Impossible?

I got a gift today. There was a package in the mailbox when I went to check if any snail mail had come (normally just bills or the odd flyer). After looking at it for a few seconds I remembered that a friend from across the big pond told me he’d sent me a book. bill strickland

Eagerly I opened the package, and found Make the impossible possible, by Bill Strickland.

How very fitting given my new relationship with the words Impossible and Possible, after spending 90 days on the Creating the impossible-course.

As I google Bill Strickland, I realize Dave sure knew what he was doing when he sent me this book. Oh my, this is gonna be a treat of a book to read!

And luckily enough, I was inspired by Tai Lopez talking about reading a book a day. I’ve not gotten that far, but I do take a #bookoftheday-moment every morning. This means I’m actually starting to make progress on the number of books I’ve got stashed away, just waiting for me to read them. So Dave, Bill will end up in the stack on my bedside table, and will be read within the next few weeks. That’s a promise. 

What books are on your bedside table at the moment?

Fler besök i verkligheten?

Igår bloggade jag om mitt besök på Lunds Waldorfskola. I höstas var jag på Västra Allé, en Pysslingen-skola i Helsingborg. Jag har också haft glädjen att hänga med Fröken Ann på Edboskolan, men den gången blev det bara en liten blänkare på bloggen. Jag och Lotta Karlsson, även känd som Fröken Flipp, har försökt få till en date länge nu men inte riktigt lyckats, så där får jag ta mig i kragen och helt enkelt försöka synka våra kalendrar. Och jag skulle så gärna hänga lite på Pusselbitens skola med Benita, så det ska jag också kolla om det kan lösas. (Alla dessa besök, utförda eller önskade, har en gemensam nämnare: Twitter! Det är via Twitter jag lärt känna alla dessa fantastiska skolledare och pedagoger runt om i landet!)

Jag är oerhört intresserad av skolutveckling, eller egentligen mer rättvisande att säga att jag är intresserad av samhällsutveckling. Jag tror att vårt lärandesystem är absolut avhängigt i skapandet av samhället och den kultur vi varje dag återskapar, och ibland omskapar. Därför har jag med glädje besökt lite olika verksamheter. BoldomaticPost_Skulle-du-vilja-visa-mig-runtOch vet du vad? Jag skulle gärna besöka fler verksamheter, alla möjliga sådana, allt som kan rymmas inom ramen för det svenska (tja, varför begränsa mig? Skulle gärna göra besök i andra länder också. Det har jag ju faktiskt gjort, i San Bernardino!) skolsystemet: allt från förskolor, grundskolor, fritidshem, gymnasier, universitet, högskolor, folkhögskolor till vuxenutbildning… har jag missat något? SFI vore ju också oerhört spännande att få en liten inblick i. Nått mer?

Jag befinner mig i Skåne, men ibland är jag ju på resande fot, så det behöver ju inte vara begränsat till Skåne. Enda önskemålet från mig är just att jag får lov att ta lite foton och blogga om mitt besök. Som ni ser från tidigare skolbesök så undviker jag att fota eleverna så man kan identifiera dem, finner det enklast så.

Så jag skickar ut frågan så här, helt enkelt:

Skulle du vilja visa mig runt på din arbetsplats – där lärande i någon form är i fokus – så kan du väl höra av dig till mig? 

 

Besök på Lunds Waldorfskola

Idag har jag varit i Hardeberga, på Lunds Waldorfskola. Rektor Örjan Liebendörfer och jag har lärt känna varandra via Twitter, och äntligen blev det av med ett litet studiebesök ute på Waldorfskolan som ligger så vackert högt uppe på kullarna i Hardeberga, med utsikt över slätten. Efter att jag och Örjan först suttit och pratat en god stund, om Waldorfpedagogikens bakgrund och ursprung, dess tankar och syfte, gick vi en rundvandring på skolans område, som är sex hektar stort och sträcker sig från gamla byskolan till säteriet.

Lunds Waldorfskola

Lunds Waldorfskola i Hardeberga, på en stor tomt om sex hektar. Jag förälskade mig i lerfiguren. Och musiksalen ska vi inte tala om. Får jag bli student här? Snälla?

Skulpturer i lera på en hylla i slöjdsalen, fritt skapade efter egyptiska förebilder (bilden uppsatt under hyllan med figurerna).

Skulpturer i lera på en hylla i slöjdsalen, fritt skapade efter egyptiska förebilder (bilden uppsatt under hyllan med figurerna).

Förra årets tredjeklassare byggde en bigård. Hur coolt är inte det på en skala? Årets treor bygger ett litet torp.  Överallt vackra alster, uppsatta så de förgyller lokalerna, som i sig själva är vackra. Fridfulla. Rogivande.

Förra årets tredjeklassare byggde en bigård. Hur coolt är inte det på en skala? Årets treor bygger ett litet torp. Och skolan har en trädgårdsmästare att ta hand om odlingarna.
Överallt vackra alster, uppsatta så de förgyller lokalerna, som i sig själva är vackra. Fridfulla. Rogivande.

Vandrade in i ett klassrum, Örjan presenterade mig och eleverna utbrast "Vi har just läst om Sköna Helena!".

Vandrade in i ett klassrum, Örjan presenterade mig och eleverna utbrast ”Vi har just läst om Sköna Helena!”. Skolfamiljen hittade jag också på skolan, en av mina favorittidskrifter.

Det är bara att erkänna, jag skulle trivts fantastiskt väl här. Gillar formspråket, färgerna, stilen, ja, hela miljön tilltalar mig enormt.

Det är bara att erkänna, jag skulle trivts fantastiskt väl här. Gillar formspråket, färgerna, stilen, ja, hela miljön tilltalar mig enormt.

Efter två timmars rundvandring avslutar vi i kontoret bredvid fritidshemmet igen. Där sitter en äldre elev (nia?) som med ett lugnt och tryggt leende på läpparna berättade hur hen trivdes på skolan, och där gemenskapen med alla, över åldrar, stack ut som något särdeles unikt för skolan. Jag var nyfiken på om hen gått här hela livet, men så var inte fallet, så det fanns att jämföra med.

Här skulle jag trivas. Ja, jag trivdes helt enkelt, inget snack om saken. Örjan berättade att många elever kommer hit lite som en sista utväg, då de inte hittat skolgång som passat dem inom ramen för det kommunala och andra friskolor. Men här, här landar många. Och det kan jag förstå. Det är lokaler och miljöer som bjuder in till att landa. Därmed inte sagt att det skulle passa alla, för det tror jag inte. Men mig hade det nog passat som hand i handske, och det är skönt. Det ger en viss ro att hitta ställen där jag känner mig ganska naturligt hemma. Så jag vill säga varmt tack till alla som jag stötte på idag. Jag är allt lite avundsglad på er, det ska ni veta!

För mig som är ganska fascinerad av skolsystemet i det stora hela var det verkligen intressant med ett litet litet smakprov på en verksamhet som lite grann är som ett parallellt skolsystem, inom ramen för det ”ordinarie”. Jag frågade Örjan hur han ser på Waldorfpedagogiken i förhållande till LGR11 och det visade sig att han hade en teckning på ett blädderblock på sitt kontor, som handlade om just det. Visade sig att vi hade en ganska likartad syn på det där. Här har jag tagit mig friheten att återskapa den bilden:

Waldorfpedagogiken är större och mer vidsträckt än LGR11, som i stora drag passar inom ramen för den stora cirkeln. En liten del av LGR11 går lite på tvärs med olika grundtankar inom Waldorfpedagogiken (se det streckade området), men i stort är det inte något problem.

Waldorfpedagogiken är större och mer vidsträckt än LGR11, som i stora drag passar inom ramen för den stora cirkeln. En liten del av LGR11 går lite på tvärs med olika grundtankar inom Waldorfpedagogiken (se det streckade området), men i stort är det inte något problem.

Det är inte utan att jag undrar varför inte fler skolor i Sverige drar nytta av friheten som faktiskt finns i LGR11 inom ramen för det befintliga skolsystemet?

Jag, en kugge i maskineriet

Hör sonen hosta som attans, samtidigt som jag skickar ett mail till hans mentor där jag säger att jag frånvaroanmält honom i Skola24, att hans hosta har förvärrats, och undrar om det är något han ska arbeta med hemma, under tiden han tillfrisknar.

Hinner skicka på SÄND innan det slår mig:

Vad sysslar jag med? 

Snacka om att vara en kugge i maskineriet i det absurda systemet som Kenth Hedevåg belyser så fantastiskt väl i De saknade eleverna. Där individen finns till för systemet, snarare än tvärt om (vilket är alla systems utgångspunkt!).

Min son är sjuk. Hostar, snörvlar, har huvudvärk, med ett tydligt påverkat allmäntillstånd.

Och då ska han plugga, alltså?
Då får jag för mig att fråga hans lärare efter hemuppgifter?
*amen skjut mig*

Nä, förresten. Gör inte det, snälla.
Men varför hamnar jag där? 

Är det inte ganska absurt med ett system som springer förbi oss, så att man hamnar efter om man är sjuk? Där jag inte vill att han ska halka efter, så jag ber om hemuppgifter, som om det egentligen är möjligt att halka efter sin egen utveckling? Det är det ju inte. Jag utvecklas som jag utvecklas. Det är ju i jämförelse med andra, klasskamrater, årsbarnen, som han möjligen halkar efter… samtidigt som det så klart finns så enormt stor spridning, så halkar han efter är han säkert fortfarande långt före vissa och i kölvattnet av de som är ”framför” honom.

*aaarrrggghhhh*

Vaddå framför eller bakom honom? Han är ju där han är. Han är just nu på just den plats han är, kunskapsmässigt, emotionellt, fysiskt, psykosocialt. Varken mer eller mindre. Och alla andra också. Men i förhållande till en normalfördelningskurva över svenska tioåringar och en läroplan, så duger, eller duger det inte att vara där han är. (Duger och duger? Åtminstone ska det värderas huruvida det är OK eller inte OK att vara där han är.) Där ska han helt plötsligt bedömas utifrån om han når målen eller ej.

(Och med tanke på sonens förmågor, så vet jag faktiskt inte vilka mål det är? Vad är målet? Att han ska nå E i alla ämnen? Eller A i alla ämnen? Eller är det målet som sätts på utvecklingssamtalen, som endast gäller något enstaka ämne, och där läraren själv i höstas, under utvecklingssamtalet, sa ”Vi har satt generella mål i svenska och engelska, inga andra mål…. och nu när jag läser dessa så ser jag att de målen har du redan uppnått.”. Jaha – ska han sättas på paus då eller? Vilka mål ska han arbeta för att nå då? Men detta var bara en liten parentes, för något som kanske tarvar ett alldeles eget blogginlägg.)

Nåväl. Maken har också varit däckad här hemma, och jag kan gladeligen säga att jag inte märkt någon impuls hos mig själv att kontakta hans chef för att se vilka hemuppgifter han skulle kunna hantera, så han inte ”kommer efter på jobb”. Och faktiskt tror jag han undvikit det i ganska hög utsträckning själv också, för han har helt enkelt inte varit kapabel att arbeta. Men det som skulle gjorts, när han sovit sig frisk, har antingen gjorts av någon annan i görligaste mån, eller så väntar det snällt på hans återkomst till jobb.

Men för sonen fungerar det ju inte så. Det han missar, det missar han liksom. Han får väl försöka komma ikapp helt enkelt, dvs dubbelarbeta, när han kommer tillbaka till skolan.

(Och jo visst, maken kanske också får en känsla av att behöva dubbelarbeta ett tag. Det kan jag inte säga något om egentligen, men han är en klok individ som för länge sen insåg att han kommer aldrig ”bli klar” så han jobbar de 40 timmar han får betalt för helt enkelt. Så nej, jag tror faktiskt inte han kommer att dubbelarbeta. Men prioritera om lite grann, det gör han måhända.) 

Det som sonen skulle lärt sig denna veckan då han varit sjuk, det har klassen redan tagit sig förbi, medan han var hemma. Men är det inte han som ska lära sig det? Och vilken sits sätts inte lärare i, när det ju ständigt är någon elev som är sjuk, bortrest eller av annan anledning missar lektionstid? Att en lärare ska kunna bistå varje elev och då också se till att varje individ går igenom allt som ska gås igenom, i ett numerärt förhållande av en lärare – trettio elever, det låter sig näppeligen göras va?

Men hur kan det komma sig att vi än idag sitter fast i ett skolsystem som verkar bygga på systemets förmåga att få igenom en majoritet elever med hyfsad kunskap? Varfor-har-vi-inte-designat-eVarför har vi inte designat ett lärandesystem som bygger på att varje individ har sin egen och alldeles unika resa? Där jag som lärande individ inte ska liknas vid en ensam båt på ett öde hav, utan någon annan i sikte, utan snarast som en av båtarna i en armada av båtar, där jag kan samverka och samspela (samsegla?) med alla runt omkring mig, men samtidigt är kapten i min egen båt. Där jag inte kan segla förbi mig själv, och inte heller halka efter mig själv, för jag är just precis där jag är, på min läranderesa. Ett system där de som kan hjälpa mig på vägen, lära mig just min båts nyckfullheter, styrkor och svagheter, inte samtidigt ska ta hand om tiotals/hundratals andra människor, utan har möjlighet att bistå mig så som jag behöver det?

Som tur är har jag inte fått något svar från sonens lärare, och skulle jag fått det, så hoppas jag att jag haft sinnesnärvaro nog att släppa det. Istället har han fokuserat på att bli frisk, och med lite tur så är det skolan som gäller för hans del imorgon. Det kryper lite i kroppen på honom nu efter en knapp vecka hemma, och han längtar till sina vänner.

*andas ut, och tänker att det nog ska gå bra för sonen, fast hans mamma är en kugge i maskineriet, men så påminns jag plötsligt om det absurda…*

Kenth nämnde det i De saknade eleverna, och jag har även samtalat med en förälder vars barn var sjuk och hemma från skolan en längre period. Om jag förstått det rätt, så kan en elev inte vara deltidssjukskriven nämligen. Antingen är man så sjuk att man är hemma/inlagd på sjukhus, eller så ska man gå i skola, 100%. För att använda Kenths ord, Inte tala om någon arbetsträning där inte, utan pang på rödbetan. Om detta stämmer, vilket jag tror det gör (men hoppas någon kan förmedla att det är uppåt väggarna missförstått av både mig och Kent och inte alls fungerar så här?): Hur kommer det sig att det vi inte anser vara ok för en vuxen, bedöms vara ok för våra barn och ungdomar?

ELOF – Elever med Lång Oroande Frånvaro

Är halvvägs igenom min andra tittning av UR Samtiden Elevhälsa-programmet De saknade eleverna, inspelat januari 2015, under ett arrangemang av Skolporten. Det är Kenth Hedevåg, pedagog som arbetar med det neuropsykiatriska teamet i Stenungsund, som håller en föreläsning för elevhälsopersonal om det han kallar ELOF, vilket står för Elever med Lång Oroande Frånvaro. På UR står det följande om programmet: Han föreläser om att skolan måste arbeta mer inkluderande med undervisning som passar fler barn. Skolan måste bli bättre på att möta elever med inlärningssvårigheter.

Klicka här för att se De saknade eleverna.

Jobba 13 årTänk att gå till jobbet i tretton år och göra sånt som man inte är bra på, säger Kenth 56 minuter in i programmet och tårarna börjar trilla nerför mina kinder, där jag sitter på en buss mellan Lund och Malmö. Kan du själv tänka dig hur själsdödande det måtte vara, att dag ut, dag in, vara tvungen (åtminstone innan gymnasiet) att ta dig till en plats som sakta bryter ned dig, där du gång efter annan får bekräftelse på att inte passa in, inte vara som alla andra, inte duga? Om du arbetar på en sådan arbetsplats så vill jag här och nu be dig att lämna, bums. Men vad skulle jag säga till barn i samma sits? Vilka alternativ finns för dem, egentligen? Tragiskt är vad det är!

Överlag är det ord och inga visor som Kenth levererar, en systemkritik som bottnar i verklighet, i möten med barn och ungdomar som mår dåligt, går under, vars föräldrar förtvivlar, och vars lärare säkert sliter sitt hår.

Men jag hör något mer, för det är inte en liten skara som befintligt skolsystem inte passar för. Nä, vi snackar om en substantiell andel av eleverna inom ramen för förskola, grundskola och gymnasium, som faller utanför standardmallen. Jag skakar på mitt huvud när jag skriver det, för det är så snett. Och så dumdristigt av oss. Vi har inte råd med detta, varken i reda pengar eller i brustna själar och förspillda liv. På intet vis kan vi fortsätta som vi gör.

Men vet du, jag tänker inte övertyga dig om nånting, och inte heller rabbla upp alla klokheter som levereras under dessa 1,5 timmarna. Jag tänker dock uppmana dig att se föreläsningen. Och när du gjort det, kan du väl ge mig lite återkoppling om vad du tycker? Vad hör du?

Den inre kompassen

Andréas Nyberg är en vän från sociala media, som jag uppskattar varmt, då han ständigt ger mig tankespjärn. Ofta i form av till synes självklara one-liners som dock ofta slår så hårt att hela min värld kan flippa upp och ned när jag läser och verkligen tar till mig vad han skriver.

Han bloggar på Fritidspedagogik.se och jag läste just en mycket tankeväckande artikel om det störda ätandet. I detta inlägg sticker följande mening ut för mig:

BoldomaticPost_Med-denna-mangd-av-yttre-styr

För där sätter han fingret på mycket som är galet i världen idag, där jag upplever att även många vuxna har en inre kompass som tappat sin naturliga koppling till magnetiska nordpolen.

När vi söker lösningen på allt utanför oss själva lär vi oss aldrig att hantera den inre kompassen, den blir snarast något att försöka stänga av (med mat, alkohol, sömnmedel, antidepressiva medel osv) eftersom vi tappat förmågan att förstå vad den försöker säga till oss! Och det är ju inte ens så att vi medvetet som små barn letar utanför oss själva, utan det är något omgivningen mycket tidigt lär oss. Föräldrar försöker, i all sin välvilja och kärlek, sätta plåster på såren, även de sår som inte behöver plåster. Och där börjar vi resan mot en allt mer förvirrad och overksam inre kompass. Vi vill, som vuxna, lösa våra barns problem, trösta, skydda och uppfostra dem i enlighet med gängse normer, och allt detta gör vi i välvilja. Tror jag som tror människan om gott. Men leder det dithän vi egentligen önskar när vi lär barn av med att lyssna till sin inre visdom?

Vad skulle hända om vi istället för att skapa yttre styrmekanismer försökte stärka de inre styrmekanismerna, det som Andy kallar vår naturliga inre kompass, den som alla är födda med? Om vi istället för att skapa punkt efter punkt av externa regelverk – där vi blir åthutade till skuld och skam vid tillfällen då vi inte följer dessa regler –  lär oss att använda och lita till den inre kompassen?

Eftersträvar du komplett samsyn?

Gårdagens blogginlägg om en lärares vardag har, tyvärr, endast lett till igenkänning. Hittills inte en enda som hört av sig och sagt att det där inte överhuvudtaget är likt en lärares vardag. Och det är synd, hade så gärna haft fel!

Imorse pingade Mikael Bruer mig på Twitter:

Jag gladdes (samtidigt som jag önskade att jag haft fel, som sagt), tackade, och sedan fortsatte vi prata lite grann, om det där med samsyn:

Och här nånstans landade en insikt om samsyn som en duns i magen på mig:

För så är det. Jag eftersträvar inte komplett samsyn. Vore riktigt läbbigt att träffa någon som i allt – ALLT! – tycker som jag. Och vad mer är, jag tycker ju inte som jag alltid heller! Så jag är inte i samsyn med mig själv alltid, med jämna mellanrum. Det beror bland annat på min sinnesstämning, och vilken tanke jag för tillfället slås – eller förförs? – av. Jag står för det jag säger och tycker, men samtidigt erkänner jag villigt att jag inte alltid fortfarande tycker som tidigare tyckt eller sagt. Och så vill jag ha det. Jag ser det som ett bevis för att jag utvecklas, för att mina åsikter slipas och skärps, att jag inte likt en åsna envist håller fast vid en uttalad ståndpunkt, utan tillåter mig att växa, expandera, i tanke och åsikt.

Samtidigt så uppskattar jag att nå samsyn i samspel med andra, det ger en bra utgångspunkt för framtida avstamp. Kan funka lite som en given koordinat, som man kan gå tillbaka till vid behov. Det var nog en av anledningarna till att jag blev glad över samsyn med Mikael Bruer kring det orimliga i en lärares vardag.

Eftersträvar du komplett samsyn?

En lärares vardag?

Jag har många vänner som arbetar som lärare.

Just nu hör, ser och läser jag om enorma mängder prov – nationella eller ‘vanliga’ – som ska rättas, utvecklingssamtal som ska hållas, datorsystem som ska uppdateras med alla dessa resultat, samtidigt som den ordinarie verksamheten självfallet ska fortgå som vanligt.

Inom ramen för det där ordinära ligger sånt som att planera och hålla lektioner, skriva veckobrev till föräldrar, gå på arbetslagsmöten och rastvakta på tio-rasten, skriva incidentrapporter och trösta Jonatan som slog hål på byxa och knä under lunchen, svara på mail och telefonsamtal från oroliga eller upprörda föräldrar, samplantera temat som arbetslaget ska köra efter påsklovet, återkoppla på läxor och försöka stävja det begynnande mobbingtendenserna i tjejgänget i klassen, påminna Iman att ta sin medicin, för att bara ta en bråkdel av allt (som jag uppfattat) som ingår i en lärares vardag…

Jag är inte lärare, men jag blir matt bara av att se vad mina lärarvänner ska prestera inom ramen för sitt uppdrag. Och glöm inte, till allt detta kommer det faktum att alla också har ett privatliv, med barn som ska till tandläkaren, bilen ska besiktigas, middag ska planeras och lagas och ätas, och dessutom ska man träna inför Vätternrundan och planera bästa väninnans möhippa, och nånstans finns en make/maka/sambo/partner/pojk-eller flickvän vars kärlek inte kan tas för given…

Äsch då, det är bara nu det är lite tjockt med nationella prov och utvecklingssamtal, inbillar jag mig att någon som läser detta tänker nu. Och alltså…. jo, visst, men ärligt talat, det verkar vara ganska jämna plågor med mindre variationer. I början av höstterminen ska klasserna svetsas samman, nya elever och kollegor komma in i gruppen, sen är det utvecklingssamtal för hösten, innan decemberstressen trillar över skolsverige med allt som ”ska bara”-hinnas med innan alla får en chans att pusta ut… Bara för att allt sen rivstartar igen i januari, med elever vars föräldrar ligger i skilsmässa och har bråkat hela jullovet, vars älskade morfar ligger döende på sjukhus, elevvårdsteamet som vill ha dina tankar i skriftlig form om eleven som är i behov av en extra resurs i klassrummet för att kunna ha en chans att nå sina mål, sen kommer nationella prov och… ja, så är vi ju där vi började. Och hur det ser ut efter påsklovet med prov i alla ämnen, sista chansen för alla elever att höja slutbetygen inför avslutningen i nian, brännbollskvällar med elever och föräldrar och allt som ska hinnas med trots alla lovdagar som bryter upp nästan varenda vecka under vårens övergång till sommar, tror jag inte jag behöver belysa i detalj, då jag är säker på att många med mig (alltså, även utanför skolans värld) själv med fasa ser fram emot de där extremt hektiska vårmånaderna.

Gisses.
En lärares vardag, så som jag som utomstående uppfattar det. Stämmer det? Kanske du som lärare (rektor, fritidspedagog, skolkurator och förskollärare, specialpedagog och elevassistent) känner igen dig? Jag hoppas ärligt talat att ingen lärare känner sig träffad av detta! Befarar att så inte är fallet.

I allt detta befinner sig dessutom än fler elever, barn och ungdomar, som har dessa lärare som förebilder. Jag är garanterat inte ensam om att kunna namnge minst en lärare som spelade lite extra stor roll för mig under min uppväxt, en vuxen utanför familj och vänkrets, som såg mig och de behov jag hade, utmaningarna jag ställdes inför, och som fanns där för mig. Och så är det självfallet även idag. Så utöver allt jag rabblat upp ovanstående, finns den aspekten också. Att se varje barn, varje dag.

Snacka om att många av dagens lärare verkligen kan trolla med knäna. Men – är det verkligen rimligt? Känslan att vara överväldigad är just en känsla, som kan uppstå oavsett hur själva arbetsbelastningen är, men de facto uppfattar jag att många lärare verkligen har en orimlig arbetsbörda, en arbetsbelastning som inte är rimlig eller möjlig att klara av.

Så hur tänker vi egentligen att detta ska fungera? Eller är jag ensam om att tycka detta är helt uppåtväggarna vansinnigt? Sönderstressade lärare med orimliga arbetsbördor är inte en förebild jag önskar för mina barn. (Visst, detta gäller rektorer också. Och fritidspedagoger, förskolelärare och skolkuratorn med, osv.) Och det är inte lärarna jag pekar finger på nu, det hoppas jag verkligen att du ser! Jag ser ett systemfel, och systemet skapas och omskapas av oss alla, dagligdags.

Men allvarligt talat, vi kan inte fortsätta så här, det funkar inte. Vi skapar ett samhälle av människor som glömt bort hur det är att andas, att reflektera, att leva och lära… lärare som kämpar som djur för att hinna med, för att se varenda liten Elna, Ibrahim och Josef som korsar deras väg, som rannsakar sig själv varje gång en elev faller igenom systemet med en uppgivenhet och förtvivlan om de verkligen gjort allt de kunde… Där prestationen blir måttstocken och varandet i sig blir något att eventuellt, möjligen, kanske, med lite tur hinna med på semesterresan till Rhodos i juli.

Sådan lärare, sådan elev? Mmm. Sådan förälder, sådant barn? Mmm på den med.

Om det ligger något i det där, med att barn gör som vi gör och inte som vi säger (och det tror jag det gör), är det då inte dags att göra något åt detta? Att ta ett rejält grepp om skolsystemet?

(Varför säger jag skolsystemet och inte samhället i stort, familjeliv, föräldraskap och arbetsliv i övrigt? Jo, min tanke är att skolan är det främsta samhällsskapande system vi har, det som alla går igenom, och det är där vi verkligen har möjlighet att påverka samhället vi skapar. Och nej, jag tror inte familjen är oviktig. Tvärt om! Men jag vet inte hur vi ska kunna komma åt alla familjer i Sverige, eller varenda arbetsplats. Jag ser inte hur det låter sig göras. Men samtliga Sveriges skolelever befinner sig fem dagar i veckan, fyrtio veckor om året, i skolan, och där kan vi göra en insats. Dessa individer kommer vi åt, och kan ge dem både en upplevelse och förebilder för hur ett gott liv med lärande och omsorg kan levas. Och vet du – därmed kanske vi kommer åt familjerna (och arbetsplatserna!)med, både elevernas familjer idag, men också, på längre sikt, de familjekonstellationer de själva kommer att skapa.)BoldomaticPost_Att-forbereda-barn-och-ungdom

Är det nu det är dags att på riktigt förbereda barn och ungdomar för livet, det liv som är värt att leva, (det liv små barn av sin natur redan lever), snarare än att visa dem att vuxenlivet (handen på hjärtat, det gäller nog inte bara vuxna utan även barn och ungdomar!) består av ett ekorrhjul med få tillfällen till andhämtning, där folk trillar av pinn, går in i väggen och knaprar antidepressiva och/eller sömntabletter bara för att överleva vardagen?

Preparing for life

Alan Seale wrote about Preparing for life, a 17 minute long film about a Waldorf school in California, The Waldorf School of the Peninsula, in his newsletter. He wrote about it in a way that spiked my interest and curiosity, so while having lunch I watched the film:

Now. There’s a lot going on in my mind as I watch this, as I take in what I see and hear. Some of those things are questions like:

  • Is it just this school or is this film representative (in spirit, if nothing else) of all Waldorf-schools? *how I wish for the latter*
  • Why haven’t I found a school like this for my children to attend? *feel sad, that I haven’t*
  • Is there even any schools like this in Sweden? I know there are Waldorf schools, but are they truly like this one? Same same but different, perhaps? *hoping I will find out from friends who work in and with Waldorf schools in Sweden and Norway*
  • Why don’t all kids get a chance to go to a school that truly give’s them access to this:
    To know the world is to know the self, and to know the self is to know the world.

But also thoughts such as:

  • Within the existing school system paradigm, this is probably as good as it gets.
  • But still, how strange it is that we toss kids together with other kids the same age, and sprinkle in a handful of adults, and keep them all in a classroom, or two, within the confines of a building called a school house. This is not natural for humans, it’s not what we are wired for, physically or psychologically.
  • Not surprised that the TV-reporters use dramatic words of ”totally unplugged school” when that is not what the teachers and students are saying at all. But headlines require the use of drama to get attention right?
  • Amazing eye sparkles going on here, as well as relationships, learning, and creations – I mean, witness some of those paintings and sculptures – they look like they were made by a professional!

All in all, Preparing for life leaves me with a feeling of hope. It show’s me it is possible to make something really great out of the concept of school, as it stands today, and looking forward, there’s every opportunity to create a school system where all children truly will be able to thrive and explore their human potential.

What are you left with after watching the film?

Vackra Ronneby

I morse hoppade jag på ett tåg för att ta mig till Ronneby. Har fått tankespjärn under hela eftermiddagen och kvällen och imorgon blir det detsamma. Härligt. Ska bli spännande att se vad det blir av det. 

Vi tog en bensträckare under eftermiddagen och se så vackert det är längs ån och i Brunnsparken:



Nu ser jag dock fram emot en skön natts sömn! Får se om hjärnan fortsätter bearbeta dagens tankespjärn – vem vet vad jag vaknar upp med för tankar eller funderingar?