Kategoriarkiv: Hälsa

En vecka…

Publicerad den av
2

En vecka då jag kanske mer än nånsin hade behövt att sitta ner och bara låta fingrarna löpa över tangentbordet, i syfte att hjälpa mig få syn på det som pågår inombords.

En veckaEn vecka då så mycket hänt, på så många plan, att det finns oändligt med tankar och känslor inombords, som snurrar rundor… i väntan på att få dyka ner i armarna, ut via fingrarna och trilla in på pappret.

En vecka, av tidiga morgnar, långa fullspäckade dagar och kvällar.

En vecka, då jag inte lyckats ge mig själv den tid till reflektion som jag så väl behöver. Den tid, som jag vet gör mig bättre, ger mig respit, får mig att se klarare på det som sker, snarare än fastna i virvelvinden av alla pågående aktiviteter.

Så nu. Äntligen. Första morgonen på länge, som bara är min. Där jag, till slut, utan tidspress, sätter mig, med paddan i knät, och låter fingrarna löpa… utan censur, utan några färdiga idéer för vad som ska sättas på pränt, utan mål. En morgon då jag ger mig själv gåvan av att skriva. Rakt upp och ner. Känslorna trillar ner på pappret, en efter en.

Känslan av otillräcklighet och min förtvivlan över den fullkomligt oundvikliga och totalt onödiga psykiska ohälsa, av total uppgiven hopplöshet, som jag möter hos Gott Barn. Av frustration för ett system som av en slump informerar mig om sådant jag behövt veta, tidigare, innan. Smärtan i att banka huvudet i väggen i försök att ta reda på annat, som jag också behöver veta. Myndigheter som ger olika besked, vilket ökar osäkerheten, tjänstemän som inte kan skicka mig vidare till den som ska veta, för att systemet är så överhopat, bristerna så uppenbara. Otillräckligheten, på individ- likväl som systemnivå.

Hur sjukvården – tyvärr – visar gång på gång, att enda sättet att få den hjälp som behövs, är genom att bråka sig till den, kräva, sätta press, trycka på. Ihärdigt, om och om igen. Vad händer då med den som är svag? Som inte själv förmår? Och som ingen annan har, som kan bistå?

Och samtidigt. En vecka av samtal, av nyfiket lyssnande och tittande, av att sätta ner på pränt svar på frågor jag ställt, observationer och reflektioner, tankar och idéer om sånt som funkar, inte funkar och rent ut av saknas. Viljan till förändring, förbättring, likväl som den livräddas rädsla för detsamma. Att hålla fast vid berättelserna vi skapat oss, fast de inte gör oss något gott (längre… om nånsin?).

Hur människan är en så fascinerande varelse, som i allt, hela tiden, gör det allra bästa hen förmår. Det ger mig, trots allt, hopp. Hopp om människan, om medmänsklighet, om allt fler juveler som framträder i all sin prakt och i sin tur sprider hoppet vidare.

En vecka.
Och oj vilken vecka!
Lärdomen för mig uppenbar: Mina dagliga ritualer – meditationen, sjuan, den gröna smoothien och skrivandet – gör mig gott. De bär (minst) vars en gåva, för både kropp och själ, och ger mig det mellanrum jag behöver, för att kunna möta dagen som mitt bästa jag. Emellanåt kan jag tulla på dem, som den gångna veckan, men inte för länge, och aldrig alla. Hittills har jag aldrig schackrat bort de två första. De finns alltid med mig, varje dag, meditationen och sjuan, och kanske borde skrivandet gör dem sällskap en vecka som denna?

Tät!

Publicerad den av
7

Visste du att var tredje kvinna någon gång i livet drabbas av besvär med ofrivilligt urinläckage vid hosta, hopp och ansträngning?

Ameh, ska hon aldrig sluta lyfta saker som gör sig bäst i det fördolda?
Nej. Tänkte inte det. I takt med att jag vågar lyfta saker, som oftast befinner sig i det fördolda, desto mer lär jag mig. Om mig, om världen. Och nästan varje gång stärks jag i att jag aldrig är ensam med mina funderingar. Eller problem. Eller rädslor.

Människan upplever i mångt och mycket samma saker som sin nästa. Och det är en stor insikt. Den insikten kan ge mig kraft att stå emot min inre tankeläsare som tror sig veta vad andra tycker och tänker. Och den där inre tankeläsaren är allt som oftast den fränaste kritikern jag skulle kunna få, missnöjets och misstrons röst. Ekande högt inom mig, tystar den mig. Av rädsla för att den spå sanningen.

tätMen med tiden har jag lärt mig att den sällan gör det. Spår sanningen alltså. Så jag ignorerar rösten inom mig, som varnar mig för att skriva om inkontinens, och börjar berätta om Tät. Tät är appen som kan hjälpa kvinnor att stärka sin bäckenbottenmuskulatur genom dagliga knipövningar, som den dessutom kan påminna om att göra, och också berättar hur de olika knipen kan användas i vardagen, som ett sätt att förebygga risken att kissa på sig, om så bara när man hostar. För ja. Så löjligt kan det vara. Om jag hostar eller nyser oförhappandes, så är risken stor att det samtidigt kommer lite kiss i trosan. Och det är ganska trist, ärligt talat. Det är det. Och jag är inte ensam. Var tredje kvinna drabbas, skrev jag inledningsvis. Titta dig omkring – du lär känna ganska många kvinnor som lever med detta. Det gör det förunderligt att vi inte pratar (mer) om det. Eller?

Så nu både pratar jag om det och testar Tät. Kniper i olika former, tre gånger dagligen. Kanske du ska börja knipa med mig?

Hypokondrikern i mig!

Publicerad den av
3

Det finns en situation som ger hypokondrikern i mig fritt spelrum. Nästan fritt i alla fall. Det handlar om maginfluensa. Spysjuka. Vinterkräksjukan. Kärt barn har många namn, och kan ju dessutom röra sig om matförgiftning också. Men oavsett benämning blir min verklighetsuppfattning förvrängd så fort jag kommer i kontakt med det. Nästan i vilken form jag än stöter på det. Om det är någon i min närhet som drabbats, eller i sin tur har någon nära som drabbats, det spelar mindre roll. Så fort jag hör talas om det så slår hypokondrikern till, och jag blir lätt illamående, skeptisk mot mat, rädd för att det ska slå klorna även i mig.

Det paradoxala är att jag inte är så benägen att få vinterkräksjuka – tack gode gud för det. Men oaktat det så känner jag mig ”på väg att bli dålig” när caliciviruset kryper nära.

Det som förändrats de senaste åren är dock att jag numera är medveten om att det till 99,99% är mina tankar som ger mig känslan av illamående, snarast än att jag faktiskt är på väg att insjukna. Det kan ju hända, att jag faktiskt själv blir dålig… men jag kan ärligt talat inte påminna mig när det senast hände. Så det är inte vanligt förekommande, det är ett som är säkert!

Att ha blivit medvetandegjord om tankens kraft, gör att jag också kan använda tankens kraft att resonera med mig själv. Den i mig som känner illamåendet krypa närmre, kan konversera med den som ser att det handlar om en tanke.

Usch, jag vill inte börja spy. Men jag kommer säkert att drabbas. Fasiken också, jag vill inte. Det finns inget jag avskyr så som att vara kräksjuk!

Den där tankegången gagnar mig inte. Det vet jag. Och ser! Och just att jag ser det, gör det enklare för mig att låta det vara. Inte försöka stöta bort tanken/känslan (ty det är ett effektivt sätt att de facto behålla den väldigt nära, väldigt aktiv), och inte heller omhulda den (lika effektivt sätt att hålla den nära och aktiv, genom att föda den med massa bränsle). Bara se. Och låta vara. I sinom tid, givet att jag faktiskt inte blivit smittad på riktigt, så släpper mitt fiktiva illamående och ögonblicket är förbi. Smittan lämnar huset, och ett par dagar senare kan jag konstatera att jag inte blev smittad, denna gången heller. vitpepparkorn*peppar peppar ta i trä* Eller för att avslöja mitt husmorsknep: svälj tio hela vitpepparkorn vid första misstanke av att ha utsatts för smitta, och sedan inmundigas dessa små korn ett par gånger om dagen tills smittan är ur vägen.

Om inget annat så funkar knepet på mig, just för att jag tror att det funkar. Placeboeffekten är inte att leka med – för likväl som jag med tankens kraft kan suggerera mig kräksjuk, kan jag så klart suggerera mig frisk som en nötkärna. Så länge viruset inte satt sina elaka klor i mig så väljer jag den sistnämnda fantasibilden av verkligheten, för den gör mig bäst i stunden. För vad är väl min upplevelse av världen annat än just en fantasibild skapt av mina tankar med efterföljande känslor?!

Nå, har du också en inre hypokondriker och när slår hen till hos dig?

Resurshushållning

Publicerad den av
2

Det finns något segt i mig för tillfället. Får inte riktigt ur mig allt jag tycker jag borde… Och samtidigt, det som verkligen behöver göras, görs. Så kanske det bara handlar om prioriteringar? Kanske det handlar om att tidslinjen dras ut, lite mer än vanligt, lite större mellanrum mellan saker, lite längre mellanrum där jag samlar kraft, energi, inre resurser. Mellanrum som ger mig styrka att leverera nästa sak högst upp på listan. En efter en bockas de av, trots allt, och livet går vidare. Ja, någon kanske får vänta lite längre på en offert. Ja, dokumentet som ska skrivas kanske inte blir klart innan jul som jag avsåg initialt. Ja, dammråttorna frodas och förökar sig hej vilt.

Spelar det någon roll?

I det stora hela?

Nej. Jag tror inte det i alla fall. Hade jag trott det, så hade jag levererat. På min egen bekostnad, eftersom resurserna just nu är lite låga. Så istället för att lite i förtid leverera sånt som kommer bli klart när det verkligen behövs, så ger jag mig själv gåvan som finns i mellanrummen. Bankar inte på mig heller. Varför ödsla energi på det? Det gör varken att mellanrummen ger mig den välbehövliga uppladdning jag önskar, eller att jag levererar snabbare. Snarast tvärt om.

Resurshushållning. Så enkelt är det. Jag har en viss mängd inre resurser just nu att använda mig av, och det gör jag, där de gör som mest nytta och glädje. Resten av tiden tar jag till att fylla på förrådet. Så att jag kan leverera nästa grej. Och sen fyller jag på igen.

Och ett tu tre, så kommer dagen komma när jag vaknar med helt fulladdade batterier, där segheten är ett minne blott och jag kör på i den där farten som jag brukar. Den dagen är välkommen. Men dagen som är idag, den sega och lite låga dagen, den är lika välkommen. Det finns ingen konflikt där i mig. Jag är ok i det som är, för det som är är. Om jag inte vore i acceptans, så skulle jag bråka med mig själv, och slösa resurser helt i onödan. Känner stor tacksamhet för att jag lärt mig hur denna eviga vågrörelse fungerar, för mig. Det gör att livet blir enklare att leva, och ger mig bättre förmåga att hushålla med mina resurser. Hållbart, helt enkelt, både kortsiktigt och långsiktigt!

Resurshushållning

Just idag, när jag vaknar med lite känning av halsont så känns det lite likadant som det gjorde när jag skrev texten ovan, den 16e december. Dessutom känns det extra bra att jag, när jag vaknade igår gjorde det fylld av energi, för oj så mycket jag fick gjort då åt en av mina uppdragsgivare. Dagen är uppbokad med möten, som inte tar så mycket på min energi, så jag kommer se till att göra mig en bra dag även idag!

Omfamna, bejaka, älska än mer?

Publicerad den av
4

Cyklade som en gnu, sen som vanligt. Kom fram andfådd och svettig. Möttes i dörren av två katter och Ingela. Lite småprat så där, det var ett tag sedan vi sågs. Jag klädde av mig och hon drog ner persiennerna lite grann. Satte mig på soffan, näck som dagen jag föddes, och Ingela tog upp skissblocket och ett kol. Började rita. Jag satt, stilla, och medan hon ritade så stämde vi av lite, vad det var som gjorde att hon kastat ut den där efterlysningen på Facebook. Den där jag såg, om att stå krokimodell, som jag omedelbart svarade Ja på.

Första krokiteckningen klar. Fin. Känner igen mig. Påminner mig om den lerskulptur som står på (barnens) momos spiselkrans, skapt av min momo. En av dem som jag alltid tyckt så mycket om. Berättar för Ingela, att min momo var konstnär, hur jag ofta satt modell för henne som litet barn. Påklädd. Läsande en bok. I rittagen. Stående i trädgården redo för skolavslutning, finklädd med ros i hand att ge till fröken på avslutningsdagen.

Nästa posering. Står upp. Foten på soffkanten. Tänker att benet jag står på kommer ge vika först, men det är faktiskt händerna som börjar pirra när jag poserat en stund.

Dags för nästa pose. Vi enas om att jag ska ligga på soffan, men hur? Lite busigt, ber Ingela. Hm. Hur då då? På ett sätt som jag kan klara av att hålla stilla i en fem-tio minuter…. Vi får till det och Ingela skissar vidare. Får sprattla loss med benen emellanåt, då blodet inte riktigt förmår ta sig ända upp i fötterna, som sticker upp högt över huvudet mitt. Ingela hummar nöjt och uppskattar, med rätta, resultatet.

Din kropp passar mig. Jag hittar linjerna i din kropp, säger hon där hon sitter bakom staffliet och tittar fram emellanåt.

Blir glad av att höra det, för jag hade liksom det på känn. Berättade faktiskt för EB i höstas att jag har ”stå krokimodell” på min Bucket List (långt innan Ingela la ut sin efterlysning med andra ord, något jag nu kan bocka av!), och hon uppmuntrade mig. Sa att jag hade en kropp som skapt att teckna av, med bra kurvor.

Ja, säger Ingela, jag håller med henne. Du har en kropp som gör det enkelt att ta ut svängarna med, medan hon testar två vitt-på-svart-teckningar. Helt annat, inte bara tvärt om, utan verkligen något helt annat än svart-på-vitt. Hon tecknar och tecknar, och när jag får se skisserna blir jag förvånad. Såg ut som hon satte många mer streck på det svarta pappret, men det var nog som hon suddade fram skuggor med fingrarna istället.

Någon av skisserna av mig kommer, säger hon, att finnas med på vernissaget och utställningen 50 shades of white som kan ses i Lund 7-19 januari. Ta dig dit och se om du kan hitta mig! (På väggarna, alltså.)50 shades of whiteVi gör en sista posering, Ingela skissar vidare, och sen klär jag på mig. Nöjd. Glad. Tacksam för erbjudandet och att jag tog tillfället i akt. Jag har haft som tanke att kontakta studieförbunden och se om de har behov av en krokimodell, länge länge. Har aldrig gjort något av den tanken, men Ingela ger mig en boost och säger att det tycker hon bestämt att jag ska.krokimodell

En tacksamhetens tanke går till de krokimodeller som min momo tecknade och skulpterade av, som gav upphov till tavlor och skulpturer som minner om momo, om hennes konsnärliga öga och förmåga, Alla dessa alster som förgyller månget hus och hem. Tänk om jag skulle kunna göra detsamma för andra konstnärer? Och jo, på kuppen får även jag något. Tror jag. Vet kanske? En mer avslappnad relation till min kropp, min nakna kropp, med alla dess kurvor och veck. Ett sätt att uppskatta min kropp än mer, genom att se hur andra ser den. Släppa lite på förlåten. Omfamna, bejaka, älska än mer?

Träningspass nummer två!

Publicerad den av
1

Vedhögen

Beställde hem två kubik torr björkved. Leverans måndag mellan 17-19. Check på den. Bortsett från att det låg två kubik ved på uppfarten när vi kom hem vid halv fem. Nåväl, vi puttade undan delar av leveransen så vi kunde komma förbi med cyklar och oss själva.

Pop får skjuts

Pop undersöker

Och idag. Då har jag och Mr B slitit må ni tro. Hade sån tur att leveransen tajmade med att skolan hade studiedag. B har kört skottkärrelass efter skottkärrelass med vedklampar runt huset till baksidan där jag stått och lassat in dem, snyggt och prydligt, inunder och bredvid mitt planteringsbord. Katten Pop var oss väldigt behjälpliga som synes.

Snyggt staplat

Efter tre arbetspass var vi klara! Men oj… vad jag redan känner att kroppen kommer vara öm överallt imorgon. Men det är det värt. Nu kan vi mysa med brasa så ofta vi vill.

img_1697

Vad hände där?

Publicerad den av
Svara

Vaknar. Kollar på klockan. Fem. Vänder mig om, borrar ner näsan i sängtygen och ligger där ett par minuter och funderar på om jag ska gå upp och kissa. Men nej, det är så skönt i sängen. Så jag ligger kvar, vrider och vänder mig en smula, för egentligen hade jag behövt gå på toa.

Katten PopSen piper katten Pop, säger att det är dags för mat. Jag tänker att han är helt knäpp som tycker klockan fem är lämplig frukosttid, men visst… kliver ur sängen, går ner för trappan, skopar upp lite knaper till honom, och tittar på klockan: 06:27. Blir helt paff!

Va? 06:27? Vad hände där egentligen?

Jag har ingen känsla över att jag somnade om. Och sov i 1,5 timme till. Men tydligen gjorde jag just det.

Är det inte lite förunderligt? Att det finns saker som sker i och runt mig och mitt liv, helt utan att jag är medveten om dem? Som att jag somnade om och sov ett par timmar till, utan att jag överhuvudtaget var medveten om att tiden gick? Och tänk så mycket annat som bara sker i bakgrunden, helt utan att mitt medvetna jag är inblandat. Merparten av kroppens alla finurliga funktioner är ju sådana. De bara är där, finns och fungerar, arbetar tyst på i bakgrunden och ser till mig och mitt välbefinnandes allra bästa. Andning, blodcirkulation, matsmältning, lappandet och lagandet av små skavanker, skrapsår och blåmärken. Hår och naglar som växer, njurar och lever som renar systemet. Och så mycket mer.

Tänk. Kroppen gör alltid (!) sitt allra bästa för att i varje stund säkra mitt välbefinnande. Den gör alltid vad den förmår för att jag ska må så bra som möjligt. Vilken fantastisk gåva! Har du tänkt på det någon gång, vilken ofantlig gåva det är oss givet?

Välbefinnandet – ett medfött grundläge

Publicerad den av
1

Hur fick du det så tyst där inne, frågade Larry King en swami, berättar Krista Tippett i ett On Being-avsnitt. Swamin (en vis man) svarade: Det är redan tyst. Vi fyller vårt inre med oväsen och en uppsjö tankar som snurrar runt runt och ger upphov till en massa oljud. Men i grunden är stillheten, friden, välbefinnandet.

Om det är vår grundinställning, och det tror jag stämmer, så är inte stillhet något vi behöver skapa. För det finns där. Redan. Alltid.

Tillåter jag mig att följa känslan? Känslan, som jag vill följa, som jag tror livet är skapt för; Välbefinnandet. Detta medfödda grundläge, utgångspunkten för allt mänskligt liv, som vi sen helt i onödan sliter som djur för att komplicera. Som vi tror vi måste skapa. Lugnet. Stillheten. Klarsikten. Som om det kommer utifrån och måste genereras, och hårt jobb ska det dessutom vara, annars är vi inte förtjänta av det. Som om…ytanSå knasigt. Galet. Uppåt väggarna. För det finns där. Grundläget är alltid välbefinnande. Det behöver inte skapas. Vi behöver bara släppa taget om det, för välbefinnandet är som ett flöte i vatten, det tar sig upp till ytan, helt av egen kraft.

 

Det. Finns. Där. Alltid.
Släpp taget och låt det flyta till ytan.

Äppleäventyr!

Publicerad den av
1

Idag lånade jag bil och körde till Vejbystrand där mor min bor. Plockat äpplen i parti och minut, sorterat i A (perfekta för vinterförvaring på vinden), B (nästan felfria, mer lämpade till äppelringar än månadslång förvaring dock), och C-kategori (bör ätas upp och/eller användas ganska omgående), och fyllt hela bilen. En kass med päron och en rejäl knippe persilja fick också följa med hem.äppelplockardag

Väl hemkommen fick jag hjälp av Mr B och E att tömma bilen på alla äpplena och dessutom har vi redan fixat vinterförvaringen på vinden till de A-klassade äpplena. Tidigare virade vi in varje äpple i tidningspapper och la dem i lådor på vinden, förra året experimenterade jag med gott resultat med att lägga ut dem en och en på tidningspapper på golvet helt enkelt. Funkade bra.

I år har jag fler äpplen på golvytan än förra året, men fortfarande är mer än halva den tillgängliga ytan tom. Så det lockar lite att ta ännu en äppelplockardag i Vejbystrand någon av de nästkommande helgerna. Får väl se om lockelsen består. Annars kanske jag knackar på hos grannarna som jag vet har gott om äpplen de med?

Fördjupad kärleksrelation

Publicerad den av
4

Torkar mina tårar. Sliter av mig offerkoftan och sveper möjlighetsmanteln om mig. Tar chansen att fördjupa min kärleksrelation med mig själv. Vaknar på morgonen i ensam majestät. Slås jag av att jag gör det. Älskar mig. Har en kärleksrelation till mig själv, en relation jag inte värnat så mycket som den förtjänar. Det är nog lätt hänt att den får stå tillbaka – jag är säkert inte ensam om insikten att jag nånstans slutat visa mig själv min kärlek – men nu är det dags.

Står inför ett val. Det som varit är förbi. Att gå tillbaka finns inte.
Jag gläds åt det som varit, och möter nuet, och därmed framtiden, i nyfikenhet.kärleksrelation med migGes möjligheten att välja. Tar den. Väljer Mig.

Tar plats i mitt liv. Med nyfikenhet och värme inleder jag kurtisen, lockar, pockar, smeker varsamt, eggande. Får syn… på Mig. Vad jag vill. Tycker om. Önskar. Bejakar. Tar mig friheter. Flörtar, tittar mig djupt i ögonen och inleder djupa samtal om meningen med livet, om hur jag låter min onlyness (tack Nilofer Merchant för detta vackra ord och Sara för att du pekade mig i dess riktning!) blomma ut i full blom, och vad som faktiskt vill hända nu.

Väljer Mig. Fördjupar högst medvetet min kärleksrelation med Mig, och öppnar därmed för mer kärlek än vad som ryms inom den fysiska gräns min egen kropp utgör. Fördjupar min kärleksrelation till livet, till det som varit, det som är och det som blir. Omfamnar allt, i den varmaste djupaste omfamning jag förmår. Och jag förmår, var så säker!