#blogg100 – Att förbli öppen.

Även Dag Hammarskjöld har reflekterat kring den mentala vilan:
”Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm.”

Att förbli öppen…
Är det förmågan att vara öppen som är skillnaden som gör skillnad?
Ett slutet sinne har fastnat i ett läge, och om inställningen noterar och irriterar sig på stojet runtomkring… då förblir den (alltid närvarande på något plan) inre tystnaden oåtkomlig.
Ett öppet sinne däremot, i konstant rörelse, förmår notera utan att irriteras, eller åtminstone utan att fastna där, glider vidare, noterar annat, drar vidare igen, smakar på glädje, sorg, förvåning, upprördhet, lugn, förälskelse, tacksamhet, ilska. Som en fjäril som flyger från blomma till blomma, suger lite nektar och sen flyger vidare, på en evig repeat.

Att förstå att sinnet fungerar så, är en för mig central pusselbit som gett mig så många fler upplevelser av ett öppet sinne. Ju oftare jag ger mig ett öppet sinne (för vems är valet?), desto lättare blir det att leva livet med ett öppet (öppnare!) sinne. Leva livet i kontakt med den fuktiga myllan i det fruktbara mörkret, oavsett vad som sker i det yttre, runtomkring mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 54 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Mental vila.

Patrik Rowinski skriver i boken Bortom tanke att ”…riktig mental vila nås när vår tankeprocess är väldigt låg. Eller när vi lärt oss att låta den härja för sig själv.” och jag fnittrar lite för mig själv när jag läser, eftersom igenkänningen är så stor. Just det där med att låta den härja fritt, utan att lägga mig i, utan att dras in i dess nät av starka känslor och upprördhet, av oro och rädsla, eller det konstanta surret om hur något ska låta sig göras.

Att det är ok att det snurrar på, inom mig, och att det kan få lov att göra det. Utan att jag behöver vara i det, behöver varken vakta tankarna eller uppvakta dem. Helt enkelt bara låta dem härja fritt. För då kan jag få en slags distans till det hela. På samma sätt som jag, om jag är i ett flow på en plats med enorm aktivitet, säg en av de stora flygplatserna i världen, likväl kan vara så djupt försjunken i en spännande bok till exempel, att all aktivitet runt omkring mig försvinner. Jag hör varken stegen av tusentals förbiilande människor, eller rösterna från dem; högtalaranläggningens utrop efter passagerare som checkat in men inte boardat sitt plan går mig spårlöst förbi; och samma öde möter det dämpade tutandet från servicebilen som kör skröpliga 98-åriga faster Märta från säkerhetskontrollen till gaten längst bort.

Som om all denna rörelse, alla dessa ljud, inte fanns, alls. Och det kan uppstå i dess omvända förhållande också, när min hjärna motsvarar flygplatsen, med en tankeprocess i full swing – tiotusentals tankar som far rundor – och jag släpper taget och når bortom dem:
”… vi når inte stillheten genom att lägga till saker – den framträder när vi släpper taget om saker och låter den falla bort.”

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 53 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Det du är säker på.

”Det som kommer att ställa till det för dig är inte det du inte känner till, utan det som du är säker på”, sa Mark Twain. Och jag misstänker att han, liksom jag, (liksom du?), gått i fällan alltför många gånger. De där stunderna när jag är hundraprocentigt säker på min sak, när hela min kropp säger att jag har rätt, att jag vet, att jag sitter inne med sanningen… ja. Då går det ofta åt pipsvängen. För så dyker det upp något, en pusselbit jag inte blivit varse i tid, ett perspektiv som helt gått mig förbi…som kullkastar allt.

När jag är så där säker, då kan det verkligen vara på sin plats att fundera en vända till. Bjuda in någon att ge ett annat perspektiv, eller för den delen, ge mig själv ett, om jag förmår. Är jag så där absolut benfast säker på min sak, kan det vara riktigt svårt att göra en inre rockad, att testa tvärt-om-positionen, göra det svarta vitt, och det vita svart. För att se vad som händer. Kanske jag får syn på något, ger mig själv en mer fullödig bild, som berikar, visar på komplexiteten, gör mig mindre benägen att generalisera och dra felaktiga slutsatser.

Kanske kan det hjälpa mig att inse att det jag vet, är det jag vet. Varken mer eller mindre. Och att det kan finnas sånt jag inte vet, som sätter situationen i annan dager, som gör att det jag Vet visar sig vara just det. Sånt. Jag. Vet. För vad är det man säger, ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag egentligen vet?

Tänk på den där statyn av ett stort E. Ja, jag vet inte ens om det faktiskt finns en staty av ett stort E nånstans, men om den gör det, och du står framför den, så upplever du den just som ett stort E. Går du däremot ett kvarts varv till höger eller vänster så bjuds du istället på en staty av ett stort I. Det är fortfarande en staty av ett E, men beroende på var jag tittar på den, så ser jag helt olika saker. Och ingendera upplevelse är ju egentligen mer eller mindre rätt, eller hur? Båda två är lika sanna, om vi nu ska tala i sanningar.

Kanske, kan du (och jag!), den gången du är hundra på att du sitter inne med Sanningen, hela Sanningen och inget annat än Sanningen, hålla Statyn av E i åtanke, och ge dig själv tvivlets gåva, gåvan som säger att ibland är sanningen mer mångfacetterad än den ser ut, från just ditt perspektiv.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 51 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Dramats uppgift.

”Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet.”

Tänk så trist livet skulle vara utan det, utan känslorna, som sköljer över oss i vågor.
Risken, för mig åtminstone, är att jag emellanåt när jag fastnar i dramat och inte förmår ta mig ur det, inte förmår ge mig själv en överblick, över helheten, utan fastnar i dramaträsket. Ibland – ärligt talat, ganska ofta nuförtiden! – så lyckas jag. Men ibland inte. Och det slår mig att nu och då gör omgivningen sitt bästa för att vi ska stanna just där, i dramaträsket, fastna i det känslomässiga innehållet, fastna i rädslan, behovet, driften.

Ta Stockholmsattacken. Det fascinerar mig hur media (TV, radio, tidningar) mjölkar händelsen på vartenda uns; kastar sina nät allt längre ut från något som ens är tillnärmelsevis av intresse eller relevans… allt för att hålla dramat levande. Eller är jag ojuste? Dömer jag gammelmedia för något de är oskyldiga till? Görs det verkligen ”i allmänhetens intresse”?

Men nä. Jag upplever inte det. Jag ser mer av egenintresse i att fortsätta hålla spinn på det som hänt, det folk upplevt, det vi vet, det vi inte vet, vad det skulle kunna vara, kopplingar till tidigare dåd, likheter och olikheter, spekulationer om vad/när/hur/varför in absurdum…

Fast samtidigt så påverkas jag relativt lite, helt enkelt för att jag stängt av många av dessa kanaler. Vill inte, orkar inte, se/höra/läsa om eländet om och om igen. Och detta är något jag gör förjämnan, inte bara vid extraordinära händelser, utan till dagligdags i mitt eget liv. Dramats uppgift är att förse publiken med det känslomässiga innehållet, ja, och utan det vore livet måhända grymt trist. Men det är inget som stipulerar hur länge jag ska sitta i publiken, eller hur? Inget eller ingen mer än mig själv, vill säga. För däri finns min valmöjlighet. Jag väljer om jag ska vara publik (eller deltagare för den delen) eller ej. Hur länge. När. Varför. Vägledning till vilket val jag ska fatta hittar jag i frågor som: Vad mår jag bra av? Vad gagnar mig just nu? 

Jag har insett genom åren att dramaträsket väldigt sällan (nånsin?) gagnar mig.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 49 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – När verkligheten var som vackrast.

”Om tåget ringlade sig fram i skogslandskap med flimrande ridåer av träd på båda sidorna sträckte jag bara ut ett jättelikt magiskt svärd från Tusen och en natt som fällde alla träden lika lätt som en lie på åkrarna och landskapet öppnade sig. Och i de landskap som redan var öppna med betande kor i hagar med junigrönska lät jag de allra modernaste flygplanen, en rote J 29 Flygande tunnan, dåna fram på låg höjd och så nära tågkupéns fönster att jag kunde se piloterna i sina syrgasmasker, Över broar med vatten där nere fick tåget vingar, genom städerna förvandlades allt till en Märklinjärnväg där en jätte som var jag själv högt uppe i himlen reglerade farten vid transformatorn med den röda strömbrytaren. Men när verkligheten var som vackrast behövde jag inte göra om den. Det blev aldrig tråkigt och jag hehövde inte sitta och läsa som de vuxna.

De där sista två meningar greppade tag i mig, när jag läste dem.
Som om någon tog ett grabbatag i min jacka, så jag tvingades stanna, abrupt, oväntat. Förvånad tittar jag mig omkring… och undrar: Är det så? Är bokens fantasivärld ett substitut för min egen – delvis? – helt? – nedsläckta förmåga att fantisera? Är det vad han säger egentligen? Att vuxna läser för att de inte själva förmår fantisera ihop dylika fantasivärldar?

Ja. Kanske.
Och samtidigt…. jag vet inte det jag.
Ibland är det ju bara fantastiskt att få dyka ner i en värld, skapad av en annan människa.

Däremot vet jag med mig att jag emellanåt gör just det: flyr ”verkligheten” genom att plocka upp en bok. Att bara sitta och titta ut, genom ett tåg- eller bussfönster, kan ofta få det att krypa i kroppen på mig. Vill g ö r a nått, läsa, blogga, sticka, snacka, lyssna. Inte b a r a sitta och titta ut.

Och kanske är det så att jag förlorar något, på valet jag gör, men å andra sidan vinner jag ju något annat. Så kanske det är ok. Kanske det inte gör något att jag ibland njuter av verkligheten när den är som vackrast, och ibland flyr jag in i en fantasiverklighet som är lika vacker den. Båda två har förmåga att berika mitt liv, om jag så väljer att tänka.

Och det gör jag.
Grämelsens tidevarv är över, tiden av jag borde, jag måste, jag skulle… istället gör jag det jag gör, och tar glädje i det. Oavsett om det är en bok, eller stilla kontemplation vid ett förbiilande landskap.

Och tänk, hade jag inte suttit och läst Äkta amerikanska jeans, hade jag aldrig stött på dessa meningar, så vackra och tankeväckande:
”Men när verkligheten var som vackrast behövde jag inte göra om den. Det blev aldrig tråkigt och jag behövde inte sitta och läsa som de vuxna.”

Och så spinner jag loss, nästa fundering dyker upp som en neonskylt inför mitt inre jag:
Förlorar man den spontana och omedelbara kopplingen till fantasi som Vuxen? Är det vad Vuxen innebär?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 47 av 100.
Boken ”Äkta amerikanska jeans” av Jan Guillou.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Självklart! Eller?

”Men det är väl självklart”, säger jag.
”Javisst är det självklart”, säger du.
Så går vi åt var sitt håll i övertygelse om att vi är överens om något vi har helt olika uppfattningar om.

Språket, välsignelse och förbannelse i ett och samma svep. För visst händer det; jag upplever att jag är solklar, och du upplever att du är precis lika solklar, fast egentligen är vi dunkla till tusen och fastnar i vår egen självklarhet, istället för att faktiskt kliva ur oss själva och in i den andre, för att se om det verkligen är så självklart som det tycks.

Sällan är det det.

Det undermedvetna som läser tankar i den andre… tror vi! När det egentligen är våra egna tankar vi läser, mina egna tankar som jag projicerar på dig, och så blir jag så glatt överraskad över att vi är till fullo överens. Fast vi (kanske, oftast) inte är det. Alls.

Ibland har jag inte en aning om att vi inte är på samma plan. Jag tror, du tror, vi tror, att vi verkligen är överens. Att vi enats om något, om det Självklara. Totalt ovetandes om att vi aldrig möttes, på riktigt.

Ibland vet jag. Kanske har jag ställt frågan tre-fyra gånger, bett dig förklara, förtydliga, beskriva, så jag ska förstå hur det ser ut, i ditt inre. Om jag fortfarande inte förstår, så händer det att jag ger upp, men inte vill erkänna det, för dig (och för mig?), utan säger Aha, och låtsas som om polletten trillat ner…. fast den fortfarande snurrar runt där inne, långt från att ha hamnat i myntöppningen, där möjlig jackpot väntar. Fullt medveten (eller inte?) om att vi aldrig möttes, på riktigt, men oförmögen (vågar inte? Rädd att erkänna mitt oförstånd? Känslan av nederlag, att vi är så långt från varandra?) att låta ljuset skina på avståndet oss emellan, vara sårbar och ta ännu ett steg för att nå dig, nå förståelse.

Sällan är det kanske självklart, trots allt?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 44 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com

#blogg100 – I morgon ta spjärn.

Det är en udda bok, Någonstans finns viljan. Udda i det oerhört medvetna och vackert sammansatta och täta språket. I upplägget, en slags dokumentär uppblandad med filosofiska diskussioner, samtidigt skriven i en jag-form som bjuder in mig till något som redan finns inom mig. Tycker om.

”En vilja utan fäste idag kan i morgon ta spjärn; den kan bli starkare och stämma med det inre och det yttre. Det kräver emellertid att medvetenheten redan finns. 

Detta har jag nu äntligen lärt.”

När insikten slår till, eller smyger sig på – spelar ingen roll vilket – så sker just det. Att viljan tar spjärn. Helt plötsligt så bara finns det något där, något som – om jag låter det – bär ett frö till att ställa livet på sin spets. Vissa insikter innebär snarast små kursjusteringar, och de är lika välkomna de. Men de där som är lätta att sätta fingret på, att komma ihåg, att berätta om, är ofta – för min del åtminstone – av den andra typen. Av ställa-livet-på-sin-spets-typen.

Kan vara skrämmande. Om jag inte vill, inte är redo för livsomställningar av sällan skådat slag, om min anknytning till berättelsen jag levt innan är alltför stark och jag räds vad som kommer ske om jag släpper taget om det jag trott mig vara genom berättelsen jag definierat mig genom, för att kunna börja något nytt.

Kan också vara enormt befriande, förlösande. Helt plötsligt blir livet förståeligt, ses i ett klarare sken, pusselbitar som faller på plats och bilden framträder, tydligt och komplett.

Om medvetenheten finns… skriver Lennart Strandberg. Medvetenheten kring vad, som för mig, är förståelsen för livet. Hur det fungerar. Och varför. Vilka de ingående komponenterna är, hur de samspelar och vad de och det betyder för mig och livet jag lever. Medvetenheten som säger mig, att förmågan till insikt är av vikt. Att det är själva förmågan – att vi i vilken stund som helst, kan komma till insikt – som är avgörande. Av mycket större vikt än insikterna i sig. För de kommer. Och det är det mest fantastiska med att vara människa. Att vi kan komma till insikt. 

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 42 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Ta hand om de sköra.

”Ta hand om de sköra när de är det.”

Så säger Larry Leksell. En man jag aldrig hört talas om innan jag plockade upp boken Någonstans finns viljan.

I en mening, med nio – mestadels väldigt korta – ord, ger herr Leksell mig en ledstjärna. Så enkelt. Ta hand om de sköra när de är det. Inte innan. Inte efter. Inte locka till inlärd hjälplöshet, utan utifrån behoven i stunden, precis här och nu, givet vad jag förmår.

Var det inte precis vad #openstockholm visade i fredags?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 40 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Glöm inte saven.

Efter Born to run plockade jag fram en bok jag fick i gåva för ett år sedan, eller två, av dess redaktör. Någonstans finns viljan, av Lennart Strandberg. Vackert språk, intressant ämne, och redan i förordet gnistrande stjärnstoff som låter mina tankar fara vida omkring.

De två första styckena i Karin Boyes bikt Unga viljor viner (ur För trädets skull, 1935) minner mig om händelsen i Stockholm, och när jag söker på nätet får jag läsa den i sin helhet:

”Unga viljor viner
som herrelösa spjut.
Ångest har kastat dem
i rymderna ut.
Skälvande av stridslust
och överflöd på styrka
söker de mål att drabba,
söker de makter att dyrka.

Men viljor som mognar,
de blir träd och slår rot,
beredda till att skydda
ett land vid sin fot,
ett litet stycke mark,
men nödvändigt som livet,
där något dyrbart växer,
av vindarna rivet.

Om gläntan syns trång

emot rymder utan slut
och trädet kanske livlöst
mot blixtrande spjut,
så glöm inte lövet
med den livsgröna färgen,
och glöm inte saven,
som sjuder genom märgen.

Var inte rädd, var stilla
den skördens natt,
då rösterna säger:
”Din gräns är satt.
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna.”

Måhända finner du, liksom jag,
både vila och förståelse,
förtvivlan och hopp, i dessa rader.
Och jag ber dig, vad du än gör idag, var du än befinner dig: glöm inte saven.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 39 av 100.
Boken ”Någonstans finns viljan” av Lennart Strandberg.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

#blogg100 – Sök och du skall finna.

Häromkvällen tittade jag på Sök och du skall finna på SVTPlay.

Hur ska jag beskriva programmet?
Kanske som en av film ackompanjerad och förgylld podcast, som en förlängd arm till tre av mina favorit podcast-serier: Människan och maskinen, Kunskapens Träd, och Myter & Mysterier. Framför allt de två serierna sistnämnda har jag lyssnat på om och om igen. Per Johansson och Eric Schüldt har gjort mig sällskap mången timme, i trädgård, på cykel, med stickning i hand och ute på långsamma plockarpromenader på Bulltofta.

Igenkänningen hög, efter alla dessa timmar i sällskap med de två, men också glädjen och uppskattningen. I Sök och du skall finna blir de än tydligare, talar klarspråk, säger det som ofta nosats på, men inte så ofta uttalats så uttryckligt som i filmen.

”Tanke skapar världen och säger ‘det var inte jag’.”
Så säger David Bohm, och sammanfattar på sätt och vis Sök och du skall finna i en kort mening.
Uppdelningen i en inre och en yttre värld.
Alltings ursprung. I det inre.
Hur mätbarhetskulten lett moderna människan på villospår…. samtidigt som fantasins kraft måhända tar större plats i våra dagliga liv än någonsin tidigare.

Kopplingen till det som Bortom tanke i stor utsträckning handlar om, är för mig tydlig. Och betryggande på något vis. Jag förvånas inte av Pers slutsatser, utan de landar inom mig, tryggt omhuldade av hela mitt jag – av både mitt lilla stora j/Jag. Känslan av att pusselbitarna trillar på plats, för allt fler människor, som förmår vara öppna, för det som utgör så stor del av att vara människa, och därmed förmår leva. Hela livet. Hela människan.

”Tanke skapar världen och säger ‘det var inte jag’.”
Tjusningen ligger i insikten att jag inte behöver lyssna till det som sägs.
För tanke skapar världen.
Punkt.

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 37 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.