Det är onekligen lätt att tänka både en och annan tanke kring det här med föräldraskap. Idag har minstingen, snart tio år, varit hemma med mig. Och jag slås av tanken att jag inte vet om det var ett bra beslut att jag lät honom vara hemma?

I måndags sa han att han hade huvudvärk innan han gick till skolan. Men han gick i alla fall. När han kom hem på kvällen efter fotbollsträningen berättade han att han varit hos skolsyster och tagit tempen under skoldagen, och det var inte helt enkelt att förstå om han faktiskt hade feber eller inte. Skulle tro på inte, eftersom han inte blev hemskickad. Men ändå. Nått lurt var det kanske med honom i måndags?

Igår kräktes han under lunchen… urk. Jag vet. Läbbans. Men det hör liksom till berättelsen. Han ringde mig och sa att han kräkts och frågade om han kunde komma hem? Visst sa jag, och fick även bekräfta detta med hans lärare. Jag är ju min egen arbetsgivare och jobbar mycket hemifrån, så flexibiliteten finns ofta där. Plus att han dessutom är så pass stor och redig att om han inte är alltför sjuk så klarar han sig ganska bra på egen hand numera.

Men när han väl kom hem så var han mer eller mindre som vanligt. Aptiten fick han tillbaka ganska omgående. (Förtydligande: Han kräktes när han satt och åt lunch, smakade på fisken som han tyckte var riktigt äcklig, så frågan är om det bara var att det vände sig i magen på honom?) Fast jag var ute en sväng på eftermiddagen och då hittade jag honom sovandes i sängen när jag kom tillbaka. Och att ta en tupplur är inte direkt något som hör till vanligheterna. Även igår klagade han dessutom på huvudvärk, men…. Nått lurt var det kanske med honom igår?

Igårkväll så velade han fram och tillbaka om skolgång eller inte idag, och jag vill gärna att han ska kunna känna efter vad som känns rimligt, just för att inte skapa ännu en person som fastnat i ”jag ignorerar totalt signalerna min kropp sänder till mig”-mönstret, som jag har en uppfattning att många fastnat i. Själv hade jag möjlighet att helt arbeta hemifrån idag, så för den delen så var det inga problem. Och efter en stund så klämde han ur sig att han nog gärna skulle vilja stanna hemma och ta det lugnt en dag till.

Med tanke på att detta är en person som gillar skolan, allt som oftast är väldigt aktiv och sportig, så kändes det bra att han kände efter och landade i detta. Så idag har han varit hemma. Vi sov lite extra länge han och jag, och sen har han inte gjort många knop direkt. Men hade säkert kunnat vara i skolan också. Och det är här mina tvivelstankar kryper fram….

– Skulle jag ha låtit honom gå till skolan idag i alla fall?

– Blir han nu en sån där slö och slapp typ som inte kommer att pusha sig själv överhuvudtaget?

– Förstör jag hans arbetsdisciplin för resten av skolgång och senare in i yrkeslivet genom att be honom känna efter?

Hur mycket ligger det i dessa tankar? Och hur mycket ligger det i de andra, som också tittar in med jämna mellanrum, som t ex:

– Klokt av dig att låta honom känna efter och att det är viktigt att lyssna inåt.

– Minns goda vännen som berättat att hen alltid fick vara hemma med sin lantbrukar-mor i två dagar efter tillfrisknande, för att verkligen bli frisk och samla krafter, innan återgång till skolan.

– Tänk så mycket friskare vi alla skulle vara om fler barn (och vuxna!) såg till att må bra innan de gick tillbaka till förskola/skola/jobb.

Ja. Där står jag. Fullt med tankar som väcker helt olika känslor i mig. Gagnade det honom eller inte att stanna hemma idag? Vem vet, men faktum kvarstår, hemma var han. Och det känns bra. Så jag släpper de två olika tankeströmningarna, inte minst för att dagen går mot sitt slut, och beslutet inte kan göras ogjort.

Hur skulle du gjort?