Cykeln och frihetskänslan

Publicerad den av
Svara

Minns den där gången när mitt Gode Barn fick syn på min cykel och ivrigt studsade fram till den och vädjade om att få skjutsa mig… Lite räddhågsen som jag är föreslog jag motsatsen, att jag skulle skjutsa hen, och så blev det. Fast inte många meter, ärligt talat. Jag är inte så himla bra på att cykla när cykeln är tungt lastad, så efter några hundra meter så bytte vi och det blev jag som fick skjuts.

Jag satt där och höll mig i sadeln och såg glädjen hos mitt Gode Barn.

Att få cykla, känna fartvinden i håret och uppleva frihetskänslan som cykeln ger.

När jag väl sagt adjö till mitt Gode Barn den gången så pockade tanken om cykel på, om och om igen. Visst kunde jag säkert skaffa fram en cykel till just mitt Gode Barn, men lite av poängen är ju också att kunna hoppa på cykeln tillsammans med kompisar. Så min hjärna spann igång på ett högre plan, som så ofta, och jag funderade över om det vore möjligt att få till en cykelinsamling och ge ett gäng cyklar till HVB-hemmet (hemmen?) så att ungdomarna som bor där kunde få cykla lite?

frihetskänslanEller kanske tom ta det ett steg längre, se om t ex Cykelköket vore intresserade av att samverka på något vis i frågan? Lära ungdomarna att fixa gamla skruttiga cyklar, laga punkor och sköta om dem? För jag inser ju att någon behöver känna ett ansvar för cyklarna, annars är risken att de bara blir stående om (när) de får punka osv, vilket ju faktiskt händer med jämna mellanrum. Cyklar behöver omsorg, precis som allt annat.

Så. Vad tror du? Vore detta något att fundera vidare om? Har du tankar, idéer, kontakter, ingångar? Kanske vi kan arbeta tillsammans för att se vad som vore möjligt?

#Blogg100 drar igång… utan mig

Publicerad den av
3

Sara Modig hoppar på årets #blogg100 och gör en fin liknelse att stå på startlinjen till ett mentalt Vasalopp när startskottet går. Första året jag hoppade på #blogg100 (andra året det hölls) var det precis så det kändes för mig. Hade inte en aning om hur det skulle gå, eftersom jag dels var nybliven bloggare (startade denna bloggen i augusti 2012) och dessutom endast hade fått ur mig drygt tjugo inlägg fast min intention var att blogga mycket mer. Jag fick helt enkelt inte tummen loss. Jag trodde att bara det faktum att jag hade startat en blogg skulle vara tillräckligt för att få mig att faktiskt blogga, men det blev väldigt tydligt för mig att så inte var fallet.

#Blogg100 var helt enkelt vad jag behövde för att komma in i rytmen att blogga dagligen och sedan dess gör jag just det. Dryga 1000 blogginlägg senare kan jag verkligen se vilken skillnad detta gjort för mig. Kort sagt bidrog #blogg100 till att förändra mitt liv.

BoldomaticPost_att-sta-bredvid-och-heja-pa-fHar bestämt mig för att inte hoppa på årets utmaning, dels för att jag vet att jag bloggar dagligen ändå, liksom, men också för att jag numera har två bloggar, en på svenska och en på engelska. Jag bloggar fortfarande dagligen, men på endera av dessa två, inte på båda, vilket gör statistiken lite lurigare. (Förra året bloggade jag faktiskt på två bloggar också och båda uppdaterade jag dagligen, så jag vet redan att jag klarar av det. Handlar mer om en känsla nu, att det inte är mängd jag ska satsa på numera.) Så… hur underligt det än känns att i n t e haka på #blogg100 i år, så ska jag stå fast vid det. Får stå bredvid och heja på från sidolinjen istället. En utmaning i sig?

 

Bacha posh – tänk om det vore jag?

Publicerad den av
Svara

bacha poshLånade De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg under tågresan norrut. Läste ut den på tågresan söderut. Berörs och blir f r u s t r e r a d! Vilket resursslöseri boken pekar på. Inte bara hur Jenny visar hur hälften av en befolkning inte räknas, och därmed definitivt inte kommer till sin rätt. Men också den enormt inkompetenta välviljan, som slår så fel, så fel. För alla. Alla dessa miljarder som plöjts in i Afghanistan…. Till vilken nytta? Till vems gagn?

Det fascinerande perspektivet som verkar genomsyra så mycket av mänsklig aktivitet – von Oben-attityden, tron att man vet vad någon annan behöver, utan att veta, utan att kunna veta. Och utan att se helheten. Fascinerande… Och f r u s t r e r a n d e som sagt!

Resursslöseri är en av de saker jag har allra svårast att fördra. Så är det, och så har det varit länge. Egentligen så länge jag kan minnas. Och det uppenbara resursslöseriet är kanske det som frustrerar så när jag plöjer kapitel på kapitel av boken.

Men berättelserna om bacha posh, de förklädda flickorna, och deras livsöden. Detta intrikata fenomen som ligger just under ytan, och inte bara förekommer i Afghanistan, utan är något uråldrigt och globalt, vilket Jenny visar med exempel på exempel. Det är där jag berörs till tårar. Det kryper under skinnet på mig, får mig att inse hur människan i sanning formas av sitt arv, sin miljö, sitt sammanhang. Insikten om vem jag är, varför jag är som jag är, och vilken ynnest det är att vara född i ett land som Sverige. Vem vore jag om jag vore född i Afghanistan istället?

Tar ett steg i taget

Publicerad den av
6

För 279 dagar sedan missade jag att utföra mitt dagliga meditationspass via Headspace, efter att ha mediterat dagligen i 278 dagar. Vaknade dagen efter och insåg min miss, och sen var det liksom inte mer med det. På hästen igen, och börja om.

Och nu, nu är jag där. Har nu mediterat 279 dagar i rad, och alltså kommit ett steg förbi förra rekordet. Dag ett, dag två, dag tre… Ett steg i taget, en dag i taget, och hux flux har jag 279 dagar i rad under bältet, så att säga.

Headspace

Tänk vad som blir möjligt när man tar det ett steg i taget. Faktiskt allt. Det är ju faktiskt så livet levs. Ett ögonblick i sänder, och i varje stund finns det en valmöjlighet. Det finns en inneboende möjlighet i varje stund, i varje dag. Varje andetag jag tar ger vid handen att något kan ske. Eller inte. Valet är mitt.

Medvetenheten att valet är mitt, är i mina ögon det som gör skillnaden mellan om jag lever livet som ett offer för omständigheter eller som skaparen av mitt liv. Det förunderliga i det är ju att även om jag väljer offerkoftan så ÄR jag ju faktiskt skaparen av mitt liv, med den viktiga distinktionen att jag väljer passivitet, jag väljer att inte själv styra, utan maktlöst låter mig föras fram i livet av andra krafter. Krafter som jag kan nyttja för att föra mig dit jag vill, men som jag – passivt – istället låter föra mig dit de vill… Fast vill och vill? Snarast är det som att sitta på stormigt hav i en jolle med uppspänt segel och inte styra, utan bara låta vindarna avgöra destinationen.

Det är inte mitt val.

Jag väljer att aktivt möta och därmed skapa livet. Ett steg i taget, och sen ett till. Vad väljer du?

Ånyo

Publicerad den av
1

Vilket vackert ord. BoldomaticPost_a-n-y-o

Ånyo.

Igen.
Än en gång.

Här kommer jag, ånyo.

Händer det att du fastnar för ett ord? Som om du hör det för första gången? Helt plötsligt uppfattar något djupare i det, en tyngd, andra nyanser?

Händer mig emellanåt. Och jag gläds. Blir lycklig som ett litet barn som får se mamma och pappa efter en stunds separation.

Känner mig berikad, och som om världen helt plötsligt blir lite mer. Lite mer påtaglig. Det finns mer av världen, den blir större. Som ballongen som växer när ännu ett andetag blåses ned i den. Wooof, ett andetag som omfamnas av ballongens yttre hölje, som i ett svep växer, markant, påtagligt, synligt.

Så kan jag uppleva det, när jag fastnar för ett ord. För ett ord som jag uppskattar, tycker om, får syn på. Som om jag ser det, och ser bortom det, på en och samma gång. Det finns ett Nu i varje ord, men det finns också ett Bortom, något mer än Nuet. En känsla, energi kanske? Och kanske det är vad som faktiskt händer? Att jag för ett ögonblick vibrerar med samma frekvens som energi i och bortom ordet och att vi förstärker varandra?

Lilla jågel – en kärleksförklaring

Publicerad den av
Svara

Den dök upp i mitt Facebook-flöde i höstas. Åsa Anevik, fritidspedagog och vän från sociala media, är också konstnär, och la upp ett par skisser hon gjort under dagen.

Jag. Föll. Som. En. Fura.
Handlöst förälskad.

Jag hade just upplevt något ofantligt stort, när jag löstes upp i beståndsdelar och blev en del av alltet, och när jag såg denna grå lilla jågel, lätt suddig i konturen, så var det som att jag såg mig själv. Igenkänningen var totalt, och jag frågade om jag fick köpa den.

Det fick jag. Lycka!

Nu är lilla jågeln inramad och ska få en plats i mitt hem, nånstans där jag ser henne, ofta, dagligen, som en påminnelse om att jag finns i allt likväl som alltet finns i mig. Lilla jågel, du är värd min kärlek, du förtjänar en kärleksförklaring.

lilla jågeln

Lilla jågel – jag tittar på dig och ser mig själv.

På väg, men samtidigt just precis där du är. Lite fransig i kanten, och likväl så distinkt.
Ditt öga. Näbben som ropar ut ett kvidevitt till världen. Som säger ”Här, här är jag!”.

Vingen som anger en riktning, expansion, nya upptäckter.

Ut på huppegupptäcksfärd, lilla jågel, ut och flyg, vida omkring!

Bär mig med dig, bär mig i ditt hjärta, låt mig flyga på dina vingar, så bär jag dig i mitt hjärta här nere på jorden. På det viset får vi det bästa av två världar, du finns i mig, och jag finns i dig, och därmed finns vi i alltet, båda två. 

Feberyrselns heta famntag

Publicerad den av
2

influensatrött HelenaI feberyrselns heta famntag har jag valsat runt i allt för många dagar.
Huvudvärk. Hosta. Snuva.
Ömsom kall, ömsom varm.
Vaknar så äntligen upp, mer eller mindre feberfri.
Orkar tom duscha.
Men sen. Helt slut. Utmattad.

Har därför fått anstränga mig för att inte förta mig idag.
Ett telefonmöte (fick det av naturliga orsaker bli för min del) som God Man för ett av mina Gode Barn.
Lite andra telefonsamtal.
En grovrensning av mailen som inte åtgärdats eller lästs under veckan i sjuksängen.
Sen satte jag på Hector and the search for happiness och fick två timmar välbehövlig vila.

Påminner mig själv om vikten att ta ett steg i taget och fortsätta ta det lugnt – att sakta låta mig få komma tillbaka till full styrka, både fysiskt och mentalt. Därför sätter jag även punkt för dagen och förbereder mig för en skön natts sömn, den första feberfria sedan förra veckan. Att vila i varsam samvaro, aldrig är det väl viktigare än i stunder av ohälsa?

Tack och adjö, MFF!

Publicerad den av
1

Var på MFF-match igår, Malmö IP, träningsmatch mot Bröndby. Lite extra roligt eftersom vi har Bröndby-fans i familjen och därför var vi en utökad skara som i spänd förväntan begett oss till arenan.

sista MFF-matchen

Sista MFF-matchen för mig?!

Jag är ingen hardcore MFF:are, direkt, har snarare gift mig till supporterskapet, men har under årens lopp hängt med hyfsat ändå. Och hela familjen var i Madrid i december 2015 och såg Champions League-matchen mot Real Madrid (vi syns faktiskt 3 minuter in i det länkade klippet). Den typen av matcher kan jag tänka mig att gå på igen faktiskt, men vanliga Allsvenskan- eller Svenska Cupén-matcher, eller för den delen simpla träningsmatcher. Nope. Det var min sista igår.

Varför?
Enkelt.
Det stavas b e n g a l e r.
Och även s m ä l l a r e.
(Och vi snackar inte små kina-puffar, utan det smäller så det gör ont i öronen!)

Max WimanJag tycker inte det är ok. Inte på nått plan, något även Max Wiman ger intryck av i sin krönika över träningsmatchen. Inte heller är jag imponerad av MFFs och MFF Supports tama sätt att hantera det hela. För de facto är det så att det skapats en kultur där bengaler, smällare och även allsköns okvädingsord och buanden är tillåtna. Vill inte påstå att klubb och supporterförening uppmuntrar beteendet, men de gör heller inte allvar av sina ord att de vill få bort det.

Och tänk. MFF Support har så mycket bra att bygga vidare på istället. Minns hur fansen imponerade på världen i Madrid. Trummandet och sjungandet, det är fantastiskt. Minns med glädje också någon av Champions League-kvalmatcherna som jag såg på stadion. Vilket tryck. Sång och trummor i 90 minuter, rätt upp och ned. Oerhört häftig upplevelse, som jag aldrig kommer glömma – och dessutom helt utan bengaler och smällare eftersom Champions League ju bevisligen lyckats hålla de aspekterna av fotbollskulturen borta. Det är anledningen till att jag säger att sådana matcher går jag gärna på i framtiden. Även Malmös dam-matcher kommer jag gå på, för där har (ännu?) inte bengaler och smällare gjort sitt intåg. Men i övrigt säger jag tack och adjö.

Jag är inte den första, garanterat inte den sista, som lämnar som en markering, och/eller helt enkelt för att jag inte vill vara i en miljö som denna längre. Jag tycker verkligen det är sorgligt, inte minst för att det i mångt varit en av de saker som hela familjen samlats runtikring. Och på tal om familjen, så är det inte utan att jag räds minstingens stora fotbollsintresse. Är fotbollskulturen verkligen främjande för våra barn och ungdomars utveckling till kärleksfulla och omtänksamma vuxna?

Gör din grej – din!

Publicerad den av
Svara

Sitter på Malmö Opera i pausen mellan akt ett och akt två på premiären av Billy Elliot.  

Musikalen bygger på filmen och om du inte har möjlighet att komma till Malmö Opera och se musikalen så rekommenderar jag varmt filmen.  

Där drog andra akten igång…och nu är premiären över. Andra aktens vinter/snö-scen var särdeles underbar och Billy Elliot är verkligen en fin föreställning med ett fantastiskt budskap: Gör din grej – men se till att den är just Din!

Att säga Nej

Publicerad den av
1

Har under vintern sagt Nej. Flera gånger. Oväntade saker. Sånt jag trodde var solklara Ja, som vid en närmre titt visade sig inte alls vara Ja. Kanske ett Kanske, och jo, titta, där gömde sig ett Nej. Och ett till. Har avsagt mig saker/projekt/uppdrag. Ovant. Rädslan, den tidigare, att jag måste finnas med, måste tacka ja, måste måste måste… för att räknas. För att finnas till, vara viktig, nyttig, till gagn för andra, konkret, faktureringsbart.

Och så. Ett tyst Nej, i mitt inre. Ett tyst Nej, som växer fram, blir allt tydligare, och mer högljutt. Jag kan inte ignorera det, men än viktigare. Jag vill inte. Jag lyssnar och agerar. Säger Nej. Farhågan innan jag släppt ut mitt Nej till världen. Du vet, vad ska hen säga, vad ska de tro, kommer jag nånsin hitta några Ja inom mig, eller skjuter jag mig själv i foten nu?

Insikten efteråt, att det aldrig blir så illa som jag inbillat mig. Och kanske har det med mitt tydliga Nej att göra. Att det inte är ett intellektuellt skapat nej, utan ett innerligt Nej, för att detta inte är mitt att göra. Jag ska göra annat. Vad, tja, vem vet? Men just detta är inte mitt. Det finns någon annan vars inre ropar Ja, till det som mitt inre viskar Nej till.

Att lyssna till det. Att låta det som vill bli få lov att växa fram, titta ut, ta ett kliv framåt. Utrymmet till det kommer av att säga Nej till annat. Till det som inte är mitt att göra. Fyllde jag mina dagar med det som är någon annans, ja, vad gjorde jag då med det som pockar på, inom mig, det som vill ut, ut ur just mig? Var får det plats? Om jag fyllt mina dagar med en annan själs drömjobb, tvingar jag min själs drömjobb att hitta ett utlopp hos någon annan då? Någon vars inre protesterar, säger nä, men, jag vill ju inte…

det som vill bli

Att säga Nej. Låta det okända få breda ut sig, ta plats. Och sen kommer ögonblicket när ett Ja växer fram inom mig. Det bullrar, skramlar, slår på trummorna. Vill ut. Ja! Jag vill. Detta vill jag. Detta är mitt att göra. Ja, Ja, Ja! Skillnaden så stor, mellan vinterns Nej och detta Ja. Just detta Ja, stort och bullrigt, omöjligt att ignorera. Något helt nytt. Totalt okänt. Både samarbetet och uppgiften. Så mycket att lära. Så mycket att växa in i, så mycket att växa ut i. En expansionsyta utan begränsningar.

Tänk. Hade jag sagt ja till mitt Nej, så hade jag nu tvingats säga nej till mitt Ja. För det hade inte fått plats, mitt Ja. Vad hade det gjort med mitt Jag? Och kanske hade någon annan tvingat sig att dövat sitt inre Nej för att säga ja, ett lamt, vekt och oengagerat ja?