Etikettarkiv: samhälle

För-kraft vs Mot-kraft

Publicerad den av
5

För ett par veckor sedan träffade jag Lou Rossling, som sa något som legat och grott i mig sedan dess. Hon berättade att hon inte vill engagera sig i strejker och mot-rörelser, för hon vill vara för, snarare än mot saker och ting.

Det där har jag landat i nu:

20130402-105729.jpg

För mig handlar det i stor utsträckning om skillnaden mellan symtomlindring och rotorsaksåtgärder. Precis som med allt annat så behövs bådadera, det inser jag! Men om vi har för mycket mot-krafter, dvs sådana som arbetar med det direkt avhjälpande och de som är emot något, kanske utan att ha ett alternativ i tanken, så är jag rädd att vi som samhälle inte kommer vidare. Någon/Några måste arbeta med det förebyggande och skapa alternativ till det befintliga.

Jag är nyfiken på hur du ställer dig till för- respektive mot-kraft?
Går du igång på motståndsrörelser, eller är du mer inne på att förebygga och/eller att skapa något helt nytt?

PS – Å andra sidan väcktes nya tankar kring ordet mot idag när jag var hos min coach. Men de tankarna sparar jag till ett framtida blogginlägg.

Bokinsikter

Publicerad den av
4

Jag läser mycket och har så alltid gjort. Min mamma säger att från den dagen jag lärde mig läsa släppte jag inte böckerna.

Minns mina tonår där boken var en vän som gav mig en möjlighet att drömma mig bort, från skilsmässor, flyttar och bara allmän tonårsångest. Gick till och med timslånga promenader med boken i hand, djupt försjunken i läsandet. Det hände ibland att jag gick in i en lyktstolpe eller två, men det bekom mig inte nämnvärt.

Läser just nu To sell is human av Dan Pink. Det duggar insikter må ni tro! Är halvvägs genom boken men har redan en dryg handfull sidor att gå tillbaka och detaljstudera. Skriver upp sidnumret under tiden, så jag inte missar några guldkorn.

20130401-092547.jpg 20130401-092435.jpg

Har läst Pink tidigare och uppskattar hans lättförståeliga språk likväl som hans torra humor. Och ni har väl inte missat hans lysande klipp om motivation?

För den delen – detta är bara en av böckerna jag läser just nu. Har haft en kortare period under ett par år, där jag enkom haft en bok igång, men innan dess, och nu, så har jag flera böcker igång samtidigt. Beroende på humör och behov väljer jag bland dem. Och jag har faktiskt nått det stadium där jag inte tvångsmässigt tvingar mig igenom alla böcker jag börjar läsa.

Ibland är det mycket specifika citat eller verktyg/metoder jag tar med mig från en bok, ibland en känsla, och andra gånger ett jävlarannamma. Och ibland ingenting alls. Men de flesta böcker berör på ett eller annat vis.

Jag är glad åt att även barnen är bokslukare och storläsare, men då både jag och maken, tillika hela tjocka släkten är det, så är det inte direkt överraskande. Gener och miljö samverkar nog här!

Boken/Texten är viktig och ger en drös med gåvor:

  • Uppmuntrar fantasin
  • Ger ett språk med utvecklad vokabulär
  • Skapar möjlighet till insikter
  • Kan ge förståelse av andra tider, händelser och platser än de jag befinner mig i
  • Är ett sällskap

Vill du så dela gärna med dig av någon insikt du fått från en bok!

Kauwboy

Publicerad den av
4

Andra biobesöket på Spegeln denna vecka, idag i sällskap av både make och son. Dagens begivenhet var filmen Kauwboy. Även detta en högst sevärd film.20130329-220956.jpg

Huvudpersonen i filmen heter Jojo, och hans mamma har skrivit en sång om honom. Här i annan tappning än i filmen, men oerhört vackert!

 

Just call my name and I will come

Vad händer när det inte fungerar? När man ropar och ingen kommer? Och vad händer med de som inte ens förmår ropa?

Det är tungt att se hur mycket barn får bära, när föräldrar/föräldern eller andra viktiga vuxna inte mäktar med att bära sin del, fullt ut. I Kauwboy får vi se det, gång efter annan. Hjälper samhället tillräckligt? Har personligen bevittnat flera exempel där familjen som enhet – eller för den delen som enskilda individer som nära berörs – får alldeles för lite stöd då en tragedi av ett eller annat slag inträffar. Och vem/vad består samhället av? Vad kan befintliga offentliga strukturer bidra med i högre utsträckning? Och vad kan vi som närstående eller bara som medmänniskor, hjälpa till med? Hur gör vi på bästa sätt?

 

You’re the one that made me fly

Pia Sundhage sa i Min sanning att vi gör varandra bra. Och jag funderar över om det inte är något vi bör ta till oss, lite till mans. Inse att det faktiskt är så. Och med det kommer ett ansvar, för motsatsen är då också sann.

Vad kan vi göra för att göra varandra bra?

Pretty!

Publicerad den av
Svara

Upworthy visar Kate Makkai som deltar i en nationell poetry slam 2002 i USA och gör det så bra så det nästan är löjligt. På dryga tre minuter sliter hon sönder och samman den ytliga livsstil vi skapat oss. Det liv där hudens ytfinhet, näsans storlek och tändernas vita perfekta rader är viktigare än att jag ser mitt egenvärde.

Se den:

Vi deltar alla mer eller mindre i detta samhälleliga spel,20130327-152514.jpg tror jag. För egen del så försöker jag se bortom ytan, både på mig själv och min omgivning. Men det är inte lätt inte. Själv så sminkar jag mig i princip aldrig, väljer kläder och skor baserat på bekvämlighet och utifrån miljömedvetenhet snarare än senaste mode, ja, om jag shoppar överhuvudtaget, för det ger mig väldigt lite glädje. Men örhängen har jag alltid på mig, och det är klart att jag tycker om när folk i min omgivning ger mig uppskattning, både ut- och invändigt.

Vad gör du för att undvika att spela med i detta spel?

Inställning spelar roll

Publicerad den av
2

Jasenko Selimovic skriver ett tack till Jonas Hassem Khemiri vars artikel i DN berört så många människor. Jasenko skriver att vi har ett val, och att detta val bidrar till att forma samhället vi lever i. Jasenkos artikel har rört upp mycket tankar och känslor. Även mina.

Om Jonas artikel skrev jag:

Det är en gripande text som så väl belyser det avståndstagande som vi människor är så fantastiskt bra på. Varför är det så viktigt att hitta skillnader? Hur kommer det sig att vi ägnar så mycket tid åt att trumma upp stämningen mot andra?

Åsa Linderborg på Aftonbladet svarar Jasenko, knyter an till offerkoftor och säger att Jasenko målar upp en värld där det inte finns några strukturer, utan de är bara påhitt. Så tolkar inte jag texten. När jag läser Jasenkos artikel dras mina tankar till avståndstagande, precis som när jag läste Jonas artikel.

Både Jonas och Jasenkos artiklar är väl värda att läsa, att reflektera över, och att prata om, med människor runt omkring dig.

Taggtråd som skiljer oss åt

Visst finns strukturer och system som gör skillnad på oss – men jag kan välja vilken inställning jag vill bemöta dem med. Det handlar mycket om min inställning till dem. Om jag väljer offerkoftan eller inte. Om jag accepterar att ta den på mig när någon vill ge den till mig, eller inte. Jag har ett val, och min attityd kan göra stor skillnad. Att hålla fast vid en attityd, ett medvetet val, kan dock vara svårt, för att inte säga omöjligt, inte minst om det stormar friskt under lång tid! Det kan bryta ner och knäcka den starkaste viljan.

För givetvis finns det förtryckande strukturer. Alldeles för många. De är i högsta grad verkliga. Varför accepterar vi sådana strukturer, undrar jag? Mina tankar går till Viktor Frankl som sa:

”allt kan tas ifrån en människa utom friheten att välja sin egen väg”

Att hålla fast vid min inställning är att välja min väg. Det vägvalet kanske kan leda till att jag synliggör en generalisering, ett fack, ett avståndstagande som kanske blivit en allmängiltig sanning, något som befäster förtryckande strukturer.

Synliggörandet kanske leder till att någon börjar reflektera. Och reflektion är aldrig fel. Kanske det i förlängningen leder till att de förtryckande strukturerna bryts?

Själv drömmer jag om ett hållbart lärande samhälle, och i ett sådant hör inte denna typ av strukturer och system hemma. Genom mina vägval bidrar jag, mer eller mindre, till att ta samhället ett kliv närmare mitt önskescenario.

Vad tänker du kring dessa tre artiklar?

Broken

Publicerad den av
1

Vi är barnfria eftersom ungarna är med momo respektive farmor. Det gäller att passa på! Så igårkväll mötte jag upp maken efter jobb för en snabb middag och därefter bio.

Maken valde filmen Broken på biograf Spegeln i Malmö. Och vilken upplevelse!

20130327-080623.jpg

Makens uttalande efter filmen när vi gick mot våra cyklar säger allt:

Jag känner mig omskakad.

Jag kan bara hålla med. En omskakande film, som visar hur de små nyanserna kan få enorma konsekvenser. Hur vi som människor behöver säga ifrån, markera, kliva fram, ta vårt samhälleliga och medmänskliga ansvar. Det kräver mod. Karaktären Mike i filmen säger i ett sällsynt tillfälle av insikt att ”mod är att vara rädd för någonting, men göra det ändå”. Och det är precis det som behövs, att vi vågar fast vi är rädda.

Bra skådespeleri, estetiskt filmat med ett bedrägligt lugn. Musiken av Electric Wave Bureau är pricken över i:et:

Om du inte sett Broken, gå och se den!
Om du sett den, dela gärna med dig av dina tankar om filmen!
Vilken känsla lämnade du biosalongen med?

Visualiseringsövning

Publicerad den av
3

Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar nuet. Gå dit.
Det är 2013.
Hur känns det?
Hur lever du, arbetar, roar dig, kommunicerar etc?

Tänk dig tillbaka sju år, till 2006.
Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar 2006. Gå dit.
Jämför ditt nu med ditt då.
Skillnader?
Vad visste du 2006?
Skulle du då (2006) ha kunnat tänka dig – och satt ord på – allt du har runt omkring dig idag (2013) som är fullständigt naturligt för dig i nuet?

Jag tror inte det. Åtminstone är det sant för mig.

Gå tillbaka till din 2013-punkt och titta på 2006.
Hur känns det?
Vad vet du idag om 2006?
Vad var helt okänt 2006, som du nu är trygg med, som är en del av din vardagsverklighet?

Tänk dig nu framåt sju år, till 2020.
Kan du veta idag, med din 2013-kunskap och insikt, hur livet ser ut 2020?
Hur du arbetar, roar dig, kommunicerar?

Jag tror inte det.

Titta omkring dig. Hitta punkten som symboliserar 2020. Gå dit.
Hur vill du känna dig nu, i 2020?
Vilket samhälle vill du vara omgiven av, leva i, ur ett känslomässigt perspektiv?
Hur känns det?

Tänk dig nu att du står där i 2020 och tittar tillbaka till nuet, 2013.

Ser du, att samma sak som du ser när du står i 2013 och tittar tillbaka till 2006, kommer att vara sant även 2020?
Att du inte 2013 kan sätta ord på hur:en för 2020.
Men att du kan sträva efter att ha en tydlig bild av känslan, av syfte, av varför.
Då kommer hur:en på vägen.

Hur känns det?

Radartornet - hur ska jag kunna veta vad som komma skall?

Det är lite som att sitta i radartornet och inte riktigt veta vad det kommer att dyka upp på skärmen framför dig.

Vågar du kasta loss?

PS – Tack Alan Seale för inspirationen till dagens visualiseringsövning.

Våga kasta loss

Publicerad den av
4

Fick en uppgift igår som består i att beskriva ett drömscenario, ur min personliga synvinkel. Ska bli roligt att kasta mig över uppgiften, men också utmanande eftersom jag har så mycket jag tycker och tänker i frågan.

En av de svåraste sakerna med denna uppgift är att kasta loss från det som finns idag. Strukturen. Systemet. Reglerna – både de uttalade och outtalade. Organisationen. Utövandet. Allt som sitter i väggarna. Alla förutfattade meningar.

Och häri ligger verkligen utmaningen. Att ifrågasätta det som är – för att försöka komma till kärnan av det hela. Att våga leka fritt i mitt huvud, i tanken och på papper. Kanske utan att jag har en aning om hur det är görbart i verkligheten. Just dit ska jag! Det är så jag utmanar på riktigt!

För att hitta essensen i mina tankar och idéer, behöver jag både känna mig själv väl, och vara villig att stretcha mina egna uppfattningar. Att ta mig till yttersta kanten av min egen förmåga att tänka fritt, det är dit jag ska.

Most of us won’t let ourselves believe something can happen unless we can see ahead of time how all the pieces are going to fit together. – Lynn Grabhorn

Jag möter detta argument dagligen. Människor som frågar hur min vision ska kunna förverkligas. Och jag svarar att jag har idéer men inget färdigt recept än. Och jag vill faktiskt inte ha det heller, för visionen, eller syftet, måste bli tydligare först. Måste först veta vad det är som ska byggas innan vi tillsammans bestämmer utseende på huset. Det kanske inte ens ska bli ett hus, vad vet väl vi!

Sia in i framtidenMen bara för att jag idag inte har en susning om hur någonting ska kunna åstadkommas betyder ju inte att jag inte åtminstone ska tänka tanken!

Idag ska jag tydliggöra min bild av framtiden, som för enkelhetens skull sätts till 2020. Till min hjälp tar jag en liten visualiseringsövning (dagens bonusinlägg). Jag ska beskriva ett framtida drömscenario, där jag försöker att inte begränsa mig utifrån mina 2013-kunskaper, eftersom jag helt saknar faktiska 2020-kunskaper och erfarenheter. Men jag kan beskriva ett 2020 i känslor. Och den bilden kan jag försöka rita lite tydligare. Faran med det är att jag begränsar min bild av framtiden, och det är jag försiktig med att göra. Men lite tydligare, det kan jag göra den. Och det ska jag göra.

Vad har du för bild av framtiden? Vilken känsla vill du omge dig med 2020?

Compassion

Publicerad den av
3

Skriver merparten av detta när jag är på hemväg från ett global summit i Nederländerna, för Transformational Presence Leaders and Coaches. Åkte nattåget både tur och retur, och hann därför med ett besök i Camp Vught. Detta var det västligaste av Nazi-Tysklands koncentrationsläger, och det är idag bland annat ett museum, ett nationalmonument.

Memorial wall

Jag fick skjuts till museet och på vägen dit pratade jag och en summit-kollega om den täta kopplingen mellan orden compassion och passion. Hur de inte kan separeras. Om du inte uppvisar omsorg och medmänsklighet i det som är din passion – är det då verkligen passion? Är det inte något annat?

Svenska översättningar av ordet synkar inte lika bra till passion, därav vidmakthåller jag engelskans compassion i detta inlägg. Tyda.se översätter compassion med deltagande, medlidande, misskund, medmänsklighet och ynk. (Vet inte riktigt var det sistnämnda kommer från.)

I poscasten On being with Krista Tippit som intervjuar Thupten Jinpa, nära vän, översättare och kollega med Dalai Lama pratar de i slutet om just compassion som den enande faktorn i alla världens religioner. Det ligger som grund till alla våra värdesystem. Att utöva compassion är en nyckelaspekt i att vara människa. Och då passar ju svenska översättningen medmänsklighet väldigt väl helt plötsligt.

Skriver detta samtidigt som jag satt Paul Halleys Ubi Caritas på repeat i hörlurarna – ett musikstycke som talar till mig, som uppfyller mig med hopp och tro på vad jag som enskild individ kan tillföra världen. Hur jag, tillsammans med dig och alla andra, kan förändra världen, till att bli ett ställe med mer compassion, eller medmänsklighet. Är det en strävan du är med på?

Rädslorna

Publicerad den av
2

Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

mark nepo

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?