Glädjetjut på glädjetjut!

Kommer hem efter lååång dag ute hos kund, häller mig i sängen och slöspelar lite Two Dots medan Claudia Galli Concha kulsprutepratar i På riktigt med Charlie & Mathias. Surfar in på Facebook och ser hur någon i Pokémon Go Husie-gruppen lagt ut ett upprop om en Entei-raid i e x a k t samma stund som jag läser inlägget. Panik, skriver ”15 minuter senare, snälla, så kastar jag mig på cykeln?!” och gör just det.

Halvvägs där så dyker den plötsligt upp framför mig: en Shiny Magikarp, detta sällsynta kryp! Kastar en Razz Berry och spinner iväg en Ultraboll på den och bingo – den är min! Wihoo, nu kan jag utveckla den till en röd Gyarados, och de är ju så vackra!

Cyklar febrilt vidare, och som tur är så är Husie-pokemon-gänget ena riktiga hedersknyfflar, så när jag kommer sladdandes in med cykeln så får jag tom någon minut att lugna ner andningen innan vi drar igång raiden. Vi bekämpar jättehunden lätt som en plätt och sen vill det till att börja kasta bollar. Tyvärr fick jag inga Golden Razz Berries och alla mina vanliga Razz Berries är slut. Katastrof. Nåja. Kastar boll på boll och varje gång rymmer den skurken från mig, precis som den gjort de tidigare fem-sex gångerna jag raidat och lyckats battla ner den. Men så, sista bollen, på en Nanab Berry och ett vanligt (icke-curve ball) kast senare, så fångar jag den! Och den smiter inte!

Ger upp ett glädjetjut som heter duga och dansar en liten gig. Hälften av gänget ska iväg och försöka på ännu en Entei-raid i grannskapet och eftersom jag inte raidade igår har jag ett extra raid-pass över, så jag cyklar iväg dit jag med. Och vet ni – jag lyckas fånga även denna Entei (och självfallet ger jag upp ett glädjetjut även denna gången). Så från att inte ha haft en enda har jag nu två. *Mycket lycklig!*

Väl hemma i soffan kastar jag ett Lucky Egg och börjar utveckla alla Pokémons jag samlat på mig tillräckligt med candy för, så den röde Gyarados dyker upp, liksom en Ampharos som jag knatat ihop till. Nu har jag bara ett par kilometers promenad till för att få tillräckligt med candy för att utveckla min Bayleef, så tror jag att jag utvecklat alla ”som man kan utveckla”. *Hittills!* Har nu 238 av totalt 249 möjliga Pokémon-varelser.

Det tar sig, sa han som hade eld i håret!

Och vet ni. En av de som raidade ikväll har nått level 40, den högsta möjliga. Nyfiken som jag är så bad jag att få se hur det såg ut – ”poängstrecket” är rött och helt maxat, men man kan spela vidare som vanligt bortsett från att man inte kan nå högre level. Och jämfört med hens dryga 20 miljoner XP så känns mina knappa 6 miljoner XP som ganska futtiga helt plötsligt. Men…. snart nog är jag level 35, och sen är det bara att kämpa på, poäng efter poäng gör susen. Trägen vinner!

Jag undrar…

… vad det är som gör att jag helt plötsligt har ”skriv-förstoppning”? Jag sätter mig för att blogga… och så kommer liksom inget. Inga idéer, inget som lockar, bläddrar genom utkast, citat och möjliga bokreflektioner… och nada. Noll. Zip.

Ofta så kommer det nått, trots allt. Jag bläddrar håglöst och helt plötsligt fastnar ögat och tanken vid något i mitt arkiv av ”bra att ha saker som jag skulle vilja blogga om någon gång”. Men ibland, som ikväll, så är det som förgjort.

– Jamen varför skriver du då?

Jo, av flera skäl:
För att jag vill.
För att jag har en grundläggande föresats att blogga dagligen.
För att jag vet att om jag trots allt får ur mig nånting, oavsett om det är av undermålig kvalitet, så kommer jag på det stora hela skriva mer och bättre saker, ju mer jag skriver. Övning ger färdighet och allt det där.

Och så kan jag inte undgå att skänka en tanke till Seth Godin, som på #SethinLondon berättade för oss att han dagligen skriver tio till femton snabba utkast till ett blogginlägg, kasserar alla utom en 2-4 stycken som har jobbar vidare lite på, för att sedan kassera alla utom ett, som han publicerar.

H o l y  s m o k e s, säger jag bara. Inte konstigt hans blogginlägg ofta håller så oerhört hög kvalitet, när tratten för att nå ända fram innebär att nio av tio möjliga utkast ratas.

Där är i n t e jag, det kan jag villigt erkänna. Och ja *skrattar lite*, det förstår ni ju själva så klart, eftersom detta (!) är dagens blogginlägg. Som jag dessutom publicerar! Jag menar, gisses, inte mycket till tratt där inte!

PS – Höll en grundläggande GMP-utbildning hela förmiddagen ute hos ny kund – mycket roligt och givande, både för mig och deltagarna, och jag fick väldigt fina omdömen efteråt. Så kanske jag har förverkat dagens ransom av påhittighet och klokskap? Det finns kanske ett dagstak?

PPS – Nä. Det tror jag inte egentligen. Det finns nog både påhittighet och klokskap så det räcker och blir över. Men när jag är trött, och det är jag nu, så gör jag bäst i att acceptera att både påhittigheten och klokskapet är lite bortom räckhåll, så det bästa jag kan göra är att tacka för mig och säga god natt. Så nu gör jag det. God natt!

Köpstopp!

Ja.
Nu får det vara nog.
Alltså. Jag är ju inte en shopper av stort mått, men ändå. Böcker har jag, sedan ett år eller två tillbaka, börjat köpa igen, och det är ju hundan så många fina, vackra, intressanta, spännande, tankeväckande och nyttiga böcker det finns där ute. Älskar ju böcker! Och tyvärr är de ju alltför billiga dessutom. Så från att ha läst i princip allt via biblioteket under tio-femton års tid, så har jag, som sagt, på sistone fallit till föga och shoppat.

Försöker vara restriktiv och köpa böcker som jag vet – eller tror mig veta – att jag kommer ha mycket glädje av, sådana jag vill läsa med blyertspennan i hand, blogga om och läsa om och om igen. Men nu har jag en massa sådana böcker här hemma, så nu får jag läsa de jag köpt på mig helt enkelt. Dessutom lyssnade jag på På riktigt med Charlie & Mathias igår när de snackade om hur man kan tjäna en extra månadslön och när Mathias (tror jag) började prata köpfri månad, så kände jag att det är precis vad jag känner för just nu!

Senaste månadens bokinköp.

Så.
Nu blir det en köpfri månad, i görligaste mån!
Förbehåll som jag redan nu vet om är:
1) Mat. Det kommer jag köpa. Men kan för all del försöka äta ur skafferi, kyl och frys så långt det går. Det är en god idé!
2) En födelsedagspresent som jag redan sedan tidigare bestämt, den ska införskaffas, inget snack om saken.
3) Om fridykningen jag ska testa faller mig på läppen kanske jag köper mask och snorkel innan månaden är slut, för det saknar jag, med mindre än att jag kan låna där, vill säga. Hoppas det!
4) Och så ska jag på resa med kören till Salzburg i månadsslutet, så där lär jag ju behöva köpa lite mat om inget annat.

Tittar jag genom kalendern för månaden ser jag inget annat inbokat som jag vet om idag, som skulle kräva att jag öppnar plånboken, och kommer det något får jag väl känna efter om det verkligen verkligen är nödvändigt, eller om det går att undvika och/eller skjuta upp.

PS – Podcasten På riktigt med Charlie & Mathias rekommenderas varmt. Finns flera avsnitt som gett mig rejält med tankespjärn och dessutom många konkreta och handfasta tips. Avsnittet med Jan Bolmeson var just ett sådant, liksom avsnittet om familjejuridik. För att bara nämna två, utöver avsnittet om att tjäna en extra månadslön.

Hedra mig själv i just denna stund

Sitter här och försöker få ur mig något. Något vettigt helst, men i brist på det bara något, vad som helst. Och det är som förgjort. Kryper i kroppen, pirr i benen, ett pirr som jag vet betyder Gå och lägg dig människa!

Trött efter en intensiv och rolig vecka, som samtidigt inneburit för lite tid hemma. Varit ute och flängt varje dag, och har dessutom ätit ute på olika ställen alltför många gånger. Och det känns. Inser att kroppen mår bäst av att arbeta hemifrån i större grad än jag gjort denna veckan, vilket för mig innebär att jag äter den mat jag själv väljer, den mat kroppen mår gott av, i en mer rimlig mängd, än när det står uppdukat framför mig.

Tisdagen bjöd på en heldag i Helsingborg – ljuvligt väder och Pernilla Tillander och hennes Maja är lika ljuvligt sällskap!

Och då har det ändå verkligen varit fina dagar, allesammans. Och tur är väl det, för nästa och nästnästa vecka blir lika intensiva och förhoppningsvis även lika roliga. Därefter lugnar det ner sig, vilket jag ser fram emot. Till dess kan jag hedra mig själv i just denna stund, genom att helt enkelt följa katten Pops exempel och gå och lägga mig.

Utflykt: Bakken

I våras skapade jag en rensa-så-många-ogräshinkar-som-möjligt-och-tjäna-tio-kronor-per-hink-att-hitta-på-något-tillsammans-för-utmaning till mig och barnen. Vi har tillsammans lyckats plocka nästan trehundra (!) hinkar ogräs, och därmed hade vi nästan tretusen kronor att hitta på något för.

För ett tag sedan beslutade vi oss för att vi skulle dra till Dyrehavsbakken i Klampenborg, strax norr om Köpenhamn, och idag blev det så av (inte minst för Bakken stänger för säsongen nästa helg). Efter en stadig frukost på nybakade surdegsfrallor cyklade vi till triangeln och satte oss på tåget över sundet. Knatade genom Dyrehavsparken till Bakken, köpte vars ett turbånd och började beta av attraktion efter attraktion. Rodeobanen och Mine Train Ulven, Skyroller och Tornado, De Vilde Mus och Extreme, Rutschebanen och Vandrutschebanen, Vikingeskibet Dragen och Polypen, 5D Cinema, Hurlumhej och Spøgelsestoget; vi skrattade och skrek, själv blev jag yrare och yrare, men roligt hade vi!

En härlig utflykt tillsammans med barnen – en dag att minnas! Dessutom har vi nog i runda slängar sjuhundra kronor kvar av vår pott – kanske kan bli en god middag? Eller en falafel hos Ammo med efterföljande bio? Vi får slå våra kloka huvuden ihop och bestämma oss för hur vi gemensamt ska sätta sprätt på återstoden helt enkelt.

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Premiär på temat Naturens Guld

Så gjorde jag då slag i saken, la till mig som värdinna i ChattyMeals, då jag äntligen landat i ett tema och en meny som kändes i samklang. Naturens Guld – det blev titeln på min invit, och självfallet kommer jag bjuda på både grön smoothie med vilda blad, en ogräs- och fetaostpaj samt en fruktsallad med egenplockade björnbär och krikon, kanske några blåhallon dessutom.

Kvällens samtalsämne kommer att cirkla kring följande: Äpple och krikon, nässlor och kirskål, svartkämpe och kråkvicker, björnbär och blåhallon – detta och mycket mer är delar av naturens guld. Sånt som växer i det vilda (och för den delen, odlat!) som förgyller min tillvaro; både för glädjen att plocka, ta tillvara och inmundiga det!

Det tog inte många dagar innan fyra av sex platser blev bokade, och jag ser verkligen fram emot en fin samtalskväll tillsammans den femte september klockan 18:30. Om du tycker ämnet lockar, finns alltså fortfarande chansen att anmäla dig, och det gör du här: http://chattymeals.com/events/naturens-guld-20170905-101.html

Det går nästan inte en dag utan att jag kommer på fler ämnen som lockar, samtidigt som jag gärna vill genomföra mitt första event för att se att det är lika givande som jag tror det kommer bli, precis som det var den första gången jag själv deltog som gäst på ett ChattyMeals. Har du något ämne som du skulle lockas lite extra av att få djupdyka ned i en hel kväll? Jag kan tänka mig så vitt skilda ämnen som #skolvårens twitterifierade fråga #VarförSkola, Älskade böcker, Skrivande som självcoaching, Vem är jag?. För att inte tala om alla ord som jag med glädje skulle ha en gemensam reflektionsrunda kring, ord som Ansvar, Kärlek, Glädje, Feminism, Sensualitet, Reflektion och Förväntningar. Ja, gisses, jag skulle kunna fortsätta komma på förslag på tema in absurdum! Bara genom att titta på ämnen jag bloggat om både en och flera gånger, skulle kunna ge mig ämnen för år framöver. Så jag kanske bara ska skapa ett par till event helt enkelt? Ett i månaden låter som en bra frekvens, eller vad säger du?

Oh nej!

Sitter här i soffan, ganska slut efter en dag i Köpenhamn med vänner, både gamla och nya. Mycket trevligt, och kul, eftersom vi tog oss till Fisketorvet och blev helt förstummade alla tre kring hur mycket Pokémon Go-aktivitet det var där. Framför allt uppe på taket, på parkeringsplatsen. Helt galet att se alla dessa människor som knatade runt – och vi gjorde dem gladeligen sällskap! – och snurrade Poké-stop och kastade bollar. Och så fick jag ju fatt i både Unown och Kangaskhan.

Funderade på att blogga om det, men tänkte Nej, det orkar jag inte riktigt. Och jag bloggade ju om Pokémon Go igår, folk kommer tro jag är helt galen. Så istället började jag bläddra i Evernote på jakt efter blogginspiration. Kom på att jag ju har lite fina stycken från boken Half of a yellow sun kvar att blogga om. Men så slog det mig, att när jag läste ut den häromdagen, sittandes i solen i trädgården, så gjorde jag pyttepyttesmå hundöron (fy skäms, jag vet att det är strängeligen förbjudet) i biblioteksboken eftersom jag varken hade mobilen (för att ta foto direkt) eller penna och papper (för att skriva ner sidorna, för att ta foto lite senare) tillgängliga… och sen cyklade jag till biblioteket och lämnade tillbaka den (ett par dagar försenad dessutom).

Först nu insåg jag, att jag ju glömde att ta foton på de där passagerna i boken – Oh nej! Jag får väl helt enkelt ställa mig i kö till boken igen och hoppas att mina pyttehundöron fortfarande finns kvar, om jag nu råkar få hem samma exemplar från biblioteket så klart. Det är värt ett försök, för jag minns känslan i mig när jag läste, markerade sidorna, tog in det skrivna – vackert, tragiskt, djupt och mänskligt.

Nåväl. Gjort är gjort, och det gagnar mig inte på något vis att banka på mig för att jag glömde bort att ta foton innan jag lämnade tillbaka boken. Så jag släpper det, och bestämmer mig för att ta mig till sängs för att ge mig i kast med en annan bok jag läser just nu, en bok i en helt annan genre: Tankeläsaren, av Kristen Cashore.

Men jag vill samtidigt passa på att rekommendera boken Half of a yellow sun, eller En halv gul sol, som den heter på svenska, av Chimamanda Ngozi Adichie, för den är mycket läsvärd. Inte minst för att den ger mig ett alltför sällsynt perspektiv, inifrån ett av de afrikanska länderna, en hel kontinent som i det närmaste är oerhört frånvarande i den litteratur jag läser. Västerländsk, men även österländsk kultur, tycker jag mig känna ganska väl, i stora drag, för det finns massvis med böcker ur de perspektiven. Men Afrika? Not so much, och det är något jag vill förändra för egen del.

Om du upplever detsamma, så tycker jag du ska plocka upp denna, eller någon annan av Chimamandas böcker; Americanah kan jag till exempel varmt rekommendera!

Samarbete gör susen!

”Nån som vill ta en Articuno vid Flygplansgymmet kl 18:30?”

Frågan dök upp i den nystartade Facebook-gruppen Pokémon Go Husie, som även synts i Lokaltidningen. Jag skulle just sätta mig ner till bords, samtidigt som jag så gärna vill ha en Articuno, så jag svarade just det, och frågade om vi kunde köra kl 19 istället. Jodå, kom svaret blixtsnabbt, så när jag ätit upp kastade jag mig på cykeln och for iväg. Väl framme möttes jag av en förunderligt rolig och – hittills – ovanlig syn för Husie: Femton personer stående vid en cykelbana, tillsammans, under prat och skratt. För det är ju bonusen – att lära känna andra i området, vilket definitivt stärker känslan av samhörighet.

Vi lyckades bekämpa Articunon i raiden, men tyvärr så smet den från mig när det väl var dags att försöka fånga den. Fast då var det någon som föreslog att vi skulle sammanstråla en stund senare vid Minnesstengymmet vid Klågerupsvägen istället, för där var en pågående raid med en Moltres att bekämpa.

Så jag cyklade dit och väl där blev vi nitton spelare (eller rättare sagt, nitton konton på sexton personer, för vi hade tre spelare med dubbla telefoner – det går det med så länge man är lite flyhänt!), som lätt besegrade Moltres. Men, turen var inte med mig här heller, den rackaren smet från mig den med (fast den har jag redan i mitt Pokédex å andra sidan, Articunon har jag aldrig lyckats fånga in).

Om ovanstående är lika svårförstått som kinesiska kan du välja att låta det förbli oförståeligt, eller så laddar du ner Pokémon Go till din egen smarta fån, och testar. Det är riktigt roligt, inte minst nu när det äntligen finns en reell anledning att samarbeta. Sedan spelutvecklaren transformerade gymmens upplägg och började släppa raids med riktigt höga karaktärer, så har behovet att kunna sammanstråla med gelikar ökat. Det går nämligen inte att besegra en av dessa Pokémons ensam, utan man måste vara ett gäng av varierande storlek, utifrån hur stark figuren är.

Det finns ganska många Pokémon Go-grupper på Facebook, och tjusningen i denna lilla lokala grupp är bland annat att det inte tar så många minuter att cykla varthän det än dykt upp något spännande i en raid. Bor du i Husie och spelar, eller är nyfiken på att börja, så hoppas jag du begär inträde i Pokémon Go Husie. Annars kan du leta upp en lokal grupp i närheten av där du bor, eller starta en själv så klart!

För ser du ett gäng med folk som står i en klunga, med mobilerna i händerna, så är det sannolikt ett gäng Pokémon Go-spelare. För tillfället verkar det vara spelare mest i ålderskategorierna under tio samt över tjugo/tjugofem som spelar – the early adopters i mitten där, tonåringarna och de unga vuxna, har med största sannolikhet gjort som sonen min, slutat spela och dragit vidare till andra sysslor. Själv har jag bestämt mig för att nå hela vägen – för med 232 av 249 Pokémon i mitt Pokédex kunde man tro jag bara har lite grann kvar, men som spelare på nivå 34 (av 40 totalt), har jag ännu långt ifrån nått halvvägs rent poängmässigt, så det är bara att spela vidare. Trägen vinner!

Sommarlovet till ända

Minstingens väckarklocka skrek nyss ut sitt larm, beep-beep-beep, i ett (lyckat) försök att väcka honom. Själv var jag redan vaken och jag har svårt att se att inte äldsten också vaknade till åtminstone, även om hon börjar skolan först nästa vecka och därmed inte har någon anledning att trilla ur sängen i arla morgonstund.

Igårkväll gjorde vi Malmöfestivalen, med både karuseller och matståndsrätter – Green Fries hemmaskurna pommes frites rekommenderas till exempel varmt, gud så smaskiga! Delvis ett avslut – ett sommarlov är till ända – och även ett avstamp – en ny termin står vid dörren och knackar på.

Själv har jag börjat jobba så sakteliga, och eftersträvar, som varje år, att försöka ta med mig sommarens lugnare lunk in i de första veckorna, att inte rivstarta utan smyga igång lite mer. Fortsätter mina dagliga ritualer, morgonens meditationsstund och efterföljande sjua innan det är dags för den gröna smoothien. Bloggandet är en annan av mina viktiga dagliga göromål – här vill jag komma in i morgonskrivrutinen igen, för den ger mig så mycket. Ett sätt att både få ur mig det som behöver komma ur och samtidigt ge mig själv en stunds fokus på morgonkvisten. Sen har jag sedan slutet av juni lagt till 20 minuters gitarrplinkeplonk varje dag, utföres oftast på kvällen innan läggdags.

Nästa vecka börjar körrepetitionerna igen, där jag bestämt tror vi ska börja repetera inför vår Salzburg-resa om ett par veckors tid. Gitarrlektionerna börjar först veckan efter igen. Däremellan är det inledande möte med min och en väns nystartade bokklubb, något jag verkligen ser fram emot med spänning. Och så ska fönsterfodren i matsal och vardagsrum målas, deadline är bokklubbens första träff så det vill till att dra igång det arbetet.

Ja. Idag sker skiftet. Jag känner det i mig. Nu är sommarlovet slut – och jag har verkligen tagit sommarlov jag också! – och det är dags för nästa fas. Den kliver jag in i med tillförsikt, balans och nyfikenhet. Helhjärtat!

När nyfikenheten tar överhand

Ibland chockerar jag mig själv. Som i söndags när kära kusinen på FB delade Kalkbrottsloppets uppmaning att anmäla sig till det unika Kalkbrottsloppet om fem kilometer den tjugotredje september. Satt i soffan m minstingen och utbrast ”Kolla in det här, ska vi inte anmäla oss?”. Han läste, gruffade och med rynkad näsa sa han ”Nä…”. Då anmäler jag mig själv!”, sa jag, och gjorde just det. Blev anmäld som löpare nummer 209 av 300, i kategorin ”vanliga löpare”. 

Så varför var detta så chockerande, frågar sig vän av ordning?

Jo. Jag har aldrig anmält mig till (och därmed heller aldrig deltagit i) ett löp-lopp tidigare. Nånsin. Visst har jag knatat Vårruset ett par gånger och troligen ett Blodomlopp eller två, men sprungit har jag aldrig gjort, aldrig fått för mig ens. Men sedan maj månad har ju lusten att sticka ut på Bulltofta och lufsa runt ett par kilometer kommit över mig ett antal gånger, och jag har tom joggat dryga fem kilometer någon av gångerna, så jag vet redan att jag klara den aspekten av det hela.

Tanken har föresvävat mig att jag kanske kunde hitta något lopp som lockar, men eftersom jag springer i barfotaskor så avskräcker asfalt en smula då det gör ondare i fötterna än grusade stigar och gräs. De flesta lopp jag ens funderat på faller från av detta skäl. Och det är mycket möjligt att även detta lopp sker på asfalterade vägar men eftersom jag aldrig varit nere i Kalkbrottet så tog nyfikenheten överhand helt enkelt. Så nu hoppas jag bara att lusten att springa trillar över mig ytterligare ett par gånger innan det är skarpt läge!