Kategoriarkiv: Personligt

Stiltje

Publicerad den av
3

Tom i skallen. Inget kommer. Stiltje.
Sitter här med datorn i knät… och känner mig helt tom. Det blir liksom inget.
Känner mig inte direkt ur fokus, men samtidigt så är det som om inget riktigt framträder klart.stiltje

Så jag passar på att njuta av den känslan en stund. Alltsom oftast upplever jag snarast motsatsen; det finns så mycket jag vill säga, förmedla, skriva om, att det känns ganska skönt att vara i motsatta lägret för en stund. Det ger som nya perspektiv på livet. Det inre drivet jag har att blogga dagligen, och hur det visat sig vara en guldgruva utan like. En fyndighet som inte sinat, inte på långa vägar än, och jag undrar nyfiket om den någonsin kommer göra det?

Min vän, prästgårdens ent

Publicerad den av
1

Efter en lång dag, med möten, cykelfärder, ännu fler möten och därmed också ännu fler cykelfärder landade jag och min cykel slutligen i Södra Sallerups Prästgård, där jag skulle berätta för damerna i Södra Sallerups syförening om mitt God Man-skap.

trädet

Utanför prästgården står denna enormt vackra blodbok (eller är det en blodek, det minns jag faktiskt inte…) som är oerhört mäktig i lövskrud, men vars vackra plym påverkar mig oerhört mycket även när den står avlövad med kala grenar.

Det är något speciellt med sådana här träd. När jag cyklar genom Östra Kyrkogården till och från stan så är det den ofantliga poppeln som talar till mig, nära Ulricedals herrgård. Kanske är det Sveriges äldsta poppel tom?

Jag tittar på dem, och erfar ett lugn. Det blir lättare att andas, riktigt djupt. Att ta in så mycket luft, som jag vet de hjälper mig skapa, och jordas. Jag ser dem som enter, de här stora, magnifika träden, som utövar sådan lockelse på mig. Jag kan riktigt se framför mitt inre öga, hur de ler mot mig, hur de – när jag vänt ryggen till – väldigt sakta rör sig bortåt, och att de besitter enorm vishet. Nog påminner de verkligen om enter?

Mujdarrah

Publicerad den av
1

mujdarrahDagar av ingen ork, då kylen ekar tom på något roligt att laga middag av ens om orken funnits där och högljutt kurrande magar. De dagarna är mujdarrah vår livräddare. Ofta är det maken som ställer sig och svänger ihop den, och när jag väl skulle göra det en gång fick jag ringa honom och få det rudimentära receptet, som jag klottrade ned på baksidan av ett kvitto.

Mujdarrah (libanesisk maträtt) – 4 portioner
Koka 3 dl gröna linser (går lika bra med röda och blir nästan allra godast med belugalinser eller små franska liner aka puy-linser) i 9 dl vatten i tio minuter. Häll på 1,5 dl ris och låt koka ytterligare 20-25 minuter. Under tiden hackar du en gul lök och hettar upp 0,5 dl olivolja. När oljan blivit varm drar du kastrullen av värmen och lägger i löken. Låt stå med lock tills det andra kokat klart, och ha sedan ner löken och oljan i grytan. Rör runt. Salta och peppra efter behag och njut. Det är rena och enkla smaker som smakar bra mycket mer än man tror vid första ögonkastet.

Ibland varierar vi oss, har i tärnad potatis, eller hastigt förvällda sockerärtor (det sistnämnda lite extra gott!) eller lyxar till det med hemmalagad chapati till.

Vad är din bästa livräddare en sådan där dag?

 

Eldfängd

Publicerad den av
3

eldfängdDet har jag varit idag.

Eldfängd.
Sylvassa tänder, knivskarpa klor, redo att hugga till.

Oh vid gudarna, idag har jag inte varit nådig. Har mött inkompetens. Slarv. Lättja. Snarstuckenhet. Elakhet.

Och jag då? Jag har svarat an med dömande. Hård. Vass.

Så där som jag varit, mycket mer än jag är idag. Men stundom dyker det upp. Dagar som denna får jag vatten på min kvarn – jag är blott en människa, fullkomlig i min ofullkomlighet, lika god kålsupare som alla andra. I gott sällskap. Det känns skönt.

Fast samtidigt, eller rättare sagt, emellanåt, uppblandad med denna min eldfängdhet, så har jag skrattat, fått saker och ting ur händerna, sjungit av hjärtats lust, gjort långt mer än plikten kräver i mitt uppdrag som God Man, och suttit uppkrupen i soffan tillsammans med maken och sett ett avsnitt av Homeland.

Vilken dag. Fylld av en salig blandning av djupa dalar – stunderna då jag i min eldfängdhet inte förmått hålla den i schack –  som vägts upp av höga berg av glädje, gemenskap och handling. Så kan en dag också se ut. Fast med handen på hjärtat så är det så att jag tycker bättre om mindre eldfängda dagar. Bland annat för att jag upplever att det är mycket enklare för mig, en dag som denna, att fastna i dramaträsket, och där vill jag verkligen inte befinna mig.

Hur har din dag varit?

 

Lilla kyllan min

Publicerad den av
4

Kyllan hälsar

Lilla kyllan min. Hur många gånger har jag inte hört dig säga det?

Men bara du. Har aldrig hört någon annan använda det begreppet, och det fick mig att känna mig speciell. Det var varmt och omfamnande. Kärleksfullt.

Lilla kyllan. Det kallade du mig än en gång, senaste gången vi sågs då du fortfarande hade minnet behåll. Jag visste då att det var ett farväl, fast det är ett par år sedan nu. Jag tror du visste det med. Du kramade om mig extra hårt, och nog hade vi båda tårar i ögonen när vi skildes åt.

Du satt kvar på stolen i allrummet och själv åkte jag hemåt.

Tänk.
Tänk att leva närapå nittioåtta år (med knappa två veckor tillgodo).
Tänk så mycket du måtte ha upplevt under det nära-på sekellånga liv du levt. Ett s e k e l.

Men nu är en annan tid.
Nu bor du kvar i mitt sinne, mitt minne, mitt hjärta och min själ.
När jag hör göken ko-ko:a, tar åbroddens flikiga blad mellan fingrarna och känner dess doft, när jag tar upp en flaska hemmagjord hylleblomsaft från frysen, saft jag själv gjort med utgångspunkt i ditt recept. När jag ser solen glänsa och skänka livgivande energi till djur och natur. Då finns du där. I sinnet, minnet, hjärtat och själen, hos kyllan din.

Vila i frid, finaste farmor och oldemor.
❤

Observerar skillnader

Publicerad den av
5

Cyklar hem efter en hel dag ute hos kund, lämnar ryggsäcken i hallen innan jag vänder på klacken för en dryg timmes CoachWalk med en klient. Väl hemma ställer jag mig i köket för att laga mat, i sällsamt sällskap av Charlotte och Britta Sjöström i 100%-podden. homeland

Gyllengul linssoppa slinker varmt och välgörande ner i magen innan jag och maken häller oss i soffan för att se ett avsnitt av Homeland på Netflix. Tar en handfull torkade äppleringar som jag knaprar på innan jag tar slut.

Tack vare CoachWalken är jag inte helt urladdad dock. Det är härligt att få en chans att röra på mig. En promenad i solskenet, i lite bitig vårvind. Att långsamt få vandra, under samtal, skänka tankespjärn, vara i tystnad. Att vara där när en persons medvetande expanderar framför mina ögon; en själ som lyser allt klarare, allt färre filter som förvränger och förvrider bilden jag och omgivningen uppfattar.

Skillnaden mellan det jag ägnat merparten av dagen åt kontra upplevelsen under CoachWalken. Tacksam för att jag får en chans att uppleva skillnaden, observera den, känna efter. Var gör jag mest nytta? Var kommer jag till min rätta, var lyser min själ klarast? Vad känns mest givande? Vad gagnar världen mest, i det lilla såväl som det stora?

Jag vet svaret på mina frågor. Det känns skönt, och viktigt. Jag tar dem på allvar, både frågorna och svaren.

Ställer du motsvarande frågor till dig själv emellanåt?

Återanvänder otippade saker

Publicerad den av
6
diskade plastpåsar

Diskade plastpåsar på tork i diskstället

Förbluffar mig själv emellanåt. När jag tänker efter vad jag gör idag som jag inte gjorde för fem-tio-femton år sedan. Eller för den delen inte gör idag som jag gjorde för fem-tio-femton år sedan.

Mitt konsumtionsmönster har helt förändrats, liksom mina matvanor och transportsätt.

Sedan ett år eller två tillbaka har jag till och med börjat diska ur plastpåsar för att kunna återanvända dem. Inte alla plastpåsar, och jag använder inte de diskade plastpåsarna till vad som helst, men förbluffande många går faktiskt att använda både en och två gånger extra. Nu använder jag inte så mycket plastpåsar överlag, men ändå: att återanvända de som går att använda flera gånger känns riktigt bra.

Kommer du på dig själv ibland med att förbluffas över sånt du gör/inte gör?

En musikalisk höjdpunkt

Publicerad den av
10

Jens lägger upp en länk och tackar för dagens framförande, stolt och glad. Klickar på länken, skruvar upp ljudet en smula, blundar. Lyssnar. Tycker mig kunna ana min egen stämma, sammanvävd med 16 andra kvinnostämmor. Cellon som lägger en rytmisk och vackert vibrerande botten för oss att klättra allt högre från. Violan och violinerna fördjupar klangfärgen. Stråkkvartetten tillsammans med alt- och sopranstämman dyker in och ut ur mitt sinne, jag hör dem porla fram, som bäckens vatten hoppar och far över stock och stenar, över smågrus och ännu inte nedbrutna höstlöv.

Idag. Ett uruppförande av Jens Bragdell Erikssons nyskrivna Stabat Mater.

45 minuter, en av mitt livs musikaliska höjdpunkter.
Jag älskar att sjunga och är ofantligt glad att ha funnit ett sammanhang där jag får göra just det. Men vad jag sjunger påverkar upplevelsen. Självklart. Och Jens har, med denna mässan, lyckats skriva 7 satser som alla, på olika vis, talar rätt till mig, går rakt in i hjärtat. Det är ovanligt. Brukar alltid finnas någon del som inte riktigt matchar de andra i musikalisk kvalitet, eller kanske det bara handlar om att vi inte riktigt möts. Här existerar endast fullkomlig harmoni.


Stabat Mater dolorosa. Den smärtfyllda modern.

Det är så förtvivlat vackert! Sluter ögonen än en gång.
Stråkarna tar sig, not för not, genom musikaliska fraser som redan och för alltid bor i mitt inre, djupt inbäddade i min själ. Drar ett djupt andetag och ryser av välbehag. Andas in och låter tonerna flöda genom mig, ut, erövra varje skrymsle och vrå i Husie Kyrka, en kyrka vars vackra valvbågar och avskalade rättframma akustik lämpar sig så väl för denna mässa.

Texten speglar den smärtfyllda moderns förtvivlan, men Jens Stabat Mater inger mig med hopp, texten till trots. Kanske för att vi sjunger på latin, orden delvis kända av mig, men deras betydelse inte så tydlig för mig. Så jag lyssnar bortom orden, sjunger känslan jag får av att vara del av detta vackra. Hoppfullt.

En musikalisk höjdpunkt.
”Jag ville inte att det skulle ta slut.”
”Detta var det vackraste jag någonsin hört framföras i en kyrka.”

Vilken ynnest. Att få uppleva, ta del av, samskapa något sådant.
En så stark upplevelse för mig att jag innerligen hoppas mången fler får chansen att antingen uppföra och/eller lyssna till Jens Bragdell Erikssons Stabat Mater, ty sången ädla känslor föder som vi så väl behöver!

Sirenens sång

Publicerad den av
7

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera. Utmattad faller jag ihop på sängen när jag kommer hem efter jobb, mäktar inte använda hjärnan, orkar inte ens tänka på att laga middag. Vill bara koppla bort allt, inte göra något. Är villig att göra vad som helst för att – om så bara för några timmar – känna att det inte finns något som jag förväntas göra. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera på det som faktiskt är viktigt. När kalendern är helt full, när jag febrilt försöker sålla, prioritera bort något, men allt är lika viktigt. Och jag är viktigast av allt. Spindeln i nätet som måste ha koll på allt, delta i allt, ha ett finger med i spelet på varenda lös tråd… Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När orden och fraserna jag använder speglar både den inre mentala och den fysiskt alltför höga pulsen. Det är mycket nu. Många bollar i luften. Jag hinner inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna, men ok, mellan tio och halv elva har jag en lucka, eller så kan vi ta ett lunchmöte imorgon. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

Utanpåverket lockade mig i många år. Som sirenen som lockar sjömännen till säker död med sin ljuva sång, så lockade utanpåverket mig, i decennier. Under skolgång såväl som på arbetsplatser. Duktiga flickan excellerade i en värld av utanpåliggande belöning, bedömning och beundran. Så lätt att fasta i att vara i farten, busy busy, men vad gör jag när jag och min hjärna spinner så där, egentligen? Vad är värdet? Vad bidrar jag med? Vilken energi är det jag skickar ut i världen runtomkring mig? Och var är Jag?

Livet ser ut så, säger du?
Nä. Inte mitt. Inte längre. Med några få och sällan förekommande undantag, som har ett värde i mina reflektioner kring detta alltför vanliga sätt att leva och arbeta. Lever just nu i ett sådant undantag. Det har jag sagt ja till. Men inte mer än en vecka, eller två, på sin höjd en månad. Det klarar jag. Men på sikt? Nej. Så vill jag inte leva. Och vet du? Valet är mitt.

 

Var får jag plats?

Publicerad den av
5

Åtta till fem. Måndag till fredag. Mer eller mindre. Oftare lite tidigare och ganska mycket senare. Cyklat hemifrån med andan i halsen, tidsoptimist som jag är, runt halv åtta, tjugo i åtta, bara för att sen ha full rulle hela dagarna. Möten. Telefonsamtal. Epost. Handlingsplaner. Ärendehantering och godkännande av dokument, avvikelser och snabba boliner för att komma med kreativa förslag på hur vi ska kunna ta oss framåt, trots hinder och besvärligheter, förseningar och nyupptäckta problem.

Så här har jag levt. I åratal.

Och det gör kanske du med? Eller har gjort?

Under de senaste två-tre åren så har mitt liv så sakteliga förändrats. Jag har inte haft ett långvarigt heltidsuppdrag sen… 2012? Minns inte. Men jag minns desto tydligare anledningen. Medvetet har jag valt bort långvariga heltidsuppdrag, något som är ganska vanligt inom ramen för den typ av konsultande som jag sysslat med. Mindre och mindre av den varan blir det, och även om jag fortfarande har ena foten i branschen jag kommer från, så har jag de senaste åren haft så mycket mer tid till mig.

Den gångna veckan har varit en flashback till mitt tidigare liv.
Ständigt i farten, massa bollar att hålla i luften, delegera, informera, kommunicera. Lirkandet för att få människor att ge lite extra, för att vi ska nå deadline.

Och samtidigt, för mig, det viktiga i att tillföra ett skratt, ett leende, en humoristisk glimt, så vi slappnar av om så bara för ett par sekunder. Hinner andas ut, landa, en kort stund, innan det är dags att rodda nästa röra.

Cyklade hem och insåg – jag är inte skapt för detta längre.

Jag klarar av det. Ja.
Och jag gör ett bra jobb. Absolut.
Jag gör skillnad, min insats skapar en rörelse, möjliggör förflyttning.

Men jag vill inte mer.
Jag får inte plats. Jag hinner inte med mig själv. Jag har vant mig vid ett långsammare tempo, där den inre rytmen agerar metronom, snarast än en extern deadline som kommer närmre och närmre för varje minut.

Och det har inte ens att göra med timmarna, egentligen. För jag har lagt 40-50 timmar i veckan många gånger de senaste åren också…. men på ett sätt som gör att jag får plats. Jag är en del av de timmarna, av det jag fyller dagen med, av det jag gör, för att jag väljer det. Det jag upplevt senaste veckan är som ett utanpåverk istället. Och det känns främmande för mig. Jag fördrar det inte längre. Har vant mig av… eller kanske snarast vant mig till något annat?

Jag är inte längre intresserad av utanpåverket, inte tillnärmelsevis så intresserad som jag är av innandömet. I mig. I dig. blundarDet är där min själ börjar sjunga, det är då mina celler vibrerar harmoniskt i takt, i mönster som jag kan erfara, när jag blundar. Och som jag blundar. Jag fuskar när jag mediterar och sluter ögonen redan innan den kommit igång… Blundar när jag gör min sjua i badrummet. Blundar i duschen, när jag tvålar och shamponerar, sköljer rent, torkar mig torr. Blundar när jag klär på mig. Blundar på körövningen, under uppsjungningen, då vi övar sats efter sats av Stabat Mater. Blundar då jag tar upp katten i famnen, begraver näsan djupt i hans päls. Blundar, och andas in. Djupt. Njuter av hans andning, av doften av katt, av det svaga purrandet.

Blundar.
Ett sätt att svara an på min själs begär efter mer innandöme?
Blundar, som ett sätt att få syn på mig själv, mitt inre?
Blundar.
Skapar ett utrymme för att möta mig, denna vecka fylld av utanpåverk?