Physically home

After 10 days on the road, visiting Santa Monica for Graduation weekend of Supercoach Academy, and then taking a few extra days of leisure in Seattle, meeting up with an old friend from my years as a foreign-exchange student in Lincoln, Nebraska, I am finally physically home. And it feels great.

Nowadays, I am, from a psychological point of view, (almost) always home within myself these days. But it sure does feel good to be physically home within the confines of my house and the loving arms of my familly.


Summer weather greeted me on return, and I enjoyed a sunny afternoon with the shared Insights from all my classmates of Supercoach Academy. The wisdom and sense of wonder contained within the stories, moves me to tears and laughter. I am filled with love for all of my fellow Supercoaches, but luckily enough, there’s enough to go around, so regardless if you’ve shared this ride with me the past nine months or not, consider yourself loved.

I am truly blessed!

I’m not alone

Supercoach Academy 2014 has ended, and it’s been an amazing journey. During this time so much has shifted for me and one of the more significant shifts took place during the New York-Connection-weekend. The big shift came when a fellow attendee shared a feeling of being ”the only one who feels excluded, and not in connection with the others”.

I was floored.

Not because I have ever believed that this is a feeling unique to me.

And not because I’ve never stared this thought in the eyes before, so to speak. I have.

I even did a drawing over and over again as a child, when I had just started school, of blobs of different colors, all close to each other…. and one black blob, to the side, separate from the others, not connected, not included. Clearly different. Alone. Separated. Over and over I drew the same image. As a child of 7 or maybe 8. Already then I strongly identified with this story I kept telling myself, that I was not connected, that I was alone.


But that story and all the attachment I have had to it for decades all just seemed to fall into small pieces during the Connection weekend, it all crumbled and fell apart.

And this is what I now know:
I am not alone. I am connected. Connection is not something I have to create. It’s already there. IT’S ALREADY THERE!!! Imagine that huh?!

What am I afraid of and who’s to blame?

What am I afraid of and who’s to blame? We center our lives around this question – according to Brene Brown – to the detriment of us all. Just started to listen to the RSA Talk that Brene Brown gave a while ago, and even though I’ve listened to it at least five times, I’ve never latched onto this question.

But today. Wham!! It hit me like a hammer on a nail that this is what is happening in Sweden today. And yesterday. And on election day. And the months leading up to Election Day… and so on. We have all fallen prey to the question of what I’m afraid of and who’s fault it is.

There are those that voted for the Swedish Democrats. This very question somehow seems to be at the very center of what that party is all about. A fear of/for a country (and a world) that is changing by the second, and being afraid of that change. Not wanting it. Not feeling safe with that change. Or whatever the rationale is… And the blame is put on immigrants.

Then there are those who didn’t vote for the Swedish Democrats. The people terrified or pissed off or personally offended by the racist dogma that somehow seems to have been the main focus during this general election in Sweden. And here the blame is placed on the people who sympathise with the Swedish Democrats.

And you know what?

It won’t work. Neither way.

We can’t create a good society if we base it on fear and blame. So regardless if you voted on the Swedish Democrats or you voted for something else, if you based that vote on fear (and blame), you will not get what it is you desire. You will not get a release of that fear. On the contrary, because of what you focus on, you will get more of that. So if you base your life on fear, fear you will have.

And I don’t wish living a life based on fear on my worst enemy. And I speak from a point of having done just that. So much of my life has been centered on fear. Knowingly sometimes, unknowingly the other times. But always this fear lurching beneath the surface. Menacing. Even making me fear fear.

But it’s not where I come from now. Today I am centered in love, and I know fear is a mind construct that I do not have to believe!

What would it take for you to start to look at your fears? Would it help if I told you fear is a figment of our imagination? It is not a Truth. It only lives in your mind.


Do you know what you are afraid of? Do you know why you voted on what you voted for this general election? Can you honestly tell me fear didn’t have anything to do with your choice?


On my very first visit ever to Seattle I also got to taste oysters for the very first time in my life. My friends took me to the Westward, a fairly new restaurant situated beautifully on the waterfront overlooking downtown Seattle and the Space Needle. Wonderful weather, amazing company – including a friend from my year as a foreign exchange student in Lincoln, Nebraska, in 89/90, so time sure has flown! – and the opportunity to try oysters for the first time ever.

Of course I accepted the challenge, and am I ever glad I did! We ordered one each of two kinds, the Wild Cats and the Kumomoto (the smaller black-shelled one), and I was taught the ropes. Spooned a wee bit of vinegar/finely chopped shallots-mixture on top, and down the hatch it went!


And you know what? I loved it! Imagine that huh, here I’ve gone 42 years without ever trying, and it turns out I love it. I’ve just never really seen the point to oysters, not really thinking it could be any good. The take-away is definitely not to take my thinking to be the Truth, because you just never know until you try!

You’ve probably got a similar story or two in your life, where you believed something and was proven wrong once you tried it?


I’m now officially a certified transformative coach, a graduate of the Supercoach Academy 2014, and I have to tell you – it’s a great feeling!


It has been a nine month journey unlike any I’ve ever experienced, and I am grateful for getting on the ride!


Went for a quick dip in the ocean before continuing my travels, and was playing around a bit in the sand. And as you can see, from now on I’m not only HERO the coach, I am HERO the supercoach. And that feels great.

Now I’m gonna rest in the feeling and knowledge of having accomplished this for a while longer, and then – who knows! I’m certainly curious to find out what will be around the corner. Are you?

Rebirthed from and to love – graduation day of SCA2014

So, it’s time. The nine months of Supercoach Academy are up, and I just woke up to the last and final day of this last weekend, entitled Integration & Expansion. It’s been a journey that has me in awe of the gifts of human beings, because my classmates here – and there’s like 70 plus of us – are just amazing.

Some of them I have barely talked to, this being such a large group, but I love them anyway. Some of them I’ve shared a talk or a break out session with, and I’ve gotten to know a little something of them. Then there’s the rest, that have actually touched my heart, and will forever be held close to it.

But you know what, I love them all, regardless of how close to my heart they have come (I have let them?). In fact, this whole weekend has me feeling like I am being reborn, and this time honey, my heart and my love for all that is is coming out first. This love for all is the outermost part of me, it’s my new skin, it’s the cornea of my eyes. Hence, it’s the filter that will tint the way I perceive the world, putting the rose-tinted sheen of love on my experience of the world, which is how I’m creating my reality.

I love U

Strange. Out there. Nutty.
I know. I could easily label this feeling with words to that effect, and my experience of the world through the filter of love as being insane, as if I’m seriously loosing it, somehow. I could feel that way, if I try to make sense of it, and put a label on it.

But then again, why should I? I don’t have to make sense of this, I can just do what I am doing, and that is to go with it. Going with the sensation of looking at each and everyone of my classmates and just feeling the love of the universe flowing through me, out into the world.

And you know what? This would not be possible if I hadn’t first remembered what it’s like to love myself, something that has gradually awakened within me this past year or two. That process started before Supercoach Academy, but it sure got a kick into overdrive from this experience. I could not extend my love for all, if – at the center of this – I didn’t have my love for me.

I am curious about today, really looking forward to it, but even more so, I’m dying to go home to my family to look at them through my new cornea. I have no idea what difference it will make, I just know it will. I feel it already, and it’s like I’ve gotten a taste of something I know I’m gonna love to have more of.

That said, it’s time to make myself ready for today, and it has the feel of getting ready for my spiritual rebirth! I’m wowed. This is an amazing place to be, and I’m ever so grateful for getting to this state of mind on this particular day. I’m also really curious to know if anyone else has ever had a similar experience. Have you?

Utmaningens upplopp!

Uppdatering 15 sept 2014: Alla 100 platser fylldes med ett halvt dygn till godo! Om du önskat att du också fått en plats så får du höra av dig så löser vi det med!


Med endast två återstående dagar av de trettio dagarna då jag utmanat mig själv att boka in 100 (gratis 2 timmars-) coaching-konversationer så skickar jag här ut en vädjan till dig om att hjälpa att fylla den sista knappa femtedelen av platserna.

Mer information kan du få här:

Passa på och ta chansen nu! Med 100 samtal att hålla är min kalender fylld resten av året, så de som inte får en av de 100 platserna kommer inte få en ny chans till ett samtal förrän 2015.

Vad har du att förlora?

I guess I never stopped

While flying Norwegian to Los Angeles I was browsing the inflight magazine, and stumbled across an article about Sverker Johansson, the worlds most prolific writer, having published more than three million Wikipedia articles. Or rather, he’s done a bunch, but then he created a bot that scans databases, creating articles on the go.

Anyway, this Swede seems to be one of those people with a mind that expands in all areas at once. He has degrees in multiple fields, and said: ”From the age of five, I was curious about everything – I kept asking ‘Why?’, and I guess I never stopped.

Sverker Johansspn
I just love that, and to a certain degree regret that I did stop. Because I did. Somewhere along the line as a growing child, or a young adolecent, I stopped asking why. Luckily, I started asking that question again a few years ago, and it’s taken my life on a ride I never dreamed of.

But what can I do to get my kids back to question-mode? Because, although it pains me greatly, I think they have stopped, to a large extent… at least it seems to me as if much of their natural curiosity have disappeared (or perhaps retreated within, to a safer place, ready to come out if and when the time and setting is right?). And even though I am asking…. I really know the answer, which is for me to be my curious self. That’s the only thing I can do!

I also have a feeling it’s actually very unnatural for humankind NOT to ask questions of why, how, what for and so on. Would we have evolved as far as we have otherwise?

Oh! Wondrous thought: Would we perhaps have made an even better job of our human evolutionary endeavors if more people had kept their question-mode alive and kicking?


Nja, det kanske är att ta i lite grann, men ärligt talat blev jag nöjd med mig själv när jag checkade in för en 10-dagars resa där jag checkar in ett bagage som väger 7,5 kg. Inklusive väskan. Sen har jag en liten ryggsäck med kamera, puttepadda, en kofta och lite smått och gott, på kanske 3 kg totalt, så jag reser iväg med ca 10 kg packning.


Jag minns första gången jag packade riktigt medvetet, då jag och min då 8 månader gamla dotter skulle till Thailand och besöka hennes morbror i 2 veckors tid. Siffran 13 kg svävar i mitt minne, men det låter nästan lite väl bra, men, det är inte helt omöjligt ärligt talat. Mycket mer var det inte i alla fall, och då inkluderade det dotterns resesäng.

Men sedan dess har jag finslipat min packningsförmåga ytterligare och jag har några tricks som jag tänkte dela med mig av:
1) Bestäm dig för att packa i en liten resväska.

2) Kolla väderprognosen för resmålet så du inte behöver packa en massa bra-att-ha-kläder för ifall-ifall-väder. OBS – att välja bort solskyddsstiftet inför en resa till Sunny California är dock mindre smart…

3) Ta med dig lite tvättmedel (överkurs är en portabel liten tvättlina, har inte tagit klivet hit själv än!) så kan du handtvätta underkläder och plagg efter hand under resan. Detta betyder också att jag bara packar en fyra-fem ombyten av underkläder.

4) Färgkoordinera! Denna vändan blir en vit/blå-resa för min del, där jag har med 3 byxor och 4 toppar, som alla är fullt ut kombinerbara. Och ärligt talat kunde jag gott klarat mig med två byxor och tre toppar, men det kändes som jag behövde fylla ut väskan lite. Jag lägger ut kläderna på sängen när jag planerar min packning och säkerställer att allt kan användas tillsammans.

5) Galaklänningen får stryka på foten. Nu är detta inte en stor grej för mig, eftersom jag rent generellt är ganska ointresserad av kläder och mode, men istället för att ha med nått ”snyggt om jag ska på en lite snofsigare middag” så ser jag till att någon av mina kombinationer är snygg nog för att duga även om jag ska på något lite finare. (Enda undantaget var när vi faktiskt var bjudna just på galamiddag på St Johns College i Cambridge, där bror min numera huserar. Fast min gala-outfit bestod av en indisk salwar kameez som inte tar stor plats ändå så det var lugnt den gången med!)

6) Använd alltid reseförpackningar på hygienartiklar! Det går inte åt så mycket shampoo, balsam och tandkräm under en resa så du behöver ha med dig dina ordinarie förpackningar. Finns ingen anledning att tynga ner ditt bagage (och därmed använda mer flygbränsle t ex, alldeles i onödan) med det! Sen är jag ju behjälpt även här av mitt smink-ointresse, så själv packar jag endast det allra mest nödvändiga i necessären. Ja, necessär har jag mer eller mindre ratat det med, kör med 1 liters ziplock-påsar istället, eftersom jag så ofta undviker att checka in mitt bagage. Så behöver jag aldrig tänka på den saken heller!

7) Lägg ut en sarong i resväskan när du ska börja packa, som du sen sveper om packningen så den ligger innesluten som i en liten inre kokong. Omutifall att olyckan är framme och din resväskas låsanordning går sönder eller nått, så ökar dina chanser att få med dig alla saker hem ändå, om det ligger säkrat av en sarong (eller ett underlakan). För väskan ska verkligen gå sönder rejält för att sarong-kokongen inte ska räcka till att hålla allt samlat.

8) När du väl ska packa så kör flygvärdinnepackning, dvs rulla allting! Det är inte klokt vilken skillnad det gör. Hjälpte svägerskan packa urvuxna barnkläder som skulle till yngre kusiner, och vi vek och vek och fyllde resväskan, modell större. Minst en fjärdedel av allt som skulle med låg kvar på golvet när vi mer än rågat resväskan. Så kom jag att tänka på rull-knepet (som jag inte använt tidigare) och minsann om det inte gjorde susen! Allt åkte ur väskan, rullades och lades ned i väskan igen. Och yup! Allt gick ned, och väskan var ändå inte så rådag som den var när vi vek packningen.

9) Packa ner en sjal! Jag har alltid med mig en sjal, oavsett vilket väder det är på resmålet. En lättare sjal värmer mer än man tror, och ska jag till resmål med icke-sommar-temperaturer så åker min yllesjal med, som är världsbäst och har räddat oss mången gång. Den dubblerar även som täcke/kudde vid behov!

10) Notera när du packar upp vid hemkomst om du har oanvända kläder/saker med dig hem. Detta är en av de främsta metoderna jag har till att kunna fortsätta fintrimma och minimera min packning! För det ger mig svart på vitt på vad som behövs/inte behövs, och så kalibrerar jag liksom om min packningshjärna.

Jag drömmer om den dagen så familjen ger sig iväg på resor med enkom en rygga var, så som Leo Baubata bloggat om att han och hans familj gör. Men vi har en liten bit kvar till dess. Men det är sällan vi checkar bagage längre, när familjen är på flygande fot, oavsett reslängd. Bara det är ganska skönt faktiskt!

Men kanske du har några andra bra packningsknep att dela med dig av till mig, som kan göra att jag närmar mig mitt minimalistiska mål?


Sitter på planet till Los Angeles och sista helgen av Supercoach Academy 2014. Tänk som tiden går. Utom just när man sitter på ett transatlantiskt flygplan så klart, för det är onekligen något av det segaste som finns. Testar Norwegians Dreamliners som flyger direkt mellan Köpenhamn och Los Angeles, vilket visserligen innebär en låååååång flygtur på dryga elva timmar, men i gengäld gör att jag slapp byta någonstans i Europa för fortsatt flygning över Atlanten. Den kortare totala restiden väger mer än väl upp för obehaget att sitta stilla så här länge i ett svep.


I skrivande stund är det 52 minuter kvar till landning och det kryper av trötthet i mina ben. Närmast olidligt. Lite har jag mig själv att skylla för jag har inte sovit alls. Bidde inte så bara. För första gången någonsin flyger jag Premium (och det var ändå bland de absolut billigaste alternativen för överfarten) och har bred stol, som är ganska rejält tippbar, så jag har legat ner och vilat en stund, trots att jag aldrig somnade.

Planet lyfte vid tre-tiden på eftermiddagen och vi landar vid fem/sex-snåret på kvällen, så snart ska jag få gå och lägga mig ändå. Fast det där är bra underligt – här reser jag i ett halvt dygn, och ändå kommer jag fram bara ”någon timme efter jag lyfte” liksom. Nackdelen med det är ju just tidsskillnaden som är hela nio timmar. Det kan bli tufft. Och denna gången har jag bara en dag att acklimatisera mig innan det är dags för kursen, så håll tummarna för att jag lyckas hålla mig klar i knoppen på torsdag!


(Lite tillägg: här redo för sängen, igårkväll, och nu när jag publicerar detta har jag sovit gott en hel lång natt! Bra start på min USA-vistelse!)

Har du någon huskur för hur man på bästa sätt klarar av jetlag?