Den utsträckta handen.

Hej, har du handlat något tungt som du vill få hemkört i min bil?
Frågan kom från grannfrun, som sett mig stå i kassan på Ica Maxi, väl medveten om att jag inte har någon bil utan tar mig fram mestadels med cykeln till hjälp. Jag hade inte handlat tungt, vilket hon såg själv, men tog sig ändå tiden att komma bort till kassorna och ställa frågan till mig. Jag tackade nej, och uttryckte samtidigt min glädje över att få frågan ställd till mig.

När jag packat samman det lilla jag handlat gick jag till paketutlämningen och hämtade ut de två paket som var anledningen till att jag cyklat till Ica Maxi överhuvudtaget. Och helt plötsligt insåg jag att det där erbjudandet kom väldigt lägligt. För paketen jag hämtat ut var ganska stora och otympliga. Hade säkert kunnat krångla fast dem på cykeln på något vis, men… tittade mig omkring och fick syn på dem, så jag styrde kosan mot dem och frågade om erbjudandet fortfarande var giltigt, eftersom jag helt plötsligt hade mycket att försöka få hem på cykeln. Jovisst, sa hon, så jag la mina paket i hennes vagn jämte liten gosse som förnöjt mumsade i sig en korv från korvkiosken, och cyklade hemåt.

En stund senare knackade det på dörren, och där stod grannfru och gosse, bärandes på vars ett stort och otympligt paket. Jag tackade så enormt mycket för hjälpen och servicen – Personlig hemkörning de luxe! – och började raskt öppna paketen, som jag visste innehöll två par nya barfotaskor från Vivo Barefoot, och så Eve, min Eve.

Hela denna upplevelse gjorde mig så glad. Tänk, att en sån till synes liten oskyldigt ställd fråga kan bringa sådan tacksamhet! Så vänligt, så omtänksamt, så kärt av grannfrun att bemöda sig om att sträcka ut en hand, bara för att. Och att faktiskt ta emot den, säga, Ja, tack, jag tar gärna emot lite hjälp. Bådadera kräver så lite av den enskilda individen, och ger så ofantligt mycket, både för individen som för samhället i stort. Det är ju Tillsammans vi gör varandra bra.

REKO-ring Malmö

Har hört talas om reko-ringar ett år eller två, så när jag trillade över en nystartad REKO-ring i Malmö så blev jag genast medlem i gruppen på Facebook. Men vad är en REKO-ring undrar du kanske? Så här står det i gruppbeskrivningen:

Varför REKO?
Vi tycker att kedjan mellan producent och konsument borde vara mycket kortare! Vi vill göra det enklare att stötta småskaliga, lokala initiativ med ekologisk inriktning. Därför skapade vi REKO-ring Malmö. REKO-ringen innebär direkthandel där producenternas matsvinn och dyra mellanhänder minimeras. Varor förhandsbeställs på Facebook innan konsumenter och producenter träffas för samordnad varuutlämning varje vecka. Ett fantastiskt tillfälle att få träffa din lokala producent!

Vi är inspirerade av REKO-ringar i Finland och runt om i Sverige. Vi tycker att närproducerat och hållbart är en bra grej och hoppas att detta kan bli en plattform för samarbete mellan producent och konsument. Tillsammans kan vi göra REKO-ring Malmö fantastiskt!

Igår var första gången jag hade möjlighet att faktiskt hämta upp på parkeringen vid Kommendanthuset, så tidigare i veckan tittade jag över alla säljannonser och la in ett antal beställningar. Fick bekräftelse, swishade, och knappade in min beställning i min kalender, så jag skulle komma ihåg att få med mig allt jag beställt när jag väl hämtade upp varorna.

Av AnnaKagas beställde jag 30 ägg och ett kg stenmalet vetemjöl. Surtantens syrade fick äran att leverera mig vars en burk kimchi respektive syrad fänkålssallad. Los Perros Urban Farmings delikata blandning av sallad och ett knippe mynta föll jag pladask för och Ecofungi lockade mig att beställa tre hg kungsmussling – en svamp jag aldrig gjort bekantskap med tidigare. Blomkålskollektivets rejäla knippe med grönkål respektive palmkål gjorde sedan sällskap med tre gurkplantor från Landet Oss.

Det fanns fler producenter på plats, men jag kunde ju inte förköpa mig alldeles… Det kommer garanterat att variera varje vecka vem som har något att erbjuda, så gå med i REKO-ringen i Malmö du med (eller hitta/skapa en i närheten av där du bor – konceptet är spritt lite varstans!) och upptäck detta härliga sätt att handla direkt från producenterna själva.

 

 

Rabarber et al!

Denna fantastiska skapelse, som förmår sätta blad av närmast förhistoriskt gigantiska mått, som växer och växer och växer, trots att jag skördar och skördar. Magnifik växt! Och så god dessutom. Minns den rosa saften min momo kokte när jag var barn, som smakade så ljuvligt rosa – för det är verkligen så jag minns den. Att den smakade rosa. Själv gör jag ofta både rabarberkräm och rabarberpaj, men i lördags när jag skördat drygt tre kilo rabarberstjälkar så bestämde jag mig för att göra saft. Googlade fram ett recept, som jag inspirerades av: Lät den stå fyra dygn (eftersom jag inte orkade ta hand om den igår), skippade citronsyran, hade endast ett och ett halvt kilo rårörsocker på cirka fem liter saft, det räckte fuller väl – inte minst eftersom jag fryser min saft, snarast än har den stående i flaskor, då hade det nog behövts mer socker för att konservera saften ordentligt. Så nu är frysen full av fem liter av Hasselbackens rårörda rabarbersaft, undantaget litern jag satte i kylen att bjuda till födelsedagsskål med på lördag.

För den delen ska jag nog kunna bjuda även på Hasselbackens nygjorda hyllesaft också eftersom jag i söndagskväll tog mig ut på hylleblomst- och nässelplockarpromenad. Hyllen satte jag saft på (utan citronsyra även där), som jag ska sila av och fylla på flaskor om två dagar, och nässlorna sköljde
jag upp och band ihop till ett knippe som jag hängde till avrinning och tork – blir perfekt att pulvrisera och göra nässelpulver av, till vinterns gröna smoothies, brödbak och annat smått och gott. 

Självklart plockar jag nässlor och kirskål som jag använder omgående också, men dessutom förväller jag dem snabbt och fryser in för höst/vinter/vår-användning. Och plockarsäsongen har ju bara börjat, snart finns det bär att skörda, och äpplen att plocka, och…  Äpplena jag vinterförvarade på vinden räckte ända till april, och de torkade äppleringarna jag producerade i höstas har jag faktiskt fortfarande kvar två påsar av – världens bästa snacks. Oh vad jag älskar att kunna använda det naturen ger.

#blogg100 – En egen värld.

Läste ut Charmen med tarmen igår. Var glad att jag hade folk i min närhet under tiden jag läste, som fick ta del av små fascinerande utdrag av wow- eller småfnitter-kvalitet: formuleringar som väckte min fantasi till liv; fakta som ger mig än större intresse att titta inåt, på många plan; sådant som fick mig att häpna.

”Om man tittar närmare på oss människor kan man konstatera att var och en av oss är som en egen värld. Pannan är en luftig liten äng, armbågen är en torr ödemark, ögonen är salta sjöar och tarmen är en urhäftig, jättelik skog med sanslösa formationer. Liksom vi människor bebor planeten, är också vi koloniserade.

[…] Den som idag vill upptäcka nya kontinenter och folk måste utforska den lilla värld som finns inuti oss själva. Och då är tarmen den mest fascinerande kontinenten. Ingen annanstans lever det lika många arter och familjer som där.

[…] Av all mikrobiota – alltså alla mikroorganismer som stökar runt i och på oss – befinner sig 99 procent i tarmen. Inte för att det knappt finns några på andra ställen utan därför att de helt enkelt är så ofattbart många i tarmen.”

Samspelet mellan oss som individer och de högst individualiserade kolonierna av mikroorganismer som tagit sitt pick och pack och flyttat in/på mig… så fascinerande. Där kommer förklaringen till varför enäggstvillingar… trots allt inte är identiska – de har sin alldeles egna och unika uppsättning kolonisatörer. Säkerligen liknande, men om den ena tvillingen som bebis pussade grannens hund på nosen vid ett specifikt tillfälle, medan den andra tvillingen låg och sov… ja, mer än så kanske det inte krävdes för att nybyggnarna hos den förstnämnde skulle ta sig ett annat uttryck, en annan väg i livet så att säga, än för den sistnämnde. Och det spelar roll. Exakt hur mycket roll det faktiskt spelar kan ingen säga i klartext just nu, men att det spelar stor roll, den polletten har trillat ner. Det är sannerligen okända kontinenter som upptäcksresande forskare just nu håller på att nyfiket lära sig mer om, och det kommer garanterat att påverka samhällsutvecklingen på sikt.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 75 av 100.
Boken ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

Hvorfor ikke?

Hvorfor ikke?, frågar den unga pojken journalisten som precis sagt åt honom att han inte är dansk.

”För om all världens människor kom till Danmark och födde barn här så kan man inte säga att alla dessa barn är danskar.”

Hvorfor icke?, frågar han igen.

Det är smärtsamt att se dessa unga själar mötas av ett så tydligt avvisande, på grunder som de inte kan förstå, grunder som är så orimliga, omänskliga.

För – hvorfor ikke? Orimligheten i att sätta dessa etiketter på människor, som en slags kvalitetsstämpel – du är dansk. Du är det inte. Du är äkta. Du är oäkta. Varför gör vi så gentemot våra medmänniskor? Drivkraften att rädda Mig, genom att förgöra Dig – vem gagnas? Utanförskapet skadar, oss alla. Alla! Hur kan vi komma förbi denna rädsla, och inse att vi hänger ihop, att vi är ett?

 

Vad göra mer än vänta?

Läste Viktor Bankes artikel om att fler självmord är att vänta bland ensamkommande barn, många av dem hazarer från Afghanistan. Igenkänning till 100%. Önskar amnesti. Känns som det enda som kan rädda dessa barn och ungdomar, inklusive de jag kommit nära som hamnat i samma sits. Men hur ska jag våga tro att de som fyllt 18 kommer omfattas?

Att se någon kämpa och slita, för att sen fullkomligt sänkas. Efter ett par veckors fullkomlig hopplöshet, ”komma tillbaka till de levande”, till och med skratta emellanåt… Sitter här med en klump i halsen, vet att oddsen för att beviljas prövningstillstånd hos migrationsöverdomstolen är oerhört dåliga. Kommer sista chansen att överklaga i Sverige att glida oss ur händerna? Om två-tre veckor vet vi, om prövningstillstånd medges eller ej. Om ej – vad väntar då?

Under tiden får andra av dessa goda barn PUT och ingen – ingen! – kan se en tydlig tråd, som gör att man kan säga Har du denna bakgrunden får du stanna, har du istället denna kommer du få avslag, för det finns ingen sådan genomgående tråd. Besluten verkar tas helt slumpmässigt, och det tror jag gör det hela än värre. Ett lotteri, med liv…

Oh, det är så grymt. Styrkan i dessa barn och unga, som lämnat allt som är dem känt, som upplevt våld, hot, smärta. Och sen ändå hamnar i en skolbänk, där de tragglar svenska verb, lär sig uttala kanske, som är så mycket svårare på skånska än på stockholmska, frågar efter hur mjöl stavas… Hur de förmår leva ett ”vanligt liv” fast fortfarande inget i deras bakgrund, i deras berättelse, i deras situation, är vanligt? Fast osäkerheten är total, och när som helst kommer kallelsen som säger att nu är det din tur att spela rysk roulett – asylutredning stundar, där ingen, verkligen ingen, kan vara säker på beslutet, eller ens gissa med någon slags rimlig chans att gissa rätt.

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Artikel 14, FARRs tidskrift, #4 2016

Vaga och odetaljerade berättelser, lyder omdömet allt för ofta, när det jag ser och hör, är detaljerat så det skär i hjärtat mitt. Jag ryser inombords, av fasa, av förtvivlan. Önskar att ingen ska behöva uppleva sådant som vissa av dessa själar fått utstå, under sina korta liv. Tanken på hur jag, eller än värre, mina barn, skulle kunna hamna i en motsvarande situation, att tvingas fly, fly för våra liv, fly från hopplöshet och ett land utan framtid… och sen hamna i en chimär? Ett land, där trygghet finns, fast du omfattas inte, ett land där framtiden blir påtaglig och upplevd, bara för att sedan ryckas från dig?

#vistårinteut men vi slutar aldrig kämpa.
Men vad göra mer än vänta?

Creating transformative communities worldwide!

Det övergripande temat på årets online-möte, som organiseras av Center for Sustainable Change med Sheela Masand som presentatör och guide. Fem dagar med två sessioner per dag, som alla handlar om det övergripande temat om creating transformative communities worldwide, något som verkligen lockar mig! Jag är en av ”konverserarna” (vi är inte talare i vanlig ordning, utan jag och Brooke kommer ha ett samtal, med Sheela och dig, eftersom du kan delta genom att ställa frågor och/eller ge egen input) på tisdag den 28e februari på den dagens andra session kl 20:00 CET, på ämnet Connecting the spark in educationDet finns många andra spännande ämnen, så passa på att registrera dig (kostnadsfritt) för att lyssna och delta i de sessioner som lockar just dig.speaker-lineup-telesummit-2017Vikten av, och än mer, den påverkan som lokalsamfund har i att skapa varaktig förändring och förbättring, är något jag tycker vi lyfter fram allt för lite. Det finns dock fantastiska exempel, och jag skulle gärna se att vi samtalade mer om dessa, hjälptes åt att sprida ordet, och som ett resultat av det kanske inspirera andra människor att försöka något nytt i sina egna lokalsamfund.

Bright spots. Ljusglimtar, på svenska måhända? Bright spots är vad Dan och Chip Heath (som jag uppskattar dessa två bröder, och om du inte läst någon av deras böcker så rekommenderar jag det verkligen. Börja med Switch: How to change things when change is hard – på svenska heter den Byt spår! Skapa förändring genom att bryta invanda mönster.) kallar det. De små, och på ytan obetydliga sakerna, som kan göra sån enorm skillnad, ibland till och med utgöra skillnaden mellan liv och dör (läs boken, så kommer du läsa om det vietnamesiska exemplet med mödrar som blandade ut riset de gav till sina barn med grönt, till synes obetydliga mängder gröna blad och grönsaker. Det är ljusglimten som fastnade på min hornhinna när jag först läste boken för en 5-6 år sedan. Att dela dessa ljusglimtar som vi vet om, framför allt de som vi varit inblandade i, där vi sett skillnaden själva, är stärkande!

Så gör mig, och många andra runt om i världen, sällskap i samtal om olika aspekter av att skapa förändring över hela jordklotet, från söndag den 26e till torsdag den 2e mars. Du registrerar dig gratis här: http://www.centerforsustainablechange.org/global-telesummit#register

Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?

Så förgör du henne.

Tänk.nedhuggna träd
Du kan hugga ner ett träd, och om rotsystemet inte ger upp, så lär det skjuta skott ånyo. Växtligheten har en förmåga att fortsätta växa även under de tuffaste omständigheter. Ger sig inte. Kommer igen, och igen, och igen. Alla som försökt göra sig av med kirskål vet precis vad jag talar om.

Men en människa?
Hugger du ner en människa, oaktat om fysiskt eller mentalt, så förgör du henne. Kan du sätta dig in i en situation, där du hellre skulle ta ditt eget liv, än att åka tillbaka till ett land du flytt? Vad skulle krävas för att du skulle fatta ett sådant beslut?

Desperationen.
Förtvivlan.
Hopplösheten…

Människan kan stå pall mycket, och vissa individer är starkare än andra, absolut… men i den stund det blir för mycket, ja, då är det slut. Då tar det slut. Kommer inte igen, och igen, för vårt rotsystem fungerar inte så, eller hur?

Så förgör vi en människa, effektivt till tusen, genom att beröva henne allt hopp om en framtid, om en morgondag. Sen kan vi sitta där och hänvisa till lagar och regler, skylla på systemet och behovet av andrum, tills vi är blå i ansiktet. Skitsnack är det. Skitsnack, omänskligt sådant.

Så förgör vi henne. Men varför?

Ska ni skiljas?

Ska ni skiljas? 
Nej. Vi fortsätter vara gifta. Vi älskar varandra, och det känns rätt, just nu, att ge kärleken utrymme och ljus, näring och omsorg!

Ska ni flytta ihop igen då?
Nej. Vi fortsätter bo under två tak. Vi älskar varandra, och vi vill vara tillsammans. Och i det tillsammansskapet känns det rätt, just nu, att vara särbo.

Men varför det? Om ni älskar varandra, och vill fortsätta vara gifta, varför flyttar ni inte ihop igen då?
För att det känns bäst i stunden att fortsätta på inslagen väg. Att inte skava och nöta på varandra, varje enskild dag, utan låta kärleken, och längtan, få växa till sig, lite mer ostört. Vi ses varje vecka, vi pratar i någon form dagligen, vi hjälps åt med sådant vi kan göra för varandra och för barnen (både de små och de stora). Och vi låter längtan efter en kram, en kyss, ett hett famntag, växa, föröka sig, och gläds därvid desto mer åt att ses.

Men barnen då? Har ni barnens bästa för hand?
Ja. Hela tiden. I allt vi gör. Att vara bra föräldrar – tillsammans, och var för sig – är något vi uttalat haft för hand under de senaste månaderna. Att aldrig släppa det faktum ur sikte, att vi är föräldrar. Ihop. Oaktat var vår kärleksrelation tar vägen, hur den ser ut i stunden och vad den månde utvecklas till över tid, så är vi föräldrar, ihop. Att värna föräldrarelationen, och därmed familjerelationen, är något av det viktigaste vi kan göra. Det är kontraktet som skrivs när två vuxna bildar familj. Att ha barnet/barnen i centrum – och samtidigt aldrig glömma bort att barn mår bäst med välmående föräldrar. På detta vis gör vi vårt bästa för att ta hand om oss alla!

Jaha, men det känns ju lite kallt och beräknande nästan. Som att ni rationellt kommit fram till det som är bäst för er just nu?
Ja. Kanske det. Fast… kanske inte på samma gång? För både hjärta och hjärna varit oss till stor gagn i denna process. Vi älskar varandra, i grunden. Det har blivit tydligt det senaste halvåret. Och kanske, just för att vi älskar varandra, och samtidigt båda känner att en förändring gentemot ”hur det var förut” är något vi önskar, så väljer vi särboskap.

Med öppna ögon, öppet sinne och öppet hjärta.

Med mindre förväntningar och mer samtal och sårbarhet.

Där vi går veckoliga promenader, och pratar. Om allt. Om himmel och helvete. Om drömmar, kärlek, önskemål. Om praktiska saker som tandställning och datorspel, om barnens väl och ve, om senaste nytt på jobb. Om kvalitetssystem och semesterresor. Likväl som om farhågor, funderingar kring något vi hoppas vi missförstått, förväntningar som dyker upp och försöker nypa till.

Samtal som redan givit sådana gåvor. Insikter. Närhet. Värme.

Samtal, där vi tillsammans hjälper varandra att var och en för sig, likväl som tillsammans, bryta mönster som inte längre fyller en funktion. Mönster som är kvarlevor av tidigare erfarenheter, mönster som görs bäst i att sättas under lupp, för där görs det tydligt att de inte gör något gott, i den form de bestått tidens tand. Nedslitna och felapplicerade gör de livet svårare.

Kärlek på tillväxt

Kärlek på tillväxt!

Ett särboskap där jag har en mycket starkare känsla av att vara nära, än då vi bodde under ett tak, och jag emellanåt upplevde en ensamhet som smärtade. Samhörigheten mellan oss, så mycket större nu. Större, och på tillväxt, styrkt av små (och stora) bevis på kärlek och respekt. Ett särboskap, där vi enklare ger varandra utrymme för olika behov och önskningar. Där vi kan finnas, för varandra, och samtidigt ge oss själva plats att landa, att lära, att leva.

För mig, är detta att Leva i centrum för mitt varande. Inte överleva. Utan verkligen Leva. Och eftersom våra tankar kring vad det innebär att Leva är (delvis) lite olika, blir det mindre av ett potentiellt bekymmer, och snarast en större källa till spännande saker att ta med till stunder av Oss, genom att vi nu väljer varandra, väljer särboskap, väljer att bejaka den kärlek som finns.

Och jag ser det. Jag ser hur vi ger insikter större utrymme, delar slutsatser med varandra, bryter mönster. Hjälper varandra bryta mönster! Hjälper varandra, nyfiket, öppet och med omsorg; varm kärleksfull omsorg. Förmågan att inte falla för den initiala känslan som – liksom för Alice – leder ned till Underlandet. Fällorna, dolda av falluckor, inte längre lika enkla att falla i. Mer observanta, på oss själva, och därmed på dynamiken oss emellan. Och vilja att skapa ett gott samspel, mycket mer uttalat än då vardagen sliter, nöter, skaver.

Vi väljer att vara särbo, för att vi älskar varandra!