlägg tydligt förmedlar.

För om vi ska samverka, så måste vi också ta kommunikation på allvar. Jag kan kommunicera på en himla massa sätt, men om jag som sändare inte återkopplar utifrån hur och vad mottagaren uppfattar, så kommer jag näppeligen nå dit jag vill med min kommunikation. Och den återkoppling du får tyder på att sändningen inte tas emot så väl.

Och jajamensan, min utgångspunkt är att mina barns lärare, och du, och all annan personal i utbildningssystemet är kompetent att göra sitt jobb och sätta korrekta betyg. Men likväl som det sker misstag av olika skäl inom sjukvård, industri, kriminalvård och alla andra verksamheter där människan har en roll, så kommer det även finnas stunder då det faktiskt är rimligt av en förälder att ifrågasätta en lärares kompetens och förmåga att sätta betyg. Av egen erfarenhet vet jag också, att det i alla branscher finns människor som faktiskt inte är lämpade för sina jobb, och definitivt behöver ifrågasättas.

Och nej, givetvis ska jag som förälder i en sådan situation inte bete mig hursomhelst, inte alls. Och ja, jag tror det kan finnas föräldrar som ifrågasätter orimligt ofta, eller felaktigt, och föräldrar som kommunicerar på ett mindre bra (och säkert ibland riktigt fördjävligt) sätt. Absolut.

Men att möta dem på samma vis, med samma medicin, och även dra alla föräldrar över en och samma kam… jag vet att det är lätt hänt för vi är inte mer än människor. Men jag ser inte att det leder framåt. Snarast tvärt om.

Själv vill jag framåt, jag vill att du och dina elever ska ha det mycket bättre än din beskrivning av er vardag. Jag tror att vi vill detsamma egentligen, nämligen välmående elever som lär sig mesta möjliga, utvecklas så bra de bara kan och i stort ser fram emot varje dag med glädje och hopp. Den bästa framtid (men också nutid!) som de kan få. I det tror, hoppas och vill jag att vi möts!

Och om vi vill mötas kring det, så måste vi också, allesammans, våga släppa begångna oförrätter, se att varje människa gör sitt bästa i varje stund (även när det blir skit) och säga, med sikte framåt:
Hur kan vi tillsammans hjälpas åt att skapa något bättre?

Kan vi inte sluta peka finger?

Jennie Bengtsson skrev om utbildning och uppfostran under Åsikter i Sydsvenskan häromdagen, och inlägget är en av tidningens mest lästa digitala inslag, någonsin. Det gör mig än mer förtvivlad. För förtvivlad är jag. Så förtvivlad att jag skrev just det på Twitter, och blev tillfrågad att skriva en replik till Jennie, utifrån min syn på saken, som förälder. Så det gjorde jag:

Låt oss sluta peka finger!

Här kommer texten i original:

Slår upp Sydsvenskan och läser Jennie Bengtssons löfte att utbilda barnen, om jag, som förälder, uppfostrar. Jag uppfattar frustrationen och förtvivlar, för hur hjälper detta oss nå ett välfungerande samarbete mellan vårdnadshavare och skola, som kan bidra till att göra Jennies (och elevernas!!!) arbetssituation dräglig, och helst riktigt bra?

Jag hör Jennie säga gör ditt, så gör jag mitt. Det enda jag som förälder kan bidra med är att uppfostra mina barn. Och det gör mig ledsen. Lärare har ofantligt mycket att ge våra barn, men det har föräldrar (och resten av samhället) också. Det står tom i läroplanen, Lgr11: Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling.

Hennes frustration är förståelig. Jag vet mycket väl att vi har ett skolsystem som inte fungerar som avsett, för omvärlden har förändrats. Inlägget pekar på just det. Systemet fungerade då det skapades, men idag och imorgon behöver vi något annat. Men att stänga dörren till samverkan bidrar inte till ett bättre fungerande skolsystem. Tvärtom.

Gemensamt skapar vi det samhälle vi lever i, och samarbetar vi kan vi åstadkomma förändring. Då måste alla också ta sitt ansvar. Det finns ingen enskild syndabock, varken skolpersonal, huvudmän, föräldrar, lärarutbildningar eller politiker, så låt oss sluta peka finger. Låt oss mötas kring hur vi tillsammans kan göra det allra bästa för våra barn. Jag vill gärna mötas, för kidsen ligger mig så oerhört varmt om hjärtat. Vill du?