Även Dag Hammarskjöld har reflekterat kring den mentala vilan:
”Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.”
Att förbli öppen…
Är det förmågan att vara öppen som är skillnaden som gör skillnad?
Ett slutet sinne har fastnat i ett läge, och om inställningen noterar och irriterar sig på stojet runtomkring… då förblir den (alltid närvarande på något plan) inre tystnaden oåtkomlig.
Ett öppet sinne däremot, i konstant rörelse, förmår notera utan att irriteras, eller åtminstone utan att fastna där, glider vidare, noterar annat, drar vidare igen, smakar på glädje, sorg, förvåning, upprördhet, lugn, förälskelse, tacksamhet, ilska. Som en fjäril som flyger från blomma till blomma, suger lite nektar och sen flyger vidare, på en evig repeat.
Att förstå att sinnet fungerar så, är en för mig central pusselbit som gett mig så många fler upplevelser av ett öppet sinne. Ju oftare jag ger mig ett öppet sinne (för vems är valet?), desto lättare blir det att leva livet med ett öppet (öppnare!) sinne. Leva livet i kontakt med den fuktiga myllan i det fruktbara mörkret, oavsett vad som sker i det yttre, runtomkring mig.
#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 54 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.
På samma sätt som jag, om jag är i ett flow på en plats med enorm aktivitet, säg en av de stora flygplatserna i världen, likväl kan vara så djupt försjunken i en spännande bok till exempel, att all aktivitet runt omkring mig försvinner. Jag hör varken stegen av tusentals förbiilande människor, eller rösterna från dem; högtalaranläggningens utrop efter passagerare som checkat in men inte boardat sitt plan går mig spårlöst förbi; och samma öde möter det dämpade tutandet från servicebilen som kör skröpliga 98-åriga faster Märta från säkerhetskontrollen till gaten längst bort.
Tänk på den där statyn av ett stort E. Ja, jag vet inte ens om det faktiskt finns en staty av ett stort E nånstans, men om den gör det, och du står framför den, så upplever du den just som ett stort E. Går du däremot ett kvarts varv till höger eller vänster så bjuds du istället på en staty av ett stort I. Det är fortfarande en staty av ett E, men beroende på var jag tittar på den, så ser jag helt olika saker. Och ingendera upplevelse är ju egentligen mer eller mindre rätt, eller hur? Båda två är lika sanna, om vi nu ska tala i sanningar.
Fast samtidigt så påverkas jag relativt lite, helt enkelt för att jag stängt av många av dessa kanaler. Vill inte, orkar inte, se/höra/läsa om eländet om och om igen. Och detta är något jag gör förjämnan, inte bara vid extraordinära händelser, utan till dagligdags i mitt eget liv. Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet, ja, och utan det vore livet måhända grymt trist. Men det är inget som stipulerar hur länge jag ska sitta i publiken, eller hur? Inget eller ingen mer än mig själv, vill säga. För däri finns min valmöjlighet. Jag väljer om jag ska vara publik (eller deltagare för den delen) eller ej. Hur länge. När. Varför. Vägledning till vilket val jag ska fatta hittar jag i frågor som: Vad mår jag bra av? 
”Men det är väl självklart”, säger jag.
Det är en udda bok,
aldrig hört talas om innan jag plockade upp boken Någonstans finns viljan.
Häromkvällen tittade jag på