Kategoriarkiv: Personligt

10 saker jag hatar

Publicerad den av
Svara

Far i huset var sedan några timmar ivägcyklad till jobb, storasyster hade just hoppat på cykeln till skolan, själv körde jag morgonens meditation i sovrummet och lillebror var nere i vardagsrummet. Hörde hur han pratade för sig själv och undrade över vad han sysslade med. Tyckte jag hörde ord som hatar, och det gjorde att jag spetsade öronen lite extra. Men kunde inte riktigt få ett grepp om det, så jag ropade en fråga vad han sysslade med.

”Jag spelar in ett klipp att lägga upp på YouTube”, kom svaret.

”Jaha, vad handlar det om då?”, frågade jag.

”10 saker jag hatar”, sa lillebror.

”Oj, jaha, skulle jag kunna få kolla på det innan du lägger upp det då?”, fortsatte jag, och han hörde nog att jag i mitt stilla sinne undrade över det där med hatar, för efter någon minut kom det:

”Äsch, jag gör om. Jag gör 10 saker jag älskar istället!”.

”Juste.”, sa jag.

Sen hörde jag hur han ånyo talade till sig själv. När jag kom ner höll han på att ladda upp klippet, och vi tog oss ett litet snack om vikten av att tänka efter före, på nätet likväl som afk. Det handlar ju om samma grundregel, att jag ska kunna stå för det jag gör och säger. Tycker det är relevant att även en tio-åring funderar över vad han skickar ut i världen, och jag ser fram emot fler samtal med honom om detta.

100 procentJag studsade ner i badrummet för att göra dagens sjua (och nej, jag menar inte slå en sjua, utan verkligen göra en sjua, via Seven-appen), och när jag kom upp igen hade han begett sig till skolan. Men det låg en lapp bredvid paddan med en uppmaning att kolla så uppladdningen funkat.

100 %. Jajamensan. Tittade på klippet. Gladdes extra mycket åt nr fem – SO i skolan (geografi så som städer, landskap, länder och flaggor ligger lillebror varmt om hjärtat), och nr tio – familjen.

Tänkte jag ska försöka mig på en lista själv. Och nej, det blir inte 10 saker jag hatar. Tror ingen blir förvånad över att jag istället väljer:

10 saker jag älskar

  1. Familjen
  2. För mig betydelsefulla sammanhang så som MM och BO
  3. Läsa böcker
  4. Lära mig saker
  5. Utforska världen inom och utom mig själv
  6. Lyssna på riktigt bra podcasts
  7. Gå CoachWalks
  8. Att glädjas tillsammans med andra
  9. Visa omtänksamhet
  10. Få tankespjärn

Vad hamnar på din lista över 10 saker du älskar?

Made to bounce

Publicerad den av
Svara
ball

Not a Christmas glass ornament. And no orange. Not even a rubber ball. But a ball, at least.

Did you know human beings are rubber balls? You see. We’re made to bounce. Truly. We’re not fragile Christmas glass ornaments, shattering to a trillion pieces if we’re dropped onto a floor. And we’re not oranges that seemingly can get dropped on the floor many times, without getting affected by it. Looking fine on the outside, but on the inside, rotting away, damaged by the constant battering onto the floor. You see, we’re rubber balls, made to bounce. That’s what we do when we’re dropped onto a floor.
This analogy comes to me via Michael Neill who got it from a book called Bounce.

Here’s one of my most momentous bounces:

9 months pregnant with my first child my then husband called (!) me up and said ‘I’m breaking up with you.‘.

I was 27, he was 29 and we’d been together for 10 years. Turns out that’s no guarantee you know one another. (But yeah, there were signs that something was amiss ever since the planned pregnancy was confirmed – and if I’m honest, the signs were accentuated by the pregnancy, they were there for years – but I still wasn’t prepared for what happened.)

I spent 24 hours wanting him back, begging him to stay with me, to calm me and hold me safe. Needless to say – he didn’t.

24 hours later, I turned the page of that chapter of my life, looking ahead rather than back, and I wouldn’t have taken him back even if he’d asked. Needless to say – he didn’t.

And to this day, it’s the best thing that ever happened to me. For my child, it’s a different story for various reasons. Still, I can see how she’s benefitted greatly from me growing as a person ever since my bounce.

This was in 1999 and it marks the turning/starting point of my inner journey of discovery. Into something else, new, bigger, better. Living. Fully.

So yeah, we’re made to bounce. That doesn’t mean it’s ok for me to take other people (or myself) and throw them hard at the floor, anticipating the bounce, of course. No, we should be kind to one another. But shit happens. And when it does, we bounce.

Have you had one of those shit-happened-and-I-thought-my-life-was-over-for-ever-moments where instead you bounced into something else, new, bigger, better?

Playing an instrument

Publicerad den av
2

Boy, am I lucky I slaved away at the piano as a kid, when I see this:

Now. Honestly. I never did amount to much, on the piano, even though I played it for like… 10-12 years or something. I just never managed to get fluent somehow, always having to struggle with learning the music from the sheet music.

I do sing a lot though, and have done, almost since the same time I started playing the piano. Possibly not the same thing, brain-wise, but still great fun and being a part of a choir is a super duper health boost!

And you know what? I promised myself I’d learn to play the guitar this year, and am strumming along, having learned a handful of chords. Now busy at trying to learn to progress between the chords in a fairly quick manner so I can play rhythmically.

Still a long ways to go though. But yeah, I can definitely see how (and why) playing an instrument will be like fireworks in the brain, in the very best sense of the word fireworks, at that. Can you?

Vad vet jag?

Publicerad den av
Svara

Tja du, vad vet jag? Det är en fråga som jag svarar helt annorlunda på idag, jämfört med för bara ett par år sedan. Då visste jag massor. Och eftersom jag dessutom kopplade mitt egenvärde till att jag visste och hade rätt, så var jag en riktigt besserwisser.

Idag. Vad vet jag idag?

Jag skulle nog vilja säga att jag fortfarande vet massor. Har byggt på med mer kunskap, mer erfarenhet osv. Men där slutar jämförelsen, i någon mån. (Fast jag kan tänka mig att det fortfarande finns många som ser mig som en besserwisser fortfarande. Å andra sidan så är min upplevelse av min skillnad, just det: min upplevelse. Och den är utgångspunkten för hur jag uppfattar min värld.) För en av de saker jag vet – är jag det finns en massa jag inte vet. Jag vet tex idag att jag definitivt inte Vet och har Rätt, för allt och alla.

Vem vet vad som är rätt?

Jag kan veta vad som är rätt i stunden för mig, eller som jag brukar säga, jag vet när något gagnar mig, och jag vet när det inte gagnar mig. I stunden, vill säga. För det som gagnar mig idag kanske inte gagnar mig imorgon. (Ett exempel: Regnar det idag gagnar det mig verkligen att ikläda mig regnkläder under en promenad, är det strålande sol imorgon gagnar det mig inte att göra detsamma.)

Jag vet också, att mitt egenvärde inte alls är kopplat till att jag Vet och har Rätt. Och det är en befrielse må du tro. Så mycket mindre energi jag lägger idag på att upprätthålla en fasad av att vara allvetande och in-the-know. Energi som definitivt gagnar mig bättre då jag använder den till annat. Att säga ”Jaha, det visste jag inte” istället för att låtsas ha full koll (vilket i sig är en chimär) är faktiskt enormt skönt. Testa, om du inte gjort det förut. Kanske även du ödslar en massa energi på att vidmakthålla en yttre fasad?

#skolvåren #afkUmeå – check!

Publicerad den av
Svara
Joddelskola

Joddelskola på #afkUmeå, vilken upplevelse!

HYÅÅ - DEEE - LAA - HI HII

HYÅÅ – DEEE – LAA – HI HII

På tal om saker jag inte trodde jag nånsin skulle uppleva, kan jag lägga till joddelskola på #afkUmeå. Underbar upplevelse!

Mätt på intryck, kontakter, skratt och tårar (när modiga 11-åringar delar sina upplevelser under #talasomTED med inledningsfrasen ”Vet du hur det känns….” så trillar det en tår eller två, jag lovar!). Tänk vad jag får uppleva tack vare #skolvåren! Vet du hur det känns… ?

Det innerliga samtalet, vems ansvar?

Publicerad den av
5

Felicia Feldt skriver om långa samtal som fortgår utan att hon får en endaste fråga. Och hennes man upplever detsamma. Läser, tänker, känner igen mig, och samtidigt – inte så mycket längre. Mer gammal igenkänning i det, om du vet vad jag menar?

Oavsett vilket, detta är ju onekligen ‘the downside’ av det som jag & Robert Klåvus​​ diskuterade på FB, som jag sedermera bloggade om. För det jag landade i min reflektion kring hela detta ego-race är att jag upplever att jag gått precis motsatt väg. Men absolut, jag ser det som Felicia ser, det gör jag absolut.

Fast vet du, en av anledningarna till att jag mer sällan upplever att jag hamnar i sådana här situationer, är faktiskt att jag blivit mer intresserad av andra. Jag fascineras av människor, och finner en glädje i att iaktta. Men jag finner stor glädje i att delta och samspela också. Måste det vara antingen eller?

Det riktigt intressant enligt mig, uppstår när Felicias make kliver fram och tar ansvar för sig och sitt:

Min man och jag hade några gäster på middag. Han sa: ”Nu har vi suttit här i fyra timmar och ni har inte ställt en enda fråga till mig under hela kvällen. Det gör mig jätteledsen.”

Det blev inledningen till ett verkligt nära samtal och en oförglömlig kväll. 

Direkt växer samtalsdjupet och ett tydligt skifte inträffar. Och vems ansvar låg det på? Vems ansvar är det att öppna för, möjliggöra, bjuda in, det innerliga samtal, som jag tror många suktar efter. De som pratar hela tiden? De som sitter tysta hela tiden? Allas? Ingens?

Det finns inga rätta svar här. Möjligen att det är allas ansvar, men om jag inte förmår se (och hur ska jag då kunna ta?) mitt ansvar, så är ju oddsen ganska dåliga för att jag kommer att skapa den förändring som kan leda till något annat än det som är.

Det är så enkelt att tro och tänka att den som pratar, pratar, pratar borde fatta att det är en pågående monolog hen är involverad i. Att hen ska se ”Oj hoppsan, men nu har jag visst varit i fokus den senaste timmen” men var är jag då? Vad är min roll? Passiv eller aktiv? Varför är det inte lika givet att fundera kring varför jag sitter tyst? Varför jag inte tar ett steg? Att våga ta det klivet, in i sårbarheten, ut i ljuset, är kanske en av de viktigaste saker vi kan göra som människor?Klivet in i ljuset

Kärlek eller Hat, ett val

Publicerad den av
3

Sandra Christiansen skriver och gör slut med Herr Birro i Dalarnas Tidningar: http://www.dt.se/allmant/dalarna/hej-da-herr-birro-nu-ar-det-slut

[Tillägg: Det är INTE Premiuminnehåll, utan scrolla ner så kommer du till texten!]

Jag läser, känner innerligheten i Sandras önskan och berörs framför allt av detta:
”Det är så lätt att glömma att varje människohand styrs av en vilja, av en person, att det jag gör i livet mot mina medmänniskor, det är sådant jag gör av egen vilja. Jag väljer, oavsett vad jag läser, hör eller tänker, om jag vill göra gott mot andra, eller om jag vill göra dem illa. Det är mitt ansvar.”

För så är det. I varje enskild stund, varje sekund, har jag ett val. Valet att sprida Kärlek eller Hat?

Det är inte ett val jag gör En gång, och sen är det klart. Det finns sådana val också i livet, men detta är inte ett av dem. Detta är ett val jag gör om och om och om igen. I varje interaktion, med mig själv eller med min omgivning, har jag följande ställningstagande att fatta beslut kring: Ska jag välja Kärlek eller ska jag välja Hat?

Just för att detta inte är ett ”once in a lifetime”-val jag gör, utan ett ständigt återkommande dito, så kan jag hela tiden påverka hur fördelningen mellan vald Kärlek/Hat ser ut för mig. Andelen val av Kärlek i förhållande till val av Hat är i ständig förändring.

Att välja KärlekNär jag är låg till sinne, är det för mig enklare att glömma bort att aktivt välja Kärlek. Då kan det lätt bli att jag reagerar och väljer Hat (som ju är ett grymt starkt uttryck, men som jag här menar innefattar allt som inte är kärleksfullt). Och sen kommer jag på mig själv, och vet du: just där och då har jag ett av de allra viktigaste valen! Under merparten av mitt liv valde jag i ett sådant tillfälle att svara mig själv med Hat (”Meh, Helena, hur kan du vara så korkad?”, ”Varför i allsindar skrek du på ungarna när de välte ut hela Lego-samlingen på golvet just när det är dags att dammsuga?” osv. Ja, ni kan säkert förstå och stoppa in er egen form av denna inre dialog som vi alla besitter.) men numera händer det allt mer sällan. Och vilken skillnad det gör i mitt liv. När jag väljer att svara mig själv utifrån Kärlek så växer jag och min förmåga att välja Kärlek allt oftare i alla andra sammanhang också. 

Och vet du? Jag tror *naivt måhända* att vi alla innerst inne eg vill Kärlek. Alltid. Och så vet jag inte om det egentligen är så naivt? Hur tänker du?

Jag bär mitt Jag

Publicerad den av
1

Spinner vidare på tankarna från Robert Klåvus FB-inlägg. Jag bär mitt Jag är en strof som kom till mig redan i torsdags, då jag och finaste Charlotte Rudenstam åkte tåg till Hässleholm på morgonkvisten. Vi talade bland annat om den resa vi båda gör just nu, av totalt olika skäl, men likväl liknande, nämligen att rensa ut bland våra ägodelar. Jag håller på med omöjlighetsprojektet #cleanse4expansion som du kan följa på den bloggen, och Charlotte står i begrepp att skiljas och ta sin relation med Alexander till nya nivåer.

Under det där samtalet så landade vi båda i det faktum att vi tagit ett kliv bort från konsumtionssamhället, och då sa jag ungefär så här:

Jag bär mitt Jag, jag behöver inte prylar och ägodelar för det. Det sitter inte i några saker eller någon plats, utan är något jag alltid har med mig, i mig.

Under de senaste 15 åren har mina konsumtionsmönster förändrats enormt. Inte radikala steg dock, utan med babysteg, lite i taget. Och över 15 år så är det enorm skillnad. Chick and eggsVarorna jag fyller skafferi, kyl och frys med är inte desamma som för 15 år sedan – senaste tillskottet är våra tre hönor som just har börjat värpa ägg. Hur, när, vad och var jag handlar kläder och skor är inte desamma som för 15 år sedan. Bilarna är borta, apostlahästar, cykel och kollektivtrafik står för majoriteten av transporterna. Temperaturen i vårt boende har sänkts, och i takt med det har ullunderställ och yllesjalar blivit del av min (vinter-)vardag. Mitt användande av skönhetsprodukter, smycken och duschvanor har även de förändrats under dessa 15 år. I allt större utsträckning bär jag mitt jag, naknare, renare, friare.

Och i och med #cleanse4expansion-projektet så kommer det definitivt märkas även i min fysiska tillvaro, och prylar jag inte längre har användning för, eller inte tycker om, kommer att vandra vidare till någon annan. Och deras plats skall fyllas endast med tomrum. Med luft. Energi.

Ju bättre jag lär känna mig själv, desto mindre viktigt har konsumtion och ägodelar blivit för mig. Och det sista ordet är viktigt. För Mig. Jag kan inte tala för någon annan, och jag säger inte att mitt sätt är rätt sätt. Jag har landat här (just nu, vem vet om morgondagen), när jag landat i mig själv och alltet (som jag också är en del av). Var du landar, det vet bara du. Frågar är kanske om du har tittat dig omkring för att se var du landat?

Vägen till eller från egoism?

Publicerad den av
4

Robert Klåvus länkade på Facebook till en krönika av Fredrik Virtanen i Aftonbladet på Facebook, och skrev bland annat följande:
I ett samhälle som idag bygger på egoism och narcissism – vi ska ha PTs, god självkänsla, sätta oss i första rummet, göra oss av med människor som inte ger oss god energi, livscoachas, ta selfies och champagnebilder, tänka karriär och tjäna mest pengar och konsumera oss till lycka – glömmer vi andra värden som gemenskap, vänskap, humanism, solidaritet och att sträcka ut en hand.

Jag reagerade på just det utklippta stycket ovan och kommenterade:
Jag håller med. Och samtidigt inte. För egen del – ju bättre jag lärt känna mig själv (ego?!?!) desto större ansvar tar jag för hur jag för mig i världen. Ju mer jag landar i mig, desto mindre konsumerar jag (jag bär mitt jag, behöver inte prylar för det), desto mer engagerad har jag blivit för att leva som om världen var mycket mer kärleksfull – den värld jag tror på och önskar – Jag lever som om den redan vore här.

Helena i gladmössan

Helena i gladmössan, den som gör att jag möter leende människor varhelst jag går.

Att ta selfies har gjort att jag tar mig själv på mindre allvar, att coachas har fördjupat min förståelse för att och hur vi alla hänger ihop, att se att när jag lever i mitt medfödda välbefinnande så kan jag också möjliggöra detsamma för så många andra runt om mig.

Är det jag som inte förstår att resan jag gjort borde gjort mig mer egoistisk & narcissistisk eller är det så att det faktiskt inte alls måste vara så. Ju mer jag känner mig själv desto mindre tar jag mig själv på allvar & därmed ‘strider’ jag inte på samma sätt som tidigare… Då mitt halvtaskiga självförtroende tidigare byggdes upp av att jag bråkade och stred för att MITT sätt skulle anses vara RÄTT sätt. Idag strider jag inte. Och jag vet till fullo att mitt sätt bara är ett sätt. Bland många.

Där tog kommentaren slut. Robert svarade och vi fortsatte talas vid över sociala media. Ett intressant samtal, och vi landade i samsyn, i stort.

Där är så mycket jag skulle vilja utveckla i detta. Så jag bestämmer mig för att göra det. Varmt tack Robert för att du inspirerade mig att fundera kring vägar till och från egoism och narcissism. Fortsättning följer…

 

Space to be

Publicerad den av
2

Do you have that? The space to just be in?image

A space, and a place, where there aren’t any must-have’s, shoulda’s and woulda’s.

Where you can just sit with it. Whatever it is.

Watching thoughts come and go.

Listening to the sounds surrounding you. Sounds from nearby, and sonds from afar.

Perhaps feeling your heartbeat in your body. Hearing it even?

Feeling the rise and fall of your chest, breathing in, breathing out.

Best part? This space can be created anywhere, anytime. Have you experienced it?